Från idiot till medborgare - i skuggan av rashygien

Karl Grunewald tar naturligtvis upp de rashygieniska tankarna, som gjorde gällande att om inte tvångssterilisering, äktenskapsförbud och andra liknande åtgärder riktades till vissa grupper av befolkningen, skulle denna så småningom domineras av idioter. Han kommer mera i förbigående in på svenska tankegångar kring eutanasi och visar också hur ledande svenska politiker var redo att tillgripa så kallade barmhärtighetsmord för att vårda landets finanser.

Är det något som jag saknar i boken är det en mera utförlig redogörelse för eutanasiprogrammet i Hitlertyskland, där systematisk industriell avlivning av handikappade barn i allmänhet och utvecklingsstörda i synnerhet igångsattes som en första etapp i Förintelsen. Visserligen citerar Karl Grunewald en kollega, som med rätta hävdar att Hitler har gjort mänskligheten oerhört mycket mer skada än samtliga utvecklingsstörda barn tillsammans någonsin gjort. Men han kunde kanske utveckla dessa resonemang något med exempel från just det nazistiska eutanasiprogrammet. I en mening kan man ju faktiskt säga att dess offer har bidragit till att skapa en drägligare värld. Reaktionen på Hitlertysklands fasansfulla förbrytelser – inte minst mot utvecklingsstörda barn – innebar de första stegen mot en internationell humanistisk präglad rättsordning som kom till uttryck i den allmänna deklarationen om de mänskliga rättigheterna.

Egentligen är det den historia, som följer efter andra världskrigets slut, såsom den ter sig i Sverige för barn med intellektuella funktionsnedsättningar, som är bokens främsta styrka. Det är under denna tid som författaren nästan bokstavligt talat själv stod på barrikaderna för att gå i bräschen för bättre villkor för den här gruppen barn. Sålunda beskriver han i detalj lagstiftningsarbetet och dess tillämpningar. Under senare hälften av förra seklet kan man notera att nya lagar på området kom både 1954, 1967, 1985 och 1993 med LSS och assistanslagen. Lagstiftningen ägnas en särskild del av boken. Denna blir en spännande läsning eftersom författaren förmår att ge struktur och helhetsgestaltning med förankring i vad som ibland kallas de förståndshandikappades och deras familjers vardag. Detta blir kanske ännu mera tydligt i bokens sista del, som handlar om de skilda omsorgsformerna. De kan vara skolhem, särskola, arbetshem, familjevård, asyler, vårdhem, sinnessjukhus, specialsjukhus eller öppna omsorger. Det är de senare som är de dominerande idag. Men vägen dit var lång och fylld med vedermödor och det är dessa som förtjänstfullt bespeglas i denna del.