Minoffrens tid

När armémuseet i Stockholm på internationella kvinnodagen presenterade den norske fotografen och regissören Morten Traeviks utställning Miss Landmine – Cambodia 2009 – alla har rätt att vara vackra väckte det en hel del blandade känslor. Vissa personer inom handikapprörelsen reagerade mot att priset till vinnaren var förutom 1000 dollar också en protes. Man hävdade att det var ingenting som man skulle ges i pris. Proteser borde i enlighet med den nya FN-konventionen om rättigheter för människor med funktionshinder självklart ges till alla.

Enligt Förenta Nationerna har hittills ungefär två miljoner människor fallit offer för landminor som utplacerats i olika tidigare och nuvarande krigszoner i världen. Ingen vet hur många minor som utplacerats. Man räknar dock med att varje halvtimme är det någon som lemlästas och skadas, vilket betyder 15-20000 per år.

Bara det faktum att det gamla militärmuseet intresserar sig för landminornas offer är ett stort steg i humanistisk idéutveckling. Det blir förstås inte mindre av att man också fokuserar på människor med funktionshinder. Utställningen visar storfoton på kvinnor, som överlevt, men lemlästats av minorna i Kambodja. På samma sätt som i en traditionell skönhetstävling låter ett antal fagra unga flickor sig bedömas för sin skönhets skull. Vinnaren blev den 19-åriga Dos Sopheap, som mist sitt vänstra ben genom det lömska vapnets verkningar.

Tyvärr är det ju i första hand de som bor i Stockholm och dess närhet som själva kan besöka museet och betrakta utställningen (om man har fungerande ögon). Efter det rabalder som denna på en del håll utlöste i media finns det kanske alla skäl att göra det. Den håller öppet fram till den 9 maj.

Enligt museets hemsida är syftet med utställningen att man vill nå en ny publik, ”skapa förståelse och stimulera intellekt såväl som känslor genom dessa vackra fotografier med ett dödligt upphov – landminan”. Det är ett vällovligt syfte. Känslorna har uppenbart stimulerats. Frågan är bara hur.

Till en del kan jag förstå kritiken. Det kan finnas de som kan misstolka utställningen och kanske t o m dra slutsatser att det är välgörenhet som ska driva fram proteser till landmineoffren. Men tyvärr är det varken lagstiftning eller välgörenhet som gör det. I de allra flesta fall får de fattiga miljoner som lemlästats klara sig utan proteser eller hjälpmedel.

Undertexten och det manifest som man skapat för utställningen (och tävlingen) handlar snarare om att skapa medvetenhet om kvinnokraft, förmåga trots lemlästningens stigmatisering och inte minst det militära urskillningslösa våldet mot civilbefolkningar runt om i världen i form av landminor. Sedan länge har överlevarna bland offren en aktiv internationell organisation, som gör sin röst ofta kraftfullt hörd i globala handikappsammanhang. Förhoppningsvis kan Traevik genom utställningen göra oss alla en tjänst. Men estetiken skall jag kanske vänta med att bedöma tills jag sett den (i den mån jag kan det med den lilla synrest jag har kvar på ena ögat). Men kämpa mot landminor vill jag gärna göra redan nu. Tack för påminnelsen. Man behöver ju vara spektakulär för att nå igenom mediebruset – dessvärre.
Stig Larsson