Verka som andra

Blogguppehåll

2010-12-03T01:26:00.000-08:00

Som de trogna läsarna av denna blogg noterat, har inga inlägg publicerats under november. Det beror helt enkelt på att projektet Verka Som Andra tagit paus p.g.a. ekonomiska problem. Dessa hänger i väsentliga avseenden samman med att de som ansvarat för projektets ekonomiska rapportering av olyckliga omständigheter inte förmått göra detta på ett tillfredsställande sätt. Det måste betonas att här föreligger inga misstankar om oegentligheter. I en mening ådagalägger situationen för projektet och dess huvudman, VSA-Sverige, den sårbarhet, som organisationer, vilka i allt väsentligt är hänvisade till ideella krafter, har inneboende i sig. När en av dess mest aktiva och ledande företrädare drabbas av Olyckan – i viken skepnad den än uppenbaras i, har man sällan garderat sig härför.

Förhoppningsvis ska inom en inte allt för lång tid de administrativa problemen vara lösta. Det innebär att vi på nytt kan bedriva en mera återkommande bloggverksamhet. Vi ska då också kunna förverkliga de ursprungliga planerna för bloggen också med olika intressanta inlägg - dels från de som är aktiva i projektets olika verkstäder för att mejsla fram verktyg som kan öka förutsättningarna för människor med funktionshinder att bli aktiva kulturarbetare, dels från flera av landets ledande författare och kultur- skribenter för medverkan. Flera har redan aviserat att de kommer att skriva blogginlägg.

För alla er som följt den här sidan och inte minst ni som uttryckt er uppskattning att det i bloggosfären finns ett kvalificerat övergripande kulturforum för och med människor med funktionsnedsättningar, kan vara lugna. Verkasomandra-bloggen kommer tillbaka.
Stig Larsson

Kommunalkulturen kanske det viktigaste

2010-10-04T00:20:00.000-07:00

Innan den nya riksdagen och regeringen kommit igång, är det viktigt att hålla i minnet att det i många avseenden är i kommuner och landting (eller där de heter regioner), som de politiskt viktiga kulturbesluten fattas. Trenden har dessutom varit att det mer och mer blivit så, bl a genom den s k portföljsmodellen.

Emellertid är det sällan som den kommunala kulturpolitiken står i centrum för den valdebatten. Inte för ty är det i kommunerna som man fattar de viktiga besluten om kulturskolor, bibliotek, stöd till olika scener, kulturgrupper och andra lokalt förankrade kulturinsatser. I de större städerna och regionerna handlar besluten också om de betydelsefulla institutionerna på teaterns, dansens, konstens och musikens områden. I de här fallen berör de kommunala besluten hela landsdelar, ja i själva verket hela landets kulturliv. Utan livaktiga och starka stadsteatrar och symfoniorkestrar i våra större städer, skulle Sveriges kulturliv i många avseenden vara mycket fattigare.

För människor med funktionshinder är naturligtvis de kommunala
insatserna minst lika viktiga, för det mesta mer än de statliga. I allmänhet är det kommuner och landsting som har huvudmannaskapet för kulturbyggnaderna och därmed också ansvaret för tillgängligheten till och inom dessa. Allt för många rullstolsburna blir utestängda från olika kulturaktiviteter p g a bristande insikter om elementära frågor kring byggnadsmässiga utformningar av behov hos hjulberoende besökare. Det gäller ju i allmänhet barnvagnar lika mycket som rullstolar.

De - om möjligt - i ännu högre grad förbisedda tillgänglighetsfrågorna kring att försöka tillhandahålla information och läsupplevelser för synskadade eller andra med lässvårigheter. Trots att den digitala revolutionen innebär stora möjligheter i detta avseende, är det ännu så lång väg att vandra för att göra elektroniska medier tillgängliga för synskadade. Det är förbluffande hur skärmläsprogram och hemsidor har svårt för att interagera så att man lätt kan förstå dess innehåll med utan att titta på skärmen. Det är emellertid inte bara frågan om teknikutveckling, utan kanske i ännu högre grad fråga om stöd och utbildning. Supportsystemen är t ex nästan obefintliga. Detta handlar om hjälpmedelsansvar, som hänger på landstingen (eller regionerna).

Det finns så många områden och situationer, där människor med funktionshinder inte kan tillgodogöra sig kulturella upplevelser. Ibland blir man betänksam över hur låg medvetenheten är ute i skilda lokala kulturella sammanhang. Därför måste vi runt om kring i landet försöka väcka de ansvariga politikerna (och för den delen även tjänstemännen) till ökade insikter om hur kulturupplevelser ska bli berikande för alla.

Ruelse eller rörelse?

2010-09-24T00:55:00.000-07:00

Så är det här valet överstökat. En del kommentatorer kallar det historiskt. Flera känner att det är ett bland många andra, där förskjutningar i procentenheter hit och dit kanske inte spelar någon större roll. För kulturarbetare med funktionshinder betyder valutgången säkert en del. Hur kommer närmast att reflekteras i olika förhandlingsresultat mellan partierna i regeringsunderlaget, där kanske – som t ex i Region Skåne – Miljöpartiet blir en del av den borgerliga alliansen.

I min genomgång av partiprogrammen under valrörelsen inskränkte jag mig till de då existerande riksdagspartierna. Nu har det ju blivit ett
till. Sverigedemokraternas kulturpolitik tycks vara entydig. Deras budskap är tydligt - att skära hårt i kulturbudgeten. Man vill inte gärna lämna utrymme för det mångkulturella perspektivet. Frågan är om funktionshinderdimensionen i vår kultur ingår i SD:s definition eller ej kring mångkulturalism. Om detta har vi säkert anledning att återkomma till.

Nu har sluträkningen av rösterna alltså skett. Möjligheterna till överklagande gör att man ännu inte kan tala om ett slutgiltigt valresultat. Emellertid står det klart att den borgerliga alliansen gjort ett framgångsrikt val medan socialdemokraterna gjort en mycket smärtfull förlust. Kulturen förefaller för ytliga bedömare inte ha spelat någon större roll för valresultatet, men i själva verket har den naturligtvis gjort det. Den rör ju själva förutsättningarna för hur vi danas som människor - också åsiktsmässigt.

Den postelektoriska debatten – valets eftersnack – har hittills varit föga fördjupad och relaterad till sådana resonemang. Istället har den präglats av tankar kring personer och strategier. Själva insikten om att partier är till för att skapa en rörelse i samhället mot vissa förändringar kommer lätt i skymundan. Istället har fokus satts på att skapa program som tilltalar väljarna. Trots många rapporter om hur människor med funktionshinder och kroniska sjukdomar misshandlats av de drastiska förändringarna i socialförsäkringen, har ingen försökt att koppla samman dessa med kulturanalyser. Det kanske kommer – kanske på denna blogg.
Stig Larsson

Dags att välja

2010-09-18T01:15:00.000-07:00

Verkasomandra granskar partiprogrammen inför valet 23: : Imorgon är det som bekant valdag. Den genomgång som jag gjort av partiernas program med bäring för kulturarbbetare med funktionshinder har naturligtvis sina begränsningar. Programmen är trots allt viktigare än alla politiska utspel, som görs under en valrörelse. Dessa har inte sällan karaktären av auktionsutrop eller lockpriser.
Jag har naturligtvis med intresse varvat med förutsägbarhetens tröstlöshet tagit del av den kulturpolitiska valdebaten. Vill man på ett sammanfattande sätt göra detta, kan man lämpligen lyssna till den partidebatt, som Kulturradion arrangerade med partiernas olika företrädare på P1:s hemsida, http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=3615&grupp=9635

Under denna debatt var det förstås ingen som tog upp några som helst resonemang kring funktionshinder och kulturarbete. Inte ens tillgänglighetsfrågorna berördes. Man kunde kanske inte förvänta sig någonting annat. Medvetenheten om kulturens betydelse för den tredjedel av Sveriges befolikning, som har funktionsnedsättningar är inte särskilt hög bland de som själva tycker att de ska leda vår kulturpolitik.

Kulturfrågorna är naturligtvis inte skilda från andra grundläggande politiska områden. Det är emellertid mycket sällan som samspelet mellan olika samhällsfält diskuteras i kulturtermer. Ibland kan marginella budgetposter bli centrala. Inte bara för det egna området, utan som symbolfrågor för samhällsbygget.

Frågan är om inte fritt inträde på de stora museerna är en sådan. I många fall kostar det i princip lika mycket pengar att administrera entréavgifter som det de inbringar. Men marknadsfundamentalisterna vill ha ett pris till varje pris. Är det några som drabbas hårdast av detta är det fattiga förtidspensionärer (som ju per definition har funktionsnedsättningar) med kulturella ambitioner. Dogmatismen både till höger och vänster sätter verkligen sina spår i kulturpolitikens tillämpning.

För det mesta handlar emellertid denna snarare om budgetutrymmen och prioriteringar i kamp med andra politikområden. Ändå innehåller kanske kulturen mer ideologisk själ än de flesta andra. Dessvärre kommer det sällan till uttryck i partiprogrammen och långt mindre i valdebatterna.

Men vi gör alla vårt val på söndag. Det behöver ju inte vara mellan olika partier. Man kan naturligtvis rösta på det ena i riksdagen, den andra i landstinget och det tredje i kommunen. Men kom ihåg att partiprogrammen är grunden för samtliga val.

Stig Larsson

Mångfald eller enfald?

2010-09-18T01:05:00.000-07:00

Verkasomandra granskar partiprogrammen inför valet 22:Den mest fundamentala välståndsfaktorn är människors hälsa. Även om vår medellivslängd är förhållandevis hög, finns många tecken som tyder på att välfärden för många hotas. Det gäller för alla de som tvingas anlita hälso- och sjukvården för de tillstånd som välfärdssjukdomarna har åstadkommit. Förskrivningen av psykofarmaka och värktabletter är omfattande. Den passiva endimensionella mediekonsumtionen ackompanjerad av reklambudskapen om glädjen i en ännu mer onyttig konsumtion, diskuteras inte direkt i partiernas program, men mer eller mindre tydligt mellan raderna. Alla kulturyttringar är naturligtvis inte positiva.

Vänsterpartiet gör en analys av kulturen som skapare och bärare av maktformer. Man skriver:
”Uppfostran, utbildning, lagstiftning och massmedia producerar ständigt ideologi. Det är en kamp om människors medvetande och värderingar. Ideologiproduktionen är ingen kapitalistisk konspiration, utan sker i ett försvar av olika intressen, såväl medvetet som omedvetet. Ett samhälles dominerande idéer består av de rådande maktförhållandena, men inte på ett mekaniskt sätt. Människor förändrar sina idéer, åsikter och värderingar genom att dra slutsatser av sina erfarenheter eller diskutera sociala förhållanden. Kulturen är en bärande del i alla samhällens ideologiproduktion, men den är också en arena för kritiskt ifrågasättande och demokratisk kamp”.
För socialdemokraterna är det kanske därför klart att ”kulturen måste ha mötesplatser för samtal och reflektion utan ekonomiska avkastningskrav och utan den styrning, som sådana krav alltid medför”.
Alla riksdagspartier har någon form av formulering i sina program som hävdar att kulturlivet måste spegla den kulturella mångfalden i dagens Sverige. Samtidigt framhåller de aockså det angelägna i att värna det historiska kulturarvet. Socialdemokraterna skriver:
...”i detta skall också ingå att hävda och stödja nationella minoriteters möjligheter att behålla och utveckla det egna språket och kulturen”. Man borde ha strukit ordet ”nationella”, dels därför att nationalismen ofta är politiskt grumlig och tvetydig, dels för att öppna upp för att till exempel andra minoriteter som människor med funktionsnedsättningar kan inkluderas i sådana här kulturpolitiska ambitioner.
Mångfalden förekommer som begrepp i de flesta partiprogram, ibland i relation till olika strukturer i samhället, ibland i relation till könen, oftast i förhållande till invandrare, nästan aldrig i relation till människor med funktionsnedsättningar. Inom kulturområdet talar de flesta om mångfald ur ett annat perspektiv, som till exempel folkpartiet gör, när man skriver: ”mångfalden i etermedierna har ökat. Utvecklingen av informationstekniken kommer att ge ytterligare möjligheter”.
Tyvärr blir ofta den ökade mångfalden i de här sammanhangen ett merfaldigande av enfalden i de reklamfinansierade etermediernas stereotypa malande utbud.
I moderaternas program heter det att:
”kulturell mångfald stimulerar inte bara människans intellektuella och emotionella utveckling, utan bidrar också till att utveckla det civila samhället och det offentliga samtalet.”
Man menar nog inte reklamen, de massproducerade amerikanska serierna och alla dokusåporna.

Rättigheter och skyldigheter

2010-09-17T01:50:00.000-07:00

Verkasomandra granskar partiprogrammen inför valet 21:
Under de senaste decenniet har politiken ofta tagit fasta på rättigheter. Alltför ofta sker det slentrianmässigt och utan substans. Allt sedan FN-deklarationen om de allmänna mänskliga rättigheterna stadfästes, har gång på gång olika rättigheter (inte minst den allra mest grundläggande om rätten till liv) släpats i smutsen. De många konventionerna, som på det internationella planet tagits för särskilt utsatta grupper, kräver olika former av respekt och rättigheter för dem. Sverige ratificerade för lite drygt ett år sedan den senaste av dessa. Den internationella konventionen om rättigheter för personer med funktionshinder. Hos många berörda väcker den här typen av konventioner förhoppningar om att man lättare skall få tillgodosett sina behov. Dessvärre finns det ingen självklar automatik mellan uttalade och realiserade rättigheter.
Ibland har det hävdats att vi under inflytande från USA får en välfärdspolitik som blir mer inriktad på att tillgodose elementära rättigheter och mindre fokuserad på att leverera substans. Om detta stämmer eller ej, finns det säkert skäl att belysa genom olika framtida studier. Däremot är det uppenbart att i en marknadsekonomi är det tillgången till pengar, som reglerar olika medborgargruppers möjligheter att köpa de varor och tjänster man vill ha. Bostaden är kanske det tydligaste exemplet. Men det gäller också områden som kultur och upplevelser.
För att motverka marknadsekonomins inneboende tendens att skapa ekonomiskt betingad segregation, kan man använda sig av skilda typer av instrument. Förutom olika typer av skatter och transfereringssystem (som barnbidrag eller pensioner), kan man också utveckla skilda typer av kvoteringar, begränsningar och behovsprövningar (som bostadsbidrag).
Det kan finnas en inneboende motsättning mellan ekonomisk nivellering och tillväxt i en global ekonomi. Att överföra pengar från en befolkningsgrupp till andra, är populärt hos dem som får men inte hos dem som det tas från. Därför undviker de flesta partierna att komma med recept på hur Sverige ska bli ett mera ekonomiskt jämlikt samhälle.
Det är främst människors arbetsförhållanden, som bestämmer de ekonomiska villkoren. Enkelt uttryckt är det de som arbetar inom yrken med en hög efterfrågan på arbetskraft, som får de högsta lönerna. De finns grupper som trots betydande utbildningssatsningar aldrig kommer in i arbetslivet. Till dem hör i första hand människor med svåra funktionshinder men också många kulturarbetare. Några utvecklade program för hur man skall komma till rätta med det så kallade utanförskap har man svårt att finna i partiernas program. Trots insikten om vilken roll känslan av sammanhang spelar för människors liv, tar sig partierna knappast an systembyggen för att motverka utanförskapet i andra dimensioner än i relation till arbetsmarknaden.

Försäkringar med förhinder?

2010-09-16T12:13:00.000-07:00

Verkasomandra granskar partiprogrammen inför valet 20:
Socialförsäkringssystemet har sedan många år varit alltför svagt för att kunna ge många av de breda inkomstgrupperna rimlig täckning vid sjukdom eller t ex arbetslöshet. Därför har väldigt många löntagare i medelinkomstlägen och uppåt tecknat privata kompletteringsförsäkringar. Striden om att höja det så kallade taket i socialförsäkringen (högsta inkomst på vilket man räknar sjukpenning) har pågått i många år. Eftersom det skulle kunna bli en mycket kostsam reform avstod förra regeringen att genomföra en sådan höjning. Den viktigaste frågan kring socialförsäkringarna gäller i vad mån det skall vara en försäkring som lever upp till inkomstbortfallskompensationsprincipen (i partiprogrammen förvränger och förkortar man den av naturliga skäl). I moderaternas partiprogram heter det:
”Alla människor har ett ansvar för sitt eget liv. Men ibland, av olika skäl, klarar man sig inte ensam eller orkar ta ansvar för sina närmaste. Då behövs ett skyddsnät som ger trygghet men också ger stöd för att kunna ta sig ut ur utanförskapet.
(...)
Ersättningssystemen skall vara tillräckligt generösa för att ge trygghet till dem som råkar illa ut till följd av sjukdom, skada eller arbetslöshet. Samtidigt ska de vara tillräckligt strama för att uppmuntra till arbete och motverka överutnyttjande”.
Det blir i den praktiska politiken som den här typen av målsättningar prövas. Samtliga partier ställer sig bakom en viss restriktivitet med ersättningen. Å andra sidan kan vissa låginkomsttagare definitivt riskera att falla igenom skyddsnätet om ersättningsnivåerna är för låga. Folkpartiet eftersträvar en direkt försäkringsmodell. Man skriver:
”En allmän trygghetsförsäkring bör införas som omfattar tre självständiga delar: Sjukförsäkring, arbetslöshetsförsäkring och pensionsförsäkring. Dessa försäkringar skall vara obligatoriska och det skall finnas ett direkt samband mellan förmåner och inbetalda avgifter. Där inga förmåner finns skall heller inga avgifter tas ut. För den övervägande delen av alla inkomsttagare bör hela inkomsten vara förmåns- och avgiftsgrundande."
Man fortsätter med att kräva att socialförsäkringarna bör vara överskådliga och stabila och att den enskilde medborgaren får tydlig information om inbetalda avgifter och intjänade förmåner. Sett i ljuset av den smått kaotiska ordning som rått och där fortfarande rättsläget är mycket osäkert för många, ter sig naturligtvis dessa önskemål som verkligen påkallade. Den direkta försäkringsprincipen har emellertid inte entydigt stöd hos alla partier i Alliansen och definitivt inte hos oppositionen.
Socialdemokraternas välfärdspolitik är ett uttryck för de tre principerna om frihet, jämlikhet och solidaritet, framhåller SAP och förklarar:
"De utgår ur den idétradition som handlar om det gemensamma samhällsbyggandet. De skapar både individuella och samhälleliga nyttigheter. Den ger rättigheter, men ställer också krav. (…)Välfärdspolitiken handlar om ekonomisk trygghet, men också om att rättvist fördela livskvalitet och ge förutsättningar att välja i livets olika skeden. Alla skall ha rätt till arbete, och alla skall ha rätt att utvecklas i sitt arbete. Alla skall ha rätt till en trygg barndom och en trygg uppväxt, i enlighet med FN:s barnkonvention”.

Tillväxt på olika villkor

2010-09-16T04:15:00.000-07:00

Verkasomandra granskar partiprogrammen inför valet 19:
Problemen med att skapa ett samhälle med frihet och utan förtryck, tillhandahåller faktiskt inte något av partierna nöjaktiga svar på. Hur man når en värld där varje människa så långt möjligt kan ägna sig åt det som hon är intresserad av och ändå leva gott med ett minimum av tvångsinsatser mot sig själv och andra, talas det ingenting alls om i sammansatta termer.
Den viktigaste välfärdsfrågan för samtliga partier blir möjligheterna att få hjulen i ekonomin att rulla. Då åstadkommer man ekonomisk tillväxt varigenom man dels hoppas få mindre utgifter för folk som står utanför arbetsmarknaden, dels få in mera skatt som kan användas för att förbättra de statliga och kommunala tjänsterna och inkomstöverföringarna, bland annat till människor med funktionshinder.
Alliansen menar att man genom förändringarna i arbetslöshets- och sjukförsäkringen åstadkommit bättre förutsättningar för att få tillbaka folk i arbete. Den rödgröna oppositionen har som bekant tvärtom hävdat att man genom alla de turerna som funnits inom socialförsäkringen i relation till främst sjukpenning och rehabilitering åstadkommit ett system, där många kroniskt sjuka och människor med funktionshinder istället tvingats att söka socialbidrag. Att dessa ökat i omfattning de senaste åren är ovedersägligt. Däremot är kanske själva orsakssammanhangen inte helt utredda.
Oppositionen kan också peka på att regeringen misslyckats med sina sysselsättningsmål och att arbetslösheten har fortsatt att öka. I gengäld hävdar regeringen att detta är en följd av den globala finansiella krisen och att man tvärtom lyckats bättre än många andra länder att hantera denna.
Tillväxten har ett pris. Olika grupper betalar mer eller mindre. Dessvärre kostar det mer för den fattige än för den rike i relativa termer. För både kulturarbetare och personer med funktionshinder, har förändringarna av arbetslöshet- och socialförsäkringen kostat på mer än för de flesta andra.

Estetik, kultur och hälsa hänger samman.

2010-09-10T12:21:00.000-07:00

Verkasomandra granskar partiprogrammen inför valet 18:
Vad som kanske förenar begrepp som demokrati, kultur, socialism, liberalism och konservatism är den sociala dimensionen.
Hur betydelsefull känslan av ett socialt sammanhang är för den enskildes hälsa formulerades tydligast av den kände sociologen Antonovsky. Under det senaste decenniet har motverkandet av social exklusion stått högt på olika välfärdsagender i Europa. Vid förra valrörelsen lyckades Alliansen framgångsrikt sälja budskapet att kämpa mot ”utanförskapet”, som man i princip definierade som att stå utanför arbetsmarknaden. Självklart är det så att man kan vara socialt exkluderad, trots att man har ett arbete.
Det finns kanske till och med yrkesgrupper eller branscher, som bara genom slag av sysselsättning blir stigmatiserade. Vissa typer av arbeten sliter hårdare på människan som själ och kropp. Det märks tydligt på både förtidspensionering och tidpunkt för uttag av ålderspension. I arbetslivet bespeglas många av samhällets orättvisor. Den som i partiprogrammen försöker finna alternativ till arbetsmarknaden som svar på hur man fördelar insatser och förtjänster har inte mycket att hitta. Förvisso talas det om entreprenörskap och dess betydelse och samtliga partier värnar om de små företagarna.
I Moderaternas program tar men fasta på kulturen som företagarnisch, här kan man läsa:
”Allt fler uppdragstagare försörjer sig i förvärvsform på konstnärlig verksamhet. Förutom reformer av beskattning och trygghetssystem kommer den här utvecklingen att kräva entreprenörskap även i de konstnärliga utbildningarna”.
Här blir man lite fundersam. Menar programskrivarna att de konstnärliga utbildningarna skall privatiseras och bli föremål för fritt företagande eller menar man att man ska undervisa om entreprenörskap vid dessa utbildningar? Entreprenörskap lyfts ofta fram som någonslags dunderkur för allt och alla i nästan alla partiprogrammen. Alla kulturarbetare, som oftast är egna företagare, förkroppsligar med några få undantag insikten om motsatsen. Kulturarbete är sällan pekuniärt berikande. Därför krävs offentliga stöd. Är man kulturarbetare med funktionshinder blir man ofta beroende av socialförsäkringarna.

Kulturens roll

2010-09-08T23:21:00.000-07:00

Verkasomandra granskar partiprogrammen inför valet 17:
Socialdemokraterna konstaterar att kultur rymmer många dimensioner, som inte får ställas mot varandra.
”Kultur ställer krav på eget tänkande och eget engagemang, men ger också möjligheter till avkoppling och förströelser. Kultur ger människor möjlighet att gå utanför den egna vardagen, men den får aldrig upphöjas till något ovanför det vanliga livet. Kulturens värden får inte definieras av begränsade elitgrupper och bli en mur mot alla dem som inte behärskar dess etablerade uttryck. Då ställs alltför många utanför, och därmed förlorar också kulturen sin kraft och dynamik”.

Man hävdar vidare att göra alla delaktiga i det som är kulturens kärna – ”möjligheten att frigöra den egna tankens kraft” – är en central uppgift för demokratin. Detta skall ses mot bakgrund ”när en växande kommersiell styrning av media och informationsförmedling hotar att leda till likriktning och tankens begränsning”.
De här programmatiska formuleringarna är det kanske inte så svårt att instämma i. Men det finns definitivt politiska motsättningar kring var graden av kommersialism blir hotande och när den kan vara berikande. Synen på public service-media är därvid central.
I Kristdemokraternas partiprogeram skriver man:
”Public service ska tillhandahålla en allsidig och relevant nyhetsförmedling liksom ett brett och högkvalitativt kulturutbud som inte bara tillgodoser majoritetens preferenser utan också som till exempel etniska minoriteters och funktionshindrades behov och önskemål”.
Här har vi det enda exemplet där man i partiprogrammet egentligen kräver att det ska bli fler inslag för, med och om personer med funktionsnedsättningar i radio och TV.
Vänsterpartiet formulerar inte något program för mediapolitiken, men konstaterar:
”Världsomfattande mediamonopol begränsar det fria ordet och människors rätt till kunskap”.
Det är inte svårt att hålla med Vp i detta avseende. Problemet gäller balansen mellan reglering av mediaindustrins makt och fri kultur. Partiets generella lösning är förverkligande av socialismen, dess innehåll lyder:
”Socialismen kan inte vara något annat än demokratins och frihetens förverkligande. Socialismen kan inte planeras och dikteras av partier och politiska ledare. Endast den socialism som bärs upp av folkflertalets aktiva stöd och som förmår anpassa sig till ständigt nya förhållanden har förutsättningar att överleva”.
I denna tappning ter sig socialism nästan synonymt med demokrati man missar möjligheterna att förklara skillnaderna mellan begreppen, men också hur de kan förenas.

Kultur och frihet

2010-09-08T10:51:00.001-07:00

Verkasomandra granskar partiprogrammen inför valet 16:
Ett grundläggande motsatsförhållande hos alla partier till kulturen, är relationen mellan människors möjligheter att fritt få uttrycka sig och mediaindustrins makt över massorna. Miljöpartiet tar i sitt program upp denna motsättning, dock utan att tillhandahålla någon lösning. Man skriver:
”En aktiv dialog och ett aktivt kunskapsutbyte kräver ett flödande kulturliv. En stor del av den nuvarande kulturen bär sina egna kostnader i form av avgifter, försäljning, biljettintäkter och liknande. Vi anser att den del av kulturen som har svårt att bära sina kostnader ska få möjligheter till frihet. Den främjas dock bäst om den kan verka helt oberoende av kommersiella intressen och har ett fritt förhållande till den offentliga sektorn. Vi vill att samhället ska finna vägar till att uppnå detta”.
Man kan naturligtvis undra över hur partiet har tänkt sig förverkliga denna ambition. Mp slår vakt om ett rikt kulturliv som man menar:
”behöver klassiska institutioner, fria grupper och alla de människor som finner lust i att vara kulturellt aktiva. För att motverka att kommersiella intressen tar över den fria kulturen måste tydliga regler gälla vid all sponsring. Vid om-, ny- och tillbyggnad av offentligt ägda lokaler bör minst en procent av kostnaderna avsättas till estetisk utformning”.
I miljöpartiets program finns ingenting om tillgänglighetsfrågorna för människor med funktionshinder. Man aktualiserar dock den gamla tanken på att avsätta en procent av kostnaderna för estetisk utformning.
Det är egentligen ganska märkligt att inga politiska partier försökt kvantifiera behovet av tillgänglighet för människor med funktionsnedsättningar. Det vore väl i högsta grad rimligt att också börja kräva att minst en procent av bygg- eller ombyggnads- kostnader går åt till att förbättra denna. Man kan knappast tala om estetik om våra kulturinstitutioner är stängda för stora befolkningsgrupper. Med lite mera utvecklade estetiska begrepp skulle kanske många av hindren för människor med funktionsnedsättningar kunna vara avlägsnade.
I Centerpartiets principprogram finns det vare sig mycket kring funktionshinder eller kring kultur. Under avsnittet "Rättvisa" konstateras att ”funktionshindrade nekas många gånger den praktiska möjligheten till delaktighet”. I ingressen till avsnittet "Lärande, bildning och kultur" görs en betoning av att detta ska ses i ljuset av det öppna samhället.
”Det är ett gemensamt ansvar att värna om både bredd och djup i kulturutbudet utifrån människors olika villkor, kvinnor och män, unga och gamla, traditionsbärare som nyskapare har detta ansvar. Det ansvaret gäller också minoriteters kulturyttringar”.
Frågan är om man ser människor med funktionsnedsättningar som en minoritet eller inte.

Kultur och funktionshinder

2010-09-07T00:48:00.000-07:00

Verkasomandra granskar partiprogrammen inför valet 15:
I Kd:s partiprogram ser det ut som man disponerat det för vårt tema. Avsnitt 3.4 handlar om människor med funktionshinder och det som följer därpå (3.5) om kulturpolitiken. Bägge är insorterade i programmets tredje kapitel med titeln ”Människan – unik eller ett djur bland alla andra?” Det antyder att man tar sig an en del av de grundläggande existentiella frågorna.
Kd är tillsammans med Mp det parti som utförligast behandlar handikappfrågan i sitt program. Man inleder med att konstatera: ”myten om den perfekta människan som ideal och norm riskerar att bli ett hot mot grundläggande värden som delaktighet och solidaritet. Politiken måste förankras i en människosyn som både tillmäter människan okränkbart värde och erkänner att alla människor är olika med olika begåvning, intresse och förutsättningar”.
Det är inte svårt att hålla med. I de övriga partiprogrammen görs liknande konstateranden, även om de inte alltid är relaterade till funktionshinder.
KD konstaterar också hur viktigt det är att öka tillgängligheten i samhället. Det måste till exempel vara, skriver man: ”självklart att man tar hänsyn till funktionshindrades behov av god tillgänglighet vid utformningen av offentliga inrättningar, anläggningar och informationssystem. Likaså måste utbudet av kultur- och fritidsaktiviteter också vara tillgängligt för personer med funktionshinder”.
I folkpartiets program heter det: ”ett aktivt kulturliv förutsätter både professionella yrkesutövare och amatörer, både djup och bredd. Ett rikt konstliv måste vara tillgängligt för alla medborgare, oavsett bostadsort, utbildning, ekonomi och etnisk tillhörighet”. De speciella perspektiv på tillgänglighet, som människor med funktionsnedsättningar har, går man helt förbi.
Miljöpartiet tar i sitt program upp kraven för människor med funktionshinder i stycket innan det som handlar om barnens rättigheter. Det skall kanske inte ses som ett uttryck för infantilisering. Däremot finns det definitivt ansatser till medikalisering av handikappolitiken. Man skriver: ”grunden måste vara att bygga på det som är friskt och att man ser att även personer med funktionshinder vill och kan leva ett aktivt och deltagande liv”.
Som vi tidigare sett är det inte bara Mp som har egendomliga hemmasnickrade formuleringar i partiprogrammet. Ett genomgående drag är att man hänger på en del samhällsvetenskapliga begrepp om vilka det råder stor oklarhet kring och som måste definieras i relation till metodik och kontext för att kunna förstås. Det gäller inte minst begrepp som det civila samhället eller social ekonomi, för att inte tala om entreprenörskap eller honnörsord som rättigheter. Med ett ”deltagande liv” tänker sig nog inte programskrivarna att man ska känna deltagande inför livet hos den ene eller den andra människan med funktionsnedsättningar.
Man betonar att samhället skall vara tillgängligt för alla människor med så kallade dolda funktionshinder. ”Det innebär att dyslektiker, synskadade och människor med ett intellektuellt funktionshinder skall kunna ta del av offentlig information. Elöverkänsliga ska ha rättigheter som andra funktionshindrade och kunna delta i samhällslivet”. Andemeningen är säkert god, men formuleringarna taffliga. Tillgänglighet handlar inte bara om att få ta del av ”offentlig information” och man får hoppas att elöverkänsliga skall ha samma rättigheter som alla andra människor, inte bara i relation till andra med funktionsnedsättningar, som ju i så många andra avseenden har inskränkta möjligheter till delaktighet – inte minst inom kulturlivets område

Finansiering och lönearbete

2010-09-05T09:09:00.000-07:00

Verkasomandra granskar partiprogrammen inför valet 14:
Miljöpartiet reflekterar också en hel del kring det civila samhället, men kanske mer i termer av social ekonomi, dvs. det som ofta definieras som vad som produceras i föreningar, fonder och kooperativ. Man har, som ett par andra av partierna, också resonemang kring ”deltagande demokrati”. I bemärkelsen aktiva medborgare som engagerar sig på olika plan i partier och medborgarorgan vill naturligtvis alla detta. Men man försöker sig inte på att tänka djupare kring relationerna mellan representativ och exekutiv demokrati (som vi i stor utsträckning hade fram till 1952 i kommunerna). Någonstans finns det inom samtliga partier föreställningar kring vad enskilda människor skall använda sina liv till och hur politiken kan bädda för att drömmarna i den riktningen skall ta tydligare former.
Ekonomi betyder i själva verket läran om att hushålla. Själva grunden för all samhällsekonomi är de enskilda hushållen. Det är bara under de senaste hundra åren som penningekonomin, främst genom lönearbete, blivit dominerande både som källa för det enskilda hushållet och för beskattningen av befolkningen.
De visionära bilderna om det framtida frihetliga samhället lyser med sin frånvaro i samtliga partiprogram – i varje fall om man vill se någon koppling mellan retoriska paroller och åtgärder. Miljöpartiet tar upp programmatiska resonemang där man skriver:
”Den informella ekonomin består av det arbete som inte är avlönat i traditionell bemärkelse som att ta hand om egna barn och släktingar, att medverka i ideella organisationer eller fria kulturyttringar. Grundsynen är att människan kan och kommer att utföra samhällsnyttiga insatser såväl genom lönearbete som genom arbete i den informella ekonomin.
Det gemensamma ansvaret utgörs inte bara av att betala skatt. Välfärden måste vila på flera ben, såväl offentligt finansierad verksamhet som människors egna insatser. Möjligheterna att öka samhällets resurser genom höjda skatter finns idag, men den är över tid begränsad. Vi vill stödja en utveckling som finner alternativ till planekonomiska och privatkapitalistiska lösningar på människors behov”.
Bortsett från den tämligen taffliga synen på hushållen öppnas här upp för framtida perspektiv, men inte mer. Däremot kan man, som flera andra partier också gör, konstatera att människorna idag lider av tidsbrist och att man därför skall arbeta för en kortare arbetstid. Därmed blir själva föreställningen om lönearbetets karaktär grundläggande.

Det civila samhället

2010-09-02T14:12:00.000-07:00

Verkasomandra granskar partiprogrammen inför valet 13:
Frågan om huvudmannaskap för olika välfärdstjänster har ofta förts i termer av privat eller offentlig. Som sagts har det blivit tydligast på skolans område men det berör de flesta sektorer i samhället inte minst barnomsorg, hemtjänst, sjukvård och nu senast apotekens verksamhet. I varierande grad gäller det också kulturverksamheter. Ute i kommunala styrelser och nämnder kommer frågan om entreprenader och privatiseringar antagligen att bli ett fortsatt återkommande tema också under nästa valperiod. Det är egentligen bara vänsterpartiet som entydigt motsätter sig utläggning av kommunala tjänster på privata utförare, vilket kan härledas till den motsättning mellan kapital och arbete som genomsyrar dess partiprogram. Andra partier lyfter fram alternativ till både den offentliga och den marknadsekonomiska sektorn.Centerpartiet talar t ex om sociala nätverk och frivillig samverkan och skriver:
”Den offentliga sektorn i Sverige, liksom i många andra länder, fokuserar ofta på balansen mellan det offentliga och marknaden. Lösningen förutsetts finnas antingen i den ena eller den andra sfären. Det har lett till att man bara har haft ekonomiska och administrativa aspekter på välfärden. Men då bortser man ifrån att de relationer som är allra viktigast för människor varken finns på marknaden eller administreras av kommunen”.
Andra partier tar också upp är det civila samhället, som förenklat uttryck står för organisationssverige eller – som man traditionellt sagt här – folkrörelserna. Med lite olika terminologi är det kanske de bägge traditionellt baserade folkrörelsepartierna, socialdemokraterna och centern som tydligast markerar en viljeinriktning i relation till denna sfär. Men även de andra partierna har i varierande grad med denna. Däremot finns föga kring konkreta lösningar på samspelet mellan det så kallade civila och offentliga samhället.

Marknadsstyrning?

2010-09-01T12:43:00.000-07:00

Verkasomandra granskar partiprogrammen inför valet 12: I socialdemokratins partiprogram görs en omfattande, närmast nationalekonomisk, analys av marknadsekonomins inneboende tendenser till monopolkapitalism. Man kan läsa:
”Marknaden behövs för den effektiva produktion som skapas och återskapar resurserna för välfärden. Kapitalism och marknadsekonomi skall hållas isär. Marknadsekonomin är ett distributionssystem, där varor och tjänster byter ägare med pengar och bytesvärde. Kapitalism är ett maktsystem med förräntningen av kapital som överordnad norm”.
Man fortsätter:
”På varumarknaden och den privata tjänstemarknaden är prismekanismen ett snabbt och smidigt signalsystem mellan producenter och konsumenter. Nya företag kan snabbt växa fram som svar på konsumenternas efterfrågan, och konkurrensen mellan olika företag skapar utrymme för många och skiftande konsumentval. Marknaden bygger på ett stort antal självständiga aktörer som ger utrymme för många idéer och därmed skapar stora ekonomiska resurser.
Men marknaden kan inte upprätthålla sig själv. Dess inneboende tendenser till koncentration motverkar den mångfald som är dess egen förutsättning. Den prismekanism genom vilken marknaden arbetar, kan inte skapa de stabila spelregler som marknaden själv kräver för att fungera väl. Endast samhälleliga organ, oberoende av marknaden kan skapa och upprätthålla detta regelverk”.
I en mening finns det någon form av samstämmighet kring både marknadsekonomi och kapitalsim inte kan få härja fritt utan måste regleras. Men tankegångarna om hur detta ska ske varierar påtagligt mellan partierna och mellan blocken.
Folkpartiet tror mycket på marknadens roll inom kultursektorn. I dess program konstateras:
”En levande kultur förutsätter många fria kulturskapare. Idag är medier, organisationer, konstnärer och forskare ofta direkt beroende av bidrag från den offentliga sektorn. För att minska beroendet av den offentliga makten bör kulturlivet i större utsträckning stimuleras genom generella metoder som avdragsrätt för gåvor till kulturella ändamål och gynnsamma skattevillkor för kulturutövare”.
Man kan naturligtvis fråga sig hur man här har tänkt. Det känns kanske inte så nyskapande att låta konstnärer eller diktare att få förlita sig på mecenater. Tankarna till feodalismens hovnarrar är inte långt borta.

Marknaden som förvirrat begrep?

2010-08-31T01:50:00.000-07:00

Verkasomandra granskar partiprogrammen inför valet 11: Den tydligaste motsättningen mellan de olika politiska blocken inför årets val är kanske synen på marknaden. I grunden beror denna på de olika ideologiska riktningarna som bildar basen för partiprogrammen. Folkpartiet inleder sitt med att skriva om liberalism och den enskilde människans personliga valmöjligheter. Det heter vidare:
”Materiell frihet innebär rätten att välja yrke, bosättning och livsstil. Marknadsekonomin bygger på enskilt ägande, närings- och avtalsfrihet. Konsumenternas val styr produktionen. Marknadsekonomin är det ekonomiska system som mest gagnar den materiella friheten och det enda ekonomiska system som går att förena med demokrati”.
Är man kritisk vid denna läsning frågar man sig naturligtvis varför inte materiell frihet i första hand relateras till basala behov kring mat, bostad och hälsa. Hävdandet att marknadsekonomin är det enda system som fungerar tillsammans med demokrati kan vara rätt men också falskt. Redan John Stuart Mill kritiserade tankarna på den fria marknaden som generell framgångsformel för välfärd.

I Sverige talade vi länge om blandekonomi. Det senaste årets finansiella kris har bland annat inneburit att man i USA, som framstått som kapitalismens förlovade hemland, har socialiserat stora företag, bland annat GM, som för 10 år sedan var världens största. Frågan är också hur man ser på den ökande makten hos världens olika pensionsfonder. Traditionellt brukar amerikanska lärareförbundets och Kaliforniens offentliganställdas pensionsfonder vara världens största finansiella aktörer. I Sverige är det som bekant AP-fonderna och andra fonder, där småspararna dominerar. Kritiken mot fondsocialismen hörs knappast (kanske därför att fonderna inte utövar ägaransvar). Frågan är också om inte man skall kalla Kina, som blivit världens största ekonomi, för en kommunistisk marknadsekonomi.
Vänsterpartiets program handlar mycket om det socialistiska målet och vägarna dit. Man skriver: ”den socialistiska samhällsomvandlingen är ett resultat av kapitalismens motsättningar och folkets kamp. Det är i kontrasten mellan samhällets strukturer och människans möjligheter vi ser nödvändigheten av en grundläggande samhällsförändring”.
Många har försökt konstruera framtida idealsamhällen. Planer för ett samhälle kännetecknat av förnuft och frihet har dragits upp, men har när de konfronterats med historiska omständigheter som inte tillåtit deras förverkligande istället blivit till fängelseritningar. Konstaterar man självkritiskt. Det har man förstås all anledning att göra. Dessvärre kraschlandar ofta lustfyllda utopier och förvandlas i möte med marken till förfärande dystopier. Spänning mellan dröm och verklighet i politiken, präglar vår kultur i många avseende.

Landsting och regioner

2010-08-29T02:50:00.000-07:00

Verkasomandra granskar partiprogrammen inför valet:10
I nivån mellan kommunerna och staten finns landstingen eller som det i Skåne och Västra Götaland heter – regionerna. Ideologiskt har det bland annat inom moderaterna hävdats att man borde lägga ner landstingsnivån. Det märks inte i deras partiprogram. Men till skillnad från andra partier har man inte lika entydigt ställt sig bakom en regional nivå med storlandsting med huvudansvar för sjukvård och kommunikationer. Man skriver:
”I Sverige pågår flera försöksverksamheter med regioner. Dessa regioner är i princip storlandsting där ett regionalt samarbete med direktvalda regionparlament ersatt de tidigare landstingen som övertagit ett antal tidigare statliga uppgifter från länsstyrelsen. Vi är beredda att permanenta dessa regionsamarbeten. Det är viktigt att alla regionsamarbeten äger en acceptans bland regionens medborgare och kan anses arbeta utifrån en tydlig regional logik”.
Oavsett hur det går i valet mellan de olika blocken kommer det därför med stor sannolikhet att finnas kvar någon form av landsting – eller regionstruktur. I de politiska programmen finns det inte särdeles stora skillnader i fråga om på vilka nivåer man vill förlägga ansvaret för olika välfärdsinsatser. Däremot markeras de ideologiska vidderna betydligt kraftfullare när det kommer till ansvaret för själva utförandet.

Kommunerna

2010-08-23T00:34:00.000-07:00

Verkasomandra granskar partiprogrammen inför valet 9:
Nästa stege i de politiska nivåerna är den kommunala. Det kan tyckas som ett stort kliv från den lilla gruppen till den kommunala nivån, som i storstäderna omfattar flera hundratusentals människor. Försöken till närdemokrati med olika typer av stadsdelsnämnder blev aldrig någon formel på framgångsrikt medborgarengagemang. Vissa större kommuner fortsätter med den typen av kommunala indelningar, andra avvecklar dem. För det mesta stjäl större omorganisationer energi och kraft från det som välfärdsapparaten faktiskt skall arbeta med. Samtliga rikspartier är i sina partiprogram överens om att värna om det kommunala självstyret och utgår från kommunerna som den politiskt organisatoriska basen. I den meningen är de samtliga kommunister.
Kommunens relationer till medborgarna och deras olika organisationer uttrycks kanske tydligast i Centerpartiets idéprogram när man skriver:
”Kommunen är den nivå i den representativa demokratin som ligger närmast medborgarna. Där finns bäst förutsättningar att knyta samman de gemensamma besluten med medborgaransvar. Makten blir begriplig och påverkbar. Därför måste kommunen få starkare makt gentemot centralmakten, och medborgarna får därmed större möjligheter till inflytande och delaktighet”.
Miljöpartiet och centerpartiet är kanske de som tydligast deklarerar att uppgifter bör överföras från stat till kommuner. Några skarpa preciseringar föreligger knappast – bara en viljeinriktning.

Familjebilden

2010-08-19T21:39:00.000-07:00

Verkasomandra granskar partiprogrammen inför valet 8:
När man talar om nivåer i samhälleliga organiseringar kan man kanske föreställa sig en stege från den enskilde individen till det världssamhälle som FN är i någon slags illa utvecklad form. Den närmast individen basala strukturen är familjen. På dess områden är det i första hand kristdemokraterna som betonar betydelsen av familjeinstitutionen. Man uttrycker det så här:
”Människor utvecklas, mognar och mår bäst i små grupper. I den lilla grupp som en familj utgör får familjemedlemmarna möjlighet att möta kärlek, omtanke och förståelse, men också ställas inför krav och ta ansvar. På det sättet anknyter familjen som gemenskap till människans djupaste behov – behovet att bli sedd och inte vara utbytbar. En viktig förutsättning för att en familj ska fungera är att alla respekterar vissa grundläggande värden om jämställdhet och respekt för varje människas integritet. En annan är att familjen inte fungerar som en sluten enhet utan snarare som en bas för ett vidare samhällsengagemang”.
De övriga partierna är lite mindre tydliga kring sin syn på familjen. Vänsterpartiets formulering lyder:
”Familjen har sin materiella bas i reproduktionen, den sociala verksamhet där människor föder och fostrar nya generationer. Män som grupp utövar makt genom kontroll av kvinnors sexualitet och arbete i familj och samhälle. I arbetsfördelningen mellan könen framträder strukturen tydligt. Män och kvinnor gör olika saker och befinner sig på olika platser, vilket antas motivera att de betalas olika och har olika mycket makt”.
Sedan de moderna preventivmedlen och den fria aborten etablerats är det kvinnorna som otvetydigt har rätten att bestämma över vilka barn som skall födas. Denna självklara utgångspunkt skapar naturligtvis en obalans i makten mellan könen som sällan blir föremål för analys ur ett jämställdhetsperspektiv. Relationerna mellan könen liksom definitionerna av könstillhörighet har i viss mening tagit intryck av HBT-indentiteter och Queer-teori. Detta återspeglas i de flesta partiprogrammen. Mer eller mindre tydligt markeras att den så kallade heteronormen inte får vara rådande, utan att homo- eller transsexuella ska kunna ingå familjebildning. ”Det innebär t ex att äktenskapslagstiftning, arvsrätt och familjerätt skall behandla alla lika”, som Vänsterpartiet uttrycker det. Möjligen med kristdemokraterna som avvikare är alla mer eller mindre eniga i denna inriktning. Vad man definitivt kan säga är att samtliga riksdagspartier har en sexualfokuserad familjebild. Trots insikten om primärgruppen otvetydiga betydelse för den enskildes väl och ve under hela livsloppet – framför allt i början och slutet – finns det inga öppningar till alternativ för dem som saknar traditionella familjeband. Än så länge saknas tillstymmelse till generella regelverk för dem som vill leva tillsammans i mer än tvåsamhet och utan sexuella relationer.

Organisationsnivåer

2010-08-17T05:33:00.000-07:00

Verkasomandra granskar partiprogrammen inför valet:
Frågan om hur olika politiska insatser skall bedrivas och organiseras är en viktig ideologisk skiljelinje mellan de olika partierna. När den obligatoriska folkskolan genomfördes 1842 var den i teori och praktik en del av statskyrkans angelägenheter. Det bandet bröts inte förrän 110 år senare. Den direkta kommunaliseringen av skolan genomfördes av Göran Persson som skolminister. Kritiken mot endimensionalitet och enkelspårighet inom många kommuner ledde fram till starten av friskolor. Många bland de första drevs av föräldrar och personalkooperativ. Idag drivs de ofta av större företag. Grunden för finansieringen är kommunalskatten. Röster har hörts, bland annat från folkpartiledaren och utbildningsministern, att åter göra skolan till en statlig domän.
Hur kulturpolitiken ska handskas med olika insatser har ofta varit relaterad till olika nivåer. En av den stora och hårt kritiserade kulturutredningens tankegångar som realiserats under denna mandatperiod, har varit den sk portföljmodellen. Den innebär att större makt ges landstingen och regionerna, när olika kulturstöd ska beviljas. Några större idiologiska motsättningar finns kanske inte mellan de politiska partierna i denna fråga. De går istället mellan riks-och lokalpolitiker i alla partier.

Svenska partier i en globaliserad värld

2010-08-12T03:30:00.000-07:00

Verkasomandra granskar partiprogrammen inför valet 6:
Sverige har ungefär en och en halv promille av jordens befolkning. I en demokratisk värld skulle detta också vara vårt valunderlag i det tänkta globala parlamentet. Detta skulle naturligtvis helt domineras av kineser, indier och andra asiatiska nationaliteter. Inom EU representerar Sverige ungefär 2 % av befolkningen. Som andra småstater har man dock förhållandevis mer makt (som om folket från Härjedalen eller Dalsland skulle ha större kraft i sina röster i Sverige). Trots att globaliseringen och dess konsekvenser blir allt mer uppenbara för svensken, är det dennes väl och ve som är politikens kärna. Välfärdspolitikens målgrupp är de som bor i Sverige. I den meningen är alla riksdagspartier Sverigedemokrater.
Det är sekler sedan de klassiska politiska idéerna spred sig till vårt land. Under nästan hela förra seklet spelade Sverige mest den välvillige åskådarens roll på den världspolitiska arenan. Våra möjligheter att stå utanför kontinentala eller globala strukturer blir bara mindre. I takt med denna insikt har också den partipolitiska uppslutningen kring integrationsarbetet i vår del av världen ökat.
Kultur-och välfärdsfrågorna blir allt mindre nationella. Hushållningen med jordens resurser och klimatologiska förutsättningar blev årets första fråga vid världsklimatkonferansen i Köpenhamn. Misslyckandena vid denna att åstadkomma ett någorlunda fungerande avtal, glömdes bort i takt med att det som en gång var kvicksilver kröp allt längre ned under nollstrecket. Årets hårda vinter har fått mången att glömma den globala uppvärmningen med de eskalerande energipriserna vidgar de flestas vyer kring välfärd till att också inkludera perspektiv kring natur, miljö och råvaruhushållning. Det reflekteras tydligt i de olika partiprogrammen där ord som ”hållbar utveckling” eller att man tar hänsyn till ”framtida generationer”. I kosmiska perspektiv är samtliga partier korttänkta. Det finns inte tillstymmelse till funderingar kring hur vi ska handskas med solens utslocknande.
Även om det ytterst är insikten om att planeten Tellus är vårt hem och Vintergatan vårt kvarter med vad det innebär av vidare vyer än vad som brukar stå på föredragningslistorna i de lokala partiorganisationerna, är det trots allt både det nära och det fjärran som bestämmer vår välfärd. Regelverk, organisering, institutionalisering, teknik och metoder i det direkta utförandet är en blandning mellan tradition och intryck utifrån den stora världen. Den nya generationen som skall arbeta som välfärdens tjänare inom administration, ekonomifunktioner, rättsväsen, hälso- och sjukvård, den sociala sektorn, forskning och utbildning eller miljöområdet förbereds genom våra skolor och universitet. Det är kanske just på undervisningsområdet, som en av de viktigaste välfärdsfrågorna främst aktualiserats – organiseringen och ägarskapet.

Partiprogram i tid eller otid.

2010-08-04T02:39:00.000-07:00

Verkasomandra granskar partiprogrammen inför valet 5:
Välfärd är den samlade benämningen på människornas levnadsförhållanden. Därför känns ibland begreppet välfärdsstat som något anakronistiskt och självklart. Det finns knappast någon politiker som medvetet hävdar att man vill försämra levnadsförhållandena, fram för allt inte i en demokrati, där medborgarna har rösträtt. Att genom politiska insatser bereda oss alla välfärd – en god resa genom livet - är en vacker tanke som förhoppningsvis förenar våra riksdagspartier.
Traditionellt har de haft olika sociala intressegrupper som utgångspunkt för sina väljarbaser. En del reflekterar i viss mån fortfarande i sociala klasser . Det är dock bara socialdemokraterna som har kvar en beteckning i namnet och som ju är SAP, där A står för arbetarparti. Men moderaterna har som rubrik för sitt partiprogram Vår tids arbetarparti. Flera partier kallar sig feministiska – kanske för att locka till sig väljarna med feminint kön, som det tycks finns flest av.

Tanken med partiprogram är att samla anhängare kring det som uppfattas som gemensamma idéer om hur man vill styra och förändra samhället. Det är de dokument som anger kompassriktningen och hur man ska navigera mot de samhällsmål som omsätter medlemmarnas grundläggande värderingar. Precis som sjökort ska partiprogram vara någorlunda beständiga och pålitliga. Under tidens gång förändras en del av det politiska landskapets landmärken. De mediala strömmarna och vindarna kräver att partierna reviderar sina grundläggande aktstycken.
Förändringar av partiprogrammen kan både tas som intäkt för något gott och ont. I en mening är ändringarna uttryck för opportunism och kanske en färd utan egentligt mål. De kan naturligtvis också förklaras med vilja till förändring i en svårförståelig värld. Allmänt gäller att partiprogrammen för flera av partierna har tio års historia. Men revideringar pågår ständigt, bl a med intryck från omvärlden.

Idiologierna lever än

2010-07-31T09:14:00.000-07:00

Verkasomandra granskar partiprogrammen inför valet 5:
Välfärdsideérnas olika typer av medvetna insatser för att bekämpa fattigdom och förbättra människors hälsa, utbildning, arbete och kulturvillkor i övrigt kan i vår del av världen betecknas i olika politiskt-ideologiska nyanser. De ännu idag dominerande ideologierna brukar betecknas med konservatism, liberalism och socialism. Tänkare som Edmund Burke (1729-97), Adam Smith (1706-90), John Stuart Mill (1806-73) eller Karl Marx (1818-83) lade grunderna för de politiska ideologierna. I deras namn har idéer, oftast vantolkade, förvandlats till ideologiska grundstenar. Med seklerna i backspegeln framstår de kanske i viktiga stycken snarare som sprungna från samma stam än som väsensskilda. I varje fall förenas de kring tankarna på att politik skall användas för välfärdsbygge.
Den egentlige välfärdsteoretikern bland de politiska klassikerna är kanske i första hand Jeremy Bentham (1748-1832). Mest känd för eftervärlden är han för den politiska målsättningen ”största möjliga lycka för största möjliga flertal” som formulerades under en tid då ännu kungens och adelns väl och ve var statsmaktens främsta mål. Den mera moderna välfärdsteorin tar ofta sin utgångspunkt i Vilfredo Pareto (1848-1923). Det kriteriet han namngett innebär att en förändring i välfärdspolitiken ger ökad social välfärd om ingen person får lägre och i varje fall en person får högre nytta. I princip innebär detta att varje insats som uppfyller detta kriteriet bör genomföras. Emellertid står man inför olika alternativ vid förverkligande. Därvid spelar den ekonomiska effektiviteten den centrala rollen. Fördelningsfrågorna är därvid viktiga men enligt Pareto (för vilket han kritiserats) inte i vilken utsträckning de är ekonomiskt utjämnande.

Välfärd under svärdet

2010-07-21T09:27:00.000-07:00

Verkasomandra granskar partiprogrammen:
Den antagligen allra viktigaste händelsen på jorden under de senaste hundra miljoner åren, som haft betydelse för oss som människor, var den meteoritkrasch som ödelade i stort sett allt liv på planeten. Dinosauriernas tid var förbi. Det skulle dröja länge innan mera avancerade livsformer utvecklades på vår planet. Människan har i stort sett bara levt här den senaste procentenheten av den tid som förflutit sedan dess.
Det enda parti som anlägger ontologiska perspektiv i partiprogrammet är Kd. I avsnittet om kulturpolitiken tar kristdemokraterna fasta på temat om Homo sapiens särart. Man skriver:
”Människans kulturella verksamhet genom historien visar att hon inte kan reduceras till enbart en biologisk varelse med uteslutande materiella behov. I den människosyn som kristdemokraterna bygger på betonas istället vikten av att anlägga ett helhetsperspektiv på människan, där hennes andliga och själsliga dimensioner tas på djupaste allvar”.

Vår tankevärld har från att den tog form präglats av skilda försök att förstå förloppet mellan orsak och händelse. Det är bara under den senaste promillen av människans tidslinje som vi förmått att någorlunda vetenskapligt bespegla kosmos. Dessförinnan tvingades vi söka orsakssambanden i gudarnas värld. När monoteismen (tron på en Gud) etablerades, sökte man i första hand orsakerna till välgång i relationen mellan (honom eller kanske rättare den) och människorna.
Men den ende guden var inte allenarådande. I andras världar fanns en annan sådan Gud. Kampen eller Gudens profeter och proselyter har allt för ofta skett med svärdets hjälp. Idag är medlen mera djävulska i händerna på dem som vill behaga guden genom att döda de otrogna. Än idag är det trosvissa våldet ett av våra värsta välfärdshot.
Det religiösa våldet har kanske bara överträffats av det politiska. För det mesta är det förenat. Förra seklet präglades i vår del av världen mer än något annat av första och andra världskriget, som knappast kan beskyllas för att vara religionskrig, även om Hitler och Stalin dyrkades som gudar. 1900-talets krig fördes i första hand i termer av det egna folkets bästa. Det var den egna rasen eller nationen som skulle få det bättre genom militär kulturexpanision.
Redan under franska revolutionen kom svärdet – eller kanske rättare giljotinen – till flitigt bruk i det som på svenska benämns Välfärdsutskottet. Comité de salut public inom Nationalkonventet. Här förvandlade Robespierres och hans anhängare parollerna frihet, jämlikhet och broderskap till skräckvälde.

Tro eller vetande?

2010-07-16T08:40:00.000-07:00

Verkasomandra granskar partiprogrammen:
I många avseenden är det politiken som bestämmer välfärdens förutsättningar. Den direkta utformningen sker på den finans-, kultur-, utbildnings- och socialpolitiska arenan. Men det är väljarna som på valdagen gör valet mellan de budskap som partierna försökt föra fram och som media i mer eller mindre förvanskade former förmedlat till oss. Sällan görs några försök att tränga djupare in i den ideologiska botten som partifolket i de olika fållorna bespeglar sina värderingar i, innan de försöker omsätta dem i vad som ofta kallas praktiskt handlande, men som i praktiken innebär förändringar av skatter, bidragsformer och regelverk. Det är välfärdens frontfolk i form av handläggare som ska möta eller mota medborgarna.
Därför har jag gått igenom de olika riksdagspartiernas program för att undersöka några av deras principiella hållningar i de stora kultur- och socialpolitiska frågorna inför valet. Jag har under ett antal år varit ordförande för Svensk Socialpolitisk Förening, men också i Förbundet för forskning och socialt arbete, FORSA. Eftersom jag också haft många internationella engagemang har jag ofta fått anledning att bespegla den svenska välfärdsverkligheten ur andra nationella perspektiv. Mitt engagemang inom högre utbildning, forskning och kulturliv har gjort att jag vill försöka kombinera mina skilda erfarenheter (jag är förstås också en vanlig medborgare som under årens lopp kontinuerligt fått känna på politikens verkningar i praktiken – som förälder till tre barn och än så länge till fem barnbarn.

Om man som jag avverkat ett yrkesliv med olika former av kollektivt engagemang, är det lätt att bli utled på den dagspolitiska debatten. Den trosvisshet som politikerna försöker utstråla, känns falsk. Ingen vet riktigt hur samhällets resurser kan fördelas så att skattebetalarna får ut mest av sina surt förvärvade pengar. Dessvärre – eller tack och lov – finns det inte heller någon enkel koppling mellan forskning, kunskap, politik, finansiering och välfärd vare sig för svenska folket eller för den enskilde individen. Vi rör oss på gränsen mellan tro och vetande – i både fysisk och metafysisk bemärkelse.

Kultur, välfärd eller valfläsk

2010-07-14T06:48:00.000-07:00

Inför höstens val har jag planerat att göra en genomgång av de politiska partiernas program för att undersöka vilka budskap av betydelse man vill ge oss väljare, som både har funktionshinder och är kulturarbetare. Att vara funktionshindrad innebär att tillhöra en av de fattigaste grupperna i samhället. Det gör man också om man är kulturarbetare.
Även om det förvisso finns människor med funktionshinder som är välbeställda och kulturarbetare som tjänar åtskilliga pengar på sitt skapande, är den stora majoriteten av kulturarbetare och människor med funktionshinder ekonomiskt föga välbeställda. Därför hänger välfärds- och kulturpolitik så nära samman för oss som grupp, men naturligtvis också för alla medborgare.
Ska man bedriva en framgångsrik välffärdspolitik kan man inte bortse från kulturen som det samhälleliga kitt för att motverka utanförskap, som det självklart är. Inte heller kan man bortse från att de som är verksamma som kulturarbertare behöver ha elementär social trygghet för att kunna göra något annat än att bokstavligt talat verka för brödfödan. Det är bara i de simpla goda historiernas värld som svält blir basen för stora verk (ursäkta mig Knud Hamsun). När man därför talar om välfärdspolitik är det rimligt att inte bara inbilla sig att denna handlar om sociala och ekonomiska frågor. Den rör också i högsta grad kulturlivet i bred bemärkelse.

Intersektionalitet

2010-07-02T09:59:00.000-07:00

Den norske forskaren Jan-Kåre Breivik bespeglar intersektionalitet utifrån ett socialt konstruktivistiskt perspektiv. Han menar att det centrala i en intersektionell analys därvid blir att förstå hur vi som individer använder oss av tillgängliga begrepp och tolkningar för att ge mening åt tillvaron. Vår identitet kan förstås som resultatet av förhandlingar i skilda sammanhang, där kategoritillhörigheter baserade på olika analytiska klasser, som funktionsnedsättning, etnisk bakgrund eller kön baseras i relation till varandra. Intersektionalitet blir därvid en fråga om hur denna förhandling i olika samman¬hang och under olika maktförhållanden går till.

Breivik tar upp en del intressanta aspekter bland annat med utgångspunkt från ett konkret fall med en synskadad invandrare. Hans bidrag väcker en hel del frågor. Till en del hänger det samman med vad socialkonstruktionismen egentligen innebär. Alltför ofta används begreppet synonymt med etikettering eller klassi¬ficering av olika egenskaper eller institutioner. I själva verket är många av de samhälleliga storheter som vi rör oss med inom våra kulturer motsägelsefulla till sin karaktär. De kan ses som resultatet av sociala konstruktioner, men har skilda innebörder för olika grupper. Anställningstrygghet betyder en sak för arbetsgivaren och en annan för arbetstagare. Personlig assistans är en sak för de så kallade brukarna och en annan sak för de som arbetar som sådana. Yttrandefrihet är en sak för dem som har makten över media och en annan sak för de som hängs ut här. Ett dialektiskt förhållningssätt vid analysen av de sociala konstruktionerna kan kanske bli fruktbart genom att använda sig av intersektionalitet.

Det sista kapitlet i boken är kanske det allra viktigaste. Här behandlar Werner Schirmer och Dimitris Michailakis intersektionalalitet i relation till systemteori. Man menar helt enkelt att intersektionalitet baserar sig på ett föråldrat sätt att se på samhället. Enligt systemteoretikerna kännetecknas detta istället av att här sker en funktionell differentiering, där olika system fungerar självständigt, bland annat genom sättet att kommunicera med och förhålla sig till omvärlden. Författarna är också mycket kritiska till begrepp som maktordningar, som ju är något av intersektionalitetens kärna. Det blir en förenklad kultur- och samhällsanalys att begränsas sig till makt- och kontrollperspektiv, anser man.

Även om det systemteoretiska perspektivet har sina begränsningar, är det uppen¬bart att intersektionaliteten som redskap är tämligen enkelt, ifall man låter det stå för insikten att människor och grupper i vårt samhälle kan kategoriseras på många skilda sätt och att de olika kategorierna är interrelaterade till varandra och att man självklart kan tillhöra mer än en grupp i taget. Inom etnologi och framförallt inom skönlitteraturen har olika bilder getts av hur människors identifikationsprocesser varit sammansatta och mångbottnade. De flesta har inte bara en tillhörighet utan många. Det gäller också människor med funktionshinder. Dessa kan dessutom vara av många skilda slag. Intersektionen mellan olika typer av funktionsned¬sättningar tas överhuvudtaget inte upp i detta arbete. Om inte annat skulle det kanske visa att intersektionalitetens väg mot ökad förståelse för komplexa samhälleliga relationer ofta innebär en återvändsgränd.

Stig Larsson

Till kritiken av intersektionaliteten

2010-06-26T09:57:00.000-07:00

Bokens andra del är egentligen den mest intressanta. Här får man underlag till att fundera över användbarheten av det intersektionella perspektivet, men också om det överhuvudtaget är fruktbart. Varje individ har olika egenskaper och erfarenheter relaterade till sina positioner på olika samhälleliga variabler. Hur dessa samvarierar är – lite förenklat – intersektionalitetens kärna. Naturligtvis är det därvid inte endast fråga om en statistisk analys utan snarare om en kvalitativ förståelse.

Lars Grönvik tar emellertid upp och resonerar kring användbarheten av statistiska analyser på ett välförtjänt sätt. Mycket av vad han säger är närmast en elementär introduktion till statistikens roll inom samhällsvetenskapen. Man kan självklart fundera över varför man behöver argumentera för att kvantitet är en viktig dimension inom handikappvetenskapen. Men ibland behöver det lyftas fram. Numeriska begrepp skymmer ibland världen i sina förenklingar. På samma sätt som schablonmässiga simpla storheter som maktordningar kan förmörka den analytiska sikten. Men ofta är det viktigt att utgå från att kvantitet också innebär en kvalitet.

Berth Danermark är en av kapitelförfattarna och skriver om den kritiska realismen i förhållande till intersektionaliteten. Kritisk realism utgår från att det finns en verklighet som existerar oberoende av dem som iakttar den. Samtidigt framhålles att de kategorier och begrepp vi använder oss av för att bringa ordning i och förstå vår omgivning i stort och smått, är konstruktioner som också får en objektiv existens. Därför blir forskningens uppgift att försöka förstå de mekanismer som producerar dessa förhållanden. Analyser av sådana processer måste ta hänsyn till skilda nivåer, t ex den biologiska, psykologiska eller den sociala. I denna mening kan kritisk realism omfatta ett helhetsperspektiv på samma sätt som den biopsyko¬sociala modellen som ligger till grund för Världshälsoorganisationens klassi¬fikationssystem av funktionshinder. I detta perspektiv blir intersektionalitet ett särfall av den mer generella ambitionen att ringa in och begripa de sammansatta mekanismer som skapar ett specifikt fenomen. Författaren till det här kapitlet visar tydligt på hur många olika perspektiv ökar förståelsen av den sociala verkligheten i allmänhet och för personer med funktionshinder i synnerhet.

Klass och funktionshinder

2010-06-22T12:16:00.000-07:00

Susanne Berg är författaren till detta kapitel vars tema är mycket spännande. Hon är själv rörelsehindrad och har tagit en magisterexamen vid Leeds University i England. Hon har inte genomgått forskarutbildning. Det märks i hennes framställning som skulle behöva en rejäl uppstramning, eftersom en del obegripligheter och förenklingar tynger texten.

Det gäller t ex hennes föreställning om att det var Marx som uppfann klass¬be¬greppet. Tvärtom var det etablerat långt innan honom. (Det Marx tillsammans med Engels) gjorde, var att transformera den hegelianska idealistiska dialektiken till den materialistiska klassanalysens område.

Kapitlet behandlar inte så mycket den så kallade intersektionen mellan klass och funktionshinder. Istället ägnar författaren sig mest åt att återge en del – förvisso intressanta – tankegångar kring olika sätt att se på människor med funktionshinder i den engelska handikappforskningen relaterat till gruppens position inom produktionsapparaten med vad det innebär i relation till samhället i övrigt Till en del hänger detta kanske samman med att många inom den engelska handi-kappforskningen fört diskursen inom dessa ramar. Kanske inte i den omfattning som krävs behandla funktionsnedsättning den mångfald av uttryck som funktionshinder tar sig inte minst från ett klassperspektiv.

Från ett marxistiskt (och för den delen också ett allmänt sociologiskt perspektiv) innebär samhällets skiktning i klasser en reflex av bland annat hur makten är fördelad. Man kan vara funktionshindrad och tillhöra överklass eller för den delen underklassen. Man kan kanske också genom sitt funktionshinder försvinna från en hög social position till en botten just på grund av sitt funktionshinder. Tyvärr är människor med funktionsnedsättningar i långt större utsträckning låginkoms¬t¬tagare, för att inte säga fattiga, än andra. Klassanalys är inte lätt. Det blir inte enklare genom de olika gränssnitt som ryms inom intersektionalitet. Idag finns det en stor grupp av människor som är direkt anställda av enskilda människor med funktionsnedsättningar som personliga assistenter. Dessa är definitivt under¬ordnade sina arbetsgivare – den som uppbär assistansen.

Man kan definitivt hävda att den enkla dialektiken mellan arbete och kapital, som på 1800-talet var utgångspunkten för den marxistiska klassanalysen, är förbi¬sprungen av en allt mer komplex verklighet. Det betyder naturligtvis inte utan att denna motsättning i grundläggande avseende finns kvar och att den också spiller över på människor med funktionshinder. Tyvärr presenteras inga direkta data om de socioekonomiska positionerna för människor med funktionshinder. Det är inte författarens fel. Det beror helt enkelt på att det finns mycket bristfälliga underlag för att analysera dessa.

Inom marxistisk klassanalys har i första hand frågan om hur motsättningarna mellan arbete och kapital manifesterats i det konkreta politiska arbetet upp¬märksammats. I synnerhet har frågan om hur olika ”mellanskikt” lierat sig med eller mot proletariatet eller kapitalägarna diskuterats. Marx själv introducerade begreppet ”trasproletariatet” om de som förlorade sina positioner i det traditionella samhället utan att finna nya som arbetar. Frågan är om inte denna form av klass¬analys ledde till att förhållandena för människor med funktionshinder blev så vidriga som de blev i många delar av det forna socialistiska – eller vad en del kanske skulle kalla för statskapitalistiska – i Östeuropa.

Man skall naturligtvis inte ge Marx skulden för hur hans resonemang kring maktförhållandena på 1850-talet hanterades av de som försökte upphöja hans tänkande till närmast religion. Tvärtom finns det anledning att ta fasta på många andra av hans vetenskapliga bidrag till att förstå hur maktstrukturer i en mark-nadsekonomi kan drabba människor med funktionsnedsättningar. Det gäller
t ex processer som förtingligande och förfrämligande eller som det latiniserat brukar benämnas reifikation och alienation.

I vår värld, så dominerad av penning¬ekonomin som den är, tenderar vi i allt högre utsträckning att analysera relationer till våra medmänniskor i termer av kronor och ören. Frågan är vad det betyder för människor med funktionshinder, som sociala strata tillhör samhällets fattigaste. Ur ett intersektionellt perspektiv skulle kanske frågan snarare resas om vilka skill¬nader det finns mellan de som är rika och fattiga i gruppen som sådan.

Klass – eller om man så vill med ett lite modernare och mera sofistikerat uttryck – socioekonomisk position är naturligtvis av utomordentlig betydelse för att försöka förstå sociala processer relaterade till skilda maktperspektiv. Det gäller naturligtvis också för människor med funktionshinder, ja kanske mer för dem än för andra. Emellertid ges det få ingångar i det här kapitlet för att förstå klassresor i både bokstavliga och bildliga bemärkelse.

Etnicitet och funktionshinder

2010-06-20T03:36:00.000-07:00

Detta kapitel i antologin har skrivits av Julio Fuentes. Han är sociolog och arbetar vid SIOS, Samarbetsorgan för etniska organisationer i Sverige. Han börjar sitt arbete med att gå igenom en del av de välkända begreppen, som stigmatisering, vilka använts i resonemang kring marginalisering och utestängning. Han tar också upp och resonerar en del kring interaktionen mellan produktion och funktions¬förmåga å den ena sidan och identitet och etnicitet å den andra. Resultatet av marginaliseringsprocesserna för människor med annan etnisk bakgrund är, menar Fuentes, en kulturalisering.

Med detta menar han att kulturen ses som den övergripande faktorn, vilken förklarar normer, värderingar och beteenden hos dem som har en annan etnisk bakgrund än majoriteten. Innebörden av kulturaliseringen är att kultur betraktas som något stabilt och homogent, men också något statiskt. Han försöker också analysera kulturaliseringen av funktionshinder. Enligt för¬fattarens analys betraktas fortfarande människor med funktionsnedsättningar som mottagare av vård och omsorg, trots att ett perspektivskifte formulerades i den nationella handlingsplanen från patient till medborgare för ett decennium sedan.

En särskilt intressant aspekt, som tas upp i det här kapitlet, är homogeniseringen av funktionshindrade. Det innebär att alla som har en viss funktionsnedsättning behandlas lika, oavsett etniskt ursprung. Funktionshindret betraktas också som en tämligen övergripande och endimensionell och statisk enhet. Han tar bland annat upp ett antal exempel som han hämtat från en forskningscirkel, där deltagarna var pedagoger som arbetade med flerspråkiga barn med problem inom autism¬spektrat. Fuentes refererar också till ett antal konkreta fall och iakttagelser, som jag av utrymmesskäl skall avstå från att referera.

I den mån intersektionalitet kan vara fruktbar för att bättre förstå människor med funktionshinder och deras ställning i samhälls- och kulturlivet i stort, är kanske relationen till etnicitet bland det mest intressanta. Emellertid är området mycket outvecklat. Detta framhåller också författaren, som pekar på att behovet av forskning förefaller vara stort. Det är bara till att hålla med honom. Samtidigt är det viktigt att framhålla att det då är angeläget att arbeta med andra kategorier än människor i majoritetssamhällen och de som inte tillhör det. Det är trots allt en stor skillnad på norrmän och somalier i Sverige – både med och utan funktionshinder.

Sexuell läggning och funktionshinder

2010-06-17T01:52:00.000-07:00

Detta är ytterligare en fortsättning på intersektionalitetsresonemangen med utgångspunkt från Grönvik, L och Söder, M (redaktörer) Inte bara funktionshinder? En av bokens redaktörer, Lars Grönvik, skriver om HBT och queerpersoner. Något oegentligt benämner han kapitlet Sexualitet och funktionshinder. Men det han uppehåller sig vid är kanske inte sexualitet, utan snarare bara sexuell läggning. Det är ett område som på många sätt förbigåtts med ekande tystnad i relation till människor med funktionsnedsättningar. Många har främst betraktat dem som asexuella.

Naturligtvis finns det lika många människor med funktionshinder bland HBTQ-personer som bland folk i allmänhet och bland människor med funktionsnedsättningar lika många som har en annan sexuell läggning än den heterosexuella. Grönvik tar upp och diskuterar hur de två grupperna förhåller sig till varandra och kan konstatera att det t ex inom bög- och flatvärlden finns en viss negativism mot att släppa in människor med funktionshinder i sina nätverk och lokaliteter. Det kan bero på att de grupper som försöker stärka sin ställning i relation till de dominerande grupperna i samhället, ofta väljer att fokusera på sin egen målgrupp och att man därför ogärna försöker förhålla sig till andra för att inte förvirra kampbilden. Man kan naturligtvis fråga sig om det inte finns andra mera strukturella drag som t ex att kroppsfetischism är vanligare bland HTBQ-folk med vad det kan innebära av negativism hos människor med funktionshinder. Högst upp på den (manliga) homosexuella attraktionsskalan står den muskulöse, genitalt välutrustade ynglingen, skriver Grönvik. De krav som ställs på bögens kropp har ibland jämförts med hur samhället i stort ställer krav på den heterosexuella kvinnan. Det är klart att en människa som i olika avseenden har problem med kroppens funktion (och ofta också utseende i relation till andra) lätt blir margi¬naliserad och nedvärderad i relation till sådana måttstockar.

Grönvik tar upp flera intressanta aspekter, bland annat kopplingen mellan heterosexualitet och vad han kallar fullständig funktionsförmåga. Där emot diskuterar han inte HBTQ-definitionen ur ett funktionshindersperspektiv. Självklart är det ett funktionshinder att inte kunna få barn med den man älskar (oavsett om denne har samma kön som en själv eller om han eller hon har skador i reproduktionsapparaten). Frågorna kring varför inte HBTQ-personer, och människor med funktionshinder i största allmänhet är samorganiserade, kan man

Frågan om underordning och överordning bland olika typer av bindestreckstillhörigheter är mycket intressant. Inom flera områden med anknytning till kultur, media och politik har HBTQ-personer varit mycket framgångsrika i att hävda sina intressen. I en del fall är de kanske till och med överrepresenterade inom framgångssagorna. Det är en stor skillnad mot de som har olika typer av (andra) funktionshinder. Antagligen kommer frågorna kring HBTQ och funktionshinder att i framtiden kunna avsätta intressanta bidrag på skilda kulturarenor. Frågan är hur länge vi får vänta?

Ålder och funktionshinder

2010-06-13T04:37:00.000-07:00

Johans Tveit Sandvin behandlar intersektionaliteten mellan funktionshinder och ålder i ett kapitel av antologin. Han refererar till ett arbete av Arber och Ginn (1998) som hävdar att man kan se på ålder i tre ganska skilda betydelser. Den ena är kronologisk ålder, som helt enkelt anger tiden i år och dagar, fysiologisk ålder, som refererar till kroppens åldrandeprocess och social ålder som innebär den sociala konstruktionen (som naturligtvis inte är enhetlig utan det beror på vilken socialt sammanhang man befinner sig eller relaterar sig till).

Både den kronologiska och den fysiologiska åldern påverkar funktionsförmågan. Vissa menar dessutom att kategoriseringen av ålder också gör det. Det intressanta är naturligtvis att ålder är en ständig föränderlig variabel. Under barndomen är vi alla i allra högsta grad beroende av andra för vår överlevnad. Vi är omogna och saknar kunskaper och därför har samhället också inrättat den gigantiska skol- och undervisningsapparaten. Både innanför och utanför skolan har samhället dess¬utom byggt upp och institutionaliserat olika system och processer för utsortering av de som behöver särskilt stöd på grund av funktionshinder (eller vad det nu kan vara). Sandvin behandlar detta område tämligen styvmoderligt, kanske beroende på att han inte själv pedagog till professionen.

Han blir betydligt mer reflexiv när han kommer in på ungdomen som tidsaspekt. Det individuella och det kulturella perspektivet på denna period har först och främst ägnat sig åt identitetsskapande och utvecklingen av olika ungdomskulturer (inte minst såsom det kommer till uttryck i t ex musik, film, mode, etc.). Många föreställer sig kanske att individens frihet är stor, men som Sandvik med stöd av Beck (1971) påpekar, har den gradvisa frigörelsen från traditionella institutioners normativa makt ersatts av en mer systemmässig reifikation i förhållande både till stat och marknad.

Differentiering och exkludering i samhället är inte bara resultat av positionerna inom utbildning och arbetsmarknaden. Kulturella föreställningar och symboliska aspekter spelar en relativt större roll idag än tidigare. Det finns, som Sandvin påpekar, ingen anledning att inte tro att det inte också gäller i relation till funktionsförmåga.

Inte minst i ljuset av dessa insikter har bland människor med funktionshinder ett växande engagemang inom handikappkulturen tagit sig uttryck i vad som kan ses som en reaktion på den exkludering som många unga upplever på de traditionella ungdomsarenorna. Här gör Sandvin bland annat med hjälp av Steve Brown en ansats att analysera hur ungdomar med funktionshinder skapar egna kulturella uttrycksformer.

Med den något egendomliga termen ”vuxendom” gör norrmannen Sandvin ett försök att förnya svenskan. Han menar väl egentligen den tid som är mellan ungdom och ålderdom, kanske rentutav tiden i de arbetsföra åldrarna – som det vanligen heter. Oavsett ålder, delar många människor med funktionshinder öde med barn, unga och äldre i deras beroende av andra människor i vardagslivet (ibland som anställda inom vård och omsorg, ibland av vänner och släktingar i närheten). Som Sandvin påpekar leder detta ofta till en underordning, som de flesta av oss med allvarliga funktionshinder har haft anledning att fundera över.

Lite styvmoderligt behandlat blir ålderdomen i relation till funktionshinder i detta kapitel, möjligen därför att det uppehåller sig lite väl mycket med social konstruktivism. Författaren påpekar att funktionshinder och ålderdom har mycket gemensamt i det sociala bygget av de bägge storheterna. Det är ju inte egendomligt, eftersom ålderdomen precis som funktionshinder består i fysiologiska funktionsnedsättningar. Alla människor får i princip funktionsned¬sättningar med stigande ålder. I själva funktionsnedsättningens perspektiv ligger dock ofta en åldersrelaterad bestämning av förmågan, precis som när man mäter intelligenskvoten hos en sjuåring.

Sandvin gör flera intressanta reflektioner kring livslopp och funktionsnedsättningar. Han tar också upp och diskuterar vilket betydelse samhällets sätt att organisera handikappomsorgen får för hur människor hanterar sina funktionsnedsättningar under olika tidsfaser genom livet. Det reser många frågor inte minst kring dem som man kan ha om delaktighet på samhälleliga och kulturella arenor.

Genus och funktionshinder

2010-06-10T13:23:00.000-07:00

Det här är en fortsättning på genomgången av Grönvik, L & Söder, M (red.): Inte bara funktionshinder. I ett kapitel tituleras Kön och funktionshinder tar Karin Barron upp och diskuterar några utvalda teman rörande maktordningarna, kön och funktions-hinder. Inledningsvis för hon en diskussion om begreppet intersek¬tionalitet. Hon förhåller sig sunt kritiskt till en del av teoriansatserna inom området. Hon kan konstatera att vissa begrepp varar en kortare tid, medan andra blir mera långlivade. Hon refererar därvid till Göran Ahrne och kan konstatera att många av de begrepp som introducerats inom samhällsvetenskaperna efterhand blir veder¬tagna i det vardagliga ordförrådet. Det kan t ex gälla könsroller, livskvalitet eller status. Andra blir inte lika långlivade och frågan är om intersektionalitet blir det.

Barron för i sin framställning resonemang kring hur genus och funktionsned¬sättningar förhåller sig till varandra och därmed påverkar människors liv. Dessvärre utgår hon därvid från maktordningsterminologin. Den blir ofta skev och det är närmast självklart att om man inte för in processer som handlar om hur makten organiseras – i marknadsekonomi gör i stor utsträckning efter kon¬¬sumtions¬förmåga – reduceras relationerna mellan kön och funktions¬hinder till olika individers berättelser, som mer eller mindre kvalificerade eller mediokra samhällsvetare försöker psykologisera kring. Allt för ofta har jag stött enkla mekaniska överföringar av könsanalyser från samhället som helhet till handi¬kappområdet som om de vore allmängiltiga oavsett område.

I kapitlet refereras en hel del viktig litteratur inom fältet. En av de kanske bästa arbetena är det som Susan Wendell, som är en feminist med egna funktions¬hinder skrivit. Hon för en feministisk kulturvetenskaplig diskussion om vad det innebär att ha en värkande och som hon säger ”negativ” kropp. Hon menar att kroppen ofta objektiveras, inte minst av skönhetsindustrin och att feministisk litteratur ofta osynliggör den värkande, smärtande och inte fungerande trötta kroppen Kroppsligt lidande och svaghet uppmärksammas sällan. I sina konsekvens¬mässiga resonemang är Wendell också kritisk till den uppdelning som sker – t ex i Sverige mellan å ena sidan biologiskt relaterade och sociala faktorer.

Till skillnad från de flesta som diskuterar kön och funktionshinder tar också Barron till en del upp manliga perspektiv. I det traditionella könsrollsmönstret (eller om man så vill maktordningen) ses kvinnan som den som är föremål för omsorg och vård medan mannen är den som ska styra och ställa. Eftersom de flesta män med i varje fall allvarligare funktionshinder helt enkelt inte kan leva upp till detta, utan tvingas inta rollen som omsorgstagare är troligen män med funktionshinder betydligt mera utsatta än kvinnor. De senare har dessutom väsentligt mer makt över reproduktionen. Det skulle onekligen vara intressant att försöka diskutera vanmakten hos män i relation till den genusbestämda maktordningen. Men tyvärr är ofta dessa berättelser som bortblåsta, antagligen pga. forskarnas genus.

Bland konstnärer och intellektuella med funktionshinder är det inte helt lätt att se tydliga könsmönster. Frågan är dock om inte den tendensen att kvinnor mer än män söker sig vidare till högre utbildning också gäller för kultur- och konstområdet för personer med funktionshinder. Vi känner förstås inte mycket till om detta. Enkla kvantitativa sammanställningar om hur manliga och kvinnliga representanter på olika arenor eller fack är fördelade inom kulturområdet kan ge oss en vag vägledning, men ger oss knappast någon kunskap om djupare genusperspektiv

Funktionshindersintersektionalitet

2010-06-06T05:58:00.000-07:00

I boken är det emellertid funktionshinder som fokuseras ur ett intersektionellt perspektiv. De olika författarna tar upp flera värdefulla resonemang, som jag skall återge framöver. Boken har redigerats i två olika delar. I den första behandlas intersektionalitet mellan funktionsnedsättningar och andra dimensioner. Dessa har redaktörerna valt utifrån att de kan antas spela en stor roll när det gäller att påverka livssituationen, livskarriären och identiteten. Det är även de sektorer som ofta omnämns i diskussionerna om intersektionalitet. Här tar man alltså upp områden som kön, klass, sexuell läggning och ålder. Däremot – och det visar naturligtvis sårbarheten i hela begreppet – diskuterar man inte intersektionaliteten mellan olika typer av funktionsnedsättningar.

För människor med olika kroppsliga besvär och sjukdomar (som vi med någon form av mekanisk metafor kring en hackande motor eller maskin envisas med att kalla för funktionsnedsättningar), trots att det ibland rör sig om funktionsförlust påverkas ju i hög grad ifråga om identitet, livsmöjligheter och maktordning ifall man har flera olika typer av somatiska, psykiska långvariga besvär. Bortsett från den totala bristen på denna – var en del av de medverkande kallar för – intersektion, finns det många uppslag av intressanta hänvisningar som görs i de olika kapitlen kring de skilda grupperna.

Den teoretiskt mest intressanta delen är otvetydigt den andra. Här förhåller sig författarna kanske mera kritiska till intersektionalitet som begrepp. Här avser man att visa hur intersektionaliteten kan förstås ur olika perspektiv och hur man kan hantera denna förståelse för att utöka kunskap om människor med funktions¬¬hinder. Man tar upp centrala idétraditioner som den kritiska realismen, social¬konstruktionism, statistik och intersektionalitet och sist men inte minst hur inter¬sektionalitet relaterar sig till systemteoretiska diskurser som ofta idag används för att kunna göra kultur- och samhällsanalyser.

Att etiketteras i grupper

2010-06-02T10:55:00.000-07:00

Under 1970-talet utvecklades i USA en antirasistisk kritik av den existerande feminismen, som hävdade att den framförallt företrädde vita, västerländska kvinnor, vilket resulterade i att de teorier som utvecklades knappast gäller afroameri¬kanskorna. Man myntade uttrycket ”black feminism” för att markera att man hade annorlunda utgångspunkter än den vita medelklassens damer. Från och till har det också i Sverige höjts röster för att påvisa att det finns klassmässigt relaterade underordningsstrukturer bland kvinnor som bland män.
Intersektionaliteten försöker alltså belysa interaktionen mellan olika fack som vi brukar stoppa varandra i eller själva ha en benägenhet att i varierande grad identifiera oss med. Det gäller kön, klass, ålder, etnicitet (som i sig är en sammanslagning av språklig och kulturell tillhörighet, religiösa preferenser, nationalitet eller provinsiella tillhörigheter), HBTQ (homosexuella, bisexuella, transsexuella och queerpersoner), personer med funktionshinder och kanske många fler som urbaniseringsgrad eller utbildningsnivå. Ibland (som regel alltid i USA där man har statistiksystem för detta) läggs också hudfärg eller rasursprung med som en del av etniciteten. Intersektionalitet är i en mening beroende av de kategorier som sam¬hället i övrigt opererar med, i varje fall på en analytisk nivå.

Som begrepp är det emellertid inte så enkelt att man bara ska försöka förstå relationerna mellan olika sektorer i ett cirkeldiagram, som visar fördelningen mellan olika sociala tillhörigheter. Människor kan ju tillhöra i princip samtliga sektioner (som kommer av latin för avskärning). För vissa av dem är tillhörigheten högst tillfällig (som för ålder). För åter andra är den en gång för alla given (som för ursprunglig hudfärg). Från andra, är det fråga om en relativ definiering som i varierande grad kan vara mer eller mindre beständig som för funktionshinder eller för den delen socioekonomisk ställning. Kön finns det ännu så länge endast i två officiella varianter, men från och till reses krav på att riksdagen ska besluta om att utreda legaliseringen av ett tredje kön.

Funktionshinder och intersektionalitet.

2010-05-31T05:40:00.000-07:00

För de som tar del i en bredare samhälls- och kulturdebatt idag är intersektionalitet inte ett främmande begrepp. Det används flitigt inte minst av dem som är feministiskt inspirerande. När det därför sedan en tid tillbaka föreligger en bok, där man försöker tillämpa begreppet på funktionshinder, är det naturligtvis av stort intresse att belysa en del av dessa resonemang i det här sammanhanget. Den bär titeln Bara funktionshindrade? och har redigerats av Lars Grönvik och Mårten Söder (Gleerups, 2008). Förutom de båda redaktörerna har följande personer bidragit med texter – (i allmänhet varsitt kapitel):

Karin Barron, Susanne Berg, Jan-Kåre Breivik, Berth Danermark, Julio Fuentes, Dimitris Michailalkis, Johans Tveit Sandvin och Werner Schirmer.

De flesta av dem är sociopsykologer/kulturarbetare, merparten med förankring vid Uppsala universitet.

För många som åstadkommer ett samlingsverk som detta, gäller det kanske i första hand att argumentera för att det nya id-bidraget ska få fotfäste. Så enkelt gör inte redaktörerna för sig. De bjuder istället upp till att också kritiskt granska intersektionalitet som begrepp och som ett uttryck för att förstå och analysera det samhälle som vi lever i.

Självklart har det sin ursprungspunkt i hur begreppet vuxit fram. Det började inom kvinnovetenskapen, där man kunde se tydliga samband mellan kvinnors skilda tillhörigheter och deras positioner i olika maktordningar. Om man vill vara lite elak, kan man naturligtvis fråga sig varför det dröjde så lång tid innan man blev varse detta. Svaret ligger kanske i att man som en del av en feministisk kultur koncentrerade sig på att studera kvinnans ställning i relation till mannen i könsmaktsordningen. För att förstå den betydelse som intersektionalitet fått de senaste åren, måste man knyta an till det kulturvetenskapliga begreppet post¬modernitet eller som det ibland benämns senmoderniteten.

Denna vår egen era präglas i hög grad av upplösning av de strukturer som det moderna samhället konstituerade. Det gäller allt från de institutionaliserade mönstren för könsrelationer eller mellan olika grupper i produktionen för att inte tala om förändringarna mellan olika stater i globaliseringens kölvatten.

Frida Kahlo - en av de främsta konstnärerna med funktionshinder

2010-05-26T12:20:00.000-07:00

I dagarna har en av de största utställningarna någonsin om Frida Kahlos konst öppnats i Berlin. Man har sagt att här kommer flera av hennes hittills okända eller tidigare inte visade verk att exponeras för allmänheten. Det sker mer än ett halvsekel efter hennes död.

För många – inte minst yngre - är kanske inte Frida Kahlos liv och verksamhet så särskilt kända. Frågan är om hon ändock inte är den globalt mest kända kvinnliga bildskaparen. Orsaken är inte bara hennes artistiska skapande, utan också hennes liv och leverne.

Hennes egentliga namn var Magdalena Carmen Frieda y Calderon. Hon föddes 1906 och dog 1954. Hon hade polio som barn. Redan tidigt lär hon ha varit konstintresserad. Det var emellertid först efter det att hon råkade ut för en allvarlig trafikolycka 1925 som hon själv började måla. Hon blev sängliggande under lång tid. Detta till trots målade hon. Det skulle dröja innan hon åter skulle kunna gå på egna ben. Svåra smärtor skulle hon få leva med i stort sett resten av livet.

1929 gifte hon sig med Diego Rivera – som är Mexikos mest kända konstnär. Deras äktenskap blev stormigt. Frida fick flera missfall antagligen p g a de skador hennes livmoder fått till följd av olyckan. De skilde sig, men gifte sig åter på nytt. Diego lär ha varit tämligen ofta otrogen. Frida hade också sina sängaffärer. Den mest kända är hennes påstådda kärleksförhållande med Leo Trotsky.

Frida Kahlo är kanske världens mest kända kvinnliga konstnär. Kanske hon också är den mest kände med funktionshinder. Hon har själv i sin konstnärliga gärning tagit sina fysiska skador som utgångspunkt för sitt skapande. I den nu aktuella utställningen visar hon bl a den korsett som hon tvingades bära. Av denna har hon gjort ett spännande konstverk.

I Sverige har hennes arbete uppmärksammats på många sätt, inte minst av konstnärer med egna funktionsnedsättningar. I mitten av 1990-talet genomfördes ett projekt, som namngavs efter henne,
där bl a Hjälpmedelsinstitutet och VSA fokuserade på datorn som kreativt konstnärligt arbetsredskap för kvinnliga bildkreatörer.

Kahlo är mest känd för sina självporträtt som på ett chockerande sätt speglade hur hon kände sig under olika perioder i livet. De är ofta i starka färger och inte förskönande. Hennes karaktäristiska utseende med de grova sammanväxta ögonbrynen, som bildar en fågels flykt över hennes intensiva blick, är fascinerande. Ett exempel på hennes skoningslösa sanningsmåleri är det berömda självporträttet som hon målade när hon klippt av sig sitt långa, korpsvarta och svallande hår eftersom Diego Rivera varit otrogen. Hon brukar ofta räknas som surrealist även om hon aldrig själv ansåg detta utan menade att hon bara målade sin egen tillvaro. Men Frida Kahlos måleri har i sin tur inspirerat många surrealister.

År 2005 fick den världsberömda, kvinnliga mexikanska fotografen Graciela Iturbide exklusivt tillträde till Frida Kahlos hem efter att det varit hermetiskt tillslutet i 50 år. I hennes fantastiska bilder kan vi se alla dessa tekniska hjälpmedel, som präglade Fridas vardag, upphängda på sina krokar i badrum och sovrum, mitt ibland övrig inredning, målarutrustning, kläder och andra textilier.
Blixtsnabbt suddas åren bort och det känns som om Frida Kahlo kan komma alldeles strax och påbörja ett samtal med den intensitet som bara hon var möjlig.

Graciela Iturbide fick Hasselbladspriset (lekfullt kallat Fotografiets Nobelpris) år 2008.
Tiden går fort, men Frida Kahlos aktualitet tycks bara växa. För alla de som har vägarna förbi Berlin i sommar, kan nog få en fantastisk utställningsupplevelse. Det är bara att hoppas att man tillhör de som kan få denna möjlighet.
Kate Hellqvist och Stig Larsson

Konst och läkekonst

2010-05-20T04:59:00.000-07:00

Karolinska Institutet fyller 200 år. Detta firas bland annat med en spännande utställning från KI:s Medicinskhistoriska bibliotek - ett av världens främsta. Hagströmmerbiblioteket , som det heter, visar fram sig på Valdemarsudde. Efter att tagit del av de första resentionerna i massmedia, är det självklart att man blir sugen på att besöka Prins Eugens estetiska Mecka. Eller vad tycker Ni, jag låter texten från Valdemars udde informera.

Läke Konst
8 maj - 29 augusti 2010
Medicinska bok- och bildskatter från medeltid till Lennart Nilsson

Från Vesalius muskelmannekänger till Lennart Nilssons fotografier av mikrokosmos. Från 1500-talets fantasifulla monsterböcker till originalfotografier av sårade under Amerikanska Inbördeskriget.

I samarbete med Karolinska Institutet ställer Waldemarsudde ut medicinsk illustrationskonst, som sällan eller aldrig tidigare visats för allmänheten. I samarbete med Karolinska Institutet (KI) visar Waldemarsudde bok- och bildskatter från en av världens främsta samlingar av äldre medicinska böcker - Hagströmerbiblioteket vid KI. Biblioteket rymmer cirka 35 000 volymer och hundratusentals bilder. Med anledning av KI:s 200-årsjubileum har de finaste och mest intressanta planschverken valts ut till utställningen Läke Konst.

- Det här är inte bara ett kulturarv, det är ett medicinhistoriskt världsarv som vi nu visar för allmänheten, säger Ove Hagelin, föreståndare för Hagströmerbiblioteket och hedersdoktor vid KI. Det är bildkonst som i läkekonstens tjänst har förändrat människans villkor.

Utställningen visar illustrerade böcker och planschverk från 1400-talet till idag. Där finns handkolorerade träsnitt i 1500-talets örtaböcker, anatomiska atlaser med magnifika kopparstick från 1600-talet, mikroskopböcker från 1700-talet med de första avbildningarna av det blotta ögat inte kan se, och de mest berömda bildverken i barnförlossningskonstens historia. Illustrationerna speglar också dåtidens intresse för det avvikande. Här visas de mest kända monsterböckerna från 1500- och 1600-talet och handkolorerade litografier från 1800-talet över såväl hudsjukdomar och tatueringar som ögats anatomi.

En särskild del ägnas åt det medicinska fotografiets historia med originalfotografier från de sårade under Amerikanska Inbördeskriget, Darwins studier av människans och djurens sätt att uttrycka känslor, och de allra första Röntgenfotografierna från 1896. Men också Lennart Nilssons berömda fotografier av kroppens inre.

- Flera av dessa magnifika planschverk hör till de finaste som någonsin gjorts, även om motiven inte alltid är så angenäma att betrakta. Det är inte bara vetenskap, betonar Ove Hagelin, det är också konst på hög nivå.

Hagströmerbiblioteket, uppkallat efter Karolinska Institutets första rektor Anders Johan Hagströmer, bildades 1997 för att ta hand om de värdefulla samlingarna vid Karolinska Institutet och Svenska Läkaresällskapets bibliotek. Biblioteket har en av världens finaste medicinhistoriska boksamlingar.

Läs mer om Hagströmerbiblioteket

__________________________________________________________________________________________

Programkvällar:

Söndag 23 maj kl. 15.00 Växter i läkekonsten
Trädgårdsmästare Marina Rydberg föreläser om örtagårds- och läkeväxter.

Torsdag 27 maj kl. 18.00 Bilden i läkekonsten
Hedersdoktor Ove Hagelin föreläser om illustrationer i läkekonstens tjänst från 1500-talet fram till 1840-talet

Den norske Fröding

2010-05-15T07:53:00.000-07:00

För de som liksom jag tycker att Gustaf Fröding är en av vårt lands förnämsta skalder, är det minst sagt morsamt att få stifta bekantskap med hans norska historia. Att denna fått en pånyttfödelse och blivit mera klarlagd beror i hög grad på den norske entusiasten i Frödingsällskapet O. Henrik Akeleye Braastad

Genom hans arbete har vi kunnat läsa om bland annat den tid som Fröding tillbringade på Suttestads sanatorium utanför Lillehammer. I realiteten var det ett sjukhus för människor med varierande psykiatriska sjukdomstillstånd. Den store norske radikale humanisten psykiatrikern och överläkaren Johan Scharffenberg (1869-1965)har avfärdat teorierna om att Gustaf Fröding skulle ha lidit av schizofreni. Att han från och till led av psykisk ohälsa, kanske manodepressiva tillstånd, är ovedersägligt.

Vad få känner till, är hur Fröding under sina vårdtillfällen i Norge fick tillfälle att utveckla kontakterna med ledande kulturpersonligheter och radikala politiker i Norge. Sålunda hade han en mycket nära kontakt med Fernanda Nissen, en framträdande feminist gift med läkaren och redaktören för Socialdemokraten, Oscar Nissen, senare också under en period ledare för det norska Arbeiderpartiet. Frågan är om inte Fröding rent av hade ett mera stimulerande intellektuellt liv som patient i Lillehammer än som journalist på Karlstad-tidningen. Det var i alla fall på Suttestad som han sammanställde den ur sedlighetsmoralistisk synpunkt så revolutionerande diktsamlingen Stänk och flikar.

Under alla omständigheter är Gustaf Fröding ett av de bästa svenska skaldeexemplen på hur man även om den psykiska sjukdomen – kanske depression eller alkoholism eller bådadera – i varje fall tidvis går att förena med en skapande poetisk kraft som är få förunnade. Hans förstlingsverk Guitarr och dragharmonika (1891) kom för övrigt också ut som ett resultat av vistelsen på en annan nervkuranstalt, Görlitz i Tyskland. Det finns nog all anledning att begrunda.hur man inom vissa delar av mentalvården för mer än hundra år sedan såg patienterna som intressanta medmänniskor där skapande och förnyelse bedömdes som självklart latenta drag hos dem. Schaffenbergs betydande insikter i Frödings verk och liv har bland annat genom O. Henrik Akeleye Braastads arbeten gett oss nya föreställningar om hur psykiatrin kan vara en dörröppnare, mer än genom direkt terapi, det satte också spår i Frödings poesi. Frågan är om något liknande sker inom mentalvården idag. Förvisso är det många av vårt lands främst kulturpersonligheter som haft betydande psykiska besvär (eller om man så vill funktionshinder). Det finns mycket att tillägga i ämnet.
Stig Larsson

Irans lejoninna

2010-05-04T06:23:00.000-07:00

Simin Behbahani är en svårt synskadad poet som inte böjer sig under mullornas hänsynslösa övergreppsregim. Hon är idag kanske den mest kände poeten i Iran. Trots sina 83 år och sitt svåra synhandikapp tillhör hon de ledande intellektuella i kampen mot den religiösa totalitära regeringen i Iran. Det är därför hon kallas Lejoninnan. De flesta politiskt och kulturellt medvetna personer i landet vet som döljer sig bakom detta smeknamn, som väl egentligen är en riv- och klösbeteckning.

I samband med den internationella kvinnodagen skulle hon åka till Paris för att motta en utmärkelse för sitt arbete. Regimen förbjöd henne att åka och tog hennes pass i beslag. Man hotade henne med fängelse och andra repressaliers. Hon lät sig emellertid inte tystas. Istället har hon låtit sig intervjuas och publiceras i utländska medier. Bl a har Sveriges radio haft inslag med henne både på Kulturnytt och i Studio Ett.

Simin Behbahani har i en av sina dikter använt metaforen att det iranska folket blivit våldtaget på bönemattan. Det är landets religiösa ledare som med vapenmakt kväser oppositionens yttringar och möjligheter att organisera sig. Lejoninnan har inte blivit tämjd av Koranens välbeväpnade självutnämnda exegetiker. Hon fortsätter kampen för kvinnors basala rättigheter .

Frågan är i vilken grad hon tagit upp förhållandena för människor med funktionshinder i Iran. Tyvärr har jag inte haft möjlighet att läsa mer än vissa av hennes dikter, som översatts till engelska och som är relativt lätt tillängliga på Internet. Men bara det faktum att landets kanske allra vassaste lyriska kritiker av den teokratiska diktaturen är synskadad bör rimligen kunna flytta fram positionerna för intellektuella och konstnärer med funktionshinder i den del av den muslimska världen, där man vill frigöra sig från prästerskapets världsliga styre. Framöver kanske vi kan få flera erfarenheter förmedlade från dessa stater kring vad människor som Simin Behbahani kan betyda också ur ett funktionshinderperspektiv Precis som kampen för kvinnors rättigheter blir en kamp mot förtryckarregimer, kan en kamp för frigörelse för människor med funktionsnedsättningar formas till en allomfattande emancipatorisk kraft mot antihumanistiska våldsregimer.
Stig Larsson

Funktionshinder och muslimer.

2010-04-30T01:22:00.000-07:00

Under de senaste åren har jag besökt flera olika muslimska länder, i första hand för att delta i
olika globala sammankomster kring forskning och utveckling inom handikappområdet. Det innebär att jag ofta kommit i kontakt med de mest aktiva människorna med eller utan funktionshinder, som arbetat för att förbättra förhållandena för människor med funktionsnedsättningar. Deras samstämmiga bild är att det inte är helt lätt – och det är det förstås inte heller i vårt land. Men det finns en del skillnader.

Ett av de många samtal som jag haft i den här delen av världen och som jag nog minns allra bäst var när en kvinna berättade om hur hennes bror försökte suicidera sedan han drabbats av funktionsnedsättningar till följd av en bilolycka. Familjen var välbärgad och barnen välutbildade, välförsäkrade med välutvecklade sociala nätverk. Systerns analys om orsaken till broderns påtagliga depression var tämligen klar. Han kunde inte uthärda skammen att ha drabbats av funktionsnedsättning, eftersom det i sig var ett uttryck för Guds straff.

Föreställningen om den straffande Guden går igen i många religioner och har från och till också fått en framträdande plats hos oss. Emellertid har jag inte hört den uttryckas så tydligt som hos vissa muslimer de senaste åren. Den mycket bekymrade systern framhöll att denna uppfattning till och med kan leda till att man ser människor med funktionshinder som nästan oberörbara. Att hjälpa och rehabilitera dem är i princip samma sak som att gör våld mot Guds vilja, att försöka hindra att hans straff får full avsedd effekt.

Dessvärre är sådana tankegångar inte alldeles ovanliga. Jag har stött på dem här och där i den muslimska världen, senast när jag för någon månad sedan besökte Oman. Men det vore att göra sig skyldig till grova generaliseringar om man hävdade att detta synsätt är allmänt rådande. Tyvärr kan jag för lite om islam för att kunna iaktta något mönster i relation till shiiter, sunniter eller andra riktningar. Snarare tror jag att föreställningen om att funktionsnedsättningar och för delen sjukdomar snarare är kopplat till socioekonomisk utvecklingsnivå med vad det innebär av kunskapens vidgade vyer och insikter om att det inte är Guden (om man över huvud taget tror på någon sådan) som djävlas med bilolyckor, polio, hiv, lepra eller kanske en landmina.

Därför har det tack och lov gjorts e n del satsningar på att utveckla vård, service och (re-)habilitering för människor med funktionsnedsättningar i många av de muslimska länderna. Men de är definitivt ännu i sin linda, även i de länder som har ekonomiskt långt bättre resurser än vad t ex Sverige har. Men ändå är det så få människors med funktionshinder man träffar i gatuvimlet. Det handlar både om otillgängligheten i stadslivet och om skamstämpeln, som ännu alltför många känner svedan och brännandet av. Det finns också de som kämpar för en frigörelse av dem som är fångade i funktionshindrens fängelse. Jag har träffat många handikappaktivister, som slagits för rättigheter och bättre grundläggande medborgerliga rättigheter. Inte sällan har de fört en allmän politisk kamp mot diktaturerna där de levt. För vissa har demokratin inom politikens och kulturens områden varit det helt centrala. Framöver ska jag ta upp några exempel.
Stig Larsson

Bloggen och VSA

2010-04-25T10:20:00.000-07:00

Från och till har jag fått reaktioner på innehållet i den här bloggen från VSA-medlemmar. De är en hel del som följer bloggen utan att vara registrerade följare. I de mejl med kommentarer som jag regelbundet får, är det idel uppslag till fördjupningar och breddningar av de perspektiv som jag försökt lyfta fram.

Särskilt stort värde sätter jag på de kommentarer som Kate Hellqvist delar med sig till mig. Som en framträdande bildkonstnär med ett långvarigt engagemang inom kulturlivet i allmänhet har hon inspirerat mig till åtskilliga försök att hämta in mera kunskap kring en del av de teman som lyfts fram i den här bloggen.

Någon enstaka röst har också nått mig om att VSA-Sverige, som organisation borde synas tydligare i texterna. Till dem kan jag bara säga att finns andra sätt att lyfta fram VSA som organisation. Ett är att besöka vår förenings hemsida www.vsa-sweden.org vars adress för säkerhets skull också finns angivet i denna bloggs presentation. Förhoppningsvis ska vi så småningom få möjligheter att bättre kommunicera med varandra som medlemmar också i relation till hemsidan. Den här bloggen ska definitivt inte vara något medlemsforum. Vi har fått stöd för att utveckla något som ska ha bäring ovanför föreningsnivåer, något som gör att man som funktionshindrad kulturarbetare blir bemött och bedömd för det man åstadkommer.

I det här sammanhanget alltså - i verksasomandrabloggen – gäller det att få till stånd olika infallsvinklar inom hela det breda fält som berör kulturarbete och funktionshinder. Omfånget är nästintill oändligt. Vi som har funktionsnedsättningar (och vem har inte det?) är som alla andra en del av mänsklighetens olika kulturer och dess skilda uttryck. Det är i denna vittomfamnande värld som vi ska se våra strävanden att kunna verka som andra på skilda kulturarenor. Med tiden ska förhoppningsvis en varierande flora av bidrag ge oss möjligheter att skörda för framtiden. Det kan handla om allt från grundläggande teorier till förfining av tekniker. Ett och annat ogräsfrö lär vi också kunna se följderna av. Det är som bekant inte helt lätt med odling.
Stig Larsson

Stigs vinkaelder har stängts

2010-04-18T07:45:00.000-07:00

Allt sedan ungdomen har jag haft en viss förkärlek för Stigs vinkaelder på Helgolandsgade i Köpenhamn. Redan vid mitt första besök upplevde jag någon slags diffus tillhörighet hit. Antagligen var det den ursprunglige ägarens förnamn, som gav mig lite av en känsla av att jag hade en egen krog, alldeles i närheten av Vesterbrogade och Hovedbangaarden.

Det har gått rätt många decennier sedan jag första gången ställde mina steg ner för halvtrappan till de välinsuttna stoppade stolarna och sofforna i den av cigaretter, cigarrer och piprök inpyrda lokaliteterna. Här serverades lun leverpastej, fiskefilé med remoulade, fleskesteg eller forloren skildpaddsuppe. Det danska kökenets etablerade rätter kunde intas med vin, men de flesta valde dock mellan Tuborg och Carlsberg.

Stigs vinkaelder betecknades med undertiteln ”den jydske ambassade”. Detta var en gång i tiden den resturation i Kongens by dit jylläningarna ofta valde att förlägga en del möten vid sina resor till olika kulturella, politiska och inte minst affärsmässiga åtaganden. Känslan av att som skåning på samma sätt som folket från Jylland ha ett ställe att komma till ledde mig ofta hit vid mina köpenhamnsbesök. Jag har varit här med många vänner men också med barn. När man talade om krogkultur i København stavades det för mig i första hand Stigs vinkaelder.

För ett tag sedan meddelade en gammal norsk vän att han skulle på ett nordiskt möte i København och undrade om vi inte kunde ses i anslutning härtill. Det kunde vi. Naturligtvis föreslår jag honom att vi kan träffas på Stigs vinkalder, eftersom han kommer med tåg till Hovedbangaarden.

Vi bestämmer att jag kommer dit klockan två. Trots bistert vinterväder med inställda tåg och till råga på allt ett stort ombyggnadsarbete på Malmö centralstation för den planerade citytunneln lyckas jag nå Hovedbangaarden i rimlig tid. Jag tar vägen via Istedgade – den en gång i tiden så ökända porr- och prostitutionsgatan - dit en av utgångarna leder. Jag springer på Njål_Petter – min norske vän – som kommer från Helgolandsgade. Där kan han inte finna Stigs vindkaelder. Eftersom jag för säkerhets skull kollat på nätet att krogen fortfarande fanns kvar, bad jag honom att följa med mig dit igen.

Nej, där fanns inte längre någon krog, däremot en gallergrind vid dess gamla entré. Sagan Stigs vinkaelder var all.

Vid mitt senaste besök – var det två eller tre år sedan? – hade krogen tydligen övertagits av ett vietnamesiskt ägarpar. Fortfarande serverades det bara danska rätter. Ingenting i möbleringen eller utrustningen tycktes ha förändrats. Fortfarande fanns till och med mynttelefonen kvar vid sidan om toaletten. Ändå verkade den Jydske ambassade andas ut någonting som fick mig att ana förändringar. Jag inbillade mig dock inte att det skulle vara mitt sista besök här.

Krogdöden drabbar många etablissemang i en överetablerad bransch. Jag har en annan norsk vän, Ole-Henrik har berättat för mig att han hade träffat den senaste danske ägaren i Norge. Denne hade kanske förhoppningar om att affärerna skulle gå mera smort i Nordens främsta oljeland. Han hade i varje fall slagit ner bopålarna där.

När jag så står där med Njål-Petter och kan konstatera att epoken Stig vinkaelder tycks vara över, är det inte utan en viss sorg - över vad är kanske lite oklart. Möjligen över att ett ställe som per definition i sin undertext ville vara en plats för jylläningarna och därmed andra utombyare. Kanske för att det inte längre finns en krog som bär mitt namn i Nordens huvudstad (Stockholmarna får försöka så gott de kan tävla om epitetet). Kanske bara för att jag har en hel del trevliga minnen härifrån.

Då jag stod där i kylan på Helgolandsgade, kom jag att tänka på att jag förra våren var på väg till Helgoland – utan att jag kom dit. Det handlade om olämpliga färjeavgångar från Bremen.

När jag blir varse trappan ner från gatan som fått namnet efter denna mytomspunna ö ner till lokalen med kanske de femtio sittplatserna. Det slår mig plötsligt att så är det ytterligare en krog som gått omkull och som varit helt otillgänglig för människor som är rullstolsburna.

Med största sannolikhet är detta inte skälet till att man fick bomma igen. Det är nämligen mera regel än undantag att en krog i Danmark (och i Sverige) är tillgänglig för rullstolar.

Sakteliga gör sig dock den ökade tillgängligheten för människor med funktionshinder också gällande. Dessvärre tillhör krogarna de mest senfärdiga. Restauranger med traditioner och sekler i sin historik finns ofta placerade i källare, där ju matvaror och drycker hade bästa förutsättningar att förvaras. När de förtärs mår gästerna bäst, i fall det sker på gatuplan.

Anpassning av gamla ärevördiga lokaliteter till rullstolar eller barnvagnar är förstås förenade med en del kostnader. Byggnadsminnesmässigt är det för det mesta inga oöverkomliga problem. Återställbarhetsprincipen är det som gäller. Dessvärre är tillgängligheten till alla de privatdrivna etablissemangen med mer eller mindre tydliga kulturella förtecken, som finns hos oss i Skandinavien i form av krogar, gallerier, cabareer, caféer, biografer, scener, museer, musikpubar eller allt vad det heter, inte skyldiga att göra några anpassningar för att driva verksamheten vidare. Stigs vinkaelder gick omkull inte på grund av krav på handikappanpassning. Snarare tvärtom.

Med tiden blev gästerna äldre och äldre. Vesterbro bespeglade sig i krogens utveckling. Stadsdelen, en av de mest centrala, var för hundra år navet för alla resande till huvudstaden, inte minst de mest framgångsrika jylänningarna. På 60- och 70-talet, när bilarna tog över inrikesresandet, förföll stadsdelen. Här fick de utstötta sina tillfälliga bostäder. Knarklangare och kopplare tog greppet om Vesterbro. De nådde nog aldrig riktigt fram till Stigs vinkaelder. Resturationen överlevde Vesterbros förfall och tillkvicknade också rätt väl på 80- och 90-talen – eller firserna og halvfemserna som man säger i Danmark.

Efter millenniumskiftet och lågräntepolitiken blev Vesterbro definitivt platsen där människor med många pengar hade råd att bo. En växande del av dem lämnade hus och have i stadens utkanter med bra betalning. En del – kanske särskilt de som är bördiga från Jylland – blev besökare på Stigs vinkaelder. I takt med rollatortätheten i området blev det dock färre besökare här. Att tänka på att kunna investera i någon form av bättre tillgänglighet skulle nog inte ägarna kunna göra. Inkomsterna räckte helt enkelt inte till.

De många privata kultur- och nöjesställena utestänger i de flesta fall rullstolsburna och i accelererande takt allt fler människor på grund av ålderns minskade rörlighet. Det är egendomligt att man inte hittar olika stödformer – t ex lån för tillgänglighetsförbättringar som i sig kan vara incitament för både ägare och långivare (läs staten). Det var kanske denna möjlighet som restauratörerna på Stigs vinkaelder saknade.

Nostalgitrippar i all ära, men förändring kan åstadkommas både med kontinuitet och konkret konstruktion. Inom krogbranschen är det en strid på kniven (inte bara vid lökhackandet). Dessvärre kommer de även till pass som vapen vid kriminell beskyddarverksamhet och utpressning. Den seriösa krogkontrollen, som kommunerna ska ägna sig åt, tar för det mesta sikte enbart på alkoholhanteringen och skatteskulder. Det är dags att man börjar kolla efterlevnad av handikappanpassning också. Det borde ha varit självklart sedan länge, men för att det i praktiken ska fungera måste olika förändringsinstrument skapas. Kanske kan Stigs vinkaelder återuppstå, om inte på Vesterbro så kanske i Gamla stan eller på en tvärgata till Karl Johan. Norden borde kunna visa vägen till ett krogliv för alla. Det vore en kulturgärning som heter duga.

Det här är nog första gången jag skriver om krogar sedan jag hade en text i anslutning till Enqvists och Ehnmarks fantastiska pjäs Chez Nous i Dramatens programtidning för trettio år sedan. Tyvärr har de svarta affärerna i branschen knappast blivit mindre sedan dess. Antagligen inte heller besvären att komma in för dem som har rullstolar eller barnvagnar.
Stig Larsson

Design för funktion

2010-04-16T10:46:00.000-07:00

Idag lyssnade jag som så många gånger annars på Kulturnytt i P1. Ett inslag som fick mig att särskilt tänka till, var det som Leo Gullbring gjorde från den stora möbelmässan i Milano. Han intervjuade några yngre designers som hade åsikten att man inte inom design ska behöva bete sig som inom mode, dvs. skapa en mängd produkter vilka knappast har funktionalitet som något honnörsord.

Milanomässan är Europas största designevenemang och självklart blev jag nyfiken på detta. Även om här finns flera tiotusentals prylar tycks det inte vara så att utställarna saknar medvetandet om att en hel del av skapelserna behöver mogna till sig. Att kreera funktionalitet kräver oftast kunskapsutbyte med användare. Kreatörer inom t ex möbelindustrin kan inte arbeta i ett vakuum. Vi möbelanvändare är inte som modekonsumenterna. De flesta av oss springer inte i flock så snart någon av medievärlden (oftast på betald annonsplats)utnämnda modeauktoriter pekar på vad som är modernt.

När flera ledande möbeldesigners sätter funktionaliteten främst kan man hoppas på att finna former som också passar dem som inte alltid passar in. Som i så många andra verksamheter är den länk i kedjan, som kanske är svagast, den viktigaste att förstå och utgå från. Man kan ju bara ha en naiv förhoppning om att arkitekterna – oavsett om det gäller stora hus eller små möbler – börjar intressera sig mera för dem som har funktionsnedsättningar så att man kan skapa funktionsförhöjande uppsättningar av sina produkter.
Stig Larsson

Funktionshinder och kulturvinklingar

2010-04-11T09:16:00.000-07:00

Teatermannen och författaren Bo Andersson debuterade redan 1975 med boken Svart drama. Här beskrev och analyserade han kulturkampen och teaterhistoria hos afroamerikanerna. Bara ett år senare blev han helt döv till följd av sviterna av en hjärnhinneinflamation. De första arton månaderna som döv berättade han om i form av dagboksanteckningar i sitt nästa verk En erfarenhet rikare (1978). Det har blivit något av en klassiker för att förstå hur man som vuxen klarar av att börja om livet i den tysta världen. Sedan dess har en rad andra arbeten flutit fram från hans penna (eller tangentbord).

Det är därför man med spänning öppnar hans senaste bok Handikapp i populär kultur, Vinbondens förlag (2010). Boken distribueras som medlemsbok för Handikapphistorisk förening och kan bland annat därför få en relativt stor spridning. Låt mig därför bara i all korthet anmäla den här.

Det märks att Bo Andersson har en stor beläsenhet. Han avfärdar lätt, med stöd av denna, den ibland lite inom vissa mindre litterärt bildade ofta omtuggade tesen, att människor med funktionshinder sällan gestaltas inom skönlitteraturen. Många av de klassiska stora verken allt från den grekiska dramatiken till de ledande skalderna i vår tid har ofta använd blinda eller andra lytta i sina persongallerier, visar Andersson. Bland de blinda finns t ex kung Oidipus och siaren Teiresias i den antika dramatiken eller den uppkäftige puckelryggen Thersites hos Homeros, som för övrigt ibland beskrivs som blind. Saknar syn gör också kung Lear hos Shakespeare, som också har en puckelrygg i Rickard III. Den mest kände av dessa är kanske ändå Ringaren från Notre dame, som Victor Hugo skapade.

Listan är lång på olika verk och deras personer med funktionshinder i den här tämligen korta skriften. Fokus för denna, är trots allt något helt annat, nämligen hur handikapp framställs i populär kultur, som ibland är synonymt med populärkultur. Här intar författaren framför allt ett historiskt perspektiv, då han analyserar några av de vanligaste spridda visorna om handikappade och sjuka. I första hand är det Lasarettvisan och Violer till mor som kanske analyseras. Men det vore orättvist att inte också nämna hans detaljrika genomgång av t ex Halta Lottas krog och Cornelis Vreeswijks Saskia. Som den holländare han var har Cornelis, påpekar författaren, döpt visans funktionshindrade hjältinna efter sin landsman Rembrandts hustru.

De har blivit en bok med många ingångar till eftertanke kring schabloniseringar och sentimentalitet, men också kring närhet och rättframhet i beskrivningen av människor med skilda skavanker och sjukdomar. Vi har alltså att göra med en författare som utan krus och krusiduller risar och rosar olika populära bidrag i kulturen i stort. Det är emellertid i första hand besjungna bidrag som gås igenom. Men boken avslutas med ett självporträtt av Toulouse-Lautrec, som sagt att med en normal kroppsbyggnad hade han antagligen inte blivit konstnär. Läs boken!
Stig Larsson

Tysta nattgäster

2010-04-07T02:07:00.000-07:00

Tyst teater är en spännande grupp som finns inom Riksteatern och som bokstavligt talat spelar för döva öron. Genom teckenspråket och naturligtvis med andra synliga uttryck har man satt upp åtskilliga pjäser genom åren. Alltför sällan blir deras arbete föremål för recensioner i riksmedia.

Därför blev jag särskilt glad, när Kulturnytt i radions P1 idag hade ett inslag om det samarbete som Tyst teater genomfört med den norska gruppen Teater Manu. Föreställningen har sin upprinnelse i projektet Vi döva berättar som stöds av Nordiska Ministerrådet. Man har samlat in berättelser ur livet från döva i Sverige och Norge. Dessa har infogats i en nyskriven ramhistoria av Anders Duus. Han har tidigare skrivit manus till andra pjäser som t ex Apberget och Allt ska bort. Lyssna gärna på Kulturnytt genom att gå in på www.sverigesradio.se

Tyvärr har jag själv ännu inte sett föreställningen. Man behöver inte ha särskilda kunskaper i teckenspråk, eftersom den taltolkas. Det sker på ett suveränt sätt enligt Kulturradions recensent. Taltolken är en skådespelerska vid namn Kjersti Fjellstad, som tydligen förmår gestalta många skilda figurer.

Om ni liksom jag är nyfiken på Nattgäster och gärna vill se pjäsen finns det möjligheter att göra det. Man kan notera att pjäsen efter gårdagens föreställning på Pusterviksteatern i Göteborg, kommer att spelas i Arvika idag och den 10 april i Köpenhamn. Det blir senare många andra föreställningar på olika platser i Sverige. Gå in på riksteaterns hemsida och klicka er fram, så hittar ni en lista på de planerade framträdandena.
Stig Larsson

Artisteri och parkinsons sjukdom

2010-04-06T05:46:00.000-07:00

Igår - den 5 april - sände TV2 en dokumentärfilm om Suzzie Tapper. För er som inte är välbevandrade i populärmusikvärlden är Suzzie en sångerska och låtskrivare, som deltog i schlagerfestivalen 2008, trots att hon lider av parkinsons sjukdom. Det finnas många anledningar - för er som missade filmen - att se den när den går i repris i SVT24 den 6 eller i SVT den 10 april.

Att ha parkinsons sjukdom innebär många svårigheter.Det finns ca 20 000 personer i Sverige som har sjukdomen, 30 procent av dem är under 50 år. Den drabbar bägge könen lika. Orsaken till är fortfarande tämligen okänt. Gemensamt är dock att samtliga patienter har en brist på dopamin i det centrala nervsystemet.

Suzzie Tapper slog igenom som popstjärna i Sverige i början av 80-talet som frontperson i Suzzies orkester. Hon upplevde de första symptomen på sjukdomen i samband med sin första graviditet för ungefär tolv år sedan. Men hon fick diagnosen först flera år senare. Det tog rejält emot att gå ut och berätta om att hon drabbats, trots att det är svårt att dölja sjukdomen för sin omgivning.

Idag har kanske Suzzie blivit något av ansiktet för yngre som drabbats av parkinson. Men hon kan nog också för många bli något av en frontfigur för de som lider av sjukdomen men som inte ger upp ens om man jobbar som estradartist. Hoppas vi får se mer av Suzzie!
Stig Larsson

I påsktider

2010-04-05T03:30:00.000-07:00

I år inträffade långfredagen på samma datum som den internationella autismdagen och H C Andersens födelsedag. Jag vet inte om det finns något samband mellan FN-systemets val av datum att lyfta fram autismens globala problematik och dagen då den store danske diktaren föddes. Men sammanträffandet ser nästan ut som en tanke. Många stora konstnärer har nog haft autistiska drag.

Annars är fokus för påsken Jesu lidande, död och uppståndelse. Botaniserar man i de bibliska texterna och deras många uttolkare inom konst, musik och litteratur, är det lätt att få associationer till både sadism och masochism. Men det är kanske beroende på att vår tids värderingsraster med sexuell läggning som en viktig fåra präglar mig. Att sjunga ut Se vi gå upp till Jerusalem i heliga fastetider att skåda hur Jesu Krist Guds son i syndarens ställe lider, är kanske också ett uttryck för voyeurism.

Det finns en dimension i Jesu lidande som jag definitivt inte kan fördra . Att bara bära sitt kors och utstå pinandet för att den högre makten – ja han kallas ju Gud Fader – har så bestämt. Det är en underkastelse, som alltför många människor med olika funktionshinder, sjukdomar eller bara som offer i sin sociala ställning tyst funnit sig i. Utan att vara en mästare i exegetik förefaller det mig som ganska främmande i relation till andra budskap Jesus förde fram kring fördömda eller förtappade. Det var ju i hans anda som de första mera moderna insatserna påbörjades för att ge hjälp och stöd åt bland annat människor med funktionshinder.

Frågan om religionernas renässans har från och till dykt upp i media denna påsk. Försöken att modernisera Buddha, Jesu, Mohammed eller vem det nu är som pretenderar på att vara religionsgrundare görs från och till. Vi lär väl inte kunna undgå att återkomma till trosföreställningarna även efter påsk, som väl egentligen kom till för att fira judarnas uttåg från Egypten. Som sagt religiösa föreställningar är i varje fall seglivade.
Stig Larsson

Att sjunga falskt i Påsketider!

2010-03-29T07:43:00.000-07:00

Ibland blir det fel. Det blev det för en tid sedan då jag skulle lägga ut länken till ett utmärkt hjälpmedel för synskadade körsångare. Länken skall vara www.cyberbass.com istället för www.cyperbass.com - jag sjöng falskt

Det är förstås inte bara något för blinda eller andra, som inte lätt kan få tag i eller läsa noter som den här sidan kan vara ett hjälpmedel. Tvärtom. Det är nog i första hand körsångare utan funktionsnedsättningar (om det nu finns några sådana?) som använder sig av cyperbass.

En av Sveriges mest garvade körledare, Sven-Inge Frisk, håller nu i påsktider naturligtvis på med Matteuspassionen. Men vare sig som körledare eller sångare, för hundrade gången ska han spela cembalo vid det uppförande som Malmö kammarkör gör under ledning av annan gigant inom svensk körsång den danske professorn (som är svensk) Dan Olof Stenlund.

Sven-Inge Frisk har många år bakom sig som lärare på Musikhögskolan Malmö (vid Lunds universitet). Det är naturligt att fråga honom om cyberbass. Han har inget emot att körmedlemmar använder sig av denna hemsida för sina övningar. Tvärtom, berättar han för mig, att det är ett utmärkt hjälpmedel när man ska träna in sin stämma för sig själv – seende som synskadad. Det är ett hjälpmedel som är mainstreamat (förlåt svengelskan), dvs. som alla kan använda sig av. De brukar ofta vara de allra bästa.
Stig Larsson

Från idiot till medborgare - kunskap och utveckling

2010-03-28T09:14:00.000-07:00

Vid sidan om den del av boken som handlar om lagstiftningens utveckling och omsorgsformerna finns det ytterligare en med rubriken ”Kunskaper och inriktning”. Här tas flera viktiga teman upp. Ett som i allmänhet glöms bort, men som författaren med rätta lyfter fram är personalen såsom den utsatta gruppen har varit och fortfarande till en del är. Ett annat tema gäller frågan om hur många människor som är utvecklingsstörda, som funnits och finns i Sverige. Detta tangerar i sin tur orsaker och diagnoser inom området, som också ägnas ett intressant och lärorikt kapitel.

Det är svårt att göra rättvisor åt det här mångfasetterande arbetets bidrag till historieskrivningen om hur förhållandena utvecklats för utvecklingsstörda i vårt land genom en förhållandevis kort recension som denna. Emellertid står det utom varje tvivel att här föreligger ett särskilt viktigt bidrag till den handikapphistoriska forskningen. Det faktum att det är en av de historiska personerna som själv hållit i pennan (eller tryckt på tangenterna), gör att det märks en besjälad närvaro i texten. Denna är dessutom lättillgänglig och fascinerande som ju historia helst skall vara.

De många skilda politiska turerna som behandlingen av utvecklingsstörda barn och vuxna tog sig är i många avseenden förfärande. Låt vara att det gäller att sätta in olika reformsträvanden i sitt rätta tidssammanhang. Kanske kan man ha en viss förståelse för att den förhärskande politiken ofta var präglad av den rashygieniska hegemonin. Denna bröts först i och med nazismens fall. Men de närmaste årtiondena under efterkrigstiden präglades av ett idogt reformarbete, där det knappast var politikerna som var de drivande utan specialister och till exempel anhörigföreningar. Sedan är det en annan sak att politiker från och till hade förmåga att gå de progressiva krafterna tillmötes.

Omgestaltningen av vården av utvecklingsstörda stötte inte sällan på patrull hos politiker både av den ena och den andra schatteringen. Inte sällan fördes resonemangen om det som ytterst handlade om mänskligt värde i termer av kronor och ören. Budgetresonemang har oftast varit mera vägledande än humanistiska överväganden.

Dessvärre förekom det alltför ofta också i de konkreta individuella fallen. Många kommuner värnar i första hand om uppdraget att hålla vårdkostnaderna nere än att tillgodose grundläggande behov för den enskilde människan med funktionshinder. Självklart är inte den offentliga kassakistan oändlig. Men i själva verket är det oftast så att snålheten bedrar visheten. Ända in i vår tid har många kommuner satt i system att idka ett domstolstrots i den meningen att de i praktiken inte efterlever fattade domstolsbeslut, där dessa går emot de egna bedömningarna i frågor som rör insatser för medborgare med funktionshinder. Karl Grünewalds genomgång av hur motståndet mot att lyfta in gruppen utvecklingsstörda i den samhälleliga gemenskapen är därvid en lärorik redogörelse för småaktigt schackrande med människors grundläggande rättigheter.

Stig Larsson

Från idiot till medborgare - i skuggan av rashygien

2010-03-26T03:33:00.000-07:00

Karl Grunewald tar naturligtvis upp de rashygieniska tankarna, som gjorde gällande att om inte tvångssterilisering, äktenskapsförbud och andra liknande åtgärder riktades till vissa grupper av befolkningen, skulle denna så småningom domineras av idioter. Han kommer mera i förbigående in på svenska tankegångar kring eutanasi och visar också hur ledande svenska politiker var redo att tillgripa så kallade barmhärtighetsmord för att vårda landets finanser.

Är det något som jag saknar i boken är det en mera utförlig redogörelse för eutanasiprogrammet i Hitlertyskland, där systematisk industriell avlivning av handikappade barn i allmänhet och utvecklingsstörda i synnerhet igångsattes som en första etapp i Förintelsen. Visserligen citerar Karl Grunewald en kollega, som med rätta hävdar att Hitler har gjort mänskligheten oerhört mycket mer skada än samtliga utvecklingsstörda barn tillsammans någonsin gjort. Men han kunde kanske utveckla dessa resonemang något med exempel från just det nazistiska eutanasiprogrammet. I en mening kan man ju faktiskt säga att dess offer har bidragit till att skapa en drägligare värld. Reaktionen på Hitlertysklands fasansfulla förbrytelser – inte minst mot utvecklingsstörda barn – innebar de första stegen mot en internationell humanistisk präglad rättsordning som kom till uttryck i den allmänna deklarationen om de mänskliga rättigheterna.

Egentligen är det den historia, som följer efter andra världskrigets slut, såsom den ter sig i Sverige för barn med intellektuella funktionsnedsättningar, som är bokens främsta styrka. Det är under denna tid som författaren nästan bokstavligt talat själv stod på barrikaderna för att gå i bräschen för bättre villkor för den här gruppen barn. Sålunda beskriver han i detalj lagstiftningsarbetet och dess tillämpningar. Under senare hälften av förra seklet kan man notera att nya lagar på området kom både 1954, 1967, 1985 och 1993 med LSS och assistanslagen. Lagstiftningen ägnas en särskild del av boken. Denna blir en spännande läsning eftersom författaren förmår att ge struktur och helhetsgestaltning med förankring i vad som ibland kallas de förståndshandikappades och deras familjers vardag. Detta blir kanske ännu mera tydligt i bokens sista del, som handlar om de skilda omsorgsformerna. De kan vara skolhem, särskola, arbetshem, familjevård, asyler, vårdhem, sinnessjukhus, specialsjukhus eller öppna omsorger. Det är de senare som är de dominerande idag. Men vägen dit var lång och fylld med vedermödor och det är dessa som förtjänstfullt bespeglas i denna del.

Från idiot till medborgare - om anstalter

2010-03-25T08:39:00.000-07:00

De första anstalterna hade redan börjat byggas i Schweiz på 1830-talet får vi veta i Karl Grunewalds bok. Så småningom blev den ledande schweizaren Guggenbühl anklagad för svindleri, eftersom det antogs att han hade överdrivit den positiva effekten av behandlingen för kretinism som var en form av så kallad idioti som man trodde berodde på för mycket kalk, (medan orsaken istället var brist på jod). I Norden startades den första anstalten för ”Idiotiske, svagsinnige och epileptiske barn” i Köpenhamn 1855. Grunewald konstaterar att Danmark blev föredöme för sinnesslövården i hela Norden ända fram till 1970-talet. I Sverige kom Gustaf Kjellberg, psykiatriker, att spela en ledande roll. År 1869 var han med om att bilda Föreningen för sinnesslöa barns vård och samma år publicerade han en artikel som fick stor spridning. Ungefär samtidigt öppnades den första lilla anstalten för idiotiska barn av Emanuella Carlbeck i Göteborg.

Det här är bara några ytterst knapphändiga nedslag i den tidigare historien om vården av barn med intellektuella funktionshinder, som man kan läsa om i boken. De nämns här bara som exempel på de många historiska bilder, som Grunewald presenterar för barn med funktionshinder i allmänhet och för de sinnesslöa i synnerhet.

Trots detaljrikedomen förlorar författaren inte sig i persongalleriets eller institutionernas brokighet. Tvärtom knyter han an till fundamentala samhälleliga processer såsom de reflekteras i både den ekonomiska, politiska och vetenskapliga historien.

Från idiot till medborgare - en stor historia

2010-03-24T14:13:00.000-07:00

Redan i sitt förord påpekar han att han egentligen hade avsett att åstadkomma en liten bok i ämnet. Men han insåg att det var omöjligt, därför är föreliggande volym ett mastodont‑arbete på nästan 500 sidor. Omfånget är väl motiverat. Det skulle vara illa om han hade valt ett betydligt tunnare format. Historieskrivning kräver detaljrikedom. Heter man dessutom Karl Grunewald är man inte bara ett subjekt utan också ett objekt i denna process. Vi har därför anledning att vara honom och förlaget tacksamma för att vi fått en tegelsten och inte en liten flisa.

Synen på utvecklingsstörning är i många avseenden en spegling av samhälleliga strukturer om hur de formas i grundläggande värderingar. Att gräva – som ju är arkeologernas gebit men som man metaforiskt också kanske kan använda här – i historiska källmaterial är naturligtvis inte särskilt enkelt. Karl Grunewald gör det inte heller speciellt lätt för sig. Han är ambitiös och vill greppa över skilda tidsepoker, som sträcker sig i varje fall längre bakåt än kristendomen. Det gör att han naturligtvis i stor omfattning är hänvisad till andra forskares vedermödor, inte minst de som är historiker av facket.

Under antiken var inte människor med låg begåvning särskilt identifierade som grupp. Termen ”idiot” användes närmast för ”den som var utan förbindelse med någon annan” och kom senare att förskjutas till ”en lekman utan yrkesmässiga kunskaper” – en betydelse som idiot fortfarande ibland har idag. Även om historieskrivningen går tillbaka till de gamla grekerna, ligger tyngdpunkten i den här boken på det svenska 1900-talet. Det är förstås inte konstigt, eftersom det är här som de stora förändringarna i synen på människor med utvecklingsstörning ägt rum. Det är också här som författaren rör sig som fisken i vattnet.
Det är emellertid i svallvågorna av den franska revolutionen som synen på att bildning förändras så att den också kan inbegripa utvecklingsstörda människor. Vi får veta att läkaren Jean Itard 1799 tog om hand den ”vilde gossen Victor från Aveyron”. Han hade hittats i en skog och bibringades kunskap på ett sådant sätt att Vetenskapsakademien uppmärksammade det.

Den som kanske är mest känd som specialpedagogikens pionjär på det här området är en annan fransman, läkaren Eduard Séguin. Han publicerade 1846 den första handboken i att undervisa efterblivna barn. Boken översattes några år senare till engelska. Dess fysio‑logiska grundsyn, som innebar att det gällde att stimulera barnets olika fysiska och psykiska funktioner, kom att bilda skola. Till följd av revolutionen 1848 flydde Séguin till USA, där han också kom att bryta nya vägar för omsorgen om de som tidigare betraktats som obildbara.

Från idiot till medborgare

2010-03-22T14:49:00.000-07:00

Från idiot till medborgare – de utvecklingsstördas historia, Gothia 2009

I denna bloggen har vi inte tidigare tagit upp Karl Gunewalds bok , Från idiot till medborgare - de utvecklingsstördas historia, Gothia 2009. Det finns anledning att göra detta . Hans arbete har en rad bärande kulturella dimenssioner.

Det är ett halvt sekel sedan Karl Grunewald blev färdig läkare och att han därvid bestämde sig för att ägna sitt yrkesliv åt barn och ungdomar. Det skulle dröja ytterligare några år innan han kom att ägna sig åt gruppen utvecklingsstörda. Det skedde ungefär samtidigt som 1954 års lag om undervisning och vård av psykiskt efterblivna trädde i kraft.

Nationellt och internationellt framstår Karl Grunewald som en pionjär för ett förändrat och mera humanistiskt sätt att se på personer med intellektuella funktions‑hinder. Som medici‑nal‑råd och chef för Socialstyrelsens enhet inom området kunde han också i hög grad påverka förhållandena i praktiken. Sverige kom att spela en ledande roll i reformeringen av omsorgen av utvecklingsstörda. Därför har Karl Grunewalds insatser med rätta uppmärk‑sammats. Han har också kontinuerligt deltagit i utvecklingen av vetenskapen, vilket har lett till att han personligen utnämnts till professor av regeringen.

Det är knappast överord att tala om att vi här har att göra med en gigant på området psykisk utvecklingsstörning. När han därför nu presenterar en bok, där han ger sig i kast med historieskrivning på området kan man – om man är intresserad av villkoren för personer med funktionshinder i allmänhet och för de utvecklingsstörda i synnerhet – inte undgå att försöka ta del av den.
Vi återkommer därför till den inom kort.
Stig Larsson

Första medaljen tog curlinglaget

2010-03-21T12:56:00.000-07:00

Det har varit ganska tunt med de riktiga framgångarna för de svenska idrottarna i Paralympics I natt blev det i alla fall klart med den första medaljen. Det var rullstolscurlinglaget som svarade för bedriften. Det uppmärksammades också rätteligen i flera ekos ändningar.

Relationerna mellan kultur i traditionell bemärkelse och idrott har ibland varit ansträngda för att inte säga antagonistiska. Så är det väl knappast längre. Dock slåss de om samma ministers gunst i den prioriteringskamp som alltid finns mellan olika intressen vid inte minst bestämmande av olika budgetposters storlekar.

Inom den mer eller mindre väldefinierbara världen som rör funktionshinder, har alltid handikappidrottarna lyckats hävda sig påtagligt mycket mer än t ex kulturarbetare med funktionshinder. Om detta är en riktig iakttagelse, kan man fråga sig varför det förhåller sig så. Då inser man att förklaringarna är många och att de antagligen är att söka i hur massmedia bevakar olika domäner. Men det finns många bottnar och antagligen har den delen av kulturen som man brukar hänföra till underhållningsindustrin t o m rönt större uppmärksamhet än idrotten.

Det rullstolsburna curlinglaget är väl värt bronsmedaljen. Det är kanske deras föräldrar också – om de är riktiga curlingföräldrar. Bakom de flesta framgångarna på olika arenor – oavsett om det gäller idrott eller kultur med eller utan funktionshinder – döljer sig nästan alltid curlingföräldrar – om man med det menar de som sopar banan för sina barn så att de lättare når sina mål. Sopandet är väl i de flesta fall mera lämnande, hämtande, väntande, peppande, tröstande och inte minst skjutsande. Konstigt nog är det sällan som deras aktiviteter uppmärksammas, när deras ättelägg får sina priser i curling eller i cello. Behöver det vara så?
Stig Larsson

Har Karin Mamma Andersson funktionshinder?

2010-03-20T09:57:00.000-07:00

En av Sveriges internationellt mest kända konstnärer, Karin Mamma Andersson, är en fantastisk målare. När andra unga i slutet av 80-talet hejdlöst slängde sig in i digitaliseringens värld, var hon som mamma bokstavligt och bildligt knuten till det naturligt ursprungliga. Hon var moder.

Idag fick vi lyssna till henne i ett inslag i Naturmorgon. I detta förträffliga P1-program får lyssnarna oerhört många infallsvinklar till Moder jords olika skepnader och skapelser. Det är en ständig källa till reflexion.

När Karin Mamma Andersson berättar om hur hennes landskapskonst till stor del är beroende av enkla förutsättningar för mänsklig kroppslig funktion, hejar jag till.

Det fältstaffli hon tar med sig ut i naturen kan inte vara hur stort som helst. Kroppen bestämmer ramarna (om man får vara vitsig) för verket. De påtagligt fysiska hindren gör också att hon ibland begränsar antalet färger som hon tar med sig ut i markerna, över backar och slänter, stock och sten.

Hennes berättelse väcker frågor hos mig om relationen mellan teknik och fysiska tillkortakommanden. Naturligtvis skulle man kunna fråga sig hur de gestaltas ur ett genusperspektiv, men ännu intressantare blir det att relatera till funktionshinder. Det reser självfallet frågan vad detta egentligen innebär (den ständigt pågående s.k. diskursen om detta får vi återkomma till). Tyvärr är det mycket sällan man diskuterar teknik och mänsklig fysik i målarsammanhang. Jovisst, jag vet Leonardo da Vinci var vänsterhänt. Det hade han nog inget besvär med Tillkortakommandena – mer eller mindre beständiga – kan också vara av psykisk karaktär. De kan också helt påtagligt påverka det som blir konstnärernas bilder. Det påminner Karin Mamma Andersson om, när hon berättar att en av hennes förebilder är Carl Fredrik Hill. Hans dramatik i gestaltningen bespeglade ofta den botten av hans själ som hans psykiska sjukdom formade. Om mental ohälsa och skapande har det skrivits en del – dock nästan aldrig i termer av funktionshinder. Det är kanske (funktions-)nedsättande. Lite mer klarspråk om kropp och konst, om vi får be. Karin Mamma Anderssons enkla berättelse om bärande och släpande kanske visar vägen.

Vill du lyssna på programmet gå in på www.sr.se
och klicka dig fram till Naturmorgon den 20 mars.
Stig Larsson

Sjung och hör

2010-03-19T09:02:00.000-07:00

Är man blind körsångare är det i vissa fall tämligen svårt att se noter. Dessvärre är det inte heller helt lätt att lära sig punktskrift. För många - i synnerhet barndomsblinda - har emellertid notläsning på punkt utvecklats till en konst i sig. Sedan är det en helt annan sak att det ofta är komplicerat att få fram brailleversionerna.

Eftersom jag inte själv varit engagerad i körsång på länge, reste sig frågan i ett annat sammanhang om hur det funkar för de synskadade tjejer och killar, som engagerar sig i körverksamhet. Att sjunga tillsammans i mer eller mindre organiserade former är kanske den allra vanligaste aktiva kulturgärningen i vårt land. För människor, som liksom jag inte är allt för bevandrade i köreriet (får man uttrycka sig så vanvördigt?), var det naturligt att fråga några vänner som är det.

Alltså fick jag veta en hel del om hur det är att sjunga i kör som blind bara genom några samtal. Det som framför allt slog mig var vilket hjälpmedel nätet därvid blivit. Människor med allvarliga synskador är naturligtvis en av de grupper som har mycket svårt att snabbt och enkelt surfa på nätet. Men paradoxalt nog är det också nätet som - trots sina visuella gränssnitt - skapar möjligheter som annars skulle vara i stort sätt helt otillgängliga.

Alltså fick jag lära mig att det finns hemsidor på nätet, där många verk av de större körkompositörerna, finns att lyssna på stämma för stämma. Det är bara att välja och lyssna och sjunga. Vem som helst kan försöka genom att besöka http://www.cyperbass.com/.

Det är ett hjälpmedel för alla som vill sjunga i kör. Antagligen finns det olika röster, om det funkar bra eller dåligt för den enskilde sångaren eller för körerna eller körledarna. I varje fall är de blinda sångarna hjälpta. Eller är de inte det? Ray Charles hade förstås inte Internet.
Stig Larssson

Minoffrens tid

2010-03-14T14:36:00.000-07:00

När armémuseet i Stockholm på internationella kvinnodagen presenterade den norske fotografen och regissören Morten Traeviks utställning Miss Landmine – Cambodia 2009 – alla har rätt att vara vackra väckte det en hel del blandade känslor. Vissa personer inom handikapprörelsen reagerade mot att priset till vinnaren var förutom 1000 dollar också en protes. Man hävdade att det var ingenting som man skulle ges i pris. Proteser borde i enlighet med den nya FN-konventionen om rättigheter för människor med funktionshinder självklart ges till alla.

Enligt Förenta Nationerna har hittills ungefär två miljoner människor fallit offer för landminor som utplacerats i olika tidigare och nuvarande krigszoner i världen. Ingen vet hur många minor som utplacerats. Man räknar dock med att varje halvtimme är det någon som lemlästas och skadas, vilket betyder 15-20000 per år.

Bara det faktum att det gamla militärmuseet intresserar sig för landminornas offer är ett stort steg i humanistisk idéutveckling. Det blir förstås inte mindre av att man också fokuserar på människor med funktionshinder. Utställningen visar storfoton på kvinnor, som överlevt, men lemlästats av minorna i Kambodja. På samma sätt som i en traditionell skönhetstävling låter ett antal fagra unga flickor sig bedömas för sin skönhets skull. Vinnaren blev den 19-åriga Dos Sopheap, som mist sitt vänstra ben genom det lömska vapnets verkningar.

Tyvärr är det ju i första hand de som bor i Stockholm och dess närhet som själva kan besöka museet och betrakta utställningen (om man har fungerande ögon). Efter det rabalder som denna på en del håll utlöste i media finns det kanske alla skäl att göra det. Den håller öppet fram till den 9 maj.

Enligt museets hemsida är syftet med utställningen att man vill nå en ny publik, ”skapa förståelse och stimulera intellekt såväl som känslor genom dessa vackra fotografier med ett dödligt upphov – landminan”. Det är ett vällovligt syfte. Känslorna har uppenbart stimulerats. Frågan är bara hur.

Till en del kan jag förstå kritiken. Det kan finnas de som kan misstolka utställningen och kanske t o m dra slutsatser att det är välgörenhet som ska driva fram proteser till landmineoffren. Men tyvärr är det varken lagstiftning eller välgörenhet som gör det. I de allra flesta fall får de fattiga miljoner som lemlästats klara sig utan proteser eller hjälpmedel.

Undertexten och det manifest som man skapat för utställningen (och tävlingen) handlar snarare om att skapa medvetenhet om kvinnokraft, förmåga trots lemlästningens stigmatisering och inte minst det militära urskillningslösa våldet mot civilbefolkningar runt om i världen i form av landminor. Sedan länge har överlevarna bland offren en aktiv internationell organisation, som gör sin röst ofta kraftfullt hörd i globala handikappsammanhang. Förhoppningsvis kan Traevik genom utställningen göra oss alla en tjänst. Men estetiken skall jag kanske vänta med att bedöma tills jag sett den (i den mån jag kan det med den lilla synrest jag har kvar på ena ögat). Men kämpa mot landminor vill jag gärna göra redan nu. Tack för påminnelsen. Man behöver ju vara spektakulär för att nå igenom mediebruset – dessvärre.
Stig Larsson

2010-02-08T04:50:00.000-08:00

Kulturarv – ett begrepp om enhet och mångfald

Att varsebli och värna vårt kulturarv framstår i de flesta sammanhang som något vi självklart bör ägna oss åt. Det handlar om att se levandets kontinuitet, att inte bara vara narcissistiskt självupptagen kring det egna livet här och nu. Därefter försvinner i allmänhet problematiseringen och förståelsen av vårt kulturella arv, som ett led i kulturarbete.

Värnande om kulturarvet har ibland framställts som något som äldre människor blir medvetna om i takt med insikten om att livet är mer än enskilda individers. Det är naturligtvis en av orsakerna till att det finns en mycket livaktig hembygdsrörelse i vårt land. Alla de många män och kvinnor som hängivet ger sin kraft åt att försöka lämna bidrag till den egna ortens historia är mycket beundransvärda. Varje hembygdsförening med höga ambitioner – och det har nästan alla – utger årsböcker där man på olika sätt lämnar bidrag till att tydliggöra och skapa medvetenhet kring kulturarvet.

Det är emellertid inte bara bygder som bildar basen för historieskrivning. Det gör också olika grupper i vårt samhälle. Här finns historia som är relaterad till kön, klass, professioner, utbildningsanstalter eller t ex speciella kulturella uttrycksformer. Oavsett om vi rör oss inom kvinnohistoria, arbetarhistoria, lantbrukshistoria, medicinhistoria, språkhistoria, musikhistoria eller idrottshistoria finns det en ambition att se tidsmässiga sammanhang som förbinder då med nu och som kan skapa förståelse för framtiden. Det handlar om både känsla och rationalitet. Insikten om att hjulet inte behöver uppfinnas på nytt varje gång det skall användas, är därvid lika viktigt som förmåga till empati över generationsgränserna, ja till livet självt.

Det har hänt att man beskyllt hembygdsforskare för trångsynthet och insnörpt nationalism med provinsialismens förtecken. Det finns kanske en och annan av dem som spårat ut på samma sätt som kulturarvsförnekare. Men i själva verket förutsätter värnandet om kulturarv just en vakenhet för olika impulser. Mångfaldsmedvetenhet är den främsta förutsättningen för förståelse av kulturarvet.

HandikappHistoriska Föreningen är en organisation som försöker lyfta fram historiska perspektiv som rör livet för personer med funktionshinder. Man har kämpat länge och väl, men oftast fått arbeta i motvind. Emellertid är naturligtvis också de dimensioner av samhället, som på skilda sätt hanterar människor med funktionshinder en del av vårt kulturarv precis som det som skapas av oss själva. Det gäller allt från små prylar till stora tankekomplex.

Handikapphistoria gäller det nära och det fjärma. Det gäller han eller hon som upplevde sina tillkortakommanden och uppfann hjulet eller nazismens destruktiva förintelse och reaktionen härpå (som ledde fram till konventionen om de mänskliga rättigheterna). Det gäller fattigvårdsstyrelsen i Mjölby eller Målilla, folkskolan i Filipstad eller Forshaga, slutna och öppna rum, ljus och mörker, ljud och oljud, rörelse och stillhet.

Nordiska museet har genom sin chef Christina Mattsson inlett en lovande dialog med HandikappHistoriska Föreningen, bland annat genom dess ordförande Bengt Lindqvist. Det skall bli spännande att se vad som kommer att hända på detta område de närmaste åren. Funktionshinder är en dimension av mänskligt liv som i stort sett drabbar alla. Frågan är när, var och hur. Det finns all anledning att försöka bevista Handikapphistoriska Föreningens årsmöte den 20 april 2010 på Nordiska museet i Stockholm, klockan 10.00. Här kommer också museichef Christina Mattsson att medverka. På eftermiddagen, klockan 13-16.00 arrangeras ett särskilt seminarium på temat Handikapp i populärkulturen, som bygger på en bok med samma namn av Bo Andersson. Det är för övrigt föreningens årsbok.

Arbetet med handikapphistoria innebär också att man problematiserar kulturarvsdimensionen. Det gäller inte minst olika mångfaldsdimensioner och därför finns det många parallella satsningar runt omkring i världen. För de som vill veta mera om olika kommande arrangemang på området bör lämpligen besöka föreningens hemsida på adress www.hhf.se

2010-01-24T10:56:00.000-08:00

Kulturhuvudstäder med funktionshinder

Så har vi tre nya kulturhuvudstäder i Europa. Från norr till söder är det Essen i Tyskland, Pécs i Ungern och Istanbul i Turkiet. Det är förstås den sistnämnda som är mest berömd. Konstantinopel – den gamla huvudstaden i det Östromerska riket – är Europas största stad. Frågan är naturligtvis om det bara är halva metropolen som kan betraktas som europeisk. I varje fall lärde jag mig i skolan att Asien börjar på andra sidan Gyllene Hornet vid Bosporen, sundet som skiljer Europa och Asien åt.

Här är inte platsen att diskutera Turkiets framtida medlemskap i Europeiska unionen. Men det är en förfärande skillnad att jämföra de olika satsningarna, som de nya kulturhuvudstäderna lyfter fram. Förvisso är gamla Konstantinopel den i särklass mest betydelsefulla historiska staden av de tre. Man ska kanske inte tala om dess stolta förflutna. Vare sig den arabiska eller osmanska imperialismen betedde sig särskilt humant eller värdigt för positiva omnämnanden i de historieböcker som vill lyfta fram moderna värderingar som kan associeras med mänskliga rättigheter.

För att få en föreställning om hur de tre kulturhuvudstäderna försöker integrera funktionshinderperspektivet i sina profiler i rollerna som särskilt utnämnda kulturmetropoler, var det naturligt att besöka deras hemsidor skapade för 2010. Jag vill gärna delge er resultaten. De visar kanske mer än det mesta hur svårt det är med att lyfta fram humanistiska värden och att bekämpa strukturfascismen med dess främsta kännetecken - föraktet för svaghet - i Europa.

Tyvärr kan jag inte hitta det minsta tecken på att Istanbul uppmärksammat funktionshinderperspektivet inom ramen för satsningarna inför årets utmärkelse. Det är uppenbart att man fortfarande har en kultursyn som inte tar fasta på de olika grupperna och elementen i dess fantastiskt myllrande mångmiljonurbanitet. Dessvärre behöver man inte gå många metrar i dess skiftande vitala gatuliv för att notera att här är det långt till de moderna kulturella humanistiska värderingar som den europeiska unionen säger sig vilja slå vakt om.

Istanbul är i vissa av dessa avseenden distanserad av Pécs. Här gör man en och annan ansats till att lyfta fram det fleretniska, som tar sig uttryck i staden. Bland annat är det en internationell studentstad. Många från andra europeiska länder söker sig hit för att läsa t.ex. medicin, när man har svår att komma in på sina egna universitet. Själv har jag två vänner vars döttrar läser i denna ungerska – som de ibland mellan tentorna också kan uppleva som - en pärla.

Men ack vad man ändå förstår att Ungern i så många hänseenden ligger efter länderna i norra Europa ifråga om att begripa och involvera sociala dimensioner inom olika samhällssektorer – också kultur. Essen framstår som en kulturstad på väg mot att inbegripa funktionshinderdimensionen i sitt kulturliv såsom det lyfts fram på hemsidan www.ruhr2010.de Ja, man lyfter fram hela det gamla mäktiga europeiska industriområdet som är en storstad i sig med kulturen som förtecken.

Här slår man till och med i rubrikform fast att vi har att göra med en kulturhuvudstad utan barriärer. Man skriver att man inbjuder alla människor att bli en del av kulturhuvudstadsevenemanget. ”Det är knappast någon artighetsgest, utan borde vara självklart utan att nämna det. Emellertid är det inte så enkelt som det låter. Dessvärre har inte alla i samhället samma tillgång till kultur och detta är något som behöver förändras. Inklusionen måste förbättras särskilt för människor med funktionshinder och de från socioekonomiskt missgynnade grupper, så att dessa också kan få möjlighet att uppleva de evenemang de är intresserade i utan att bli hindrade av onödiga problem. Europa huvudstaden tar all varligt på att spela sin roll för att uppnå dessa mål. RUHR.2010 har tillsammans med ett antal experter formulerat fyra centrala mål för social inklusion:

all information som har att göra med kulturhuvudstaden måste vara tillgänglig för alla intresserade parter och måste kommuniceras tydligt

programmet måste innehålla inklusiva projekt vars deltagare är människor med och utan funktionshinder

tillgänglighet till olika evenemangsplatser måste vara hinderfria både för besökare och kulturarbetare

inträdesavgifter måste vara tillräckligt låga så att människor från socioekonomiskt missgynnade grupper ska kunna komma in

Det är otvivelaktigt ett ambitiöst program, där man till exempel även fokuserar på funktionsnedsättningar bland kulturarbetarna – inte bara bland besökarna. Essen och Ruhrområdet planerar dessutom en rad kulturaktiviteter, som berör just människor med funktionsnedsättningar. Det finns nog skäl för många att lära av Essen.

Det är inte så länge sedan som vi upplevde kampen mellan flera svenska städer att få bli en europeisk kulturhuvudstad. Umeå drog det längsta strået. Dessvärre följde jag – som de flesta andra – bara denna kamp på avstånd. Men tyvärr hörde jag aldrig argument som handlade vare sig om tillgänglighet för människor med funktionshinder eller olika dimensioner av social inkludering .

Björkarnas stad kan säkert bli en riktig fin kulturmetropol år 2014. Då måste man emellertid också sätta upp högre ambitionsnivåer kring de sociala och funktionella dimensionerna än vad som hittills framkommit. Förhoppningsvis ska både den svenska handikapprörelsen och kulturarbatargrupper med samhällelig medvetenhet kunna lyfta kommunen till stordåd på området. Man kan därvid också lära en hel del från Essen.

I varje fall blir jag beklämd av att två av de nya kulturhuvudstäderna är så okultiverade, ignoranta och går direkt emot Konventionen om rättigheter för personer med funktionshinder. Europeiska Unionen har ställt sig bakom denna. Många av deras medlemsstater har ratificerat den. Det är egendomligt att den rättsmedvetenhet och sociala förståelsen är så låg som den är bland dem som fattar beslut om att utse kulturhuvudstäderna.

Umeå kan knappast mäta sig med Istanbul som historisk eller religiös traditionsbärare. Men man kan göra det i sitt avstamp inför kulturarbetet i det tjugoförsta århundradet. Den handlar nämligen inte om härskarens oinskränkta makt över undersåtarna och deras väg att finna nåd inför denne. Därvid kan de dölja allt vad tillkortakommanden kan bestå i. Dessvärre gör Istanbul detta än idag – i varje fall i relation till kultur och social inklusion.

Stig Larsson

2010-01-09T02:17:00.000-08:00

Att blogga kring kropp och själ

Häromdagen sändes P1-programet Kropp och själ. (Det vara en repris från september ifjol.) Här behandlades (!) sjukdomsbloggar eller rättare bloggar om olika kroniska sjukdomstillstånd kanske rättare - funktionsnedsättningar. Här fick vi oss till livs flera upplysande inslag från både patienter, handikapprörelsen, forskare och enskilda bloggare. Programmet visade också hur public service-radion kan ge oss något som verkligen motiverar dess reklamfria finansiering.

I programmet fångade man upp och försökte samla tankar om trender kring enskilda människors bloggande kring sina egna – ofta sällsynta – sjukdomar. Det handlade om bloggandet som en del av – ska vi kalla det – empowermentstrategier. Här diskuterades hur olika typer av de nya sociala medierna – bl a YouTube och bloggosvären– kan användas för att skapa kommunikationskanaler både för självhjälp och lärande. Man kan bara ana hur det i dess kölvatten växer fram en ny kultur, där avvaktan på olika redigerande eller kommersialiserande såll inte lägger sina hinder i vägen för den mellanmänskliga kommunikationen för de som upplever desperation i sin ensamhet om att vara sjuk på det ena eller andra sättet.

I programmet togs förstås också upp farorna med den fria kommunikationen på nätet. Här finns de som försöker glorifiera allt från självsvält till självmord. Eller de som lägger ut okunniga råd om både det ena och det andra, inte sälla för att tjäna pengar på fantasikurer.

Bakom denna drift att vilja dela med sig av erfarenheter, tankar och känslor finns de mänskliga behoven av tillhörighet och delaktighet. Dessa grundläggande kulturdrivande krafter kan i förening med den nya – vi ska väl sluta upp att kalla den så – digitala tekniken, skapa alternativa former för både terapi och kultur. Det skulle i varje fall inte förvåna mig om det är just bland de kroniskt sjukas sociala ”communities” – på svenska ska vi väl kalla det gemenskaper – som flera av det viktigast bidragen till de nya kulturella uttrycksformerna kommer att ge få mest växtkraft.

Det är klart att ni ska ha länken till programmet, som är

http://www.sr.se/sida/default.aspx?ProgramId=1272

Här presenteras också flera bloggar kring sjukdom och funktionsnedsättning. Vi kanske kan hoppas på att de framöver också tydligare tar upp olika kulturella dimensioner.

Stig Larsson

2009-12-31T07:38:00.001-08:00

Första decennieskiftet i det nya milleniet.

Under de senaste dagarna har kultursidorna och för den delen också seriös bevakning i andra medier – i den mån den finns utöver SR P1 – nästan tävlat med varandra i att utse olika ”främsta” för 00-talet. När det var dags för senaste decennieskiftet var det som bekant ett nytt millennium. Det fanns åtskilligt mycket mer att välja mellan i ett tusenårsperspektiv.

Vid alla sådana här försök till kulturella – eller om man så vill historiska – bokslut är det en sak som i varje fall slår mig. Minnenas minimalism och gapet mellan individen och det allmänna. Vid tusenårsskiftet fanns det ingen i media som reflekterade kring vad individer tillsammans åstadkommer. Bilden ska vara av en person, inte av dennes föräldrar och långt mindre av hans (det har ju nästan alltid varit just en han) sociala sammanhang.

Vid förförra milleniumskiftet skulle kanske Jesus (hans mor lyfts ju fram) eller Muhammed ha utnämnts till de främsta. De tävlade ju om segern också för tio år sedan. Låt vara att en och annan förde fram t ex Gutenberg eller Leonardo da Vinci. Det är snarare tillbedjarna än ikonerna som skapar storheterna även om det finns mera organiserade mellanhänder. Idag köps de och kallas marknadsförare eller lobbyster. Förr frälstes de och kallades lärjungar eller agitatorer.

Vilka är då de mer eller mindre självutnämnda bedömarna av årtiondets främsta inom det ena eller andra området? Än så länge är de i allmänhet mediamänniskor, som är anställda som journalister. Det är tämligen sällan det reflekteras över hur deras preferenser konstitueras. Visst är jag medveten om att det förs diskussion om mångfald i media. Man blir beklämd hur denna förenklas till att bara gälla hur många med invandrarbakgrund som befolkar redaktionerna. Förvisso är det viktigt att utlandsfödda också är med i media. Men för mångfalden gäller så många andra dimensioner – ålder, kön, klass och inte minst funktionshinder.

När man nu utropar den största händelsen på 00-talet blir det ofta /9/11/. Självklart var detta fruktansvärda överlagda massmord något som präglade politiken i USA och i andra delar av världen i varierande styrka i relation till det amerikanska mediainflytandet. Att al-Qaida vet något om mediemässig dramaturgi gjorde inte saken sämre för dem. Tsunamin i Sydostasien kunde inte tävla med Usama bin Laden, även om flodvågen döde nästan hundra gånger fler. Men kanske i Sverige, där trots allt så många enskilda hade relationer till så många omkomna.

I själva verket är det knappast de stora tragedierna (digerdöden var nog den största i förra årtusendet) som borde toppa listorna. Det borde istället de mångas – också gemensamma – kamp för livet och glädjen. Kanske en familj utanför Mumbai, som kan glädjas åt att ha skaffat sig en TV eller en någonstans i Kina som kan sätta fram mera mat på bordet eller föräldrarna till flickan som får de kryckor hon så väl behöver i Bangladesh eller Tanzania.
Det är de olika enskilda människornas liv som skapar samhällen, dess kultur och värden. Många som engagerar sig i kampen för bättre villkor för människor med
funktionsnedsättningar skulle nog lyfta fram en annan händelse i New York än /9/11/. När man i FN kom överens om texten till Konventionen om mänskliga rättigheter för personer med funktionshinder 2006, upplevde handikappaktivister världen över att här sattes något på pränt som kan vara en gemensam värdegrund mot föraktet för svaghet och för insikten om att mänsklig utveckling går genom förmågan att organisera omsorg om alla. Tänk vad tyst det varit om detta i vanliga medier. Vida vyer om grundläggande värden skriker där ut sin frånvaro.
Stig Larsson

2009-12-22T01:59:00.000-08:00

Klimatmötet och kulturen

Den senaste veckan har nyheterna dominerats av det stora klimatmötet i Köpenhamn – i varje fall i Sverige och Danmark. Mediaförmedlingen har sträckt sig bort från nyhetssidorna och de politiska kommentarerna. Också kulturavdelningarna i tv, radio och tidningar har tagit sig an klimatöverläggningarna i olika avseenden.

I Köpenhamn var det naturligt med olika kulturaktiviteter kring den stora konferensen. En del har bestått i tämligen traditionella gatuteateruppsättningar eller installationer. Andra har varit mera avantgardistiska både i sitt form-och bildspråk enligt den förmedling som nått mig.

Konstigt nog har den stora världskonferensen på andra sidan sundet varit en del av de regionala nyheterna i tv. Det gäller för såväl SVT som fyran. Konferensen har naturligtvis också sina lokala dimensioner. Man stängde till exempel av trafiken över Öresundsbron, när Barak Obama skulle landa på Kastrup. Det var många pendlare som kände sig blåsta av miljötoppmötet.

Allt har naturligtvis en lokal dimension, precis som en kulturell eller en miljömässig. Det är därför som miljööverläggningarnarna i Kongens by engagerat så många i skilda aktivitetsfack. Kemister, fysiker, metrologer, biologer, hydrologer, seismologer, paleontologer, sociologer, ekonomer, dramatiker och en och annan surrealist. För de som inte är mera bekanta med det underverkliga, ska upplysas om att dess konstnärliga manifest publicerades redan 1924. Det är möjligt att så här tre kvarts sekel senare surrealisterna får en renässans.

Det stora Köpenhamnsmötet blev vare sig någon politisk, kulturell eller verklighetsnära framgång – snarare en surrealistisk. Trots den accelererande globala uppvärmningen (vi kan glömma de senaste dagarnas tillfälliga vinterväder), beter sig beslutsfattarna som om vår värld vore osårbar. De kommande decenniernas torka och översvämningar kommer i första hand att drabba de fattigaste delarna av klotet. Här är allt för många korrupta regimer i händerna på det skrupelfria internationella råvaruinvesterareetablissemanget (där förhoppningsvis inte våra pensionsfonder hör), för att man som politisk kraft ska kunna agera för sina medborgares och jordens bästa.

Bella Center – med sitt i dubbel bemärkelse vackra namn – kom att förkroppsliga gapet mellan ideal och verklighet inom miljöpolitiken. Ju närmre realiteterna man förväntar sig handling, ju närmre ekar ihåligheten i den politiska dådkraftens retorik. Det gäller förövrigt på många områden, framför allt de som inte tycks angå den politiska kärnan själv. Människor med funktionshinder upplever det dagligdags i kropp och själ. Moder Jord lider av många funktionsnedsättningar och de måste tas på allvar för omedelbara insatser. Det upphaussade mötet i Köpenhamn blev troligen ett fiasko, men kanske ändå inte. Att bli varse vår Moder Jord med blindkäpp och kryckor är ett framsteg i sig.
Stig Larsson

2009-12-11T09:01:00.000-08:00

Nobelprisbaksmälla

Dagen efter den stora Nobelfesten kanske en och annan av deltagarna vaknar med kopparslagare. Antagligen inte för att man druckit för mycket på Stadshuset, utan för att man haft en mera dryckesymnig Nachspiel.

Herta Müller talade ju på tyska. Övriga pristagare språkade på engelska. Frågan är hur den framtida språkliga hegemonin såsom den tar sig uttryck i forskningens och kulturens finrum kommer att gestaltas i framtiden. Kommer vi att få höra fler ta på tyska eller något av de andra icke-engelska tungomålen? Kommer fler av de kinesiska och indiska framtida pristagarna att framhärda i att tala på sina egna modersmål – mandarin, kantonesiska, hindi eller urdu?

Finns det möjligen en och annan som så här dagen efteråt funderar på vad engelskans ställning som något slags lingua franca får för konsekvenser för språket, kulturen och vetenskapen? Själv har jag ihärdigt gjort gällande att när man t o m eftersträvar internationell (läs engelskspråkig) publicering av humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning gör man forskningen en otjänst. Att beskriva och förstå skeenden på den kulturella eller sociala arenan kan bara presenteras mycket ytligt på ett annat språk och i en annan kulturkrets än den egna – såvida man inte vill lägga ner fler textsidor på bakgrundsförklaringar än på att presentera forskningsresultat. Hur översätter man t ex Hjälpmedelsinstitutet eller Författarfonden, så att människor utanför Sverige förstår vad dessa bägge skilda storheter står för?

Horace Engdahl – den tidigare ständiga sekreteraren i Svenska akademin – varnade ofta för vad anglofieringen av vårt språk och särskilt den tokstålliga användningen av engelska i så många vetenskapliga sammanhang står för. Säkert har Peter Englund – hans efterträdare – samma inställning som den historiker han är.

Sverige är ett litet språkområde. Ibland har vi kunnat göra gemensam sak med det övriga nordiska länderna i kulturpolitiska sammanhang, t ex genom att använda Nordiska ministerrådet som stödsystem för skandinavisk publicering. För det mesta sker detta på engelska – det kan förstås vara befogat för naturvetenskaplig-teknisk forskning där forskningsresultaten för det mesta kan presenteras i matematiska eller kemiska symboler Betydande delar av forskning om funktionshinder avser sociala, rättsliga eller humanistiska dimensioner. Det mesta av denna borde må bäst av att presenteras på det språk, som är förhärskande där man gjort studierna. I annat fall finns det stora risker att den inte kan granskas av dem som avses eller ingår i undersökningarna. Därmed riskerar de vetenskapliga ansatserna inom detta område att bli marginaliserade i relation till dem de berör.

Förflackningen av svenskan som vetenskapligt språk drabbar det också som kulturbärare. Samtidigt har kulturbevakningen i de stora tidningarna i många fall tenderat att i första hand bestå av recensioner av den internationella (läs främst amerikanska) mediaindustrins filmer, tv-produktioner, spel och musik.

Men ack vad vi gärna vill ha kvalificerade kulturresonemang på svenska. Vi får hoppas att den förändrade policyn för bidrag till kulturtidskrifter inte kommer att kväva dessa. Dagen efter Nobelfesten känner i varje fall jag en viss ruelse över att den språkliga mångfalden lyser med sin frånvaro därstädes. Herta Müllers tal var en både bildlig och bokstavlig påminnelse om detta. Tyskan talas av tiofallt fler än svenskan. När det nästan känns som om man bör be om ursäkt för att använda detta språk i Nobelsammanhang, har anglosaxiskan hegonomi gått för långt. Den har gjort bort sig och har förhoppningsvis Ågren såhär dagen efter den stora festen.

Stig Larsson

Den 3 december

2009-12-03T01:02:00.000-08:00

Runt omkring i världen firas idag den internationella handikappdagen. Så heter det väl fortfarande på svenska, trots terminologitjafset. För er som inte känner till det har Socialstyrelsen i ämbetsmannamässig upphöjdhet deklarerat att man ska skilja på funktionshinder och funktionsnedsättning och dessutom inte använda ordet handikapp. Det blir förstås lite svårt när man ska förhålla sig till internationella sammanhang. Så frågan är vad The Disability Day är i myndighetsutövningens fyrkantsvärld?

Den här dagen har varit etablerad sedan ett tiotal år. I New York kommer FN:s generalsekreterare att öppna ett särskilt evenemang, som världsorganisationens ekonomiska och sociala råd håller i. Det kan definitivt bli en spännande tillställning. Men kan förstås också riskera att bli en av många sammankomster som sömngångarmässigt ältar pretentiösa truismer.

Även i Sverige firas dagen med vissa arrangemang. Handikappförbunden arrangerar ett möte, som blir något av deras upptakt inför nästa års val. Man noterar att var femte väljare har ett funktionshinder och att detta borde få politikerna att agera mera kraftfullt inom de områden, som berör oss som har funktionsnedsättningar (om nu inte alla har det). Själv är jag dessvärre förhindrad att vara med på denna nationella sammankomst. Undrar stillsamt om det finns någon annan som lyfter fram frågor om kulturpolitik ur ett handikapperspektiv.

Det går som bekant 365 dagar på ett år (om det inte tillhör skotten som ju generöst sett till att vi sparat till en extra dag). Alla dagar är förstås ännu inte upptagna för speciella internationella markeringar. Men det börjar bli dags att reservera, om man vill lyfta fram något med hjälp av en världsdag.

Nyligen firades – eller kanske man avhöll – The World Diabetes Day. Det var den 14 november. Visst finns det många skäl att uppmärksamma diabetes, som kanske bortemot trehundra miljoner människor måste handskas med. Några dagar senare – den 18 november – avhölls VärldsKOLdagen för att uppmärksamma alla de som drabbats av KOL. Bara i Sverige räknar man med att omkring en halv miljon människor lider av denna mycket handikappande sjukdom.

Frågan är naturligtvis om det inte räcker med den 3 december. För de flesta av oss räknar väl diabetes, KOL och andra kroniska sjukdomar som funktionsnedsättningar. De som vill föra fram vissa gruppers särskilda behov tycker nog inte så och det har de kanske rätt i. Vi har också hunnit med att hålla den internationella dagen för fängslade författare mellan diabetes- och KOLdagarna,

En vecka efter handikappdagen är det dags för Dagen för mänskliga rättigheter. Den 10 december sker det en rad olika arrangemang runt omkring i världen – också i Sverige – som fokuserar MR (som mänskliga rättigheter förkortas på svenska – använd stora bokstäver så att det inte blir en förbistring med någon personifierad manlighet). I år är det 61 år sedan FN:s generalförsamling antog den allmänna deklarationen om mänskliga rättigheter just två veckor innan julafton. Det finns anledning att fira varje år.

Framför allt gäller det att ständigt bevaka alla de övergrepp som sker mot mänskliga rättigheter varje sekund världen över, inte sällan på religiösa grunder. Människor med funktionshinder har mer än de flesta fått kännas vid övergreppen. När det därför gäller att få den 3 december att bli till en stor dag, är det viktigt att hålla ut en vecka för att MR-dagen inte glömmer att inkludera funktionshinderperspektivet. MR får inte bara blir en MISS, när nu den internationella konventionen om rättigheter för personer med funktionshinder finns på plats.
Stig Larsson