Ibland blir det fel. Det blev det för en tid sedan då jag skulle lägga ut länken till ett utmärkt hjälpmedel för synskadade körsångare. Länken skall vara www.cyberbass.com istället för www.cyperbass.com - jag sjöng falskt
Det är förstås inte bara något för blinda eller andra, som inte lätt kan få tag i eller läsa noter som den här sidan kan vara ett hjälpmedel. Tvärtom. Det är nog i första hand körsångare utan funktionsnedsättningar (om det nu finns några sådana?) som använder sig av cyperbass.
En av Sveriges mest garvade körledare, Sven-Inge Frisk, håller nu i påsktider naturligtvis på med Matteuspassionen. Men vare sig som körledare eller sångare, för hundrade gången ska han spela cembalo vid det uppförande som Malmö kammarkör gör under ledning av annan gigant inom svensk körsång den danske professorn (som är svensk) Dan Olof Stenlund.
Sven-Inge Frisk har många år bakom sig som lärare på Musikhögskolan Malmö (vid Lunds universitet). Det är naturligt att fråga honom om cyberbass. Han har inget emot att körmedlemmar använder sig av denna hemsida för sina övningar. Tvärtom, berättar han för mig, att det är ett utmärkt hjälpmedel när man ska träna in sin stämma för sig själv – seende som synskadad. Det är ett hjälpmedel som är mainstreamat (förlåt svengelskan), dvs. som alla kan använda sig av. De brukar ofta vara de allra bästa.
Stig Larsson
måndag 29 mars 2010
söndag 28 mars 2010
Från idiot till medborgare - kunskap och utveckling
Vid sidan om den del av boken som handlar om lagstiftningens utveckling och omsorgsformerna finns det ytterligare en med rubriken ”Kunskaper och inriktning”. Här tas flera viktiga teman upp. Ett som i allmänhet glöms bort, men som författaren med rätta lyfter fram är personalen såsom den utsatta gruppen har varit och fortfarande till en del är. Ett annat tema gäller frågan om hur många människor som är utvecklingsstörda, som funnits och finns i Sverige. Detta tangerar i sin tur orsaker och diagnoser inom området, som också ägnas ett intressant och lärorikt kapitel.
Det är svårt att göra rättvisor åt det här mångfasetterande arbetets bidrag till historieskrivningen om hur förhållandena utvecklats för utvecklingsstörda i vårt land genom en förhållandevis kort recension som denna. Emellertid står det utom varje tvivel att här föreligger ett särskilt viktigt bidrag till den handikapphistoriska forskningen. Det faktum att det är en av de historiska personerna som själv hållit i pennan (eller tryckt på tangenterna), gör att det märks en besjälad närvaro i texten. Denna är dessutom lättillgänglig och fascinerande som ju historia helst skall vara.
De många skilda politiska turerna som behandlingen av utvecklingsstörda barn och vuxna tog sig är i många avseenden förfärande. Låt vara att det gäller att sätta in olika reformsträvanden i sitt rätta tidssammanhang. Kanske kan man ha en viss förståelse för att den förhärskande politiken ofta var präglad av den rashygieniska hegemonin. Denna bröts först i och med nazismens fall. Men de närmaste årtiondena under efterkrigstiden präglades av ett idogt reformarbete, där det knappast var politikerna som var de drivande utan specialister och till exempel anhörigföreningar. Sedan är det en annan sak att politiker från och till hade förmåga att gå de progressiva krafterna tillmötes.
Omgestaltningen av vården av utvecklingsstörda stötte inte sällan på patrull hos politiker både av den ena och den andra schatteringen. Inte sällan fördes resonemangen om det som ytterst handlade om mänskligt värde i termer av kronor och ören. Budgetresonemang har oftast varit mera vägledande än humanistiska överväganden.
Dessvärre förekom det alltför ofta också i de konkreta individuella fallen. Många kommuner värnar i första hand om uppdraget att hålla vårdkostnaderna nere än att tillgodose grundläggande behov för den enskilde människan med funktionshinder. Självklart är inte den offentliga kassakistan oändlig. Men i själva verket är det oftast så att snålheten bedrar visheten. Ända in i vår tid har många kommuner satt i system att idka ett domstolstrots i den meningen att de i praktiken inte efterlever fattade domstolsbeslut, där dessa går emot de egna bedömningarna i frågor som rör insatser för medborgare med funktionshinder. Karl Grünewalds genomgång av hur motståndet mot att lyfta in gruppen utvecklingsstörda i den samhälleliga gemenskapen är därvid en lärorik redogörelse för småaktigt schackrande med människors grundläggande rättigheter.
Stig Larsson
Det är svårt att göra rättvisor åt det här mångfasetterande arbetets bidrag till historieskrivningen om hur förhållandena utvecklats för utvecklingsstörda i vårt land genom en förhållandevis kort recension som denna. Emellertid står det utom varje tvivel att här föreligger ett särskilt viktigt bidrag till den handikapphistoriska forskningen. Det faktum att det är en av de historiska personerna som själv hållit i pennan (eller tryckt på tangenterna), gör att det märks en besjälad närvaro i texten. Denna är dessutom lättillgänglig och fascinerande som ju historia helst skall vara.
De många skilda politiska turerna som behandlingen av utvecklingsstörda barn och vuxna tog sig är i många avseenden förfärande. Låt vara att det gäller att sätta in olika reformsträvanden i sitt rätta tidssammanhang. Kanske kan man ha en viss förståelse för att den förhärskande politiken ofta var präglad av den rashygieniska hegemonin. Denna bröts först i och med nazismens fall. Men de närmaste årtiondena under efterkrigstiden präglades av ett idogt reformarbete, där det knappast var politikerna som var de drivande utan specialister och till exempel anhörigföreningar. Sedan är det en annan sak att politiker från och till hade förmåga att gå de progressiva krafterna tillmötes.
Omgestaltningen av vården av utvecklingsstörda stötte inte sällan på patrull hos politiker både av den ena och den andra schatteringen. Inte sällan fördes resonemangen om det som ytterst handlade om mänskligt värde i termer av kronor och ören. Budgetresonemang har oftast varit mera vägledande än humanistiska överväganden.
Dessvärre förekom det alltför ofta också i de konkreta individuella fallen. Många kommuner värnar i första hand om uppdraget att hålla vårdkostnaderna nere än att tillgodose grundläggande behov för den enskilde människan med funktionshinder. Självklart är inte den offentliga kassakistan oändlig. Men i själva verket är det oftast så att snålheten bedrar visheten. Ända in i vår tid har många kommuner satt i system att idka ett domstolstrots i den meningen att de i praktiken inte efterlever fattade domstolsbeslut, där dessa går emot de egna bedömningarna i frågor som rör insatser för medborgare med funktionshinder. Karl Grünewalds genomgång av hur motståndet mot att lyfta in gruppen utvecklingsstörda i den samhälleliga gemenskapen är därvid en lärorik redogörelse för småaktigt schackrande med människors grundläggande rättigheter.
Stig Larsson
fredag 26 mars 2010
Från idiot till medborgare - i skuggan av rashygien
Karl Grunewald tar naturligtvis upp de rashygieniska tankarna, som gjorde gällande att om inte tvångssterilisering, äktenskapsförbud och andra liknande åtgärder riktades till vissa grupper av befolkningen, skulle denna så småningom domineras av idioter. Han kommer mera i förbigående in på svenska tankegångar kring eutanasi och visar också hur ledande svenska politiker var redo att tillgripa så kallade barmhärtighetsmord för att vårda landets finanser.
Är det något som jag saknar i boken är det en mera utförlig redogörelse för eutanasiprogrammet i Hitlertyskland, där systematisk industriell avlivning av handikappade barn i allmänhet och utvecklingsstörda i synnerhet igångsattes som en första etapp i Förintelsen. Visserligen citerar Karl Grunewald en kollega, som med rätta hävdar att Hitler har gjort mänskligheten oerhört mycket mer skada än samtliga utvecklingsstörda barn tillsammans någonsin gjort. Men han kunde kanske utveckla dessa resonemang något med exempel från just det nazistiska eutanasiprogrammet. I en mening kan man ju faktiskt säga att dess offer har bidragit till att skapa en drägligare värld. Reaktionen på Hitlertysklands fasansfulla förbrytelser – inte minst mot utvecklingsstörda barn – innebar de första stegen mot en internationell humanistisk präglad rättsordning som kom till uttryck i den allmänna deklarationen om de mänskliga rättigheterna.
Egentligen är det den historia, som följer efter andra världskrigets slut, såsom den ter sig i Sverige för barn med intellektuella funktionsnedsättningar, som är bokens främsta styrka. Det är under denna tid som författaren nästan bokstavligt talat själv stod på barrikaderna för att gå i bräschen för bättre villkor för den här gruppen barn. Sålunda beskriver han i detalj lagstiftningsarbetet och dess tillämpningar. Under senare hälften av förra seklet kan man notera att nya lagar på området kom både 1954, 1967, 1985 och 1993 med LSS och assistanslagen. Lagstiftningen ägnas en särskild del av boken. Denna blir en spännande läsning eftersom författaren förmår att ge struktur och helhetsgestaltning med förankring i vad som ibland kallas de förståndshandikappades och deras familjers vardag. Detta blir kanske ännu mera tydligt i bokens sista del, som handlar om de skilda omsorgsformerna. De kan vara skolhem, särskola, arbetshem, familjevård, asyler, vårdhem, sinnessjukhus, specialsjukhus eller öppna omsorger. Det är de senare som är de dominerande idag. Men vägen dit var lång och fylld med vedermödor och det är dessa som förtjänstfullt bespeglas i denna del.
Är det något som jag saknar i boken är det en mera utförlig redogörelse för eutanasiprogrammet i Hitlertyskland, där systematisk industriell avlivning av handikappade barn i allmänhet och utvecklingsstörda i synnerhet igångsattes som en första etapp i Förintelsen. Visserligen citerar Karl Grunewald en kollega, som med rätta hävdar att Hitler har gjort mänskligheten oerhört mycket mer skada än samtliga utvecklingsstörda barn tillsammans någonsin gjort. Men han kunde kanske utveckla dessa resonemang något med exempel från just det nazistiska eutanasiprogrammet. I en mening kan man ju faktiskt säga att dess offer har bidragit till att skapa en drägligare värld. Reaktionen på Hitlertysklands fasansfulla förbrytelser – inte minst mot utvecklingsstörda barn – innebar de första stegen mot en internationell humanistisk präglad rättsordning som kom till uttryck i den allmänna deklarationen om de mänskliga rättigheterna.
Egentligen är det den historia, som följer efter andra världskrigets slut, såsom den ter sig i Sverige för barn med intellektuella funktionsnedsättningar, som är bokens främsta styrka. Det är under denna tid som författaren nästan bokstavligt talat själv stod på barrikaderna för att gå i bräschen för bättre villkor för den här gruppen barn. Sålunda beskriver han i detalj lagstiftningsarbetet och dess tillämpningar. Under senare hälften av förra seklet kan man notera att nya lagar på området kom både 1954, 1967, 1985 och 1993 med LSS och assistanslagen. Lagstiftningen ägnas en särskild del av boken. Denna blir en spännande läsning eftersom författaren förmår att ge struktur och helhetsgestaltning med förankring i vad som ibland kallas de förståndshandikappades och deras familjers vardag. Detta blir kanske ännu mera tydligt i bokens sista del, som handlar om de skilda omsorgsformerna. De kan vara skolhem, särskola, arbetshem, familjevård, asyler, vårdhem, sinnessjukhus, specialsjukhus eller öppna omsorger. Det är de senare som är de dominerande idag. Men vägen dit var lång och fylld med vedermödor och det är dessa som förtjänstfullt bespeglas i denna del.
torsdag 25 mars 2010
Från idiot till medborgare - om anstalter
De första anstalterna hade redan börjat byggas i Schweiz på 1830-talet får vi veta i Karl Grunewalds bok. Så småningom blev den ledande schweizaren Guggenbühl anklagad för svindleri, eftersom det antogs att han hade överdrivit den positiva effekten av behandlingen för kretinism som var en form av så kallad idioti som man trodde berodde på för mycket kalk, (medan orsaken istället var brist på jod). I Norden startades den första anstalten för ”Idiotiske, svagsinnige och epileptiske barn” i Köpenhamn 1855. Grunewald konstaterar att Danmark blev föredöme för sinnesslövården i hela Norden ända fram till 1970-talet. I Sverige kom Gustaf Kjellberg, psykiatriker, att spela en ledande roll. År 1869 var han med om att bilda Föreningen för sinnesslöa barns vård och samma år publicerade han en artikel som fick stor spridning. Ungefär samtidigt öppnades den första lilla anstalten för idiotiska barn av Emanuella Carlbeck i Göteborg.
Det här är bara några ytterst knapphändiga nedslag i den tidigare historien om vården av barn med intellektuella funktionshinder, som man kan läsa om i boken. De nämns här bara som exempel på de många historiska bilder, som Grunewald presenterar för barn med funktionshinder i allmänhet och för de sinnesslöa i synnerhet.
Trots detaljrikedomen förlorar författaren inte sig i persongalleriets eller institutionernas brokighet. Tvärtom knyter han an till fundamentala samhälleliga processer såsom de reflekteras i både den ekonomiska, politiska och vetenskapliga historien.
Det här är bara några ytterst knapphändiga nedslag i den tidigare historien om vården av barn med intellektuella funktionshinder, som man kan läsa om i boken. De nämns här bara som exempel på de många historiska bilder, som Grunewald presenterar för barn med funktionshinder i allmänhet och för de sinnesslöa i synnerhet.
Trots detaljrikedomen förlorar författaren inte sig i persongalleriets eller institutionernas brokighet. Tvärtom knyter han an till fundamentala samhälleliga processer såsom de reflekteras i både den ekonomiska, politiska och vetenskapliga historien.
onsdag 24 mars 2010
Från idiot till medborgare - en stor historia
Redan i sitt förord påpekar han att han egentligen hade avsett att åstadkomma en liten bok i ämnet. Men han insåg att det var omöjligt, därför är föreliggande volym ett mastodont‑arbete på nästan 500 sidor. Omfånget är väl motiverat. Det skulle vara illa om han hade valt ett betydligt tunnare format. Historieskrivning kräver detaljrikedom. Heter man dessutom Karl Grunewald är man inte bara ett subjekt utan också ett objekt i denna process. Vi har därför anledning att vara honom och förlaget tacksamma för att vi fått en tegelsten och inte en liten flisa.
Synen på utvecklingsstörning är i många avseenden en spegling av samhälleliga strukturer om hur de formas i grundläggande värderingar. Att gräva – som ju är arkeologernas gebit men som man metaforiskt också kanske kan använda här – i historiska källmaterial är naturligtvis inte särskilt enkelt. Karl Grunewald gör det inte heller speciellt lätt för sig. Han är ambitiös och vill greppa över skilda tidsepoker, som sträcker sig i varje fall längre bakåt än kristendomen. Det gör att han naturligtvis i stor omfattning är hänvisad till andra forskares vedermödor, inte minst de som är historiker av facket.
Under antiken var inte människor med låg begåvning särskilt identifierade som grupp. Termen ”idiot” användes närmast för ”den som var utan förbindelse med någon annan” och kom senare att förskjutas till ”en lekman utan yrkesmässiga kunskaper” – en betydelse som idiot fortfarande ibland har idag. Även om historieskrivningen går tillbaka till de gamla grekerna, ligger tyngdpunkten i den här boken på det svenska 1900-talet. Det är förstås inte konstigt, eftersom det är här som de stora förändringarna i synen på människor med utvecklingsstörning ägt rum. Det är också här som författaren rör sig som fisken i vattnet.
Det är emellertid i svallvågorna av den franska revolutionen som synen på att bildning förändras så att den också kan inbegripa utvecklingsstörda människor. Vi får veta att läkaren Jean Itard 1799 tog om hand den ”vilde gossen Victor från Aveyron”. Han hade hittats i en skog och bibringades kunskap på ett sådant sätt att Vetenskapsakademien uppmärksammade det.
Den som kanske är mest känd som specialpedagogikens pionjär på det här området är en annan fransman, läkaren Eduard Séguin. Han publicerade 1846 den första handboken i att undervisa efterblivna barn. Boken översattes några år senare till engelska. Dess fysio‑logiska grundsyn, som innebar att det gällde att stimulera barnets olika fysiska och psykiska funktioner, kom att bilda skola. Till följd av revolutionen 1848 flydde Séguin till USA, där han också kom att bryta nya vägar för omsorgen om de som tidigare betraktats som obildbara.
Synen på utvecklingsstörning är i många avseenden en spegling av samhälleliga strukturer om hur de formas i grundläggande värderingar. Att gräva – som ju är arkeologernas gebit men som man metaforiskt också kanske kan använda här – i historiska källmaterial är naturligtvis inte särskilt enkelt. Karl Grunewald gör det inte heller speciellt lätt för sig. Han är ambitiös och vill greppa över skilda tidsepoker, som sträcker sig i varje fall längre bakåt än kristendomen. Det gör att han naturligtvis i stor omfattning är hänvisad till andra forskares vedermödor, inte minst de som är historiker av facket.
Under antiken var inte människor med låg begåvning särskilt identifierade som grupp. Termen ”idiot” användes närmast för ”den som var utan förbindelse med någon annan” och kom senare att förskjutas till ”en lekman utan yrkesmässiga kunskaper” – en betydelse som idiot fortfarande ibland har idag. Även om historieskrivningen går tillbaka till de gamla grekerna, ligger tyngdpunkten i den här boken på det svenska 1900-talet. Det är förstås inte konstigt, eftersom det är här som de stora förändringarna i synen på människor med utvecklingsstörning ägt rum. Det är också här som författaren rör sig som fisken i vattnet.
Det är emellertid i svallvågorna av den franska revolutionen som synen på att bildning förändras så att den också kan inbegripa utvecklingsstörda människor. Vi får veta att läkaren Jean Itard 1799 tog om hand den ”vilde gossen Victor från Aveyron”. Han hade hittats i en skog och bibringades kunskap på ett sådant sätt att Vetenskapsakademien uppmärksammade det.
Den som kanske är mest känd som specialpedagogikens pionjär på det här området är en annan fransman, läkaren Eduard Séguin. Han publicerade 1846 den första handboken i att undervisa efterblivna barn. Boken översattes några år senare till engelska. Dess fysio‑logiska grundsyn, som innebar att det gällde att stimulera barnets olika fysiska och psykiska funktioner, kom att bilda skola. Till följd av revolutionen 1848 flydde Séguin till USA, där han också kom att bryta nya vägar för omsorgen om de som tidigare betraktats som obildbara.
måndag 22 mars 2010
Från idiot till medborgare
Från idiot till medborgare – de utvecklingsstördas historia, Gothia 2009
I denna bloggen har vi inte tidigare tagit upp Karl Gunewalds bok , Från idiot till medborgare - de utvecklingsstördas historia, Gothia 2009. Det finns anledning att göra detta . Hans arbete har en rad bärande kulturella dimenssioner.
Det är ett halvt sekel sedan Karl Grunewald blev färdig läkare och att han därvid bestämde sig för att ägna sitt yrkesliv åt barn och ungdomar. Det skulle dröja ytterligare några år innan han kom att ägna sig åt gruppen utvecklingsstörda. Det skedde ungefär samtidigt som 1954 års lag om undervisning och vård av psykiskt efterblivna trädde i kraft.
Nationellt och internationellt framstår Karl Grunewald som en pionjär för ett förändrat och mera humanistiskt sätt att se på personer med intellektuella funktions‑hinder. Som medici‑nal‑råd och chef för Socialstyrelsens enhet inom området kunde han också i hög grad påverka förhållandena i praktiken. Sverige kom att spela en ledande roll i reformeringen av omsorgen av utvecklingsstörda. Därför har Karl Grunewalds insatser med rätta uppmärk‑sammats. Han har också kontinuerligt deltagit i utvecklingen av vetenskapen, vilket har lett till att han personligen utnämnts till professor av regeringen.
Det är knappast överord att tala om att vi här har att göra med en gigant på området psykisk utvecklingsstörning. När han därför nu presenterar en bok, där han ger sig i kast med historieskrivning på området kan man – om man är intresserad av villkoren för personer med funktionshinder i allmänhet och för de utvecklingsstörda i synnerhet – inte undgå att försöka ta del av den.
Vi återkommer därför till den inom kort.
Stig Larsson
I denna bloggen har vi inte tidigare tagit upp Karl Gunewalds bok , Från idiot till medborgare - de utvecklingsstördas historia, Gothia 2009. Det finns anledning att göra detta . Hans arbete har en rad bärande kulturella dimenssioner.
Det är ett halvt sekel sedan Karl Grunewald blev färdig läkare och att han därvid bestämde sig för att ägna sitt yrkesliv åt barn och ungdomar. Det skulle dröja ytterligare några år innan han kom att ägna sig åt gruppen utvecklingsstörda. Det skedde ungefär samtidigt som 1954 års lag om undervisning och vård av psykiskt efterblivna trädde i kraft.
Nationellt och internationellt framstår Karl Grunewald som en pionjär för ett förändrat och mera humanistiskt sätt att se på personer med intellektuella funktions‑hinder. Som medici‑nal‑råd och chef för Socialstyrelsens enhet inom området kunde han också i hög grad påverka förhållandena i praktiken. Sverige kom att spela en ledande roll i reformeringen av omsorgen av utvecklingsstörda. Därför har Karl Grunewalds insatser med rätta uppmärk‑sammats. Han har också kontinuerligt deltagit i utvecklingen av vetenskapen, vilket har lett till att han personligen utnämnts till professor av regeringen.
Det är knappast överord att tala om att vi här har att göra med en gigant på området psykisk utvecklingsstörning. När han därför nu presenterar en bok, där han ger sig i kast med historieskrivning på området kan man – om man är intresserad av villkoren för personer med funktionshinder i allmänhet och för de utvecklingsstörda i synnerhet – inte undgå att försöka ta del av den.
Vi återkommer därför till den inom kort.
Stig Larsson
söndag 21 mars 2010
Första medaljen tog curlinglaget
Det har varit ganska tunt med de riktiga framgångarna för de svenska idrottarna i Paralympics I natt blev det i alla fall klart med den första medaljen. Det var rullstolscurlinglaget som svarade för bedriften. Det uppmärksammades också rätteligen i flera ekos ändningar.
Relationerna mellan kultur i traditionell bemärkelse och idrott har ibland varit ansträngda för att inte säga antagonistiska. Så är det väl knappast längre. Dock slåss de om samma ministers gunst i den prioriteringskamp som alltid finns mellan olika intressen vid inte minst bestämmande av olika budgetposters storlekar.
Inom den mer eller mindre väldefinierbara världen som rör funktionshinder, har alltid handikappidrottarna lyckats hävda sig påtagligt mycket mer än t ex kulturarbetare med funktionshinder. Om detta är en riktig iakttagelse, kan man fråga sig varför det förhåller sig så. Då inser man att förklaringarna är många och att de antagligen är att söka i hur massmedia bevakar olika domäner. Men det finns många bottnar och antagligen har den delen av kulturen som man brukar hänföra till underhållningsindustrin t o m rönt större uppmärksamhet än idrotten.
Det rullstolsburna curlinglaget är väl värt bronsmedaljen. Det är kanske deras föräldrar också – om de är riktiga curlingföräldrar. Bakom de flesta framgångarna på olika arenor – oavsett om det gäller idrott eller kultur med eller utan funktionshinder – döljer sig nästan alltid curlingföräldrar – om man med det menar de som sopar banan för sina barn så att de lättare når sina mål. Sopandet är väl i de flesta fall mera lämnande, hämtande, väntande, peppande, tröstande och inte minst skjutsande. Konstigt nog är det sällan som deras aktiviteter uppmärksammas, när deras ättelägg får sina priser i curling eller i cello. Behöver det vara så?
Stig Larsson
Relationerna mellan kultur i traditionell bemärkelse och idrott har ibland varit ansträngda för att inte säga antagonistiska. Så är det väl knappast längre. Dock slåss de om samma ministers gunst i den prioriteringskamp som alltid finns mellan olika intressen vid inte minst bestämmande av olika budgetposters storlekar.
Inom den mer eller mindre väldefinierbara världen som rör funktionshinder, har alltid handikappidrottarna lyckats hävda sig påtagligt mycket mer än t ex kulturarbetare med funktionshinder. Om detta är en riktig iakttagelse, kan man fråga sig varför det förhåller sig så. Då inser man att förklaringarna är många och att de antagligen är att söka i hur massmedia bevakar olika domäner. Men det finns många bottnar och antagligen har den delen av kulturen som man brukar hänföra till underhållningsindustrin t o m rönt större uppmärksamhet än idrotten.
Det rullstolsburna curlinglaget är väl värt bronsmedaljen. Det är kanske deras föräldrar också – om de är riktiga curlingföräldrar. Bakom de flesta framgångarna på olika arenor – oavsett om det gäller idrott eller kultur med eller utan funktionshinder – döljer sig nästan alltid curlingföräldrar – om man med det menar de som sopar banan för sina barn så att de lättare når sina mål. Sopandet är väl i de flesta fall mera lämnande, hämtande, väntande, peppande, tröstande och inte minst skjutsande. Konstigt nog är det sällan som deras aktiviteter uppmärksammas, när deras ättelägg får sina priser i curling eller i cello. Behöver det vara så?
Stig Larsson
lördag 20 mars 2010
Har Karin Mamma Andersson funktionshinder?
En av Sveriges internationellt mest kända konstnärer, Karin Mamma Andersson, är en fantastisk målare. När andra unga i slutet av 80-talet hejdlöst slängde sig in i digitaliseringens värld, var hon som mamma bokstavligt och bildligt knuten till det naturligt ursprungliga. Hon var moder.
Idag fick vi lyssna till henne i ett inslag i Naturmorgon. I detta förträffliga P1-program får lyssnarna oerhört många infallsvinklar till Moder jords olika skepnader och skapelser. Det är en ständig källa till reflexion.
När Karin Mamma Andersson berättar om hur hennes landskapskonst till stor del är beroende av enkla förutsättningar för mänsklig kroppslig funktion, hejar jag till.
Det fältstaffli hon tar med sig ut i naturen kan inte vara hur stort som helst. Kroppen bestämmer ramarna (om man får vara vitsig) för verket. De påtagligt fysiska hindren gör också att hon ibland begränsar antalet färger som hon tar med sig ut i markerna, över backar och slänter, stock och sten.
Hennes berättelse väcker frågor hos mig om relationen mellan teknik och fysiska tillkortakommanden. Naturligtvis skulle man kunna fråga sig hur de gestaltas ur ett genusperspektiv, men ännu intressantare blir det att relatera till funktionshinder. Det reser självfallet frågan vad detta egentligen innebär (den ständigt pågående s.k. diskursen om detta får vi återkomma till). Tyvärr är det mycket sällan man diskuterar teknik och mänsklig fysik i målarsammanhang. Jovisst, jag vet Leonardo da Vinci var vänsterhänt. Det hade han nog inget besvär med Tillkortakommandena – mer eller mindre beständiga – kan också vara av psykisk karaktär. De kan också helt påtagligt påverka det som blir konstnärernas bilder. Det påminner Karin Mamma Andersson om, när hon berättar att en av hennes förebilder är Carl Fredrik Hill. Hans dramatik i gestaltningen bespeglade ofta den botten av hans själ som hans psykiska sjukdom formade. Om mental ohälsa och skapande har det skrivits en del – dock nästan aldrig i termer av funktionshinder. Det är kanske (funktions-)nedsättande. Lite mer klarspråk om kropp och konst, om vi får be. Karin Mamma Anderssons enkla berättelse om bärande och släpande kanske visar vägen.
Vill du lyssna på programmet gå in på www.sr.se
och klicka dig fram till Naturmorgon den 20 mars.
Stig Larsson
fredag 19 mars 2010
Sjung och hör
Är man blind körsångare är det i vissa fall tämligen svårt att se noter. Dessvärre är det inte heller helt lätt att lära sig punktskrift. För många - i synnerhet barndomsblinda - har emellertid notläsning på punkt utvecklats till en konst i sig. Sedan är det en helt annan sak att det ofta är komplicerat att få fram brailleversionerna.
Eftersom jag inte själv varit engagerad i körsång på länge, reste sig frågan i ett annat sammanhang om hur det funkar för de synskadade tjejer och killar, som engagerar sig i körverksamhet. Att sjunga tillsammans i mer eller mindre organiserade former är kanske den allra vanligaste aktiva kulturgärningen i vårt land. För människor, som liksom jag inte är allt för bevandrade i köreriet (får man uttrycka sig så vanvördigt?), var det naturligt att fråga några vänner som är det.
Alltså fick jag veta en hel del om hur det är att sjunga i kör som blind bara genom några samtal. Det som framför allt slog mig var vilket hjälpmedel nätet därvid blivit. Människor med allvarliga synskador är naturligtvis en av de grupper som har mycket svårt att snabbt och enkelt surfa på nätet. Men paradoxalt nog är det också nätet som - trots sina visuella gränssnitt - skapar möjligheter som annars skulle vara i stort sätt helt otillgängliga.
Alltså fick jag lära mig att det finns hemsidor på nätet, där många verk av de större körkompositörerna, finns att lyssna på stämma för stämma. Det är bara att välja och lyssna och sjunga. Vem som helst kan försöka genom att besöka http://www.cyperbass.com/.
Det är ett hjälpmedel för alla som vill sjunga i kör. Antagligen finns det olika röster, om det funkar bra eller dåligt för den enskilde sångaren eller för körerna eller körledarna. I varje fall är de blinda sångarna hjälpta. Eller är de inte det? Ray Charles hade förstås inte Internet.
Stig Larssson
Eftersom jag inte själv varit engagerad i körsång på länge, reste sig frågan i ett annat sammanhang om hur det funkar för de synskadade tjejer och killar, som engagerar sig i körverksamhet. Att sjunga tillsammans i mer eller mindre organiserade former är kanske den allra vanligaste aktiva kulturgärningen i vårt land. För människor, som liksom jag inte är allt för bevandrade i köreriet (får man uttrycka sig så vanvördigt?), var det naturligt att fråga några vänner som är det.
Alltså fick jag veta en hel del om hur det är att sjunga i kör som blind bara genom några samtal. Det som framför allt slog mig var vilket hjälpmedel nätet därvid blivit. Människor med allvarliga synskador är naturligtvis en av de grupper som har mycket svårt att snabbt och enkelt surfa på nätet. Men paradoxalt nog är det också nätet som - trots sina visuella gränssnitt - skapar möjligheter som annars skulle vara i stort sätt helt otillgängliga.
Alltså fick jag lära mig att det finns hemsidor på nätet, där många verk av de större körkompositörerna, finns att lyssna på stämma för stämma. Det är bara att välja och lyssna och sjunga. Vem som helst kan försöka genom att besöka http://www.cyperbass.com/.
Det är ett hjälpmedel för alla som vill sjunga i kör. Antagligen finns det olika röster, om det funkar bra eller dåligt för den enskilde sångaren eller för körerna eller körledarna. I varje fall är de blinda sångarna hjälpta. Eller är de inte det? Ray Charles hade förstås inte Internet.
Stig Larssson
söndag 14 mars 2010
Minoffrens tid
När armémuseet i Stockholm på internationella kvinnodagen presenterade den norske fotografen och regissören Morten Traeviks utställning Miss Landmine – Cambodia 2009 – alla har rätt att vara vackra väckte det en hel del blandade känslor. Vissa personer inom handikapprörelsen reagerade mot att priset till vinnaren var förutom 1000 dollar också en protes. Man hävdade att det var ingenting som man skulle ges i pris. Proteser borde i enlighet med den nya FN-konventionen om rättigheter för människor med funktionshinder självklart ges till alla.
Enligt Förenta Nationerna har hittills ungefär två miljoner människor fallit offer för landminor som utplacerats i olika tidigare och nuvarande krigszoner i världen. Ingen vet hur många minor som utplacerats. Man räknar dock med att varje halvtimme är det någon som lemlästas och skadas, vilket betyder 15-20000 per år.
Bara det faktum att det gamla militärmuseet intresserar sig för landminornas offer är ett stort steg i humanistisk idéutveckling. Det blir förstås inte mindre av att man också fokuserar på människor med funktionshinder. Utställningen visar storfoton på kvinnor, som överlevt, men lemlästats av minorna i Kambodja. På samma sätt som i en traditionell skönhetstävling låter ett antal fagra unga flickor sig bedömas för sin skönhets skull. Vinnaren blev den 19-åriga Dos Sopheap, som mist sitt vänstra ben genom det lömska vapnets verkningar.
Tyvärr är det ju i första hand de som bor i Stockholm och dess närhet som själva kan besöka museet och betrakta utställningen (om man har fungerande ögon). Efter det rabalder som denna på en del håll utlöste i media finns det kanske alla skäl att göra det. Den håller öppet fram till den 9 maj.
Enligt museets hemsida är syftet med utställningen att man vill nå en ny publik, ”skapa förståelse och stimulera intellekt såväl som känslor genom dessa vackra fotografier med ett dödligt upphov – landminan”. Det är ett vällovligt syfte. Känslorna har uppenbart stimulerats. Frågan är bara hur.
Till en del kan jag förstå kritiken. Det kan finnas de som kan misstolka utställningen och kanske t o m dra slutsatser att det är välgörenhet som ska driva fram proteser till landmineoffren. Men tyvärr är det varken lagstiftning eller välgörenhet som gör det. I de allra flesta fall får de fattiga miljoner som lemlästats klara sig utan proteser eller hjälpmedel.
Undertexten och det manifest som man skapat för utställningen (och tävlingen) handlar snarare om att skapa medvetenhet om kvinnokraft, förmåga trots lemlästningens stigmatisering och inte minst det militära urskillningslösa våldet mot civilbefolkningar runt om i världen i form av landminor. Sedan länge har överlevarna bland offren en aktiv internationell organisation, som gör sin röst ofta kraftfullt hörd i globala handikappsammanhang. Förhoppningsvis kan Traevik genom utställningen göra oss alla en tjänst. Men estetiken skall jag kanske vänta med att bedöma tills jag sett den (i den mån jag kan det med den lilla synrest jag har kvar på ena ögat). Men kämpa mot landminor vill jag gärna göra redan nu. Tack för påminnelsen. Man behöver ju vara spektakulär för att nå igenom mediebruset – dessvärre.
Stig Larsson
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
