Kulturhuvudstäder med funktionshinder

Så har vi tre nya kulturhuvudstäder i Europa. Från norr till söder är det Essen i Tyskland, Pécs i Ungern och Istanbul i Turkiet. Det är förstås den sistnämnda som är mest berömd. Konstantinopel – den gamla huvudstaden i det Östromerska riket – är Europas största stad. Frågan är naturligtvis om det bara är halva metropolen som kan betraktas som europeisk. I varje fall lärde jag mig i skolan att Asien börjar på andra sidan Gyllene Hornet vid Bosporen, sundet som skiljer Europa och Asien åt.

Här är inte platsen att diskutera Turkiets framtida medlemskap i Europeiska unionen. Men det är en förfärande skillnad att jämföra de olika satsningarna, som de nya kulturhuvudstäderna lyfter fram. Förvisso är gamla Konstantinopel den i särklass mest betydelsefulla historiska staden av de tre. Man ska kanske inte tala om dess stolta förflutna. Vare sig den arabiska eller osmanska imperialismen betedde sig särskilt humant eller värdigt för positiva omnämnanden i de historieböcker som vill lyfta fram moderna värderingar som kan associeras med mänskliga rättigheter.

För att få en föreställning om hur de tre kulturhuvudstäderna försöker integrera funktionshinderperspektivet i sina profiler i rollerna som särskilt utnämnda kulturmetropoler, var det naturligt att besöka deras hemsidor skapade för 2010. Jag vill gärna delge er resultaten. De visar kanske mer än det mesta hur svårt det är med att lyfta fram humanistiska värden och att bekämpa strukturfascismen med dess främsta kännetecken - föraktet för svaghet - i Europa.

Tyvärr kan jag inte hitta det minsta tecken på att Istanbul uppmärksammat funktionshinderperspektivet inom ramen för satsningarna inför årets utmärkelse. Det är uppenbart att man fortfarande har en kultursyn som inte tar fasta på de olika grupperna och elementen i dess fantastiskt myllrande mångmiljonurbanitet. Dessvärre behöver man inte gå många metrar i dess skiftande vitala gatuliv för att notera att här är det långt till de moderna kulturella humanistiska värderingar som den europeiska unionen säger sig vilja slå vakt om.

Istanbul är i vissa av dessa avseenden distanserad av Pécs. Här gör man en och annan ansats till att lyfta fram det fleretniska, som tar sig uttryck i staden. Bland annat är det en internationell studentstad. Många från andra europeiska länder söker sig hit för att läsa t.ex. medicin, när man har svår att komma in på sina egna universitet. Själv har jag två vänner vars döttrar läser i denna ungerska – som de ibland mellan tentorna också kan uppleva som - en pärla.

Men ack vad man ändå förstår att Ungern i så många hänseenden ligger efter länderna i norra Europa ifråga om att begripa och involvera sociala dimensioner inom olika samhällssektorer – också kultur. Essen framstår som en kulturstad på väg mot att inbegripa funktionshinderdimensionen i sitt kulturliv såsom det lyfts fram på hemsidan www.ruhr2010.de Ja, man lyfter fram hela det gamla mäktiga europeiska industriområdet som är en storstad i sig med kulturen som förtecken.

Här slår man till och med i rubrikform fast att vi har att göra med en kulturhuvudstad utan barriärer. Man skriver att man inbjuder alla människor att bli en del av kulturhuvudstadsevenemanget. ”Det är knappast någon artighetsgest, utan borde vara självklart utan att nämna det. Emellertid är det inte så enkelt som det låter. Dessvärre har inte alla i samhället samma tillgång till kultur och detta är något som behöver förändras. Inklusionen måste förbättras särskilt för människor med funktionshinder och de från socioekonomiskt missgynnade grupper, så att dessa också kan få möjlighet att uppleva de evenemang de är intresserade i utan att bli hindrade av onödiga problem. Europa huvudstaden tar all varligt på att spela sin roll för att uppnå dessa mål. RUHR.2010 har tillsammans med ett antal experter formulerat fyra centrala mål för social inklusion:

all information som har att göra med kulturhuvudstaden måste vara tillgänglig för alla intresserade parter och måste kommuniceras tydligt

programmet måste innehålla inklusiva projekt vars deltagare är människor med och utan funktionshinder

tillgänglighet till olika evenemangsplatser måste vara hinderfria både för besökare och kulturarbetare

inträdesavgifter måste vara tillräckligt låga så att människor från socioekonomiskt missgynnade grupper ska kunna komma in

Det är otvivelaktigt ett ambitiöst program, där man till exempel även fokuserar på funktionsnedsättningar bland kulturarbetarna – inte bara bland besökarna. Essen och Ruhrområdet planerar dessutom en rad kulturaktiviteter, som berör just människor med funktionsnedsättningar. Det finns nog skäl för många att lära av Essen.

Det är inte så länge sedan som vi upplevde kampen mellan flera svenska städer att få bli en europeisk kulturhuvudstad. Umeå drog det längsta strået. Dessvärre följde jag – som de flesta andra – bara denna kamp på avstånd. Men tyvärr hörde jag aldrig argument som handlade vare sig om tillgänglighet för människor med funktionshinder eller olika dimensioner av social inkludering .

Björkarnas stad kan säkert bli en riktig fin kulturmetropol år 2014. Då måste man emellertid också sätta upp högre ambitionsnivåer kring de sociala och funktionella dimensionerna än vad som hittills framkommit. Förhoppningsvis ska både den svenska handikapprörelsen och kulturarbatargrupper med samhällelig medvetenhet kunna lyfta kommunen till stordåd på området. Man kan därvid också lära en hel del från Essen.

I varje fall blir jag beklämd av att två av de nya kulturhuvudstäderna är så okultiverade, ignoranta och går direkt emot Konventionen om rättigheter för personer med funktionshinder. Europeiska Unionen har ställt sig bakom denna. Många av deras medlemsstater har ratificerat den. Det är egendomligt att den rättsmedvetenhet och sociala förståelsen är så låg som den är bland dem som fattar beslut om att utse kulturhuvudstäderna.

Umeå kan knappast mäta sig med Istanbul som historisk eller religiös traditionsbärare. Men man kan göra det i sitt avstamp inför kulturarbetet i det tjugoförsta århundradet. Den handlar nämligen inte om härskarens oinskränkta makt över undersåtarna och deras väg att finna nåd inför denne. Därvid kan de dölja allt vad tillkortakommanden kan bestå i. Dessvärre gör Istanbul detta än idag – i varje fall i relation till kultur och social inklusion.

Stig Larsson

Att blogga kring kropp och själ

Häromdagen sändes P1-programet Kropp och själ. (Det vara en repris från september ifjol.) Här behandlades (!) sjukdomsbloggar eller rättare bloggar om olika kroniska sjukdomstillstånd kanske rättare - funktionsnedsättningar. Här fick vi oss till livs flera upplysande inslag från både patienter, handikapprörelsen, forskare och enskilda bloggare. Programmet visade också hur public service-radion kan ge oss något som verkligen motiverar dess reklamfria finansiering.

I programmet fångade man upp och försökte samla tankar om trender kring enskilda människors bloggande kring sina egna – ofta sällsynta – sjukdomar. Det handlade om bloggandet som en del av – ska vi kalla det – empowermentstrategier. Här diskuterades hur olika typer av de nya sociala medierna – bl a YouTube och bloggosvären– kan användas för att skapa kommunikationskanaler både för självhjälp och lärande. Man kan bara ana hur det i dess kölvatten växer fram en ny kultur, där avvaktan på olika redigerande eller kommersialiserande såll inte lägger sina hinder i vägen för den mellanmänskliga kommunikationen för de som upplever desperation i sin ensamhet om att vara sjuk på det ena eller andra sättet.

I programmet togs förstås också upp farorna med den fria kommunikationen på nätet. Här finns de som försöker glorifiera allt från självsvält till självmord. Eller de som lägger ut okunniga råd om både det ena och det andra, inte sälla för att tjäna pengar på fantasikurer.

Bakom denna drift att vilja dela med sig av erfarenheter, tankar och känslor finns de mänskliga behoven av tillhörighet och delaktighet. Dessa grundläggande kulturdrivande krafter kan i förening med den nya – vi ska väl sluta upp att kalla den så – digitala tekniken, skapa alternativa former för både terapi och kultur. Det skulle i varje fall inte förvåna mig om det är just bland de kroniskt sjukas sociala ”communities” – på svenska ska vi väl kalla det gemenskaper – som flera av det viktigast bidragen till de nya kulturella uttrycksformerna kommer att ge få mest växtkraft.

Det är klart att ni ska ha länken till programmet, som är

http://www.sr.se/sida/default.aspx?ProgramId=1272

Här presenteras också flera bloggar kring sjukdom och funktionsnedsättning. Vi kanske kan hoppas på att de framöver också tydligare tar upp olika kulturella dimensioner.

Stig Larsson