En av Sveriges internationellt mest kända konstnärer, Karin Mamma Andersson, är en fantastisk målare. När andra unga i slutet av 80-talet hejdlöst slängde sig in i digitaliseringens värld, var hon som mamma bokstavligt och bildligt knuten till det naturligt ursprungliga. Hon var moder.
Idag fick vi lyssna till henne i ett inslag i Naturmorgon. I detta förträffliga P1-program får lyssnarna oerhört många infallsvinklar till Moder jords olika skepnader och skapelser. Det är en ständig källa till reflexion.
När Karin Mamma Andersson berättar om hur hennes landskapskonst till stor del är beroende av enkla förutsättningar för mänsklig kroppslig funktion, hejar jag till.
Det fältstaffli hon tar med sig ut i naturen kan inte vara hur stort som helst. Kroppen bestämmer ramarna (om man får vara vitsig) för verket. De påtagligt fysiska hindren gör också att hon ibland begränsar antalet färger som hon tar med sig ut i markerna, över backar och slänter, stock och sten.
Hennes berättelse väcker frågor hos mig om relationen mellan teknik och fysiska tillkortakommanden. Naturligtvis skulle man kunna fråga sig hur de gestaltas ur ett genusperspektiv, men ännu intressantare blir det att relatera till funktionshinder. Det reser självfallet frågan vad detta egentligen innebär (den ständigt pågående s.k. diskursen om detta får vi återkomma till). Tyvärr är det mycket sällan man diskuterar teknik och mänsklig fysik i målarsammanhang. Jovisst, jag vet Leonardo da Vinci var vänsterhänt. Det hade han nog inget besvär med Tillkortakommandena – mer eller mindre beständiga – kan också vara av psykisk karaktär. De kan också helt påtagligt påverka det som blir konstnärernas bilder. Det påminner Karin Mamma Andersson om, när hon berättar att en av hennes förebilder är Carl Fredrik Hill. Hans dramatik i gestaltningen bespeglade ofta den botten av hans själ som hans psykiska sjukdom formade. Om mental ohälsa och skapande har det skrivits en del – dock nästan aldrig i termer av funktionshinder. Det är kanske (funktions-)nedsättande. Lite mer klarspråk om kropp och konst, om vi får be. Karin Mamma Anderssons enkla berättelse om bärande och släpande kanske visar vägen.
Vill du lyssna på programmet gå in på www.sr.se
och klicka dig fram till Naturmorgon den 20 mars.
Stig Larsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar