Intersektionalitet

Den norske forskaren Jan-Kåre Breivik bespeglar intersektionalitet utifrån ett socialt konstruktivistiskt perspektiv. Han menar att det centrala i en intersektionell analys därvid blir att förstå hur vi som individer använder oss av tillgängliga begrepp och tolkningar för att ge mening åt tillvaron. Vår identitet kan förstås som resultatet av förhandlingar i skilda sammanhang, där kategoritillhörigheter baserade på olika analytiska klasser, som funktionsnedsättning, etnisk bakgrund eller kön baseras i relation till varandra. Intersektionalitet blir därvid en fråga om hur denna förhandling i olika samman¬hang och under olika maktförhållanden går till.

Breivik tar upp en del intressanta aspekter bland annat med utgångspunkt från ett konkret fall med en synskadad invandrare. Hans bidrag väcker en hel del frågor. Till en del hänger det samman med vad socialkonstruktionismen egentligen innebär. Alltför ofta används begreppet synonymt med etikettering eller klassi¬ficering av olika egenskaper eller institutioner. I själva verket är många av de samhälleliga storheter som vi rör oss med inom våra kulturer motsägelsefulla till sin karaktär. De kan ses som resultatet av sociala konstruktioner, men har skilda innebörder för olika grupper. Anställningstrygghet betyder en sak för arbetsgivaren och en annan för arbetstagare. Personlig assistans är en sak för de så kallade brukarna och en annan sak för de som arbetar som sådana. Yttrandefrihet är en sak för dem som har makten över media och en annan sak för de som hängs ut här. Ett dialektiskt förhållningssätt vid analysen av de sociala konstruktionerna kan kanske bli fruktbart genom att använda sig av intersektionalitet.

Det sista kapitlet i boken är kanske det allra viktigaste. Här behandlar Werner Schirmer och Dimitris Michailakis intersektionalalitet i relation till systemteori. Man menar helt enkelt att intersektionalitet baserar sig på ett föråldrat sätt att se på samhället. Enligt systemteoretikerna kännetecknas detta istället av att här sker en funktionell differentiering, där olika system fungerar självständigt, bland annat genom sättet att kommunicera med och förhålla sig till omvärlden. Författarna är också mycket kritiska till begrepp som maktordningar, som ju är något av intersektionalitetens kärna. Det blir en förenklad kultur- och samhällsanalys att begränsas sig till makt- och kontrollperspektiv, anser man.

Även om det systemteoretiska perspektivet har sina begränsningar, är det uppen¬bart att intersektionaliteten som redskap är tämligen enkelt, ifall man låter det stå för insikten att människor och grupper i vårt samhälle kan kategoriseras på många skilda sätt och att de olika kategorierna är interrelaterade till varandra och att man självklart kan tillhöra mer än en grupp i taget. Inom etnologi och framförallt inom skönlitteraturen har olika bilder getts av hur människors identifikationsprocesser varit sammansatta och mångbottnade. De flesta har inte bara en tillhörighet utan många. Det gäller också människor med funktionshinder. Dessa kan dessutom vara av många skilda slag. Intersektionen mellan olika typer av funktionsned¬sättningar tas överhuvudtaget inte upp i detta arbete. Om inte annat skulle det kanske visa att intersektionalitetens väg mot ökad förståelse för komplexa samhälleliga relationer ofta innebär en återvändsgränd.


Stig Larsson

Till kritiken av intersektionaliteten

Bokens andra del är egentligen den mest intressanta. Här får man underlag till att fundera över användbarheten av det intersektionella perspektivet, men också om det överhuvudtaget är fruktbart. Varje individ har olika egenskaper och erfarenheter relaterade till sina positioner på olika samhälleliga variabler. Hur dessa samvarierar är – lite förenklat – intersektionalitetens kärna. Naturligtvis är det därvid inte endast fråga om en statistisk analys utan snarare om en kvalitativ förståelse.

Lars Grönvik tar emellertid upp och resonerar kring användbarheten av statistiska analyser på ett välförtjänt sätt. Mycket av vad han säger är närmast en elementär introduktion till statistikens roll inom samhällsvetenskapen. Man kan självklart fundera över varför man behöver argumentera för att kvantitet är en viktig dimension inom handikappvetenskapen. Men ibland behöver det lyftas fram. Numeriska begrepp skymmer ibland världen i sina förenklingar. På samma sätt som schablonmässiga simpla storheter som maktordningar kan förmörka den analytiska sikten. Men ofta är det viktigt att utgå från att kvantitet också innebär en kvalitet.

Berth Danermark är en av kapitelförfattarna och skriver om den kritiska realismen i förhållande till intersektionaliteten. Kritisk realism utgår från att det finns en verklighet som existerar oberoende av dem som iakttar den. Samtidigt framhålles att de kategorier och begrepp vi använder oss av för att bringa ordning i och förstå vår omgivning i stort och smått, är konstruktioner som också får en objektiv existens. Därför blir forskningens uppgift att försöka förstå de mekanismer som producerar dessa förhållanden. Analyser av sådana processer måste ta hänsyn till skilda nivåer, t ex den biologiska, psykologiska eller den sociala. I denna mening kan kritisk realism omfatta ett helhetsperspektiv på samma sätt som den biopsyko¬sociala modellen som ligger till grund för Världshälsoorganisationens klassi¬fikationssystem av funktionshinder. I detta perspektiv blir intersektionalitet ett särfall av den mer generella ambitionen att ringa in och begripa de sammansatta mekanismer som skapar ett specifikt fenomen. Författaren till det här kapitlet visar tydligt på hur många olika perspektiv ökar förståelsen av den sociala verkligheten i allmänhet och för personer med funktionshinder i synnerhet.

Klass och funktionshinder

Susanne Berg är författaren till detta kapitel vars tema är mycket spännande. Hon är själv rörelsehindrad och har tagit en magisterexamen vid Leeds University i England. Hon har inte genomgått forskarutbildning. Det märks i hennes framställning som skulle behöva en rejäl uppstramning, eftersom en del obegripligheter och förenklingar tynger texten.

Det gäller t ex hennes föreställning om att det var Marx som uppfann klass¬be¬greppet. Tvärtom var det etablerat långt innan honom. (Det Marx tillsammans med Engels) gjorde, var att transformera den hegelianska idealistiska dialektiken till den materialistiska klassanalysens område.

Kapitlet behandlar inte så mycket den så kallade intersektionen mellan klass och funktionshinder. Istället ägnar författaren sig mest åt att återge en del – förvisso intressanta – tankegångar kring olika sätt att se på människor med funktionshinder i den engelska handikappforskningen relaterat till gruppens position inom produktionsapparaten med vad det innebär i relation till samhället i övrigt Till en del hänger detta kanske samman med att många inom den engelska handi-kappforskningen fört diskursen inom dessa ramar. Kanske inte i den omfattning som krävs behandla funktionsnedsättning den mångfald av uttryck som funktionshinder tar sig inte minst från ett klassperspektiv.

Från ett marxistiskt (och för den delen också ett allmänt sociologiskt perspektiv) innebär samhällets skiktning i klasser en reflex av bland annat hur makten är fördelad. Man kan vara funktionshindrad och tillhöra överklass eller för den delen underklassen. Man kan kanske också genom sitt funktionshinder försvinna från en hög social position till en botten just på grund av sitt funktionshinder. Tyvärr är människor med funktionsnedsättningar i långt större utsträckning låginkoms¬t¬tagare, för att inte säga fattiga, än andra. Klassanalys är inte lätt. Det blir inte enklare genom de olika gränssnitt som ryms inom intersektionalitet. Idag finns det en stor grupp av människor som är direkt anställda av enskilda människor med funktionsnedsättningar som personliga assistenter. Dessa är definitivt under¬ordnade sina arbetsgivare – den som uppbär assistansen.

Man kan definitivt hävda att den enkla dialektiken mellan arbete och kapital, som på 1800-talet var utgångspunkten för den marxistiska klassanalysen, är förbi¬sprungen av en allt mer komplex verklighet. Det betyder naturligtvis inte utan att denna motsättning i grundläggande avseende finns kvar och att den också spiller över på människor med funktionshinder. Tyvärr presenteras inga direkta data om de socioekonomiska positionerna för människor med funktionshinder. Det är inte författarens fel. Det beror helt enkelt på att det finns mycket bristfälliga underlag för att analysera dessa.

Inom marxistisk klassanalys har i första hand frågan om hur motsättningarna mellan arbete och kapital manifesterats i det konkreta politiska arbetet upp¬märksammats. I synnerhet har frågan om hur olika ”mellanskikt” lierat sig med eller mot proletariatet eller kapitalägarna diskuterats. Marx själv introducerade begreppet ”trasproletariatet” om de som förlorade sina positioner i det traditionella samhället utan att finna nya som arbetar. Frågan är om inte denna form av klass¬analys ledde till att förhållandena för människor med funktionshinder blev så vidriga som de blev i många delar av det forna socialistiska – eller vad en del kanske skulle kalla för statskapitalistiska – i Östeuropa.

Man skall naturligtvis inte ge Marx skulden för hur hans resonemang kring maktförhållandena på 1850-talet hanterades av de som försökte upphöja hans tänkande till närmast religion. Tvärtom finns det anledning att ta fasta på många andra av hans vetenskapliga bidrag till att förstå hur maktstrukturer i en mark-nadsekonomi kan drabba människor med funktionsnedsättningar. Det gäller
t ex processer som förtingligande och förfrämligande eller som det latiniserat brukar benämnas reifikation och alienation.

I vår värld, så dominerad av penning¬ekonomin som den är, tenderar vi i allt högre utsträckning att analysera relationer till våra medmänniskor i termer av kronor och ören. Frågan är vad det betyder för människor med funktionshinder, som sociala strata tillhör samhällets fattigaste. Ur ett intersektionellt perspektiv skulle kanske frågan snarare resas om vilka skill¬nader det finns mellan de som är rika och fattiga i gruppen som sådan.

Klass – eller om man så vill med ett lite modernare och mera sofistikerat uttryck – socioekonomisk position är naturligtvis av utomordentlig betydelse för att försöka förstå sociala processer relaterade till skilda maktperspektiv. Det gäller naturligtvis också för människor med funktionshinder, ja kanske mer för dem än för andra. Emellertid ges det få ingångar i det här kapitlet för att förstå klassresor i både bokstavliga och bildliga bemärkelse.

Etnicitet och funktionshinder

Detta kapitel i antologin har skrivits av Julio Fuentes. Han är sociolog och arbetar vid SIOS, Samarbetsorgan för etniska organisationer i Sverige. Han börjar sitt arbete med att gå igenom en del av de välkända begreppen, som stigmatisering, vilka använts i resonemang kring marginalisering och utestängning. Han tar också upp och resonerar en del kring interaktionen mellan produktion och funktions¬förmåga å den ena sidan och identitet och etnicitet å den andra. Resultatet av marginaliseringsprocesserna för människor med annan etnisk bakgrund är, menar Fuentes, en kulturalisering.

Med detta menar han att kulturen ses som den övergripande faktorn, vilken förklarar normer, värderingar och beteenden hos dem som har en annan etnisk bakgrund än majoriteten. Innebörden av kulturaliseringen är att kultur betraktas som något stabilt och homogent, men också något statiskt. Han försöker också analysera kulturaliseringen av funktionshinder. Enligt för¬fattarens analys betraktas fortfarande människor med funktionsnedsättningar som mottagare av vård och omsorg, trots att ett perspektivskifte formulerades i den nationella handlingsplanen från patient till medborgare för ett decennium sedan.

En särskilt intressant aspekt, som tas upp i det här kapitlet, är homogeniseringen av funktionshindrade. Det innebär att alla som har en viss funktionsnedsättning behandlas lika, oavsett etniskt ursprung. Funktionshindret betraktas också som en tämligen övergripande och endimensionell och statisk enhet. Han tar bland annat upp ett antal exempel som han hämtat från en forskningscirkel, där deltagarna var pedagoger som arbetade med flerspråkiga barn med problem inom autism¬spektrat. Fuentes refererar också till ett antal konkreta fall och iakttagelser, som jag av utrymmesskäl skall avstå från att referera.

I den mån intersektionalitet kan vara fruktbar för att bättre förstå människor med funktionshinder och deras ställning i samhälls- och kulturlivet i stort, är kanske relationen till etnicitet bland det mest intressanta. Emellertid är området mycket outvecklat. Detta framhåller också författaren, som pekar på att behovet av forskning förefaller vara stort. Det är bara till att hålla med honom. Samtidigt är det viktigt att framhålla att det då är angeläget att arbeta med andra kategorier än människor i majoritetssamhällen och de som inte tillhör det. Det är trots allt en stor skillnad på norrmän och somalier i Sverige – både med och utan funktionshinder.

Sexuell läggning och funktionshinder

Detta är ytterligare en fortsättning på intersektionalitetsresonemangen med utgångspunkt från Grönvik, L och Söder, M (redaktörer) Inte bara funktionshinder? En av bokens redaktörer, Lars Grönvik, skriver om HBT och queerpersoner. Något oegentligt benämner han kapitlet Sexualitet och funktionshinder. Men det han uppehåller sig vid är kanske inte sexualitet, utan snarare bara sexuell läggning. Det är ett område som på många sätt förbigåtts med ekande tystnad i relation till människor med funktionsnedsättningar. Många har främst betraktat dem som asexuella.

Naturligtvis finns det lika många människor med funktionshinder bland HBTQ-personer som bland folk i allmänhet och bland människor med funktionsnedsättningar lika många som har en annan sexuell läggning än den heterosexuella. Grönvik tar upp och diskuterar hur de två grupperna förhåller sig till varandra och kan konstatera att det t ex inom bög- och flatvärlden finns en viss negativism mot att släppa in människor med funktionshinder i sina nätverk och lokaliteter. Det kan bero på att de grupper som försöker stärka sin ställning i relation till de dominerande grupperna i samhället, ofta väljer att fokusera på sin egen målgrupp och att man därför ogärna försöker förhålla sig till andra för att inte förvirra kampbilden. Man kan naturligtvis fråga sig om det inte finns andra mera strukturella drag som t ex att kroppsfetischism är vanligare bland HTBQ-folk med vad det kan innebära av negativism hos människor med funktionshinder. Högst upp på den (manliga) homosexuella attraktionsskalan står den muskulöse, genitalt välutrustade ynglingen, skriver Grönvik. De krav som ställs på bögens kropp har ibland jämförts med hur samhället i stort ställer krav på den heterosexuella kvinnan. Det är klart att en människa som i olika avseenden har problem med kroppens funktion (och ofta också utseende i relation till andra) lätt blir margi¬naliserad och nedvärderad i relation till sådana måttstockar.

Grönvik tar upp flera intressanta aspekter, bland annat kopplingen mellan heterosexualitet och vad han kallar fullständig funktionsförmåga. Där emot diskuterar han inte HBTQ-definitionen ur ett funktionshindersperspektiv. Självklart är det ett funktionshinder att inte kunna få barn med den man älskar (oavsett om denne har samma kön som en själv eller om han eller hon har skador i reproduktionsapparaten). Frågorna kring varför inte HBTQ-personer, och människor med funktionshinder i största allmänhet är samorganiserade, kan man

Frågan om underordning och överordning bland olika typer av bindestreckstillhörigheter är mycket intressant. Inom flera områden med anknytning till kultur, media och politik har HBTQ-personer varit mycket framgångsrika i att hävda sina intressen. I en del fall är de kanske till och med överrepresenterade inom framgångssagorna. Det är en stor skillnad mot de som har olika typer av (andra) funktionshinder. Antagligen kommer frågorna kring HBTQ och funktionshinder att i framtiden kunna avsätta intressanta bidrag på skilda kulturarenor. Frågan är hur länge vi får vänta?

Ålder och funktionshinder

Johans Tveit Sandvin behandlar intersektionaliteten mellan funktionshinder och ålder i ett kapitel av antologin. Han refererar till ett arbete av Arber och Ginn (1998) som hävdar att man kan se på ålder i tre ganska skilda betydelser. Den ena är kronologisk ålder, som helt enkelt anger tiden i år och dagar, fysiologisk ålder, som refererar till kroppens åldrandeprocess och social ålder som innebär den sociala konstruktionen (som naturligtvis inte är enhetlig utan det beror på vilken socialt sammanhang man befinner sig eller relaterar sig till).

Både den kronologiska och den fysiologiska åldern påverkar funktionsförmågan. Vissa menar dessutom att kategoriseringen av ålder också gör det. Det intressanta är naturligtvis att ålder är en ständig föränderlig variabel. Under barndomen är vi alla i allra högsta grad beroende av andra för vår överlevnad. Vi är omogna och saknar kunskaper och därför har samhället också inrättat den gigantiska skol- och undervisningsapparaten. Både innanför och utanför skolan har samhället dess¬utom byggt upp och institutionaliserat olika system och processer för utsortering av de som behöver särskilt stöd på grund av funktionshinder (eller vad det nu kan vara). Sandvin behandlar detta område tämligen styvmoderligt, kanske beroende på att han inte själv pedagog till professionen.

Han blir betydligt mer reflexiv när han kommer in på ungdomen som tidsaspekt. Det individuella och det kulturella perspektivet på denna period har först och främst ägnat sig åt identitetsskapande och utvecklingen av olika ungdomskulturer (inte minst såsom det kommer till uttryck i t ex musik, film, mode, etc.). Många föreställer sig kanske att individens frihet är stor, men som Sandvik med stöd av Beck (1971) påpekar, har den gradvisa frigörelsen från traditionella institutioners normativa makt ersatts av en mer systemmässig reifikation i förhållande både till stat och marknad.

Differentiering och exkludering i samhället är inte bara resultat av positionerna inom utbildning och arbetsmarknaden. Kulturella föreställningar och symboliska aspekter spelar en relativt större roll idag än tidigare. Det finns, som Sandvin påpekar, ingen anledning att inte tro att det inte också gäller i relation till funktionsförmåga.

Inte minst i ljuset av dessa insikter har bland människor med funktionshinder ett växande engagemang inom handikappkulturen tagit sig uttryck i vad som kan ses som en reaktion på den exkludering som många unga upplever på de traditionella ungdomsarenorna. Här gör Sandvin bland annat med hjälp av Steve Brown en ansats att analysera hur ungdomar med funktionshinder skapar egna kulturella uttrycksformer.

Med den något egendomliga termen ”vuxendom” gör norrmannen Sandvin ett försök att förnya svenskan. Han menar väl egentligen den tid som är mellan ungdom och ålderdom, kanske rentutav tiden i de arbetsföra åldrarna – som det vanligen heter. Oavsett ålder, delar många människor med funktionshinder öde med barn, unga och äldre i deras beroende av andra människor i vardagslivet (ibland som anställda inom vård och omsorg, ibland av vänner och släktingar i närheten). Som Sandvin påpekar leder detta ofta till en underordning, som de flesta av oss med allvarliga funktionshinder har haft anledning att fundera över.

Lite styvmoderligt behandlat blir ålderdomen i relation till funktionshinder i detta kapitel, möjligen därför att det uppehåller sig lite väl mycket med social konstruktivism. Författaren påpekar att funktionshinder och ålderdom har mycket gemensamt i det sociala bygget av de bägge storheterna. Det är ju inte egendomligt, eftersom ålderdomen precis som funktionshinder består i fysiologiska funktionsnedsättningar. Alla människor får i princip funktionsned¬sättningar med stigande ålder. I själva funktionsnedsättningens perspektiv ligger dock ofta en åldersrelaterad bestämning av förmågan, precis som när man mäter intelligenskvoten hos en sjuåring.

Sandvin gör flera intressanta reflektioner kring livslopp och funktionsnedsättningar. Han tar också upp och diskuterar vilket betydelse samhällets sätt att organisera handikappomsorgen får för hur människor hanterar sina funktionsnedsättningar under olika tidsfaser genom livet. Det reser många frågor inte minst kring dem som man kan ha om delaktighet på samhälleliga och kulturella arenor.

Funktionshindersintersektionalitet

I boken är det emellertid funktionshinder som fokuseras ur ett intersektionellt perspektiv. De olika författarna tar upp flera värdefulla resonemang, som jag skall återge framöver. Boken har redigerats i två olika delar. I den första behandlas intersektionalitet mellan funktionsnedsättningar och andra dimensioner. Dessa har redaktörerna valt utifrån att de kan antas spela en stor roll när det gäller att påverka livssituationen, livskarriären och identiteten. Det är även de sektorer som ofta omnämns i diskussionerna om intersektionalitet. Här tar man alltså upp områden som kön, klass, sexuell läggning och ålder. Däremot – och det visar naturligtvis sårbarheten i hela begreppet – diskuterar man inte intersektionaliteten mellan olika typer av funktionsnedsättningar.

För människor med olika kroppsliga besvär och sjukdomar (som vi med någon form av mekanisk metafor kring en hackande motor eller maskin envisas med att kalla för funktionsnedsättningar), trots att det ibland rör sig om funktionsförlust påverkas ju i hög grad ifråga om identitet, livsmöjligheter och maktordning ifall man har flera olika typer av somatiska, psykiska långvariga besvär. Bortsett från den totala bristen på denna – var en del av de medverkande kallar för – intersektion, finns det många uppslag av intressanta hänvisningar som görs i de olika kapitlen kring de skilda grupperna.

Den teoretiskt mest intressanta delen är otvetydigt den andra. Här förhåller sig författarna kanske mera kritiska till intersektionalitet som begrepp. Här avser man att visa hur intersektionaliteten kan förstås ur olika perspektiv och hur man kan hantera denna förståelse för att utöka kunskap om människor med funktions¬¬hinder. Man tar upp centrala idétraditioner som den kritiska realismen, social¬konstruktionism, statistik och intersektionalitet och sist men inte minst hur inter¬sektionalitet relaterar sig till systemteoretiska diskurser som ofta idag används för att kunna göra kultur- och samhällsanalyser.

Att etiketteras i grupper

Under 1970-talet utvecklades i USA en antirasistisk kritik av den existerande feminismen, som hävdade att den framförallt företrädde vita, västerländska kvinnor, vilket resulterade i att de teorier som utvecklades knappast gäller afroameri¬kanskorna. Man myntade uttrycket ”black feminism” för att markera att man hade annorlunda utgångspunkter än den vita medelklassens damer. Från och till har det också i Sverige höjts röster för att påvisa att det finns klassmässigt relaterade underordningsstrukturer bland kvinnor som bland män.
Intersektionaliteten försöker alltså belysa interaktionen mellan olika fack som vi brukar stoppa varandra i eller själva ha en benägenhet att i varierande grad identifiera oss med. Det gäller kön, klass, ålder, etnicitet (som i sig är en sammanslagning av språklig och kulturell tillhörighet, religiösa preferenser, nationalitet eller provinsiella tillhörigheter), HBTQ (homosexuella, bisexuella, transsexuella och queerpersoner), personer med funktionshinder och kanske många fler som urbaniseringsgrad eller utbildningsnivå. Ibland (som regel alltid i USA där man har statistiksystem för detta) läggs också hudfärg eller rasursprung med som en del av etniciteten. Intersektionalitet är i en mening beroende av de kategorier som sam¬hället i övrigt opererar med, i varje fall på en analytisk nivå.

Som begrepp är det emellertid inte så enkelt att man bara ska försöka förstå relationerna mellan olika sektorer i ett cirkeldiagram, som visar fördelningen mellan olika sociala tillhörigheter. Människor kan ju tillhöra i princip samtliga sektioner (som kommer av latin för avskärning). För vissa av dem är tillhörigheten högst tillfällig (som för ålder). För åter andra är den en gång för alla given (som för ursprunglig hudfärg). Från andra, är det fråga om en relativ definiering som i varierande grad kan vara mer eller mindre beständig som för funktionshinder eller för den delen socioekonomisk ställning. Kön finns det ännu så länge endast i två officiella varianter, men från och till reses krav på att riksdagen ska besluta om att utreda legaliseringen av ett tredje kön.

Funktionshinder och intersektionalitet.

För de som tar del i en bredare samhälls- och kulturdebatt idag är intersektionalitet inte ett främmande begrepp. Det används flitigt inte minst av dem som är feministiskt inspirerande. När det därför sedan en tid tillbaka föreligger en bok, där man försöker tillämpa begreppet på funktionshinder, är det naturligtvis av stort intresse att belysa en del av dessa resonemang i det här sammanhanget. Den bär titeln Bara funktionshindrade? och har redigerats av Lars Grönvik och Mårten Söder (Gleerups, 2008). Förutom de båda redaktörerna har följande personer bidragit med texter – (i allmänhet varsitt kapitel):

Karin Barron, Susanne Berg, Jan-Kåre Breivik, Berth Danermark, Julio Fuentes, Dimitris Michailalkis, Johans Tveit Sandvin och Werner Schirmer.

De flesta av dem är sociopsykologer/kulturarbetare, merparten med förankring vid Uppsala universitet.

För många som åstadkommer ett samlingsverk som detta, gäller det kanske i första hand att argumentera för att det nya id-bidraget ska få fotfäste. Så enkelt gör inte redaktörerna för sig. De bjuder istället upp till att också kritiskt granska intersektionalitet som begrepp och som ett uttryck för att förstå och analysera det samhälle som vi lever i.

Självklart har det sin ursprungspunkt i hur begreppet vuxit fram. Det började inom kvinnovetenskapen, där man kunde se tydliga samband mellan kvinnors skilda tillhörigheter och deras positioner i olika maktordningar. Om man vill vara lite elak, kan man naturligtvis fråga sig varför det dröjde så lång tid innan man blev varse detta. Svaret ligger kanske i att man som en del av en feministisk kultur koncentrerade sig på att studera kvinnans ställning i relation till mannen i könsmaktsordningen. För att förstå den betydelse som intersektionalitet fått de senaste åren, måste man knyta an till det kulturvetenskapliga begreppet post¬modernitet eller som det ibland benämns senmoderniteten.

Denna vår egen era präglas i hög grad av upplösning av de strukturer som det moderna samhället konstituerade. Det gäller allt från de institutionaliserade mönstren för könsrelationer eller mellan olika grupper i produktionen för att inte tala om förändringarna mellan olika stater i globaliseringens kölvatten.