Första medaljen tog curlinglaget

Det har varit ganska tunt med de riktiga framgångarna för de svenska idrottarna i Paralympics I natt blev det i alla fall klart med den första medaljen. Det var rullstolscurlinglaget som svarade för bedriften. Det uppmärksammades också rätteligen i flera ekos ändningar.

Relationerna mellan kultur i traditionell bemärkelse och idrott har ibland varit ansträngda för att inte säga antagonistiska. Så är det väl knappast längre. Dock slåss de om samma ministers gunst i den prioriteringskamp som alltid finns mellan olika intressen vid inte minst bestämmande av olika budgetposters storlekar.

Inom den mer eller mindre väldefinierbara världen som rör funktionshinder, har alltid handikappidrottarna lyckats hävda sig påtagligt mycket mer än t ex kulturarbetare med funktionshinder. Om detta är en riktig iakttagelse, kan man fråga sig varför det förhåller sig så. Då inser man att förklaringarna är många och att de antagligen är att söka i hur massmedia bevakar olika domäner. Men det finns många bottnar och antagligen har den delen av kulturen som man brukar hänföra till underhållningsindustrin t o m rönt större uppmärksamhet än idrotten.

Det rullstolsburna curlinglaget är väl värt bronsmedaljen. Det är kanske deras föräldrar också – om de är riktiga curlingföräldrar. Bakom de flesta framgångarna på olika arenor – oavsett om det gäller idrott eller kultur med eller utan funktionshinder – döljer sig nästan alltid curlingföräldrar – om man med det menar de som sopar banan för sina barn så att de lättare når sina mål. Sopandet är väl i de flesta fall mera lämnande, hämtande, väntande, peppande, tröstande och inte minst skjutsande. Konstigt nog är det sällan som deras aktiviteter uppmärksammas, när deras ättelägg får sina priser i curling eller i cello. Behöver det vara så?
Stig Larsson