Från idiot till medborgare - om anstalter

De första anstalterna hade redan börjat byggas i Schweiz på 1830-talet får vi veta i Karl Grunewalds bok. Så småningom blev den ledande schweizaren Guggenbühl anklagad för svindleri, eftersom det antogs att han hade överdrivit den positiva effekten av behandlingen för kretinism som var en form av så kallad idioti som man trodde berodde på för mycket kalk, (medan orsaken istället var brist på jod). I Norden startades den första anstalten för ”Idiotiske, svagsinnige och epileptiske barn” i Köpenhamn 1855. Grunewald konstaterar att Danmark blev föredöme för sinnesslövården i hela Norden ända fram till 1970-talet. I Sverige kom Gustaf Kjellberg, psykiatriker, att spela en ledande roll. År 1869 var han med om att bilda Föreningen för sinnesslöa barns vård och samma år publicerade han en artikel som fick stor spridning. Ungefär samtidigt öppnades den första lilla anstalten för idiotiska barn av Emanuella Carlbeck i Göteborg.

Det här är bara några ytterst knapphändiga nedslag i den tidigare historien om vården av barn med intellektuella funktionshinder, som man kan läsa om i boken. De nämns här bara som exempel på de många historiska bilder, som Grunewald presenterar för barn med funktionshinder i allmänhet och för de sinnesslöa i synnerhet.

Trots detaljrikedomen förlorar författaren inte sig i persongalleriets eller institutionernas brokighet. Tvärtom knyter han an till fundamentala samhälleliga processer såsom de reflekteras i både den ekonomiska, politiska och vetenskapliga historien.