Funktionshinder och muslimer.

Under de senaste åren har jag besökt flera olika muslimska länder, i första hand för att delta i
olika globala sammankomster kring forskning och utveckling inom handikappområdet. Det innebär att jag ofta kommit i kontakt med de mest aktiva människorna med eller utan funktionshinder, som arbetat för att förbättra förhållandena för människor med funktionsnedsättningar. Deras samstämmiga bild är att det inte är helt lätt – och det är det förstås inte heller i vårt land. Men det finns en del skillnader.

Ett av de många samtal som jag haft i den här delen av världen och som jag nog minns allra bäst var när en kvinna berättade om hur hennes bror försökte suicidera sedan han drabbats av funktionsnedsättningar till följd av en bilolycka. Familjen var välbärgad och barnen välutbildade, välförsäkrade med välutvecklade sociala nätverk. Systerns analys om orsaken till broderns påtagliga depression var tämligen klar. Han kunde inte uthärda skammen att ha drabbats av funktionsnedsättning, eftersom det i sig var ett uttryck för Guds straff.

Föreställningen om den straffande Guden går igen i många religioner och har från och till också fått en framträdande plats hos oss. Emellertid har jag inte hört den uttryckas så tydligt som hos vissa muslimer de senaste åren. Den mycket bekymrade systern framhöll att denna uppfattning till och med kan leda till att man ser människor med funktionshinder som nästan oberörbara. Att hjälpa och rehabilitera dem är i princip samma sak som att gör våld mot Guds vilja, att försöka hindra att hans straff får full avsedd effekt.

Dessvärre är sådana tankegångar inte alldeles ovanliga. Jag har stött på dem här och där i den muslimska världen, senast när jag för någon månad sedan besökte Oman. Men det vore att göra sig skyldig till grova generaliseringar om man hävdade att detta synsätt är allmänt rådande. Tyvärr kan jag för lite om islam för att kunna iaktta något mönster i relation till shiiter, sunniter eller andra riktningar. Snarare tror jag att föreställningen om att funktionsnedsättningar och för delen sjukdomar snarare är kopplat till socioekonomisk utvecklingsnivå med vad det innebär av kunskapens vidgade vyer och insikter om att det inte är Guden (om man över huvud taget tror på någon sådan) som djävlas med bilolyckor, polio, hiv, lepra eller kanske en landmina.

Därför har det tack och lov gjorts e n del satsningar på att utveckla vård, service och (re-)habilitering för människor med funktionsnedsättningar i många av de muslimska länderna. Men de är definitivt ännu i sin linda, även i de länder som har ekonomiskt långt bättre resurser än vad t ex Sverige har. Men ändå är det så få människors med funktionshinder man träffar i gatuvimlet. Det handlar både om otillgängligheten i stadslivet och om skamstämpeln, som ännu alltför många känner svedan och brännandet av. Det finns också de som kämpar för en frigörelse av dem som är fångade i funktionshindrens fängelse. Jag har träffat många handikappaktivister, som slagits för rättigheter och bättre grundläggande medborgerliga rättigheter. Inte sällan har de fört en allmän politisk kamp mot diktaturerna där de levt. För vissa har demokratin inom politikens och kulturens områden varit det helt centrala. Framöver ska jag ta upp några exempel.
Stig Larsson

Minoffrens tid

När armémuseet i Stockholm på internationella kvinnodagen presenterade den norske fotografen och regissören Morten Traeviks utställning Miss Landmine – Cambodia 2009 – alla har rätt att vara vackra väckte det en hel del blandade känslor. Vissa personer inom handikapprörelsen reagerade mot att priset till vinnaren var förutom 1000 dollar också en protes. Man hävdade att det var ingenting som man skulle ges i pris. Proteser borde i enlighet med den nya FN-konventionen om rättigheter för människor med funktionshinder självklart ges till alla.

Enligt Förenta Nationerna har hittills ungefär två miljoner människor fallit offer för landminor som utplacerats i olika tidigare och nuvarande krigszoner i världen. Ingen vet hur många minor som utplacerats. Man räknar dock med att varje halvtimme är det någon som lemlästas och skadas, vilket betyder 15-20000 per år.

Bara det faktum att det gamla militärmuseet intresserar sig för landminornas offer är ett stort steg i humanistisk idéutveckling. Det blir förstås inte mindre av att man också fokuserar på människor med funktionshinder. Utställningen visar storfoton på kvinnor, som överlevt, men lemlästats av minorna i Kambodja. På samma sätt som i en traditionell skönhetstävling låter ett antal fagra unga flickor sig bedömas för sin skönhets skull. Vinnaren blev den 19-åriga Dos Sopheap, som mist sitt vänstra ben genom det lömska vapnets verkningar.

Tyvärr är det ju i första hand de som bor i Stockholm och dess närhet som själva kan besöka museet och betrakta utställningen (om man har fungerande ögon). Efter det rabalder som denna på en del håll utlöste i media finns det kanske alla skäl att göra det. Den håller öppet fram till den 9 maj.

Enligt museets hemsida är syftet med utställningen att man vill nå en ny publik, ”skapa förståelse och stimulera intellekt såväl som känslor genom dessa vackra fotografier med ett dödligt upphov – landminan”. Det är ett vällovligt syfte. Känslorna har uppenbart stimulerats. Frågan är bara hur.

Till en del kan jag förstå kritiken. Det kan finnas de som kan misstolka utställningen och kanske t o m dra slutsatser att det är välgörenhet som ska driva fram proteser till landmineoffren. Men tyvärr är det varken lagstiftning eller välgörenhet som gör det. I de allra flesta fall får de fattiga miljoner som lemlästats klara sig utan proteser eller hjälpmedel.

Undertexten och det manifest som man skapat för utställningen (och tävlingen) handlar snarare om att skapa medvetenhet om kvinnokraft, förmåga trots lemlästningens stigmatisering och inte minst det militära urskillningslösa våldet mot civilbefolkningar runt om i världen i form av landminor. Sedan länge har överlevarna bland offren en aktiv internationell organisation, som gör sin röst ofta kraftfullt hörd i globala handikappsammanhang. Förhoppningsvis kan Traevik genom utställningen göra oss alla en tjänst. Men estetiken skall jag kanske vänta med att bedöma tills jag sett den (i den mån jag kan det med den lilla synrest jag har kvar på ena ögat). Men kämpa mot landminor vill jag gärna göra redan nu. Tack för påminnelsen. Man behöver ju vara spektakulär för att nå igenom mediebruset – dessvärre.
Stig Larsson