Det har varit ganska tunt med de riktiga framgångarna för de svenska idrottarna i Paralympics I natt blev det i alla fall klart med den första medaljen. Det var rullstolscurlinglaget som svarade för bedriften. Det uppmärksammades också rätteligen i flera ekos ändningar.
Relationerna mellan kultur i traditionell bemärkelse och idrott har ibland varit ansträngda för att inte säga antagonistiska. Så är det väl knappast längre. Dock slåss de om samma ministers gunst i den prioriteringskamp som alltid finns mellan olika intressen vid inte minst bestämmande av olika budgetposters storlekar.
Inom den mer eller mindre väldefinierbara världen som rör funktionshinder, har alltid handikappidrottarna lyckats hävda sig påtagligt mycket mer än t ex kulturarbetare med funktionshinder. Om detta är en riktig iakttagelse, kan man fråga sig varför det förhåller sig så. Då inser man att förklaringarna är många och att de antagligen är att söka i hur massmedia bevakar olika domäner. Men det finns många bottnar och antagligen har den delen av kulturen som man brukar hänföra till underhållningsindustrin t o m rönt större uppmärksamhet än idrotten.
Det rullstolsburna curlinglaget är väl värt bronsmedaljen. Det är kanske deras föräldrar också – om de är riktiga curlingföräldrar. Bakom de flesta framgångarna på olika arenor – oavsett om det gäller idrott eller kultur med eller utan funktionshinder – döljer sig nästan alltid curlingföräldrar – om man med det menar de som sopar banan för sina barn så att de lättare når sina mål. Sopandet är väl i de flesta fall mera lämnande, hämtande, väntande, peppande, tröstande och inte minst skjutsande. Konstigt nog är det sällan som deras aktiviteter uppmärksammas, när deras ättelägg får sina priser i curling eller i cello. Behöver det vara så?
Stig Larsson
söndag 21 mars 2010
lördag 20 mars 2010
Har Karin Mamma Andersson funktionshinder?
En av Sveriges internationellt mest kända konstnärer, Karin Mamma Andersson, är en fantastisk målare. När andra unga i slutet av 80-talet hejdlöst slängde sig in i digitaliseringens värld, var hon som mamma bokstavligt och bildligt knuten till det naturligt ursprungliga. Hon var moder.
Idag fick vi lyssna till henne i ett inslag i Naturmorgon. I detta förträffliga P1-program får lyssnarna oerhört många infallsvinklar till Moder jords olika skepnader och skapelser. Det är en ständig källa till reflexion.
När Karin Mamma Andersson berättar om hur hennes landskapskonst till stor del är beroende av enkla förutsättningar för mänsklig kroppslig funktion, hejar jag till.
Det fältstaffli hon tar med sig ut i naturen kan inte vara hur stort som helst. Kroppen bestämmer ramarna (om man får vara vitsig) för verket. De påtagligt fysiska hindren gör också att hon ibland begränsar antalet färger som hon tar med sig ut i markerna, över backar och slänter, stock och sten.
Hennes berättelse väcker frågor hos mig om relationen mellan teknik och fysiska tillkortakommanden. Naturligtvis skulle man kunna fråga sig hur de gestaltas ur ett genusperspektiv, men ännu intressantare blir det att relatera till funktionshinder. Det reser självfallet frågan vad detta egentligen innebär (den ständigt pågående s.k. diskursen om detta får vi återkomma till). Tyvärr är det mycket sällan man diskuterar teknik och mänsklig fysik i målarsammanhang. Jovisst, jag vet Leonardo da Vinci var vänsterhänt. Det hade han nog inget besvär med Tillkortakommandena – mer eller mindre beständiga – kan också vara av psykisk karaktär. De kan också helt påtagligt påverka det som blir konstnärernas bilder. Det påminner Karin Mamma Andersson om, när hon berättar att en av hennes förebilder är Carl Fredrik Hill. Hans dramatik i gestaltningen bespeglade ofta den botten av hans själ som hans psykiska sjukdom formade. Om mental ohälsa och skapande har det skrivits en del – dock nästan aldrig i termer av funktionshinder. Det är kanske (funktions-)nedsättande. Lite mer klarspråk om kropp och konst, om vi får be. Karin Mamma Anderssons enkla berättelse om bärande och släpande kanske visar vägen.
Vill du lyssna på programmet gå in på www.sr.se
och klicka dig fram till Naturmorgon den 20 mars.
Stig Larsson
fredag 19 mars 2010
Sjung och hör
Är man blind körsångare är det i vissa fall tämligen svårt att se noter. Dessvärre är det inte heller helt lätt att lära sig punktskrift. För många - i synnerhet barndomsblinda - har emellertid notläsning på punkt utvecklats till en konst i sig. Sedan är det en helt annan sak att det ofta är komplicerat att få fram brailleversionerna.
Eftersom jag inte själv varit engagerad i körsång på länge, reste sig frågan i ett annat sammanhang om hur det funkar för de synskadade tjejer och killar, som engagerar sig i körverksamhet. Att sjunga tillsammans i mer eller mindre organiserade former är kanske den allra vanligaste aktiva kulturgärningen i vårt land. För människor, som liksom jag inte är allt för bevandrade i köreriet (får man uttrycka sig så vanvördigt?), var det naturligt att fråga några vänner som är det.
Alltså fick jag veta en hel del om hur det är att sjunga i kör som blind bara genom några samtal. Det som framför allt slog mig var vilket hjälpmedel nätet därvid blivit. Människor med allvarliga synskador är naturligtvis en av de grupper som har mycket svårt att snabbt och enkelt surfa på nätet. Men paradoxalt nog är det också nätet som - trots sina visuella gränssnitt - skapar möjligheter som annars skulle vara i stort sätt helt otillgängliga.
Alltså fick jag lära mig att det finns hemsidor på nätet, där många verk av de större körkompositörerna, finns att lyssna på stämma för stämma. Det är bara att välja och lyssna och sjunga. Vem som helst kan försöka genom att besöka http://www.cyperbass.com/.
Det är ett hjälpmedel för alla som vill sjunga i kör. Antagligen finns det olika röster, om det funkar bra eller dåligt för den enskilde sångaren eller för körerna eller körledarna. I varje fall är de blinda sångarna hjälpta. Eller är de inte det? Ray Charles hade förstås inte Internet.
Stig Larssson
Eftersom jag inte själv varit engagerad i körsång på länge, reste sig frågan i ett annat sammanhang om hur det funkar för de synskadade tjejer och killar, som engagerar sig i körverksamhet. Att sjunga tillsammans i mer eller mindre organiserade former är kanske den allra vanligaste aktiva kulturgärningen i vårt land. För människor, som liksom jag inte är allt för bevandrade i köreriet (får man uttrycka sig så vanvördigt?), var det naturligt att fråga några vänner som är det.
Alltså fick jag veta en hel del om hur det är att sjunga i kör som blind bara genom några samtal. Det som framför allt slog mig var vilket hjälpmedel nätet därvid blivit. Människor med allvarliga synskador är naturligtvis en av de grupper som har mycket svårt att snabbt och enkelt surfa på nätet. Men paradoxalt nog är det också nätet som - trots sina visuella gränssnitt - skapar möjligheter som annars skulle vara i stort sätt helt otillgängliga.
Alltså fick jag lära mig att det finns hemsidor på nätet, där många verk av de större körkompositörerna, finns att lyssna på stämma för stämma. Det är bara att välja och lyssna och sjunga. Vem som helst kan försöka genom att besöka http://www.cyperbass.com/.
Det är ett hjälpmedel för alla som vill sjunga i kör. Antagligen finns det olika röster, om det funkar bra eller dåligt för den enskilde sångaren eller för körerna eller körledarna. I varje fall är de blinda sångarna hjälpta. Eller är de inte det? Ray Charles hade förstås inte Internet.
Stig Larssson
söndag 14 mars 2010
Minoffrens tid
När armémuseet i Stockholm på internationella kvinnodagen presenterade den norske fotografen och regissören Morten Traeviks utställning Miss Landmine – Cambodia 2009 – alla har rätt att vara vackra väckte det en hel del blandade känslor. Vissa personer inom handikapprörelsen reagerade mot att priset till vinnaren var förutom 1000 dollar också en protes. Man hävdade att det var ingenting som man skulle ges i pris. Proteser borde i enlighet med den nya FN-konventionen om rättigheter för människor med funktionshinder självklart ges till alla.
Enligt Förenta Nationerna har hittills ungefär två miljoner människor fallit offer för landminor som utplacerats i olika tidigare och nuvarande krigszoner i världen. Ingen vet hur många minor som utplacerats. Man räknar dock med att varje halvtimme är det någon som lemlästas och skadas, vilket betyder 15-20000 per år.
Bara det faktum att det gamla militärmuseet intresserar sig för landminornas offer är ett stort steg i humanistisk idéutveckling. Det blir förstås inte mindre av att man också fokuserar på människor med funktionshinder. Utställningen visar storfoton på kvinnor, som överlevt, men lemlästats av minorna i Kambodja. På samma sätt som i en traditionell skönhetstävling låter ett antal fagra unga flickor sig bedömas för sin skönhets skull. Vinnaren blev den 19-åriga Dos Sopheap, som mist sitt vänstra ben genom det lömska vapnets verkningar.
Tyvärr är det ju i första hand de som bor i Stockholm och dess närhet som själva kan besöka museet och betrakta utställningen (om man har fungerande ögon). Efter det rabalder som denna på en del håll utlöste i media finns det kanske alla skäl att göra det. Den håller öppet fram till den 9 maj.
Enligt museets hemsida är syftet med utställningen att man vill nå en ny publik, ”skapa förståelse och stimulera intellekt såväl som känslor genom dessa vackra fotografier med ett dödligt upphov – landminan”. Det är ett vällovligt syfte. Känslorna har uppenbart stimulerats. Frågan är bara hur.
Till en del kan jag förstå kritiken. Det kan finnas de som kan misstolka utställningen och kanske t o m dra slutsatser att det är välgörenhet som ska driva fram proteser till landmineoffren. Men tyvärr är det varken lagstiftning eller välgörenhet som gör det. I de allra flesta fall får de fattiga miljoner som lemlästats klara sig utan proteser eller hjälpmedel.
Undertexten och det manifest som man skapat för utställningen (och tävlingen) handlar snarare om att skapa medvetenhet om kvinnokraft, förmåga trots lemlästningens stigmatisering och inte minst det militära urskillningslösa våldet mot civilbefolkningar runt om i världen i form av landminor. Sedan länge har överlevarna bland offren en aktiv internationell organisation, som gör sin röst ofta kraftfullt hörd i globala handikappsammanhang. Förhoppningsvis kan Traevik genom utställningen göra oss alla en tjänst. Men estetiken skall jag kanske vänta med att bedöma tills jag sett den (i den mån jag kan det med den lilla synrest jag har kvar på ena ögat). Men kämpa mot landminor vill jag gärna göra redan nu. Tack för påminnelsen. Man behöver ju vara spektakulär för att nå igenom mediebruset – dessvärre.
Stig Larsson
måndag 8 februari 2010
Kulturarv – ett begrepp om enhet och mångfald
Att varsebli och värna vårt kulturarv framstår i de flesta sammanhang som något vi självklart bör ägna oss åt. Det handlar om att se levandets kontinuitet, att inte bara vara narcissistiskt självupptagen kring det egna livet här och nu. Därefter försvinner i allmänhet problematiseringen och förståelsen av vårt kulturella arv, som ett led i kulturarbete.
Värnande om kulturarvet har ibland framställts som något som äldre människor blir medvetna om i takt med insikten om att livet är mer än enskilda individers. Det är naturligtvis en av orsakerna till att det finns en mycket livaktig hembygdsrörelse i vårt land. Alla de många män och kvinnor som hängivet ger sin kraft åt att försöka lämna bidrag till den egna ortens historia är mycket beundransvärda. Varje hembygdsförening med höga ambitioner – och det har nästan alla – utger årsböcker där man på olika sätt lämnar bidrag till att tydliggöra och skapa medvetenhet kring kulturarvet.
Det är emellertid inte bara bygder som bildar basen för historieskrivning. Det gör också olika grupper i vårt samhälle. Här finns historia som är relaterad till kön, klass, professioner, utbildningsanstalter eller t ex speciella kulturella uttrycksformer. Oavsett om vi rör oss inom kvinnohistoria, arbetarhistoria, lantbrukshistoria, medicinhistoria, språkhistoria, musikhistoria eller idrottshistoria finns det en ambition att se tidsmässiga sammanhang som förbinder då med nu och som kan skapa förståelse för framtiden. Det handlar om både känsla och rationalitet. Insikten om att hjulet inte behöver uppfinnas på nytt varje gång det skall användas, är därvid lika viktigt som förmåga till empati över generationsgränserna, ja till livet självt.
Det har hänt att man beskyllt hembygdsforskare för trångsynthet och insnörpt nationalism med provinsialismens förtecken. Det finns kanske en och annan av dem som spårat ut på samma sätt som kulturarvsförnekare. Men i själva verket förutsätter värnandet om kulturarv just en vakenhet för olika impulser. Mångfaldsmedvetenhet är den främsta förutsättningen för förståelse av kulturarvet.
HandikappHistoriska Föreningen är en organisation som försöker lyfta fram historiska perspektiv som rör livet för personer med funktionshinder. Man har kämpat länge och väl, men oftast fått arbeta i motvind. Emellertid är naturligtvis också de dimensioner av samhället, som på skilda sätt hanterar människor med funktionshinder en del av vårt kulturarv precis som det som skapas av oss själva. Det gäller allt från små prylar till stora tankekomplex.
Handikapphistoria gäller det nära och det fjärma. Det gäller han eller hon som upplevde sina tillkortakommanden och uppfann hjulet eller nazismens destruktiva förintelse och reaktionen härpå (som ledde fram till konventionen om de mänskliga rättigheterna). Det gäller fattigvårdsstyrelsen i Mjölby eller Målilla, folkskolan i Filipstad eller Forshaga, slutna och öppna rum, ljus och mörker, ljud och oljud, rörelse och stillhet.
Nordiska museet har genom sin chef Christina Mattsson inlett en lovande dialog med HandikappHistoriska Föreningen, bland annat genom dess ordförande Bengt Lindqvist. Det skall bli spännande att se vad som kommer att hända på detta område de närmaste åren. Funktionshinder är en dimension av mänskligt liv som i stort sett drabbar alla. Frågan är när, var och hur. Det finns all anledning att försöka bevista Handikapphistoriska Föreningens årsmöte den 20 april 2010 på Nordiska museet i Stockholm, klockan 10.00. Här kommer också museichef Christina Mattsson att medverka. På eftermiddagen, klockan 13-16.00 arrangeras ett särskilt seminarium på temat Handikapp i populärkulturen, som bygger på en bok med samma namn av Bo Andersson. Det är för övrigt föreningens årsbok.
Arbetet med handikapphistoria innebär också att man problematiserar kulturarvsdimensionen. Det gäller inte minst olika mångfaldsdimensioner och därför finns det många parallella satsningar runt omkring i världen. För de som vill veta mera om olika kommande arrangemang på området bör lämpligen besöka föreningens hemsida på adress www.hhf.se
söndag 24 januari 2010
Kulturhuvudstäder med funktionshinder
Så har vi tre nya kulturhuvudstäder i Europa. Från norr till söder är det Essen i Tyskland, Pécs i Ungern och Istanbul i Turkiet. Det är förstås den sistnämnda som är mest berömd. Konstantinopel – den gamla huvudstaden i det Östromerska riket – är Europas största stad. Frågan är naturligtvis om det bara är halva metropolen som kan betraktas som europeisk. I varje fall lärde jag mig i skolan att Asien börjar på andra sidan Gyllene Hornet vid Bosporen, sundet som skiljer Europa och Asien åt.
Här är inte platsen att diskutera Turkiets framtida medlemskap i Europeiska unionen. Men det är en förfärande skillnad att jämföra de olika satsningarna, som de nya kulturhuvudstäderna lyfter fram. Förvisso är gamla Konstantinopel den i särklass mest betydelsefulla historiska staden av de tre. Man ska kanske inte tala om dess stolta förflutna. Vare sig den arabiska eller osmanska imperialismen betedde sig särskilt humant eller värdigt för positiva omnämnanden i de historieböcker som vill lyfta fram moderna värderingar som kan associeras med mänskliga rättigheter.
För att få en föreställning om hur de tre kulturhuvudstäderna försöker integrera funktionshinderperspektivet i sina profiler i rollerna som särskilt utnämnda kulturmetropoler, var det naturligt att besöka deras hemsidor skapade för 2010. Jag vill gärna delge er resultaten. De visar kanske mer än det mesta hur svårt det är med att lyfta fram humanistiska värden och att bekämpa strukturfascismen med dess främsta kännetecken - föraktet för svaghet - i Europa.
Tyvärr kan jag inte hitta det minsta tecken på att Istanbul uppmärksammat funktionshinderperspektivet inom ramen för satsningarna inför årets utmärkelse. Det är uppenbart att man fortfarande har en kultursyn som inte tar fasta på de olika grupperna och elementen i dess fantastiskt myllrande mångmiljonurbanitet. Dessvärre behöver man inte gå många metrar i dess skiftande vitala gatuliv för att notera att här är det långt till de moderna kulturella humanistiska värderingar som den europeiska unionen säger sig vilja slå vakt om.
Istanbul är i vissa av dessa avseenden distanserad av Pécs. Här gör man en och annan ansats till att lyfta fram det fleretniska, som tar sig uttryck i staden. Bland annat är det en internationell studentstad. Många från andra europeiska länder söker sig hit för att läsa t.ex. medicin, när man har svår att komma in på sina egna universitet. Själv har jag två vänner vars döttrar läser i denna ungerska – som de ibland mellan tentorna också kan uppleva som - en pärla.
Men ack vad man ändå förstår att Ungern i så många hänseenden ligger efter länderna i norra Europa ifråga om att begripa och involvera sociala dimensioner inom olika samhällssektorer – också kultur. Essen framstår som en kulturstad på väg mot att inbegripa funktionshinderdimensionen i sitt kulturliv såsom det lyfts fram på hemsidan www.ruhr2010.de Ja, man lyfter fram hela det gamla mäktiga europeiska industriområdet som är en storstad i sig med kulturen som förtecken.
Här slår man till och med i rubrikform fast att vi har att göra med en kulturhuvudstad utan barriärer. Man skriver att man inbjuder alla människor att bli en del av kulturhuvudstadsevenemanget. ”Det är knappast någon artighetsgest, utan borde vara självklart utan att nämna det. Emellertid är det inte så enkelt som det låter. Dessvärre har inte alla i samhället samma tillgång till kultur och detta är något som behöver förändras. Inklusionen måste förbättras särskilt för människor med funktionshinder och de från socioekonomiskt missgynnade grupper, så att dessa också kan få möjlighet att uppleva de evenemang de är intresserade i utan att bli hindrade av onödiga problem. Europa huvudstaden tar all varligt på att spela sin roll för att uppnå dessa mål. RUHR.2010 har tillsammans med ett antal experter formulerat fyra centrala mål för social inklusion:
all information som har att göra med kulturhuvudstaden måste vara tillgänglig för alla intresserade parter och måste kommuniceras tydligt
programmet måste innehålla inklusiva projekt vars deltagare är människor med och utan funktionshinder
tillgänglighet till olika evenemangsplatser måste vara hinderfria både för besökare och kulturarbetare
inträdesavgifter måste vara tillräckligt låga så att människor från socioekonomiskt missgynnade grupper ska kunna komma in
Det är otvivelaktigt ett ambitiöst program, där man till exempel även fokuserar på funktionsnedsättningar bland kulturarbetarna – inte bara bland besökarna. Essen och Ruhrområdet planerar dessutom en rad kulturaktiviteter, som berör just människor med funktionsnedsättningar. Det finns nog skäl för många att lära av Essen.
Det är inte så länge sedan som vi upplevde kampen mellan flera svenska städer att få bli en europeisk kulturhuvudstad. Umeå drog det längsta strået. Dessvärre följde jag – som de flesta andra – bara denna kamp på avstånd. Men tyvärr hörde jag aldrig argument som handlade vare sig om tillgänglighet för människor med funktionshinder eller olika dimensioner av social inkludering .
Björkarnas stad kan säkert bli en riktig fin kulturmetropol år 2014. Då måste man emellertid också sätta upp högre ambitionsnivåer kring de sociala och funktionella dimensionerna än vad som hittills framkommit. Förhoppningsvis ska både den svenska handikapprörelsen och kulturarbatargrupper med samhällelig medvetenhet kunna lyfta kommunen till stordåd på området. Man kan därvid också lära en hel del från Essen.
I varje fall blir jag beklämd av att två av de nya kulturhuvudstäderna är så okultiverade, ignoranta och går direkt emot Konventionen om rättigheter för personer med funktionshinder. Europeiska Unionen har ställt sig bakom denna. Många av deras medlemsstater har ratificerat den. Det är egendomligt att den rättsmedvetenhet och sociala förståelsen är så låg som den är bland dem som fattar beslut om att utse kulturhuvudstäderna.
Umeå kan knappast mäta sig med Istanbul som historisk eller religiös traditionsbärare. Men man kan göra det i sitt avstamp inför kulturarbetet i det tjugoförsta århundradet. Den handlar nämligen inte om härskarens oinskränkta makt över undersåtarna och deras väg att finna nåd inför denne. Därvid kan de dölja allt vad tillkortakommanden kan bestå i. Dessvärre gör Istanbul detta än idag – i varje fall i relation till kultur och social inklusion.
Stig Larsson
Så har vi tre nya kulturhuvudstäder i Europa. Från norr till söder är det Essen i Tyskland, Pécs i Ungern och Istanbul i Turkiet. Det är förstås den sistnämnda som är mest berömd. Konstantinopel – den gamla huvudstaden i det Östromerska riket – är Europas största stad. Frågan är naturligtvis om det bara är halva metropolen som kan betraktas som europeisk. I varje fall lärde jag mig i skolan att Asien börjar på andra sidan Gyllene Hornet vid Bosporen, sundet som skiljer Europa och Asien åt.
Här är inte platsen att diskutera Turkiets framtida medlemskap i Europeiska unionen. Men det är en förfärande skillnad att jämföra de olika satsningarna, som de nya kulturhuvudstäderna lyfter fram. Förvisso är gamla Konstantinopel den i särklass mest betydelsefulla historiska staden av de tre. Man ska kanske inte tala om dess stolta förflutna. Vare sig den arabiska eller osmanska imperialismen betedde sig särskilt humant eller värdigt för positiva omnämnanden i de historieböcker som vill lyfta fram moderna värderingar som kan associeras med mänskliga rättigheter.
För att få en föreställning om hur de tre kulturhuvudstäderna försöker integrera funktionshinderperspektivet i sina profiler i rollerna som särskilt utnämnda kulturmetropoler, var det naturligt att besöka deras hemsidor skapade för 2010. Jag vill gärna delge er resultaten. De visar kanske mer än det mesta hur svårt det är med att lyfta fram humanistiska värden och att bekämpa strukturfascismen med dess främsta kännetecken - föraktet för svaghet - i Europa.
Tyvärr kan jag inte hitta det minsta tecken på att Istanbul uppmärksammat funktionshinderperspektivet inom ramen för satsningarna inför årets utmärkelse. Det är uppenbart att man fortfarande har en kultursyn som inte tar fasta på de olika grupperna och elementen i dess fantastiskt myllrande mångmiljonurbanitet. Dessvärre behöver man inte gå många metrar i dess skiftande vitala gatuliv för att notera att här är det långt till de moderna kulturella humanistiska värderingar som den europeiska unionen säger sig vilja slå vakt om.
Istanbul är i vissa av dessa avseenden distanserad av Pécs. Här gör man en och annan ansats till att lyfta fram det fleretniska, som tar sig uttryck i staden. Bland annat är det en internationell studentstad. Många från andra europeiska länder söker sig hit för att läsa t.ex. medicin, när man har svår att komma in på sina egna universitet. Själv har jag två vänner vars döttrar läser i denna ungerska – som de ibland mellan tentorna också kan uppleva som - en pärla.
Men ack vad man ändå förstår att Ungern i så många hänseenden ligger efter länderna i norra Europa ifråga om att begripa och involvera sociala dimensioner inom olika samhällssektorer – också kultur. Essen framstår som en kulturstad på väg mot att inbegripa funktionshinderdimensionen i sitt kulturliv såsom det lyfts fram på hemsidan www.ruhr2010.de Ja, man lyfter fram hela det gamla mäktiga europeiska industriområdet som är en storstad i sig med kulturen som förtecken.
Här slår man till och med i rubrikform fast att vi har att göra med en kulturhuvudstad utan barriärer. Man skriver att man inbjuder alla människor att bli en del av kulturhuvudstadsevenemanget. ”Det är knappast någon artighetsgest, utan borde vara självklart utan att nämna det. Emellertid är det inte så enkelt som det låter. Dessvärre har inte alla i samhället samma tillgång till kultur och detta är något som behöver förändras. Inklusionen måste förbättras särskilt för människor med funktionshinder och de från socioekonomiskt missgynnade grupper, så att dessa också kan få möjlighet att uppleva de evenemang de är intresserade i utan att bli hindrade av onödiga problem. Europa huvudstaden tar all varligt på att spela sin roll för att uppnå dessa mål. RUHR.2010 har tillsammans med ett antal experter formulerat fyra centrala mål för social inklusion:
all information som har att göra med kulturhuvudstaden måste vara tillgänglig för alla intresserade parter och måste kommuniceras tydligt
programmet måste innehålla inklusiva projekt vars deltagare är människor med och utan funktionshinder
tillgänglighet till olika evenemangsplatser måste vara hinderfria både för besökare och kulturarbetare
inträdesavgifter måste vara tillräckligt låga så att människor från socioekonomiskt missgynnade grupper ska kunna komma in
Det är otvivelaktigt ett ambitiöst program, där man till exempel även fokuserar på funktionsnedsättningar bland kulturarbetarna – inte bara bland besökarna. Essen och Ruhrområdet planerar dessutom en rad kulturaktiviteter, som berör just människor med funktionsnedsättningar. Det finns nog skäl för många att lära av Essen.
Det är inte så länge sedan som vi upplevde kampen mellan flera svenska städer att få bli en europeisk kulturhuvudstad. Umeå drog det längsta strået. Dessvärre följde jag – som de flesta andra – bara denna kamp på avstånd. Men tyvärr hörde jag aldrig argument som handlade vare sig om tillgänglighet för människor med funktionshinder eller olika dimensioner av social inkludering .
Björkarnas stad kan säkert bli en riktig fin kulturmetropol år 2014. Då måste man emellertid också sätta upp högre ambitionsnivåer kring de sociala och funktionella dimensionerna än vad som hittills framkommit. Förhoppningsvis ska både den svenska handikapprörelsen och kulturarbatargrupper med samhällelig medvetenhet kunna lyfta kommunen till stordåd på området. Man kan därvid också lära en hel del från Essen.
I varje fall blir jag beklämd av att två av de nya kulturhuvudstäderna är så okultiverade, ignoranta och går direkt emot Konventionen om rättigheter för personer med funktionshinder. Europeiska Unionen har ställt sig bakom denna. Många av deras medlemsstater har ratificerat den. Det är egendomligt att den rättsmedvetenhet och sociala förståelsen är så låg som den är bland dem som fattar beslut om att utse kulturhuvudstäderna.
Umeå kan knappast mäta sig med Istanbul som historisk eller religiös traditionsbärare. Men man kan göra det i sitt avstamp inför kulturarbetet i det tjugoförsta århundradet. Den handlar nämligen inte om härskarens oinskränkta makt över undersåtarna och deras väg att finna nåd inför denne. Därvid kan de dölja allt vad tillkortakommanden kan bestå i. Dessvärre gör Istanbul detta än idag – i varje fall i relation till kultur och social inklusion.
Stig Larsson
lördag 9 januari 2010
Att blogga kring kropp och själ
Häromdagen sändes P1-programet Kropp och själ. (Det vara en repris från september ifjol.) Här behandlades (!) sjukdomsbloggar eller rättare bloggar om olika kroniska sjukdomstillstånd kanske rättare - funktionsnedsättningar. Här fick vi oss till livs flera upplysande inslag från både patienter, handikapprörelsen, forskare och enskilda bloggare. Programmet visade också hur public service-radion kan ge oss något som verkligen motiverar dess reklamfria finansiering.
I programmet fångade man upp och försökte samla tankar om trender kring enskilda människors bloggande kring sina egna – ofta sällsynta – sjukdomar. Det handlade om bloggandet som en del av – ska vi kalla det – empowermentstrategier. Här diskuterades hur olika typer av de nya sociala medierna – bl a YouTube och bloggosvären– kan användas för att skapa kommunikationskanaler både för självhjälp och lärande. Man kan bara ana hur det i dess kölvatten växer fram en ny kultur, där avvaktan på olika redigerande eller kommersialiserande såll inte lägger sina hinder i vägen för den mellanmänskliga kommunikationen för de som upplever desperation i sin ensamhet om att vara sjuk på det ena eller andra sättet.
I programmet togs förstås också upp farorna med den fria kommunikationen på nätet. Här finns de som försöker glorifiera allt från självsvält till självmord. Eller de som lägger ut okunniga råd om både det ena och det andra, inte sälla för att tjäna pengar på fantasikurer.
Bakom denna drift att vilja dela med sig av erfarenheter, tankar och känslor finns de mänskliga behoven av tillhörighet och delaktighet. Dessa grundläggande kulturdrivande krafter kan i förening med den nya – vi ska väl sluta upp att kalla den så – digitala tekniken, skapa alternativa former för både terapi och kultur. Det skulle i varje fall inte förvåna mig om det är just bland de kroniskt sjukas sociala ”communities” – på svenska ska vi väl kalla det gemenskaper – som flera av det viktigast bidragen till de nya kulturella uttrycksformerna kommer att ge få mest växtkraft.
Det är klart att ni ska ha länken till programmet, som är
http://www.sr.se/sida/default.aspx?ProgramId=1272
Här presenteras också flera bloggar kring sjukdom och funktionsnedsättning. Vi kanske kan hoppas på att de framöver också tydligare tar upp olika kulturella dimensioner.
Stig Larsson
Häromdagen sändes P1-programet Kropp och själ. (Det vara en repris från september ifjol.) Här behandlades (!) sjukdomsbloggar eller rättare bloggar om olika kroniska sjukdomstillstånd kanske rättare - funktionsnedsättningar. Här fick vi oss till livs flera upplysande inslag från både patienter, handikapprörelsen, forskare och enskilda bloggare. Programmet visade också hur public service-radion kan ge oss något som verkligen motiverar dess reklamfria finansiering.
I programmet fångade man upp och försökte samla tankar om trender kring enskilda människors bloggande kring sina egna – ofta sällsynta – sjukdomar. Det handlade om bloggandet som en del av – ska vi kalla det – empowermentstrategier. Här diskuterades hur olika typer av de nya sociala medierna – bl a YouTube och bloggosvären– kan användas för att skapa kommunikationskanaler både för självhjälp och lärande. Man kan bara ana hur det i dess kölvatten växer fram en ny kultur, där avvaktan på olika redigerande eller kommersialiserande såll inte lägger sina hinder i vägen för den mellanmänskliga kommunikationen för de som upplever desperation i sin ensamhet om att vara sjuk på det ena eller andra sättet.
I programmet togs förstås också upp farorna med den fria kommunikationen på nätet. Här finns de som försöker glorifiera allt från självsvält till självmord. Eller de som lägger ut okunniga råd om både det ena och det andra, inte sälla för att tjäna pengar på fantasikurer.
Bakom denna drift att vilja dela med sig av erfarenheter, tankar och känslor finns de mänskliga behoven av tillhörighet och delaktighet. Dessa grundläggande kulturdrivande krafter kan i förening med den nya – vi ska väl sluta upp att kalla den så – digitala tekniken, skapa alternativa former för både terapi och kultur. Det skulle i varje fall inte förvåna mig om det är just bland de kroniskt sjukas sociala ”communities” – på svenska ska vi väl kalla det gemenskaper – som flera av det viktigast bidragen till de nya kulturella uttrycksformerna kommer att ge få mest växtkraft.
Det är klart att ni ska ha länken till programmet, som är
http://www.sr.se/sida/default.aspx?ProgramId=1272
Här presenteras också flera bloggar kring sjukdom och funktionsnedsättning. Vi kanske kan hoppas på att de framöver också tydligare tar upp olika kulturella dimensioner.
Stig Larsson
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
