Blogguppehåll

Som de trogna läsarna av denna blogg noterat, har inga inlägg publicerats under november. Det beror helt enkelt på att projektet Verka Som Andra tagit paus p.g.a. ekonomiska problem. Dessa hänger i väsentliga avseenden samman med att de som ansvarat för projektets ekonomiska rapportering av olyckliga omständigheter inte förmått göra detta på ett tillfredsställande sätt. Det måste betonas att här föreligger inga misstankar om oegentligheter. I en mening ådagalägger situationen för projektet och dess huvudman, VSA-Sverige, den sårbarhet, som organisationer, vilka i allt väsentligt är hänvisade till ideella krafter, har inneboende i sig. När en av dess mest aktiva och ledande företrädare drabbas av Olyckan – i viken skepnad den än uppenbaras i, har man sällan garderat sig härför.

Förhoppningsvis ska inom en inte allt för lång tid de administrativa problemen vara lösta. Det innebär att vi på nytt kan bedriva en mera återkommande bloggverksamhet. Vi ska då också kunna förverkliga de ursprungliga planerna för bloggen också med olika intressanta inlägg - dels från de som är aktiva i projektets olika verkstäder för att mejsla fram verktyg som kan öka förutsättningarna för människor med funktionshinder att bli aktiva kulturarbetare, dels från flera av landets ledande författare och kultur- skribenter för medverkan. Flera har redan aviserat att de kommer att skriva blogginlägg.

För alla er som följt den här sidan och inte minst ni som uttryckt er uppskattning att det i bloggosfären finns ett kvalificerat övergripande kulturforum för och med människor med funktionsnedsättningar, kan vara lugna. Verkasomandra-bloggen kommer tillbaka.
Stig Larsson

Mångfald eller enfald?

Verkasomandra granskar partiprogrammen inför valet 22:Den mest fundamentala välståndsfaktorn är människors hälsa. Även om vår medellivslängd är förhållandevis hög, finns många tecken som tyder på att välfärden för många hotas. Det gäller för alla de som tvingas anlita hälso- och sjukvården för de tillstånd som välfärdssjukdomarna har åstadkommit. Förskrivningen av psykofarmaka och värktabletter är omfattande. Den passiva endimensionella mediekonsumtionen ackompanjerad av reklambudskapen om glädjen i en ännu mer onyttig konsumtion, diskuteras inte direkt i partiernas program, men mer eller mindre tydligt mellan raderna.  Alla kulturyttringar är naturligtvis inte positiva.

Vänsterpartiet gör en analys av kulturen som skapare och bärare av maktformer. Man skriver:
”Uppfostran, utbildning, lagstiftning och massmedia producerar ständigt ideologi. Det är en kamp om människors medvetande och värderingar. Ideologiproduktionen är ingen kapitalistisk konspiration, utan sker i ett försvar av olika intressen, såväl medvetet som omedvetet. Ett samhälles dominerande idéer består av de rådande maktförhållandena, men inte på ett mekaniskt sätt. Människor förändrar sina idéer, åsikter och värderingar genom att dra slutsatser av sina erfarenheter eller diskutera sociala förhållanden. Kulturen är en bärande del i alla samhällens ideologiproduktion, men den är också en arena för kritiskt ifrågasättande och demokratisk kamp”. 
För socialdemokraterna är det kanske därför klart att ”kulturen måste ha mötesplatser för samtal och reflektion utan ekonomiska avkastningskrav och utan den styrning, som sådana krav alltid medför”.
Alla riksdagspartier har någon form av formulering i sina program som hävdar att kulturlivet måste spegla den kulturella mångfalden i dagens Sverige. Samtidigt framhåller de aockså det angelägna i att värna det historiska kulturarvet. Socialdemokraterna skriver:
...”i detta skall också ingå att hävda och stödja nationella minoriteters möjligheter att behålla och utveckla det egna språket och kulturen”. Man borde ha strukit ordet ”nationella”, dels därför att nationalismen ofta är politiskt grumlig och tvetydig, dels för att öppna upp för att till exempel andra minoriteter som människor med funktionsnedsättningar kan inkluderas i sådana här kulturpolitiska ambitioner. 
Mångfalden förekommer som begrepp i de flesta partiprogram, ibland i relation till olika strukturer i samhället, ibland i relation till könen, oftast i förhållande till invandrare, nästan aldrig i relation till människor med funktionsnedsättningar. Inom kulturområdet talar de flesta om mångfald ur ett annat perspektiv, som till exempel folkpartiet gör, när man skriver: ”mångfalden i etermedierna har ökat. Utvecklingen av informationstekniken kommer att ge ytterligare möjligheter”.
Tyvärr blir ofta den ökade mångfalden i de här sammanhangen ett merfaldigande av enfalden i de reklamfinansierade etermediernas stereotypa malande utbud.
I moderaternas program heter det att:
”kulturell mångfald stimulerar inte bara människans intellektuella och emotionella utveckling, utan bidrar också till att utveckla det civila samhället och det offentliga samtalet.”
Man menar nog inte reklamen, de massproducerade amerikanska serierna och alla dokusåporna. 

Rättigheter och skyldigheter

Verkasomandra granskar partiprogrammen inför valet 21:
 Under de senaste decenniet har politiken ofta tagit fasta på rättigheter. Alltför ofta sker det slentrianmässigt och utan substans. Allt sedan FN-deklarationen om de allmänna mänskliga rättigheterna stadfästes, har gång på gång olika rättigheter (inte minst den allra mest grundläggande om rätten till liv) släpats i smutsen. De många konventionerna, som på det internationella planet tagits för särskilt utsatta grupper, kräver olika former av respekt och rättigheter för dem. Sverige ratificerade för lite drygt ett år sedan den senaste av dessa. Den internationella konventionen om rättigheter för personer med funktionshinder. Hos många berörda väcker den här typen av konventioner förhoppningar om att man lättare skall få tillgodosett sina behov. Dessvärre finns det ingen självklar automatik mellan uttalade och realiserade rättigheter.
Ibland har det hävdats att vi under inflytande från USA får en välfärdspolitik som blir mer inriktad på att tillgodose elementära rättigheter och mindre fokuserad på att leverera substans. Om detta stämmer eller ej, finns det säkert skäl att belysa genom olika framtida studier. Däremot är det uppenbart att i en marknadsekonomi är det tillgången till pengar, som reglerar olika medborgargruppers möjligheter att köpa de varor och tjänster man vill ha. Bostaden är kanske det tydligaste exemplet. Men det gäller också områden som kultur och upplevelser. 
För att motverka marknadsekonomins inneboende tendens att skapa ekonomiskt betingad segregation, kan man använda sig av skilda typer av instrument. Förutom olika typer av skatter och transfereringssystem (som barnbidrag eller pensioner), kan man också utveckla skilda typer av kvoteringar, begränsningar och behovsprövningar (som bostadsbidrag).
Det kan finnas en inneboende motsättning mellan ekonomisk nivellering och tillväxt i en global ekonomi. Att överföra pengar från en befolkningsgrupp till andra, är populärt hos dem som får men inte hos dem som det tas från. Därför undviker de flesta partierna att komma med recept på hur Sverige ska bli ett mera ekonomiskt jämlikt samhälle. 
Det är främst människors arbetsförhållanden, som bestämmer de ekonomiska villkoren. Enkelt uttryckt är det de som arbetar inom yrken med en hög efterfrågan på arbetskraft, som får de högsta lönerna. De finns grupper som trots betydande utbildningssatsningar aldrig kommer in i arbetslivet. Till dem hör i första hand människor med svåra funktionshinder men också många kulturarbetare. Några utvecklade program för hur man skall komma till rätta med det så kallade utanförskap har man svårt att finna i partiernas program. Trots insikten om vilken roll känslan av sammanhang spelar för människors liv, tar sig partierna knappast an systembyggen för att motverka utanförskapet i andra dimensioner än i relation till arbetsmarknaden. 

Försäkringar med förhinder?

Verkasomandra granskar partiprogrammen inför valet 20:
Socialförsäkringssystemet har sedan många år varit alltför svagt för att kunna ge många av de breda inkomstgrupperna rimlig täckning vid sjukdom eller t ex arbetslöshet. Därför har väldigt många löntagare i medelinkomstlägen och uppåt tecknat privata kompletteringsförsäkringar. Striden om att höja det så kallade taket i socialförsäkringen (högsta inkomst på vilket man räknar sjukpenning) har pågått i många år. Eftersom det skulle kunna bli en mycket kostsam reform avstod förra regeringen att genomföra en sådan höjning. Den viktigaste frågan kring socialförsäkringarna gäller i vad mån det skall vara en försäkring som lever upp till inkomstbortfallskompensationsprincipen (i partiprogrammen förvränger och förkortar man den av naturliga skäl). I moderaternas partiprogram heter det: 
”Alla människor har ett ansvar för sitt eget liv. Men ibland, av olika skäl, klarar man sig inte ensam eller orkar ta ansvar för sina närmaste. Då behövs ett skyddsnät som ger trygghet men också ger stöd för att kunna ta sig ut ur utanförskapet.
(...)
Ersättningssystemen skall vara tillräckligt generösa för att ge trygghet till dem som råkar illa ut till följd av sjukdom, skada eller arbetslöshet. Samtidigt ska de vara tillräckligt strama för att uppmuntra till arbete och motverka överutnyttjande”. 
Det blir i den praktiska politiken som den här typen av målsättningar prövas. Samtliga partier ställer sig bakom en viss restriktivitet med ersättningen. Å andra sidan kan vissa låginkomsttagare definitivt riskera att falla igenom skyddsnätet om ersättningsnivåerna är för låga. Folkpartiet eftersträvar en direkt försäkringsmodell. Man skriver: 
”En allmän trygghetsförsäkring bör införas som omfattar tre självständiga delar: Sjukförsäkring, arbetslöshetsförsäkring och pensionsförsäkring. Dessa försäkringar skall vara obligatoriska och det skall finnas ett direkt samband mellan förmåner och inbetalda avgifter. Där inga förmåner finns skall heller inga avgifter tas ut. För den övervägande delen av alla inkomsttagare bör hela inkomsten vara förmåns- och avgiftsgrundande."
Man fortsätter med att kräva att socialförsäkringarna bör vara överskådliga och stabila och att den enskilde medborgaren får tydlig information om inbetalda avgifter och intjänade förmåner. Sett i ljuset av den smått kaotiska ordning som rått och där fortfarande rättsläget är mycket osäkert för många, ter sig naturligtvis dessa önskemål som verkligen påkallade. Den direkta försäkringsprincipen har emellertid inte entydigt stöd hos alla partier i Alliansen och definitivt inte hos oppositionen. 
Socialdemokraternas välfärdspolitik är ett uttryck för de tre principerna om frihet, jämlikhet och solidaritet, framhåller SAP och förklarar:
"De utgår ur den idétradition som handlar om det gemensamma samhällsbyggandet. De skapar både individuella och samhälleliga nyttigheter. Den ger rättigheter, men ställer också krav. (…)Välfärdspolitiken handlar om ekonomisk trygghet, men också om att rättvist fördela livskvalitet och ge förutsättningar att välja i livets olika skeden. Alla skall ha rätt till arbete, och alla skall ha rätt att utvecklas i sitt arbete. Alla skall ha rätt till en trygg barndom och en trygg uppväxt, i enlighet med FN:s barnkonvention”. 

Estetik, kultur och hälsa hänger samman.

Verkasomandra granskar partiprogrammen inför valet 18:
Vad som kanske förenar begrepp som demokrati, kultur, socialism, liberalism och konservatism är den sociala dimensionen.
Hur betydelsefull känslan  av ett socialt sammanhang är för den enskildes hälsa formulerades tydligast av den kände sociologen Antonovsky. Under det senaste decenniet har motverkandet av social exklusion stått högt på olika välfärdsagender i Europa. Vid förra valrörelsen lyckades Alliansen framgångsrikt sälja budskapet att kämpa mot ”utanförskapet”, som man i princip definierade som att stå utanför arbetsmarknaden. Självklart är det så att man kan vara socialt exkluderad, trots att man har ett arbete.  
Det finns kanske till och med yrkesgrupper eller branscher, som bara genom slag av sysselsättning blir stigmatiserade. Vissa typer av arbeten sliter hårdare på människan som själ och kropp. Det märks tydligt på både förtidspensionering och tidpunkt för uttag av ålderspension. I arbetslivet bespeglas många av samhällets orättvisor. Den som i partiprogrammen försöker finna alternativ till arbetsmarknaden som svar på hur man fördelar insatser och förtjänster har inte mycket att hitta. Förvisso talas det om entreprenörskap och dess betydelse och samtliga partier värnar om de små företagarna.
I Moderaternas program tar men fasta på kulturen som företagarnisch, här kan man läsa:
”Allt fler uppdragstagare försörjer sig i förvärvsform på konstnärlig verksamhet. Förutom reformer av beskattning och trygghetssystem kommer den här utvecklingen att kräva entreprenörskap även i de konstnärliga utbildningarna”.
Här blir man lite fundersam. Menar programskrivarna att de konstnärliga utbildningarna skall privatiseras och bli föremål för fritt företagande eller menar man att man ska undervisa om entreprenörskap vid dessa utbildningar? Entreprenörskap lyfts ofta fram som någonslags dunderkur för allt och alla i nästan alla partiprogrammen. Alla kulturarbetare, som oftast är egna företagare, förkroppsligar med några få undantag insikten om motsatsen. Kulturarbete är sällan pekuniärt berikande. Därför krävs offentliga stöd. Är man kulturarbetare med funktionshinder blir man ofta beroende av socialförsäkringarna.

Kulturens roll

Verkasomandra granskar partiprogrammen inför valet 17:
Socialdemokraterna konstaterar att kultur rymmer många dimensioner, som inte får ställas mot varandra.
”Kultur ställer krav på eget tänkande och eget engagemang, men ger också möjligheter till avkoppling och förströelser. Kultur ger människor möjlighet att gå utanför den egna vardagen, men den får aldrig upphöjas till något ovanför det vanliga livet. Kulturens värden får inte definieras av begränsade elitgrupper och bli en mur mot alla dem som inte behärskar dess etablerade uttryck. Då ställs alltför många utanför, och därmed förlorar också kulturen sin kraft och dynamik”. 

Man hävdar vidare att göra alla delaktiga i det som är kulturens kärna – ”möjligheten att frigöra den egna tankens kraft” – är en central uppgift för demokratin. Detta skall ses mot bakgrund ”när en växande kommersiell styrning av media och informationsförmedling hotar att leda till likriktning och tankens begränsning”. 
De här programmatiska formuleringarna är det kanske inte så svårt att instämma i. Men det finns definitivt politiska motsättningar kring var graden av kommersialism blir hotande och när den kan vara berikande. Synen på public service-media är därvid central.
I Kristdemokraternas partiprogeram skriver man: 
”Public service ska tillhandahålla en allsidig och relevant nyhetsförmedling liksom ett brett och högkvalitativt kulturutbud som inte bara tillgodoser majoritetens preferenser utan också som till exempel etniska minoriteters och funktionshindrades behov och önskemål”.
Här har vi det enda exemplet där man i partiprogrammet egentligen kräver att det ska bli fler inslag för, med och om personer med funktionsnedsättningar i radio och TV. 
Vänsterpartiet formulerar inte något program för mediapolitiken, men konstaterar:
”Världsomfattande mediamonopol begränsar det fria ordet och människors rätt till kunskap”. 
Det är inte svårt att hålla med Vp i detta avseende. Problemet gäller balansen mellan reglering av mediaindustrins makt och fri kultur. Partiets generella lösning är förverkligande av socialismen, dess innehåll lyder:
”Socialismen kan inte vara något annat än demokratins och frihetens förverkligande. Socialismen kan inte planeras och dikteras av partier och politiska ledare. Endast den socialism som bärs upp av folkflertalets aktiva stöd och som förmår anpassa sig till ständigt nya förhållanden har förutsättningar att överleva”. 
I denna tappning ter sig socialism nästan synonymt med demokrati man missar möjligheterna att förklara skillnaderna mellan begreppen, men också hur de kan förenas.

Kultur och frihet

Verkasomandra granskar partiprogrammen inför valet 16:
Ett grundläggande motsatsförhållande hos alla partier till kulturen, är relationen mellan människors möjligheter att fritt få uttrycka sig och mediaindustrins makt över massorna. Miljöpartiet tar i sitt program upp denna motsättning, dock utan att tillhandahålla någon lösning. Man skriver:
  ”En aktiv dialog och ett aktivt kunskapsutbyte kräver ett flödande kulturliv. En stor del av den nuvarande kulturen bär sina egna kostnader i form av avgifter, försäljning, biljettintäkter och liknande. Vi anser att den del av kulturen som har svårt att bära sina kostnader ska få möjligheter till frihet. Den främjas dock bäst om den kan verka helt oberoende av kommersiella intressen och har ett fritt förhållande till den offentliga sektorn. Vi vill att samhället ska finna vägar till att uppnå detta”. 
Man kan naturligtvis undra över hur partiet har tänkt sig förverkliga denna ambition. Mp slår vakt om ett rikt kulturliv som man menar:
”behöver klassiska institutioner, fria grupper och alla de människor som finner lust i att vara kulturellt aktiva. För att motverka att kommersiella intressen tar över den fria kulturen måste tydliga regler gälla vid all sponsring. Vid om-, ny- och tillbyggnad av offentligt ägda lokaler bör minst en procent av kostnaderna avsättas till estetisk utformning”.
I miljöpartiets program finns ingenting om tillgänglighetsfrågorna för människor med funktionshinder. Man aktualiserar dock den gamla tanken på att avsätta en procent av kostnaderna för estetisk utformning.
Det är egentligen ganska märkligt att inga politiska partier försökt kvantifiera behovet av tillgänglighet för människor med funktionsnedsättningar. Det vore väl i högsta grad rimligt att också börja kräva att minst en procent av bygg- eller ombyggnads- kostnader går åt till att förbättra denna. Man kan knappast tala om estetik om våra kulturinstitutioner är stängda för stora befolkningsgrupper. Med lite mera utvecklade estetiska begrepp skulle kanske många av hindren för människor med funktionsnedsättningar kunna vara avlägsnade.
I Centerpartiets principprogram finns det vare sig mycket kring funktionshinder eller kring kultur. Under avsnittet "Rättvisa" konstateras att ”funktionshindrade nekas många gånger den praktiska möjligheten till delaktighet”. I ingressen till avsnittet "Lärande, bildning och kultur" görs en betoning av att detta ska ses i ljuset av det öppna samhället. 
”Det är ett gemensamt ansvar att värna om både bredd och djup i kulturutbudet utifrån människors olika villkor, kvinnor och män, unga och gamla, traditionsbärare som nyskapare har detta ansvar. Det ansvaret gäller också minoriteters kulturyttringar”.
Frågan är om man ser människor med funktionsnedsättningar som en minoritet eller inte. 

Kultur och funktionshinder

Verkasomandra granskar partiprogrammen inför valet 15:
I Kd:s partiprogram ser det ut som man disponerat det för vårt tema. Avsnitt 3.4 handlar om människor med funktionshinder och det som följer därpå (3.5) om kulturpolitiken. Bägge är insorterade i programmets tredje kapitel med titeln ”Människan – unik eller ett djur bland alla andra?” Det antyder att man tar sig an en del av de grundläggande existentiella frågorna. 
Kd är tillsammans med Mp det parti som utförligast behandlar handikappfrågan i sitt program. Man inleder med att konstatera: ”myten om den perfekta människan som ideal och norm riskerar att bli ett hot mot grundläggande värden som delaktighet och solidaritet. Politiken måste förankras i en människosyn som både tillmäter människan okränkbart värde och erkänner att alla människor är olika med olika begåvning, intresse och förutsättningar”. 
Det är inte svårt att hålla med. I de övriga partiprogrammen görs liknande konstateranden, även om de inte alltid är relaterade till funktionshinder. 
KD konstaterar också hur viktigt det är att öka tillgängligheten i samhället. Det måste till exempel vara, skriver man: ”självklart att man tar hänsyn till funktionshindrades behov av god tillgänglighet vid utformningen av offentliga inrättningar, anläggningar och informationssystem. Likaså måste utbudet av kultur- och fritidsaktiviteter också vara tillgängligt för personer med funktionshinder”.
I folkpartiets program heter det: ”ett aktivt kulturliv förutsätter både professionella yrkesutövare och amatörer, både djup och bredd. Ett rikt konstliv måste vara tillgängligt för alla medborgare, oavsett bostadsort, utbildning, ekonomi och etnisk tillhörighet”. De speciella perspektiv på tillgänglighet, som människor med funktionsnedsättningar har, går man helt förbi.
Miljöpartiet tar i sitt program upp kraven för människor med funktionshinder i stycket innan det som handlar om barnens rättigheter. Det skall kanske inte ses som ett uttryck för infantilisering. Däremot finns det definitivt ansatser till medikalisering av handikappolitiken. Man skriver: ”grunden måste vara att bygga på det som är friskt och att man ser att även personer med funktionshinder vill och kan leva ett aktivt och deltagande liv”.   
Som vi tidigare sett är det inte bara Mp som har egendomliga hemmasnickrade formuleringar i partiprogrammet. Ett genomgående drag är att man hänger på en del samhällsvetenskapliga begrepp om vilka det råder stor oklarhet kring och som måste definieras i relation till metodik och kontext för att kunna förstås. Det gäller inte minst begrepp som det civila samhället eller social ekonomi, för att inte tala om entreprenörskap eller honnörsord som rättigheter. Med ett ”deltagande liv” tänker sig nog inte programskrivarna att man ska känna deltagande inför livet hos den ene eller den andra människan med funktionsnedsättningar.
Man betonar att samhället skall vara tillgängligt för alla människor med så kallade dolda funktionshinder. ”Det innebär att dyslektiker, synskadade och människor med ett intellektuellt funktionshinder skall kunna ta del av offentlig information. Elöverkänsliga ska ha rättigheter som andra funktionshindrade och kunna delta i samhällslivet”. Andemeningen är säkert god, men formuleringarna taffliga. Tillgänglighet handlar inte bara om att få ta del av ”offentlig information” och man får hoppas att elöverkänsliga skall ha samma rättigheter som alla andra människor, inte bara i relation till andra med funktionsnedsättningar, som ju i så många andra avseenden har inskränkta möjligheter till delaktighet – inte minst inom kulturlivets område

Finansiering och lönearbete

Verkasomandra granskar partiprogrammen inför valet 14:
Miljöpartiet reflekterar också  en hel del kring det civila samhället, men kanske mer i termer av social ekonomi, dvs. det som ofta definieras som vad som produceras i föreningar, fonder och kooperativ. Man har, som ett par andra av partierna, också resonemang kring ”deltagande demokrati”. I bemärkelsen aktiva medborgare som engagerar sig på olika plan i partier och medborgarorgan vill naturligtvis alla detta. Men man försöker sig inte på att tänka djupare kring relationerna mellan representativ och exekutiv demokrati (som vi i stor utsträckning hade fram till 1952 i kommunerna). Någonstans finns det inom samtliga partier föreställningar kring vad enskilda människor skall använda sina liv till och hur politiken kan bädda för att drömmarna i den riktningen skall ta tydligare former.
Ekonomi betyder i själva verket läran om att hushålla. Själva grunden för all samhällsekonomi är de enskilda hushållen. Det är bara under de senaste hundra åren som penningekonomin, främst genom lönearbete, blivit dominerande både som källa för det enskilda hushållet och för beskattningen av befolkningen.  
De visionära bilderna om det framtida frihetliga samhället lyser med sin frånvaro i samtliga partiprogram – i varje fall om man vill se någon koppling mellan retoriska paroller och åtgärder. Miljöpartiet tar upp programmatiska resonemang där man skriver: 
”Den informella ekonomin består av det arbete som inte är avlönat i traditionell bemärkelse som att ta hand om egna barn och släktingar, att medverka i ideella organisationer eller fria kulturyttringar. Grundsynen är att människan kan och kommer att utföra samhällsnyttiga insatser såväl genom lönearbete som genom arbete i den informella ekonomin.  
Det gemensamma ansvaret utgörs inte bara av att betala skatt. Välfärden måste vila på flera ben, såväl offentligt finansierad verksamhet som människors egna insatser. Möjligheterna att öka samhällets resurser genom höjda skatter finns idag, men den är över tid begränsad. Vi vill stödja en utveckling som finner alternativ till planekonomiska och privatkapitalistiska lösningar på människors behov”. 
Bortsett från den tämligen taffliga synen på hushållen öppnas här upp för framtida perspektiv, men inte mer. Däremot kan man, som flera andra partier också gör, konstatera att människorna idag lider av tidsbrist och att man därför skall arbeta för en kortare arbetstid. Därmed blir själva föreställningen om lönearbetets karaktär grundläggande. 

Marknaden som förvirrat begrep?

Verkasomandra granskar partiprogrammen inför valet 11: Den tydligaste motsättningen mellan de olika politiska blocken inför årets val är kanske synen på marknaden. I grunden beror denna på de olika ideologiska riktningarna som bildar basen för partiprogrammen. Folkpartiet inleder sitt med att skriva om liberalism och den enskilde människans personliga valmöjligheter. Det heter vidare: 
”Materiell frihet innebär rätten att välja yrke, bosättning och livsstil. Marknadsekonomin bygger på enskilt ägande, närings- och avtalsfrihet. Konsumenternas val styr produktionen. Marknadsekonomin är det ekonomiska system som mest gagnar den materiella friheten och det enda ekonomiska system som går att förena med demokrati”. 
Är man kritisk vid denna läsning frågar man sig naturligtvis varför inte materiell frihet i första hand relateras till basala behov kring mat, bostad och hälsa. Hävdandet att marknadsekonomin är det enda system som fungerar tillsammans med demokrati kan vara rätt men också falskt. Redan John Stuart Mill kritiserade tankarna på den fria marknaden som generell framgångsformel för välfärd.

I Sverige talade vi länge om blandekonomi. Det senaste årets finansiella kris har bland annat inneburit att man i USA, som framstått som kapitalismens förlovade hemland, har socialiserat stora företag, bland annat GM, som för 10 år sedan var världens största. Frågan är också hur man ser på den ökande makten hos världens olika pensionsfonder. Traditionellt brukar amerikanska lärareförbundets och Kaliforniens offentliganställdas pensionsfonder vara världens största finansiella aktörer. I Sverige är det som bekant AP-fonderna och andra fonder, där småspararna dominerar. Kritiken mot fondsocialismen hörs knappast (kanske därför att fonderna inte utövar ägaransvar). Frågan är också om inte man skall kalla Kina, som blivit världens största ekonomi, för en kommunistisk marknadsekonomi.
 Vänsterpartiets program handlar mycket om det socialistiska målet och vägarna dit. Man skriver: ”den socialistiska samhällsomvandlingen är ett resultat av kapitalismens motsättningar och folkets kamp. Det är i kontrasten mellan samhällets strukturer och människans möjligheter vi ser nödvändigheten av en grundläggande samhällsförändring”.  
Många har försökt konstruera framtida idealsamhällen. Planer för ett samhälle kännetecknat av förnuft och frihet har dragits upp, men har när de konfronterats med historiska omständigheter som inte tillåtit deras förverkligande istället blivit till fängelseritningar. Konstaterar man självkritiskt. Det har man förstås all anledning att göra. Dessvärre kraschlandar ofta lustfyllda utopier och förvandlas i möte med marken till förfärande dystopier. Spänning mellan dröm och verklighet i politiken, präglar vår kultur i många avseende.

Landsting och regioner

Verkasomandra granskar partiprogrammen inför valet:10
I nivån mellan kommunerna och staten finns landstingen eller som det i Skåne och Västra Götaland heter – regionerna. Ideologiskt har det bland annat inom moderaterna hävdats att man borde lägga ner landstingsnivån. Det märks inte i deras partiprogram. Men till skillnad från andra partier har man inte lika entydigt ställt sig bakom en regional nivå med storlandsting med huvudansvar för sjukvård och kommunikationer. Man skriver: 
”I Sverige pågår flera försöksverksamheter med regioner. Dessa regioner är i princip storlandsting där ett regionalt samarbete med direktvalda regionparlament ersatt de tidigare landstingen som övertagit ett antal tidigare statliga uppgifter från länsstyrelsen. Vi är beredda att permanenta dessa regionsamarbeten. Det är viktigt att alla regionsamarbeten äger en acceptans bland regionens medborgare och kan anses arbeta utifrån en tydlig regional logik”. 
Oavsett hur det går i valet mellan de olika blocken kommer det därför med stor sannolikhet att finnas kvar någon form av landsting – eller regionstruktur. I de politiska programmen finns det inte särdeles stora skillnader i fråga om på vilka nivåer man vill förlägga ansvaret för olika välfärdsinsatser. Däremot markeras de ideologiska vidderna betydligt kraftfullare när det kommer till ansvaret för själva utförandet. 

Till kritiken av intersektionaliteten

Bokens andra del är egentligen den mest intressanta. Här får man underlag till att fundera över användbarheten av det intersektionella perspektivet, men också om det överhuvudtaget är fruktbart. Varje individ har olika egenskaper och erfarenheter relaterade till sina positioner på olika samhälleliga variabler. Hur dessa samvarierar är – lite förenklat – intersektionalitetens kärna. Naturligtvis är det därvid inte endast fråga om en statistisk analys utan snarare om en kvalitativ förståelse.

Lars Grönvik tar emellertid upp och resonerar kring användbarheten av statistiska analyser på ett välförtjänt sätt. Mycket av vad han säger är närmast en elementär introduktion till statistikens roll inom samhällsvetenskapen. Man kan självklart fundera över varför man behöver argumentera för att kvantitet är en viktig dimension inom handikappvetenskapen. Men ibland behöver det lyftas fram. Numeriska begrepp skymmer ibland världen i sina förenklingar. På samma sätt som schablonmässiga simpla storheter som maktordningar kan förmörka den analytiska sikten. Men ofta är det viktigt att utgå från att kvantitet också innebär en kvalitet.

Berth Danermark är en av kapitelförfattarna och skriver om den kritiska realismen i förhållande till intersektionaliteten. Kritisk realism utgår från att det finns en verklighet som existerar oberoende av dem som iakttar den. Samtidigt framhålles att de kategorier och begrepp vi använder oss av för att bringa ordning i och förstå vår omgivning i stort och smått, är konstruktioner som också får en objektiv existens. Därför blir forskningens uppgift att försöka förstå de mekanismer som producerar dessa förhållanden. Analyser av sådana processer måste ta hänsyn till skilda nivåer, t ex den biologiska, psykologiska eller den sociala. I denna mening kan kritisk realism omfatta ett helhetsperspektiv på samma sätt som den biopsyko¬sociala modellen som ligger till grund för Världshälsoorganisationens klassi¬fikationssystem av funktionshinder. I detta perspektiv blir intersektionalitet ett särfall av den mer generella ambitionen att ringa in och begripa de sammansatta mekanismer som skapar ett specifikt fenomen. Författaren till det här kapitlet visar tydligt på hur många olika perspektiv ökar förståelsen av den sociala verkligheten i allmänhet och för personer med funktionshinder i synnerhet.

Klass och funktionshinder

Susanne Berg är författaren till detta kapitel vars tema är mycket spännande. Hon är själv rörelsehindrad och har tagit en magisterexamen vid Leeds University i England. Hon har inte genomgått forskarutbildning. Det märks i hennes framställning som skulle behöva en rejäl uppstramning, eftersom en del obegripligheter och förenklingar tynger texten.

Det gäller t ex hennes föreställning om att det var Marx som uppfann klass¬be¬greppet. Tvärtom var det etablerat långt innan honom. (Det Marx tillsammans med Engels) gjorde, var att transformera den hegelianska idealistiska dialektiken till den materialistiska klassanalysens område.

Kapitlet behandlar inte så mycket den så kallade intersektionen mellan klass och funktionshinder. Istället ägnar författaren sig mest åt att återge en del – förvisso intressanta – tankegångar kring olika sätt att se på människor med funktionshinder i den engelska handikappforskningen relaterat till gruppens position inom produktionsapparaten med vad det innebär i relation till samhället i övrigt Till en del hänger detta kanske samman med att många inom den engelska handi-kappforskningen fört diskursen inom dessa ramar. Kanske inte i den omfattning som krävs behandla funktionsnedsättning den mångfald av uttryck som funktionshinder tar sig inte minst från ett klassperspektiv.

Från ett marxistiskt (och för den delen också ett allmänt sociologiskt perspektiv) innebär samhällets skiktning i klasser en reflex av bland annat hur makten är fördelad. Man kan vara funktionshindrad och tillhöra överklass eller för den delen underklassen. Man kan kanske också genom sitt funktionshinder försvinna från en hög social position till en botten just på grund av sitt funktionshinder. Tyvärr är människor med funktionsnedsättningar i långt större utsträckning låginkoms¬t¬tagare, för att inte säga fattiga, än andra. Klassanalys är inte lätt. Det blir inte enklare genom de olika gränssnitt som ryms inom intersektionalitet. Idag finns det en stor grupp av människor som är direkt anställda av enskilda människor med funktionsnedsättningar som personliga assistenter. Dessa är definitivt under¬ordnade sina arbetsgivare – den som uppbär assistansen.

Man kan definitivt hävda att den enkla dialektiken mellan arbete och kapital, som på 1800-talet var utgångspunkten för den marxistiska klassanalysen, är förbi¬sprungen av en allt mer komplex verklighet. Det betyder naturligtvis inte utan att denna motsättning i grundläggande avseende finns kvar och att den också spiller över på människor med funktionshinder. Tyvärr presenteras inga direkta data om de socioekonomiska positionerna för människor med funktionshinder. Det är inte författarens fel. Det beror helt enkelt på att det finns mycket bristfälliga underlag för att analysera dessa.

Inom marxistisk klassanalys har i första hand frågan om hur motsättningarna mellan arbete och kapital manifesterats i det konkreta politiska arbetet upp¬märksammats. I synnerhet har frågan om hur olika ”mellanskikt” lierat sig med eller mot proletariatet eller kapitalägarna diskuterats. Marx själv introducerade begreppet ”trasproletariatet” om de som förlorade sina positioner i det traditionella samhället utan att finna nya som arbetar. Frågan är om inte denna form av klass¬analys ledde till att förhållandena för människor med funktionshinder blev så vidriga som de blev i många delar av det forna socialistiska – eller vad en del kanske skulle kalla för statskapitalistiska – i Östeuropa.

Man skall naturligtvis inte ge Marx skulden för hur hans resonemang kring maktförhållandena på 1850-talet hanterades av de som försökte upphöja hans tänkande till närmast religion. Tvärtom finns det anledning att ta fasta på många andra av hans vetenskapliga bidrag till att förstå hur maktstrukturer i en mark-nadsekonomi kan drabba människor med funktionsnedsättningar. Det gäller
t ex processer som förtingligande och förfrämligande eller som det latiniserat brukar benämnas reifikation och alienation.

I vår värld, så dominerad av penning¬ekonomin som den är, tenderar vi i allt högre utsträckning att analysera relationer till våra medmänniskor i termer av kronor och ören. Frågan är vad det betyder för människor med funktionshinder, som sociala strata tillhör samhällets fattigaste. Ur ett intersektionellt perspektiv skulle kanske frågan snarare resas om vilka skill¬nader det finns mellan de som är rika och fattiga i gruppen som sådan.

Klass – eller om man så vill med ett lite modernare och mera sofistikerat uttryck – socioekonomisk position är naturligtvis av utomordentlig betydelse för att försöka förstå sociala processer relaterade till skilda maktperspektiv. Det gäller naturligtvis också för människor med funktionshinder, ja kanske mer för dem än för andra. Emellertid ges det få ingångar i det här kapitlet för att förstå klassresor i både bokstavliga och bildliga bemärkelse.

Funktionshindersintersektionalitet

I boken är det emellertid funktionshinder som fokuseras ur ett intersektionellt perspektiv. De olika författarna tar upp flera värdefulla resonemang, som jag skall återge framöver. Boken har redigerats i två olika delar. I den första behandlas intersektionalitet mellan funktionsnedsättningar och andra dimensioner. Dessa har redaktörerna valt utifrån att de kan antas spela en stor roll när det gäller att påverka livssituationen, livskarriären och identiteten. Det är även de sektorer som ofta omnämns i diskussionerna om intersektionalitet. Här tar man alltså upp områden som kön, klass, sexuell läggning och ålder. Däremot – och det visar naturligtvis sårbarheten i hela begreppet – diskuterar man inte intersektionaliteten mellan olika typer av funktionsnedsättningar.

För människor med olika kroppsliga besvär och sjukdomar (som vi med någon form av mekanisk metafor kring en hackande motor eller maskin envisas med att kalla för funktionsnedsättningar), trots att det ibland rör sig om funktionsförlust påverkas ju i hög grad ifråga om identitet, livsmöjligheter och maktordning ifall man har flera olika typer av somatiska, psykiska långvariga besvär. Bortsett från den totala bristen på denna – var en del av de medverkande kallar för – intersektion, finns det många uppslag av intressanta hänvisningar som görs i de olika kapitlen kring de skilda grupperna.

Den teoretiskt mest intressanta delen är otvetydigt den andra. Här förhåller sig författarna kanske mera kritiska till intersektionalitet som begrepp. Här avser man att visa hur intersektionaliteten kan förstås ur olika perspektiv och hur man kan hantera denna förståelse för att utöka kunskap om människor med funktions¬¬hinder. Man tar upp centrala idétraditioner som den kritiska realismen, social¬konstruktionism, statistik och intersektionalitet och sist men inte minst hur inter¬sektionalitet relaterar sig till systemteoretiska diskurser som ofta idag används för att kunna göra kultur- och samhällsanalyser.

Frida Kahlo - en av de främsta konstnärerna med funktionshinder

I dagarna har en av de största utställningarna någonsin om Frida Kahlos konst öppnats i Berlin. Man har sagt att här kommer flera av hennes hittills okända eller tidigare inte visade verk att exponeras för allmänheten. Det sker mer än ett halvsekel efter hennes död.

För många – inte minst yngre - är kanske inte Frida Kahlos liv och verksamhet så särskilt kända. Frågan är om hon ändock inte är den globalt mest kända kvinnliga bildskaparen. Orsaken är inte bara hennes artistiska skapande, utan också hennes liv och leverne.

Hennes egentliga namn var Magdalena Carmen Frieda y Calderon. Hon föddes 1906 och dog 1954. Hon hade polio som barn. Redan tidigt lär hon ha varit konstintresserad. Det var emellertid först efter det att hon råkade ut för en allvarlig trafikolycka 1925 som hon själv började måla. Hon blev sängliggande under lång tid. Detta till trots målade hon. Det skulle dröja innan hon åter skulle kunna gå på egna ben. Svåra smärtor skulle hon få leva med i stort sett resten av livet.

1929 gifte hon sig med Diego Rivera – som är Mexikos mest kända konstnär. Deras äktenskap blev stormigt. Frida fick flera missfall antagligen p g a de skador hennes livmoder fått till följd av olyckan. De skilde sig, men gifte sig åter på nytt. Diego lär ha varit tämligen ofta otrogen. Frida hade också sina sängaffärer. Den mest kända är hennes påstådda kärleksförhållande med Leo Trotsky.

Frida Kahlo är kanske världens mest kända kvinnliga konstnär. Kanske hon också är den mest kände med funktionshinder. Hon har själv i sin konstnärliga gärning tagit sina fysiska skador som utgångspunkt för sitt skapande. I den nu aktuella utställningen visar hon bl a den korsett som hon tvingades bära. Av denna har hon gjort ett spännande konstverk.

I Sverige har hennes arbete uppmärksammats på många sätt, inte minst av konstnärer med egna funktionsnedsättningar. I mitten av 1990-talet genomfördes ett projekt, som namngavs efter henne,
där bl a Hjälpmedelsinstitutet och VSA fokuserade på datorn som kreativt konstnärligt arbetsredskap för kvinnliga bildkreatörer.

Kahlo är mest känd för sina självporträtt som på ett chockerande sätt speglade hur hon kände sig under olika perioder i livet. De är ofta i starka färger och inte förskönande. Hennes karaktäristiska utseende med de grova sammanväxta ögonbrynen, som bildar en fågels flykt över hennes intensiva blick, är fascinerande. Ett exempel på hennes skoningslösa sanningsmåleri är det berömda självporträttet som hon målade när hon klippt av sig sitt långa, korpsvarta och svallande hår eftersom Diego Rivera varit otrogen. Hon brukar ofta räknas som surrealist även om hon aldrig själv ansåg detta utan menade att hon bara målade sin egen tillvaro. Men Frida Kahlos måleri har i sin tur inspirerat många surrealister.

År 2005 fick den världsberömda, kvinnliga mexikanska fotografen Graciela Iturbide exklusivt tillträde till Frida Kahlos hem efter att det varit hermetiskt tillslutet i 50 år. I hennes fantastiska bilder kan vi se alla dessa tekniska hjälpmedel, som präglade Fridas vardag, upphängda på sina krokar i badrum och sovrum, mitt ibland övrig inredning, målarutrustning, kläder och andra textilier.
Blixtsnabbt suddas åren bort och det känns som om Frida Kahlo kan komma alldeles strax och påbörja ett samtal med den intensitet som bara hon var möjlig.

Graciela Iturbide fick Hasselbladspriset (lekfullt kallat Fotografiets Nobelpris) år 2008.
Tiden går fort, men Frida Kahlos aktualitet tycks bara växa. För alla de som har vägarna förbi Berlin i sommar, kan nog få en fantastisk utställningsupplevelse. Det är bara att hoppas att man tillhör de som kan få denna möjlighet.
Kate Hellqvist och Stig Larsson

Konst och läkekonst

Karolinska Institutet fyller 200 år. Detta firas bland annat med en spännande utställning från KI:s Medicinskhistoriska bibliotek - ett av världens främsta. Hagströmmerbiblioteket , som det heter, visar fram sig på Valdemarsudde. Efter att tagit del av de första resentionerna i massmedia, är det självklart att man blir sugen på att besöka Prins Eugens estetiska Mecka. Eller vad tycker Ni, jag låter texten från Valdemars udde informera.



Läke Konst
8 maj - 29 augusti 2010
Medicinska bok- och bildskatter från medeltid till Lennart Nilsson

Från Vesalius muskelmannekänger till Lennart Nilssons fotografier av mikrokosmos. Från 1500-talets fantasifulla monsterböcker till originalfotografier av sårade under Amerikanska Inbördeskriget.

I samarbete med Karolinska Institutet ställer Waldemarsudde ut medicinsk illustrationskonst, som sällan eller aldrig tidigare visats för allmänheten. I samarbete med Karolinska Institutet (KI) visar Waldemarsudde bok- och bildskatter från en av världens främsta samlingar av äldre medicinska böcker - Hagströmerbiblioteket vid KI. Biblioteket rymmer cirka 35 000 volymer och hundratusentals bilder. Med anledning av KI:s 200-årsjubileum har de finaste och mest intressanta planschverken valts ut till utställningen Läke Konst.

- Det här är inte bara ett kulturarv, det är ett medicinhistoriskt världsarv som vi nu visar för allmänheten, säger Ove Hagelin, föreståndare för Hagströmerbiblioteket och hedersdoktor vid KI. Det är bildkonst som i läkekonstens tjänst har förändrat människans villkor.

Utställningen visar illustrerade böcker och planschverk från 1400-talet till idag. Där finns handkolorerade träsnitt i 1500-talets örtaböcker, anatomiska atlaser med magnifika kopparstick från 1600-talet, mikroskopböcker från 1700-talet med de första avbildningarna av det blotta ögat inte kan se, och de mest berömda bildverken i barnförlossningskonstens historia. Illustrationerna speglar också dåtidens intresse för det avvikande. Här visas de mest kända monsterböckerna från 1500- och 1600-talet och handkolorerade litografier från 1800-talet över såväl hudsjukdomar och tatueringar som ögats anatomi.

En särskild del ägnas åt det medicinska fotografiets historia med originalfotografier från de sårade under Amerikanska Inbördeskriget, Darwins studier av människans och djurens sätt att uttrycka känslor, och de allra första Röntgenfotografierna från 1896. Men också Lennart Nilssons berömda fotografier av kroppens inre.

- Flera av dessa magnifika planschverk hör till de finaste som någonsin gjorts, även om motiven inte alltid är så angenäma att betrakta. Det är inte bara vetenskap, betonar Ove Hagelin, det är också konst på hög nivå.

Hagströmerbiblioteket, uppkallat efter Karolinska Institutets första rektor Anders Johan Hagströmer, bildades 1997 för att ta hand om de värdefulla samlingarna vid Karolinska Institutet och Svenska Läkaresällskapets bibliotek. Biblioteket har en av världens finaste medicinhistoriska boksamlingar.

Läs mer om Hagströmerbiblioteket


__________________________________________________________________________________________

Programkvällar:

Söndag 23 maj kl. 15.00 Växter i läkekonsten
Trädgårdsmästare Marina Rydberg föreläser om örtagårds- och läkeväxter.

Torsdag 27 maj kl. 18.00 Bilden i läkekonsten
Hedersdoktor Ove Hagelin föreläser om illustrationer i läkekonstens tjänst från 1500-talet fram till 1840-talet

Irans lejoninna

Simin Behbahani är en svårt synskadad poet som inte böjer sig under mullornas hänsynslösa övergreppsregim. Hon är idag kanske den mest kände poeten i Iran. Trots sina 83 år och sitt svåra synhandikapp tillhör hon de ledande intellektuella i kampen mot den religiösa totalitära regeringen i Iran. Det är därför hon kallas Lejoninnan. De flesta politiskt och kulturellt medvetna personer i landet vet som döljer sig bakom detta smeknamn, som väl egentligen är en riv- och klösbeteckning.

I samband med den internationella kvinnodagen skulle hon åka till Paris för att motta en utmärkelse för sitt arbete. Regimen förbjöd henne att åka och tog hennes pass i beslag. Man hotade henne med fängelse och andra repressaliers. Hon lät sig emellertid inte tystas. Istället har hon låtit sig intervjuas och publiceras i utländska medier. Bl a har Sveriges radio haft inslag med henne både på Kulturnytt och i Studio Ett.

Simin Behbahani har i en av sina dikter använt metaforen att det iranska folket blivit våldtaget på bönemattan. Det är landets religiösa ledare som med vapenmakt kväser oppositionens yttringar och möjligheter att organisera sig. Lejoninnan har inte blivit tämjd av Koranens välbeväpnade självutnämnda exegetiker. Hon fortsätter kampen för kvinnors basala rättigheter .

Frågan är i vilken grad hon tagit upp förhållandena för människor med funktionshinder i Iran. Tyvärr har jag inte haft möjlighet att läsa mer än vissa av hennes dikter, som översatts till engelska och som är relativt lätt tillängliga på Internet. Men bara det faktum att landets kanske allra vassaste lyriska kritiker av den teokratiska diktaturen är synskadad bör rimligen kunna flytta fram positionerna för intellektuella och konstnärer med funktionshinder i den del av den muslimska världen, där man vill frigöra sig från prästerskapets världsliga styre. Framöver kanske vi kan få flera erfarenheter förmedlade från dessa stater kring vad människor som Simin Behbahani kan betyda också ur ett funktionshinderperspektiv Precis som kampen för kvinnors rättigheter blir en kamp mot förtryckarregimer, kan en kamp för frigörelse för människor med funktionsnedsättningar formas till en allomfattande emancipatorisk kraft mot antihumanistiska våldsregimer.
Stig Larsson

Funktionshinder och muslimer.

Under de senaste åren har jag besökt flera olika muslimska länder, i första hand för att delta i
olika globala sammankomster kring forskning och utveckling inom handikappområdet. Det innebär att jag ofta kommit i kontakt med de mest aktiva människorna med eller utan funktionshinder, som arbetat för att förbättra förhållandena för människor med funktionsnedsättningar. Deras samstämmiga bild är att det inte är helt lätt – och det är det förstås inte heller i vårt land. Men det finns en del skillnader.

Ett av de många samtal som jag haft i den här delen av världen och som jag nog minns allra bäst var när en kvinna berättade om hur hennes bror försökte suicidera sedan han drabbats av funktionsnedsättningar till följd av en bilolycka. Familjen var välbärgad och barnen välutbildade, välförsäkrade med välutvecklade sociala nätverk. Systerns analys om orsaken till broderns påtagliga depression var tämligen klar. Han kunde inte uthärda skammen att ha drabbats av funktionsnedsättning, eftersom det i sig var ett uttryck för Guds straff.

Föreställningen om den straffande Guden går igen i många religioner och har från och till också fått en framträdande plats hos oss. Emellertid har jag inte hört den uttryckas så tydligt som hos vissa muslimer de senaste åren. Den mycket bekymrade systern framhöll att denna uppfattning till och med kan leda till att man ser människor med funktionshinder som nästan oberörbara. Att hjälpa och rehabilitera dem är i princip samma sak som att gör våld mot Guds vilja, att försöka hindra att hans straff får full avsedd effekt.

Dessvärre är sådana tankegångar inte alldeles ovanliga. Jag har stött på dem här och där i den muslimska världen, senast när jag för någon månad sedan besökte Oman. Men det vore att göra sig skyldig till grova generaliseringar om man hävdade att detta synsätt är allmänt rådande. Tyvärr kan jag för lite om islam för att kunna iaktta något mönster i relation till shiiter, sunniter eller andra riktningar. Snarare tror jag att föreställningen om att funktionsnedsättningar och för delen sjukdomar snarare är kopplat till socioekonomisk utvecklingsnivå med vad det innebär av kunskapens vidgade vyer och insikter om att det inte är Guden (om man över huvud taget tror på någon sådan) som djävlas med bilolyckor, polio, hiv, lepra eller kanske en landmina.

Därför har det tack och lov gjorts e n del satsningar på att utveckla vård, service och (re-)habilitering för människor med funktionsnedsättningar i många av de muslimska länderna. Men de är definitivt ännu i sin linda, även i de länder som har ekonomiskt långt bättre resurser än vad t ex Sverige har. Men ändå är det så få människors med funktionshinder man träffar i gatuvimlet. Det handlar både om otillgängligheten i stadslivet och om skamstämpeln, som ännu alltför många känner svedan och brännandet av. Det finns också de som kämpar för en frigörelse av dem som är fångade i funktionshindrens fängelse. Jag har träffat många handikappaktivister, som slagits för rättigheter och bättre grundläggande medborgerliga rättigheter. Inte sällan har de fört en allmän politisk kamp mot diktaturerna där de levt. För vissa har demokratin inom politikens och kulturens områden varit det helt centrala. Framöver ska jag ta upp några exempel.
Stig Larsson

Bloggen och VSA

Från och till har jag fått reaktioner på innehållet i den här bloggen från VSA-medlemmar. De är en hel del som följer bloggen utan att vara registrerade följare. I de mejl med kommentarer som jag regelbundet får, är det idel uppslag till fördjupningar och breddningar av de perspektiv som jag försökt lyfta fram.

Särskilt stort värde sätter jag på de kommentarer som Kate Hellqvist delar med sig till mig. Som en framträdande bildkonstnär med ett långvarigt engagemang inom kulturlivet i allmänhet har hon inspirerat mig till åtskilliga försök att hämta in mera kunskap kring en del av de teman som lyfts fram i den här bloggen.

Någon enstaka röst har också nått mig om att VSA-Sverige, som organisation borde synas tydligare i texterna. Till dem kan jag bara säga att finns andra sätt att lyfta fram VSA som organisation. Ett är att besöka vår förenings hemsida www.vsa-sweden.org vars adress för säkerhets skull också finns angivet i denna bloggs presentation. Förhoppningsvis ska vi så småningom få möjligheter att bättre kommunicera med varandra som medlemmar också i relation till hemsidan. Den här bloggen ska definitivt inte vara något medlemsforum. Vi har fått stöd för att utveckla något som ska ha bäring ovanför föreningsnivåer, något som gör att man som funktionshindrad kulturarbetare blir bemött och bedömd för det man åstadkommer.

I det här sammanhanget alltså - i verksasomandrabloggen – gäller det att få till stånd olika infallsvinklar inom hela det breda fält som berör kulturarbete och funktionshinder. Omfånget är nästintill oändligt. Vi som har funktionsnedsättningar (och vem har inte det?) är som alla andra en del av mänsklighetens olika kulturer och dess skilda uttryck. Det är i denna vittomfamnande värld som vi ska se våra strävanden att kunna verka som andra på skilda kulturarenor. Med tiden ska förhoppningsvis en varierande flora av bidrag ge oss möjligheter att skörda för framtiden. Det kan handla om allt från grundläggande teorier till förfining av tekniker. Ett och annat ogräsfrö lär vi också kunna se följderna av. Det är som bekant inte helt lätt med odling.
Stig Larsson

Design för funktion

Idag lyssnade jag som så många gånger annars på Kulturnytt i P1. Ett inslag som fick mig att särskilt tänka till, var det som Leo Gullbring gjorde från den stora möbelmässan i Milano. Han intervjuade några yngre designers som hade åsikten att man inte inom design ska behöva bete sig som inom mode, dvs. skapa en mängd produkter vilka knappast har funktionalitet som något honnörsord.

Milanomässan är Europas största designevenemang och självklart blev jag nyfiken på detta. Även om här finns flera tiotusentals prylar tycks det inte vara så att utställarna saknar medvetandet om att en hel del av skapelserna behöver mogna till sig. Att kreera funktionalitet kräver oftast kunskapsutbyte med användare. Kreatörer inom t ex möbelindustrin kan inte arbeta i ett vakuum. Vi möbelanvändare är inte som modekonsumenterna. De flesta av oss springer inte i flock så snart någon av medievärlden (oftast på betald annonsplats)utnämnda modeauktoriter pekar på vad som är modernt.

När flera ledande möbeldesigners sätter funktionaliteten främst kan man hoppas på att finna former som också passar dem som inte alltid passar in. Som i så många andra verksamheter är den länk i kedjan, som kanske är svagast, den viktigaste att förstå och utgå från. Man kan ju bara ha en naiv förhoppning om att arkitekterna – oavsett om det gäller stora hus eller små möbler – börjar intressera sig mera för dem som har funktionsnedsättningar så att man kan skapa funktionsförhöjande uppsättningar av sina produkter.
Stig Larsson