Irans lejoninna

Simin Behbahani är en svårt synskadad poet som inte böjer sig under mullornas hänsynslösa övergreppsregim. Hon är idag kanske den mest kände poeten i Iran. Trots sina 83 år och sitt svåra synhandikapp tillhör hon de ledande intellektuella i kampen mot den religiösa totalitära regeringen i Iran. Det är därför hon kallas Lejoninnan. De flesta politiskt och kulturellt medvetna personer i landet vet som döljer sig bakom detta smeknamn, som väl egentligen är en riv- och klösbeteckning.

I samband med den internationella kvinnodagen skulle hon åka till Paris för att motta en utmärkelse för sitt arbete. Regimen förbjöd henne att åka och tog hennes pass i beslag. Man hotade henne med fängelse och andra repressaliers. Hon lät sig emellertid inte tystas. Istället har hon låtit sig intervjuas och publiceras i utländska medier. Bl a har Sveriges radio haft inslag med henne både på Kulturnytt och i Studio Ett.

Simin Behbahani har i en av sina dikter använt metaforen att det iranska folket blivit våldtaget på bönemattan. Det är landets religiösa ledare som med vapenmakt kväser oppositionens yttringar och möjligheter att organisera sig. Lejoninnan har inte blivit tämjd av Koranens välbeväpnade självutnämnda exegetiker. Hon fortsätter kampen för kvinnors basala rättigheter .

Frågan är i vilken grad hon tagit upp förhållandena för människor med funktionshinder i Iran. Tyvärr har jag inte haft möjlighet att läsa mer än vissa av hennes dikter, som översatts till engelska och som är relativt lätt tillängliga på Internet. Men bara det faktum att landets kanske allra vassaste lyriska kritiker av den teokratiska diktaturen är synskadad bör rimligen kunna flytta fram positionerna för intellektuella och konstnärer med funktionshinder i den del av den muslimska världen, där man vill frigöra sig från prästerskapets världsliga styre. Framöver kanske vi kan få flera erfarenheter förmedlade från dessa stater kring vad människor som Simin Behbahani kan betyda också ur ett funktionshinderperspektiv Precis som kampen för kvinnors rättigheter blir en kamp mot förtryckarregimer, kan en kamp för frigörelse för människor med funktionsnedsättningar formas till en allomfattande emancipatorisk kraft mot antihumanistiska våldsregimer.
Stig Larsson

Funktionshinder och muslimer.

Under de senaste åren har jag besökt flera olika muslimska länder, i första hand för att delta i
olika globala sammankomster kring forskning och utveckling inom handikappområdet. Det innebär att jag ofta kommit i kontakt med de mest aktiva människorna med eller utan funktionshinder, som arbetat för att förbättra förhållandena för människor med funktionsnedsättningar. Deras samstämmiga bild är att det inte är helt lätt – och det är det förstås inte heller i vårt land. Men det finns en del skillnader.

Ett av de många samtal som jag haft i den här delen av världen och som jag nog minns allra bäst var när en kvinna berättade om hur hennes bror försökte suicidera sedan han drabbats av funktionsnedsättningar till följd av en bilolycka. Familjen var välbärgad och barnen välutbildade, välförsäkrade med välutvecklade sociala nätverk. Systerns analys om orsaken till broderns påtagliga depression var tämligen klar. Han kunde inte uthärda skammen att ha drabbats av funktionsnedsättning, eftersom det i sig var ett uttryck för Guds straff.

Föreställningen om den straffande Guden går igen i många religioner och har från och till också fått en framträdande plats hos oss. Emellertid har jag inte hört den uttryckas så tydligt som hos vissa muslimer de senaste åren. Den mycket bekymrade systern framhöll att denna uppfattning till och med kan leda till att man ser människor med funktionshinder som nästan oberörbara. Att hjälpa och rehabilitera dem är i princip samma sak som att gör våld mot Guds vilja, att försöka hindra att hans straff får full avsedd effekt.

Dessvärre är sådana tankegångar inte alldeles ovanliga. Jag har stött på dem här och där i den muslimska världen, senast när jag för någon månad sedan besökte Oman. Men det vore att göra sig skyldig till grova generaliseringar om man hävdade att detta synsätt är allmänt rådande. Tyvärr kan jag för lite om islam för att kunna iaktta något mönster i relation till shiiter, sunniter eller andra riktningar. Snarare tror jag att föreställningen om att funktionsnedsättningar och för delen sjukdomar snarare är kopplat till socioekonomisk utvecklingsnivå med vad det innebär av kunskapens vidgade vyer och insikter om att det inte är Guden (om man över huvud taget tror på någon sådan) som djävlas med bilolyckor, polio, hiv, lepra eller kanske en landmina.

Därför har det tack och lov gjorts e n del satsningar på att utveckla vård, service och (re-)habilitering för människor med funktionsnedsättningar i många av de muslimska länderna. Men de är definitivt ännu i sin linda, även i de länder som har ekonomiskt långt bättre resurser än vad t ex Sverige har. Men ändå är det så få människors med funktionshinder man träffar i gatuvimlet. Det handlar både om otillgängligheten i stadslivet och om skamstämpeln, som ännu alltför många känner svedan och brännandet av. Det finns också de som kämpar för en frigörelse av dem som är fångade i funktionshindrens fängelse. Jag har träffat många handikappaktivister, som slagits för rättigheter och bättre grundläggande medborgerliga rättigheter. Inte sällan har de fört en allmän politisk kamp mot diktaturerna där de levt. För vissa har demokratin inom politikens och kulturens områden varit det helt centrala. Framöver ska jag ta upp några exempel.
Stig Larsson

Funktionshinder och kulturvinklingar

Teatermannen och författaren Bo Andersson debuterade redan 1975 med boken Svart drama. Här beskrev och analyserade han kulturkampen och teaterhistoria hos afroamerikanerna. Bara ett år senare blev han helt döv till följd av sviterna av en hjärnhinneinflamation. De första arton månaderna som döv berättade han om i form av dagboksanteckningar i sitt nästa verk En erfarenhet rikare (1978). Det har blivit något av en klassiker för att förstå hur man som vuxen klarar av att börja om livet i den tysta världen. Sedan dess har en rad andra arbeten flutit fram från hans penna (eller tangentbord).

Det är därför man med spänning öppnar hans senaste bok Handikapp i populär kultur, Vinbondens förlag (2010). Boken distribueras som medlemsbok för Handikapphistorisk förening och kan bland annat därför få en relativt stor spridning. Låt mig därför bara i all korthet anmäla den här.

Det märks att Bo Andersson har en stor beläsenhet. Han avfärdar lätt, med stöd av denna, den ibland lite inom vissa mindre litterärt bildade ofta omtuggade tesen, att människor med funktionshinder sällan gestaltas inom skönlitteraturen. Många av de klassiska stora verken allt från den grekiska dramatiken till de ledande skalderna i vår tid har ofta använd blinda eller andra lytta i sina persongallerier, visar Andersson. Bland de blinda finns t ex kung Oidipus och siaren Teiresias i den antika dramatiken eller den uppkäftige puckelryggen Thersites hos Homeros, som för övrigt ibland beskrivs som blind. Saknar syn gör också kung Lear hos Shakespeare, som också har en puckelrygg i Rickard III. Den mest kände av dessa är kanske ändå Ringaren från Notre dame, som Victor Hugo skapade.

Listan är lång på olika verk och deras personer med funktionshinder i den här tämligen korta skriften. Fokus för denna, är trots allt något helt annat, nämligen hur handikapp framställs i populär kultur, som ibland är synonymt med populärkultur. Här intar författaren framför allt ett historiskt perspektiv, då han analyserar några av de vanligaste spridda visorna om handikappade och sjuka. I första hand är det Lasarettvisan och Violer till mor som kanske analyseras. Men det vore orättvist att inte också nämna hans detaljrika genomgång av t ex Halta Lottas krog och Cornelis Vreeswijks Saskia. Som den holländare han var har Cornelis, påpekar författaren, döpt visans funktionshindrade hjältinna efter sin landsman Rembrandts hustru.

De har blivit en bok med många ingångar till eftertanke kring schabloniseringar och sentimentalitet, men också kring närhet och rättframhet i beskrivningen av människor med skilda skavanker och sjukdomar. Vi har alltså att göra med en författare som utan krus och krusiduller risar och rosar olika populära bidrag i kulturen i stort. Det är emellertid i första hand besjungna bidrag som gås igenom. Men boken avslutas med ett självporträtt av Toulouse-Lautrec, som sagt att med en normal kroppsbyggnad hade han antagligen inte blivit konstnär. Läs boken!
Stig Larsson

Tysta nattgäster

Tyst teater är en spännande grupp som finns inom Riksteatern och som bokstavligt talat spelar för döva öron. Genom teckenspråket och naturligtvis med andra synliga uttryck har man satt upp åtskilliga pjäser genom åren. Alltför sällan blir deras arbete föremål för recensioner i riksmedia.

Därför blev jag särskilt glad, när Kulturnytt i radions P1 idag hade ett inslag om det samarbete som Tyst teater genomfört med den norska gruppen Teater Manu. Föreställningen har sin upprinnelse i projektet Vi döva berättar som stöds av Nordiska Ministerrådet. Man har samlat in berättelser ur livet från döva i Sverige och Norge. Dessa har infogats i en nyskriven ramhistoria av Anders Duus. Han har tidigare skrivit manus till andra pjäser som t ex Apberget och Allt ska bort. Lyssna gärna på Kulturnytt genom att gå in på www.sverigesradio.se

Tyvärr har jag själv ännu inte sett föreställningen. Man behöver inte ha särskilda kunskaper i teckenspråk, eftersom den taltolkas. Det sker på ett suveränt sätt enligt Kulturradions recensent. Taltolken är en skådespelerska vid namn Kjersti Fjellstad, som tydligen förmår gestalta många skilda figurer.

Om ni liksom jag är nyfiken på Nattgäster och gärna vill se pjäsen finns det möjligheter att göra det. Man kan notera att pjäsen efter gårdagens föreställning på Pusterviksteatern i Göteborg, kommer att spelas i Arvika idag och den 10 april i Köpenhamn. Det blir senare många andra föreställningar på olika platser i Sverige. Gå in på riksteaterns hemsida och klicka er fram, så hittar ni en lista på de planerade framträdandena.
Stig Larsson

I påsktider

I år inträffade långfredagen på samma datum som den internationella autismdagen och H C Andersens födelsedag. Jag vet inte om det finns något samband mellan FN-systemets val av datum att lyfta fram autismens globala problematik och dagen då den store danske diktaren föddes. Men sammanträffandet ser nästan ut som en tanke. Många stora konstnärer har nog haft autistiska drag.

Annars är fokus för påsken Jesu lidande, död och uppståndelse. Botaniserar man i de bibliska texterna och deras många uttolkare inom konst, musik och litteratur, är det lätt att få associationer till både sadism och masochism. Men det är kanske beroende på att vår tids värderingsraster med sexuell läggning som en viktig fåra präglar mig. Att sjunga ut Se vi gå upp till Jerusalem i heliga fastetider att skåda hur Jesu Krist Guds son i syndarens ställe lider, är kanske också ett uttryck för voyeurism.

Det finns en dimension i Jesu lidande som jag definitivt inte kan fördra . Att bara bära sitt kors och utstå pinandet för att den högre makten – ja han kallas ju Gud Fader – har så bestämt. Det är en underkastelse, som alltför många människor med olika funktionshinder, sjukdomar eller bara som offer i sin sociala ställning tyst funnit sig i. Utan att vara en mästare i exegetik förefaller det mig som ganska främmande i relation till andra budskap Jesus förde fram kring fördömda eller förtappade. Det var ju i hans anda som de första mera moderna insatserna påbörjades för att ge hjälp och stöd åt bland annat människor med funktionshinder.

Frågan om religionernas renässans har från och till dykt upp i media denna påsk. Försöken att modernisera Buddha, Jesu, Mohammed eller vem det nu är som pretenderar på att vara religionsgrundare görs från och till. Vi lär väl inte kunna undgå att återkomma till trosföreställningarna även efter påsk, som väl egentligen kom till för att fira judarnas uttåg från Egypten. Som sagt religiösa föreställningar är i varje fall seglivade.
Stig Larsson

Att sjunga falskt i Påsketider!

Ibland blir det fel. Det blev det för en tid sedan då jag skulle lägga ut länken till ett utmärkt hjälpmedel för synskadade körsångare. Länken skall vara www.cyberbass.com istället för www.cyperbass.com - jag sjöng falskt

Det är förstås inte bara något för blinda eller andra, som inte lätt kan få tag i eller läsa noter som den här sidan kan vara ett hjälpmedel. Tvärtom. Det är nog i första hand körsångare utan funktionsnedsättningar (om det nu finns några sådana?) som använder sig av cyperbass.

En av Sveriges mest garvade körledare, Sven-Inge Frisk, håller nu i påsktider naturligtvis på med Matteuspassionen. Men vare sig som körledare eller sångare, för hundrade gången ska han spela cembalo vid det uppförande som Malmö kammarkör gör under ledning av annan gigant inom svensk körsång den danske professorn (som är svensk) Dan Olof Stenlund.

Sven-Inge Frisk har många år bakom sig som lärare på Musikhögskolan Malmö (vid Lunds universitet). Det är naturligt att fråga honom om cyberbass. Han har inget emot att körmedlemmar använder sig av denna hemsida för sina övningar. Tvärtom, berättar han för mig, att det är ett utmärkt hjälpmedel när man ska träna in sin stämma för sig själv – seende som synskadad. Det är ett hjälpmedel som är mainstreamat (förlåt svengelskan), dvs. som alla kan använda sig av. De brukar ofta vara de allra bästa.
Stig Larsson

Sjung och hör

Är man blind körsångare är det i vissa fall tämligen svårt att se noter. Dessvärre är det inte heller helt lätt att lära sig punktskrift. För många - i synnerhet barndomsblinda - har emellertid notläsning på punkt utvecklats till en konst i sig. Sedan är det en helt annan sak att det ofta är komplicerat att få fram brailleversionerna.

Eftersom jag inte själv varit engagerad i körsång på länge, reste sig frågan i ett annat sammanhang om hur det funkar för de synskadade tjejer och killar, som engagerar sig i körverksamhet. Att sjunga tillsammans i mer eller mindre organiserade former är kanske den allra vanligaste aktiva kulturgärningen i vårt land. För människor, som liksom jag inte är allt för bevandrade i köreriet (får man uttrycka sig så vanvördigt?), var det naturligt att fråga några vänner som är det.

Alltså fick jag veta en hel del om hur det är att sjunga i kör som blind bara genom några samtal. Det som framför allt slog mig var vilket hjälpmedel nätet därvid blivit. Människor med allvarliga synskador är naturligtvis en av de grupper som har mycket svårt att snabbt och enkelt surfa på nätet. Men paradoxalt nog är det också nätet som - trots sina visuella gränssnitt - skapar möjligheter som annars skulle vara i stort sätt helt otillgängliga.

Alltså fick jag lära mig att det finns hemsidor på nätet, där många verk av de större körkompositörerna, finns att lyssna på stämma för stämma. Det är bara att välja och lyssna och sjunga. Vem som helst kan försöka genom att besöka http://www.cyperbass.com/.

Det är ett hjälpmedel för alla som vill sjunga i kör. Antagligen finns det olika röster, om det funkar bra eller dåligt för den enskilde sångaren eller för körerna eller körledarna. I varje fall är de blinda sångarna hjälpta. Eller är de inte det? Ray Charles hade förstås inte Internet.
Stig Larssson

Minoffrens tid

När armémuseet i Stockholm på internationella kvinnodagen presenterade den norske fotografen och regissören Morten Traeviks utställning Miss Landmine – Cambodia 2009 – alla har rätt att vara vackra väckte det en hel del blandade känslor. Vissa personer inom handikapprörelsen reagerade mot att priset till vinnaren var förutom 1000 dollar också en protes. Man hävdade att det var ingenting som man skulle ges i pris. Proteser borde i enlighet med den nya FN-konventionen om rättigheter för människor med funktionshinder självklart ges till alla.

Enligt Förenta Nationerna har hittills ungefär två miljoner människor fallit offer för landminor som utplacerats i olika tidigare och nuvarande krigszoner i världen. Ingen vet hur många minor som utplacerats. Man räknar dock med att varje halvtimme är det någon som lemlästas och skadas, vilket betyder 15-20000 per år.

Bara det faktum att det gamla militärmuseet intresserar sig för landminornas offer är ett stort steg i humanistisk idéutveckling. Det blir förstås inte mindre av att man också fokuserar på människor med funktionshinder. Utställningen visar storfoton på kvinnor, som överlevt, men lemlästats av minorna i Kambodja. På samma sätt som i en traditionell skönhetstävling låter ett antal fagra unga flickor sig bedömas för sin skönhets skull. Vinnaren blev den 19-åriga Dos Sopheap, som mist sitt vänstra ben genom det lömska vapnets verkningar.

Tyvärr är det ju i första hand de som bor i Stockholm och dess närhet som själva kan besöka museet och betrakta utställningen (om man har fungerande ögon). Efter det rabalder som denna på en del håll utlöste i media finns det kanske alla skäl att göra det. Den håller öppet fram till den 9 maj.

Enligt museets hemsida är syftet med utställningen att man vill nå en ny publik, ”skapa förståelse och stimulera intellekt såväl som känslor genom dessa vackra fotografier med ett dödligt upphov – landminan”. Det är ett vällovligt syfte. Känslorna har uppenbart stimulerats. Frågan är bara hur.

Till en del kan jag förstå kritiken. Det kan finnas de som kan misstolka utställningen och kanske t o m dra slutsatser att det är välgörenhet som ska driva fram proteser till landmineoffren. Men tyvärr är det varken lagstiftning eller välgörenhet som gör det. I de allra flesta fall får de fattiga miljoner som lemlästats klara sig utan proteser eller hjälpmedel.

Undertexten och det manifest som man skapat för utställningen (och tävlingen) handlar snarare om att skapa medvetenhet om kvinnokraft, förmåga trots lemlästningens stigmatisering och inte minst det militära urskillningslösa våldet mot civilbefolkningar runt om i världen i form av landminor. Sedan länge har överlevarna bland offren en aktiv internationell organisation, som gör sin röst ofta kraftfullt hörd i globala handikappsammanhang. Förhoppningsvis kan Traevik genom utställningen göra oss alla en tjänst. Men estetiken skall jag kanske vänta med att bedöma tills jag sett den (i den mån jag kan det med den lilla synrest jag har kvar på ena ögat). Men kämpa mot landminor vill jag gärna göra redan nu. Tack för påminnelsen. Man behöver ju vara spektakulär för att nå igenom mediebruset – dessvärre.
Stig Larsson