Verkasomandra granskar partiprogrammen inför valet 5:
Välfärdsideérnas olika typer av medvetna insatser för att bekämpa fattigdom och förbättra människors hälsa, utbildning, arbete och kulturvillkor i övrigt kan i vår del av världen betecknas i olika politiskt-ideologiska nyanser. De ännu idag dominerande ideologierna brukar betecknas med konservatism, liberalism och socialism. Tänkare som Edmund Burke (1729-97), Adam Smith (1706-90), John Stuart Mill (1806-73) eller Karl Marx (1818-83) lade grunderna för de politiska ideologierna. I deras namn har idéer, oftast vantolkade, förvandlats till ideologiska grundstenar. Med seklerna i backspegeln framstår de kanske i viktiga stycken snarare som sprungna från samma stam än som väsensskilda. I varje fall förenas de kring tankarna på att politik skall användas för välfärdsbygge.
Den egentlige välfärdsteoretikern bland de politiska klassikerna är kanske i första hand Jeremy Bentham (1748-1832). Mest känd för eftervärlden är han för den politiska målsättningen ”största möjliga lycka för största möjliga flertal” som formulerades under en tid då ännu kungens och adelns väl och ve var statsmaktens främsta mål. Den mera moderna välfärdsteorin tar ofta sin utgångspunkt i Vilfredo Pareto (1848-1923). Det kriteriet han namngett innebär att en förändring i välfärdspolitiken ger ökad social välfärd om ingen person får lägre och i varje fall en person får högre nytta. I princip innebär detta att varje insats som uppfyller detta kriteriet bör genomföras. Emellertid står man inför olika alternativ vid förverkligande. Därvid spelar den ekonomiska effektiviteten den centrala rollen. Fördelningsfrågorna är därvid viktiga men enligt Pareto (för vilket han kritiserats) inte i vilken utsträckning de är ekonomiskt utjämnande.
Visar inlägg med etikett historia. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett historia. Visa alla inlägg
lördag 31 juli 2010
onsdag 21 juli 2010
Välfärd under svärdet
Verkasomandra granskar partiprogrammen:
Den antagligen allra viktigaste händelsen på jorden under de senaste hundra miljoner åren, som haft betydelse för oss som människor, var den meteoritkrasch som ödelade i stort sett allt liv på planeten. Dinosauriernas tid var förbi. Det skulle dröja länge innan mera avancerade livsformer utvecklades på vår planet. Människan har i stort sett bara levt här den senaste procentenheten av den tid som förflutit sedan dess.
Det enda parti som anlägger ontologiska perspektiv i partiprogrammet är Kd. I avsnittet om kulturpolitiken tar kristdemokraterna fasta på temat om Homo sapiens särart. Man skriver:
”Människans kulturella verksamhet genom historien visar att hon inte kan reduceras till enbart en biologisk varelse med uteslutande materiella behov. I den människosyn som kristdemokraterna bygger på betonas istället vikten av att anlägga ett helhetsperspektiv på människan, där hennes andliga och själsliga dimensioner tas på djupaste allvar”.
Vår tankevärld har från att den tog form präglats av skilda försök att förstå förloppet mellan orsak och händelse. Det är bara under den senaste promillen av människans tidslinje som vi förmått att någorlunda vetenskapligt bespegla kosmos. Dessförinnan tvingades vi söka orsakssambanden i gudarnas värld. När monoteismen (tron på en Gud) etablerades, sökte man i första hand orsakerna till välgång i relationen mellan (honom eller kanske rättare den) och människorna.
Men den ende guden var inte allenarådande. I andras världar fanns en annan sådan Gud. Kampen eller Gudens profeter och proselyter har allt för ofta skett med svärdets hjälp. Idag är medlen mera djävulska i händerna på dem som vill behaga guden genom att döda de otrogna. Än idag är det trosvissa våldet ett av våra värsta välfärdshot.
Det religiösa våldet har kanske bara överträffats av det politiska. För det mesta är det förenat. Förra seklet präglades i vår del av världen mer än något annat av första och andra världskriget, som knappast kan beskyllas för att vara religionskrig, även om Hitler och Stalin dyrkades som gudar. 1900-talets krig fördes i första hand i termer av det egna folkets bästa. Det var den egna rasen eller nationen som skulle få det bättre genom militär kulturexpanision.
Redan under franska revolutionen kom svärdet – eller kanske rättare giljotinen – till flitigt bruk i det som på svenska benämns Välfärdsutskottet. Comité de salut public inom Nationalkonventet. Här förvandlade Robespierres och hans anhängare parollerna frihet, jämlikhet och broderskap till skräckvälde.
Den antagligen allra viktigaste händelsen på jorden under de senaste hundra miljoner åren, som haft betydelse för oss som människor, var den meteoritkrasch som ödelade i stort sett allt liv på planeten. Dinosauriernas tid var förbi. Det skulle dröja länge innan mera avancerade livsformer utvecklades på vår planet. Människan har i stort sett bara levt här den senaste procentenheten av den tid som förflutit sedan dess.
Det enda parti som anlägger ontologiska perspektiv i partiprogrammet är Kd. I avsnittet om kulturpolitiken tar kristdemokraterna fasta på temat om Homo sapiens särart. Man skriver:
”Människans kulturella verksamhet genom historien visar att hon inte kan reduceras till enbart en biologisk varelse med uteslutande materiella behov. I den människosyn som kristdemokraterna bygger på betonas istället vikten av att anlägga ett helhetsperspektiv på människan, där hennes andliga och själsliga dimensioner tas på djupaste allvar”.
Vår tankevärld har från att den tog form präglats av skilda försök att förstå förloppet mellan orsak och händelse. Det är bara under den senaste promillen av människans tidslinje som vi förmått att någorlunda vetenskapligt bespegla kosmos. Dessförinnan tvingades vi söka orsakssambanden i gudarnas värld. När monoteismen (tron på en Gud) etablerades, sökte man i första hand orsakerna till välgång i relationen mellan (honom eller kanske rättare den) och människorna.
Men den ende guden var inte allenarådande. I andras världar fanns en annan sådan Gud. Kampen eller Gudens profeter och proselyter har allt för ofta skett med svärdets hjälp. Idag är medlen mera djävulska i händerna på dem som vill behaga guden genom att döda de otrogna. Än idag är det trosvissa våldet ett av våra värsta välfärdshot.
Det religiösa våldet har kanske bara överträffats av det politiska. För det mesta är det förenat. Förra seklet präglades i vår del av världen mer än något annat av första och andra världskriget, som knappast kan beskyllas för att vara religionskrig, även om Hitler och Stalin dyrkades som gudar. 1900-talets krig fördes i första hand i termer av det egna folkets bästa. Det var den egna rasen eller nationen som skulle få det bättre genom militär kulturexpanision.
Redan under franska revolutionen kom svärdet – eller kanske rättare giljotinen – till flitigt bruk i det som på svenska benämns Välfärdsutskottet. Comité de salut public inom Nationalkonventet. Här förvandlade Robespierres och hans anhängare parollerna frihet, jämlikhet och broderskap till skräckvälde.
tisdag 22 juni 2010
Klass och funktionshinder
Susanne Berg är författaren till detta kapitel vars tema är mycket spännande. Hon är själv rörelsehindrad och har tagit en magisterexamen vid Leeds University i England. Hon har inte genomgått forskarutbildning. Det märks i hennes framställning som skulle behöva en rejäl uppstramning, eftersom en del obegripligheter och förenklingar tynger texten.
Det gäller t ex hennes föreställning om att det var Marx som uppfann klass¬be¬greppet. Tvärtom var det etablerat långt innan honom. (Det Marx tillsammans med Engels) gjorde, var att transformera den hegelianska idealistiska dialektiken till den materialistiska klassanalysens område.
Kapitlet behandlar inte så mycket den så kallade intersektionen mellan klass och funktionshinder. Istället ägnar författaren sig mest åt att återge en del – förvisso intressanta – tankegångar kring olika sätt att se på människor med funktionshinder i den engelska handikappforskningen relaterat till gruppens position inom produktionsapparaten med vad det innebär i relation till samhället i övrigt Till en del hänger detta kanske samman med att många inom den engelska handi-kappforskningen fört diskursen inom dessa ramar. Kanske inte i den omfattning som krävs behandla funktionsnedsättning den mångfald av uttryck som funktionshinder tar sig inte minst från ett klassperspektiv.
Från ett marxistiskt (och för den delen också ett allmänt sociologiskt perspektiv) innebär samhällets skiktning i klasser en reflex av bland annat hur makten är fördelad. Man kan vara funktionshindrad och tillhöra överklass eller för den delen underklassen. Man kan kanske också genom sitt funktionshinder försvinna från en hög social position till en botten just på grund av sitt funktionshinder. Tyvärr är människor med funktionsnedsättningar i långt större utsträckning låginkoms¬t¬tagare, för att inte säga fattiga, än andra. Klassanalys är inte lätt. Det blir inte enklare genom de olika gränssnitt som ryms inom intersektionalitet. Idag finns det en stor grupp av människor som är direkt anställda av enskilda människor med funktionsnedsättningar som personliga assistenter. Dessa är definitivt under¬ordnade sina arbetsgivare – den som uppbär assistansen.
Man kan definitivt hävda att den enkla dialektiken mellan arbete och kapital, som på 1800-talet var utgångspunkten för den marxistiska klassanalysen, är förbi¬sprungen av en allt mer komplex verklighet. Det betyder naturligtvis inte utan att denna motsättning i grundläggande avseende finns kvar och att den också spiller över på människor med funktionshinder. Tyvärr presenteras inga direkta data om de socioekonomiska positionerna för människor med funktionshinder. Det är inte författarens fel. Det beror helt enkelt på att det finns mycket bristfälliga underlag för att analysera dessa.
Inom marxistisk klassanalys har i första hand frågan om hur motsättningarna mellan arbete och kapital manifesterats i det konkreta politiska arbetet upp¬märksammats. I synnerhet har frågan om hur olika ”mellanskikt” lierat sig med eller mot proletariatet eller kapitalägarna diskuterats. Marx själv introducerade begreppet ”trasproletariatet” om de som förlorade sina positioner i det traditionella samhället utan att finna nya som arbetar. Frågan är om inte denna form av klass¬analys ledde till att förhållandena för människor med funktionshinder blev så vidriga som de blev i många delar av det forna socialistiska – eller vad en del kanske skulle kalla för statskapitalistiska – i Östeuropa.
Man skall naturligtvis inte ge Marx skulden för hur hans resonemang kring maktförhållandena på 1850-talet hanterades av de som försökte upphöja hans tänkande till närmast religion. Tvärtom finns det anledning att ta fasta på många andra av hans vetenskapliga bidrag till att förstå hur maktstrukturer i en mark-nadsekonomi kan drabba människor med funktionsnedsättningar. Det gäller
t ex processer som förtingligande och förfrämligande eller som det latiniserat brukar benämnas reifikation och alienation.
I vår värld, så dominerad av penning¬ekonomin som den är, tenderar vi i allt högre utsträckning att analysera relationer till våra medmänniskor i termer av kronor och ören. Frågan är vad det betyder för människor med funktionshinder, som sociala strata tillhör samhällets fattigaste. Ur ett intersektionellt perspektiv skulle kanske frågan snarare resas om vilka skill¬nader det finns mellan de som är rika och fattiga i gruppen som sådan.
Klass – eller om man så vill med ett lite modernare och mera sofistikerat uttryck – socioekonomisk position är naturligtvis av utomordentlig betydelse för att försöka förstå sociala processer relaterade till skilda maktperspektiv. Det gäller naturligtvis också för människor med funktionshinder, ja kanske mer för dem än för andra. Emellertid ges det få ingångar i det här kapitlet för att förstå klassresor i både bokstavliga och bildliga bemärkelse.
Det gäller t ex hennes föreställning om att det var Marx som uppfann klass¬be¬greppet. Tvärtom var det etablerat långt innan honom. (Det Marx tillsammans med Engels) gjorde, var att transformera den hegelianska idealistiska dialektiken till den materialistiska klassanalysens område.
Kapitlet behandlar inte så mycket den så kallade intersektionen mellan klass och funktionshinder. Istället ägnar författaren sig mest åt att återge en del – förvisso intressanta – tankegångar kring olika sätt att se på människor med funktionshinder i den engelska handikappforskningen relaterat till gruppens position inom produktionsapparaten med vad det innebär i relation till samhället i övrigt Till en del hänger detta kanske samman med att många inom den engelska handi-kappforskningen fört diskursen inom dessa ramar. Kanske inte i den omfattning som krävs behandla funktionsnedsättning den mångfald av uttryck som funktionshinder tar sig inte minst från ett klassperspektiv.
Från ett marxistiskt (och för den delen också ett allmänt sociologiskt perspektiv) innebär samhällets skiktning i klasser en reflex av bland annat hur makten är fördelad. Man kan vara funktionshindrad och tillhöra överklass eller för den delen underklassen. Man kan kanske också genom sitt funktionshinder försvinna från en hög social position till en botten just på grund av sitt funktionshinder. Tyvärr är människor med funktionsnedsättningar i långt större utsträckning låginkoms¬t¬tagare, för att inte säga fattiga, än andra. Klassanalys är inte lätt. Det blir inte enklare genom de olika gränssnitt som ryms inom intersektionalitet. Idag finns det en stor grupp av människor som är direkt anställda av enskilda människor med funktionsnedsättningar som personliga assistenter. Dessa är definitivt under¬ordnade sina arbetsgivare – den som uppbär assistansen.
Man kan definitivt hävda att den enkla dialektiken mellan arbete och kapital, som på 1800-talet var utgångspunkten för den marxistiska klassanalysen, är förbi¬sprungen av en allt mer komplex verklighet. Det betyder naturligtvis inte utan att denna motsättning i grundläggande avseende finns kvar och att den också spiller över på människor med funktionshinder. Tyvärr presenteras inga direkta data om de socioekonomiska positionerna för människor med funktionshinder. Det är inte författarens fel. Det beror helt enkelt på att det finns mycket bristfälliga underlag för att analysera dessa.
Inom marxistisk klassanalys har i första hand frågan om hur motsättningarna mellan arbete och kapital manifesterats i det konkreta politiska arbetet upp¬märksammats. I synnerhet har frågan om hur olika ”mellanskikt” lierat sig med eller mot proletariatet eller kapitalägarna diskuterats. Marx själv introducerade begreppet ”trasproletariatet” om de som förlorade sina positioner i det traditionella samhället utan att finna nya som arbetar. Frågan är om inte denna form av klass¬analys ledde till att förhållandena för människor med funktionshinder blev så vidriga som de blev i många delar av det forna socialistiska – eller vad en del kanske skulle kalla för statskapitalistiska – i Östeuropa.
Man skall naturligtvis inte ge Marx skulden för hur hans resonemang kring maktförhållandena på 1850-talet hanterades av de som försökte upphöja hans tänkande till närmast religion. Tvärtom finns det anledning att ta fasta på många andra av hans vetenskapliga bidrag till att förstå hur maktstrukturer i en mark-nadsekonomi kan drabba människor med funktionsnedsättningar. Det gäller
t ex processer som förtingligande och förfrämligande eller som det latiniserat brukar benämnas reifikation och alienation.
I vår värld, så dominerad av penning¬ekonomin som den är, tenderar vi i allt högre utsträckning att analysera relationer till våra medmänniskor i termer av kronor och ören. Frågan är vad det betyder för människor med funktionshinder, som sociala strata tillhör samhällets fattigaste. Ur ett intersektionellt perspektiv skulle kanske frågan snarare resas om vilka skill¬nader det finns mellan de som är rika och fattiga i gruppen som sådan.
Klass – eller om man så vill med ett lite modernare och mera sofistikerat uttryck – socioekonomisk position är naturligtvis av utomordentlig betydelse för att försöka förstå sociala processer relaterade till skilda maktperspektiv. Det gäller naturligtvis också för människor med funktionshinder, ja kanske mer för dem än för andra. Emellertid ges det få ingångar i det här kapitlet för att förstå klassresor i både bokstavliga och bildliga bemärkelse.
söndag 6 juni 2010
Funktionshindersintersektionalitet
I boken är det emellertid funktionshinder som fokuseras ur ett intersektionellt perspektiv. De olika författarna tar upp flera värdefulla resonemang, som jag skall återge framöver. Boken har redigerats i två olika delar. I den första behandlas intersektionalitet mellan funktionsnedsättningar och andra dimensioner. Dessa har redaktörerna valt utifrån att de kan antas spela en stor roll när det gäller att påverka livssituationen, livskarriären och identiteten. Det är även de sektorer som ofta omnämns i diskussionerna om intersektionalitet. Här tar man alltså upp områden som kön, klass, sexuell läggning och ålder. Däremot – och det visar naturligtvis sårbarheten i hela begreppet – diskuterar man inte intersektionaliteten mellan olika typer av funktionsnedsättningar.
För människor med olika kroppsliga besvär och sjukdomar (som vi med någon form av mekanisk metafor kring en hackande motor eller maskin envisas med att kalla för funktionsnedsättningar), trots att det ibland rör sig om funktionsförlust påverkas ju i hög grad ifråga om identitet, livsmöjligheter och maktordning ifall man har flera olika typer av somatiska, psykiska långvariga besvär. Bortsett från den totala bristen på denna – var en del av de medverkande kallar för – intersektion, finns det många uppslag av intressanta hänvisningar som görs i de olika kapitlen kring de skilda grupperna.
Den teoretiskt mest intressanta delen är otvetydigt den andra. Här förhåller sig författarna kanske mera kritiska till intersektionalitet som begrepp. Här avser man att visa hur intersektionaliteten kan förstås ur olika perspektiv och hur man kan hantera denna förståelse för att utöka kunskap om människor med funktions¬¬hinder. Man tar upp centrala idétraditioner som den kritiska realismen, social¬konstruktionism, statistik och intersektionalitet och sist men inte minst hur inter¬sektionalitet relaterar sig till systemteoretiska diskurser som ofta idag används för att kunna göra kultur- och samhällsanalyser.
För människor med olika kroppsliga besvär och sjukdomar (som vi med någon form av mekanisk metafor kring en hackande motor eller maskin envisas med att kalla för funktionsnedsättningar), trots att det ibland rör sig om funktionsförlust påverkas ju i hög grad ifråga om identitet, livsmöjligheter och maktordning ifall man har flera olika typer av somatiska, psykiska långvariga besvär. Bortsett från den totala bristen på denna – var en del av de medverkande kallar för – intersektion, finns det många uppslag av intressanta hänvisningar som görs i de olika kapitlen kring de skilda grupperna.
Den teoretiskt mest intressanta delen är otvetydigt den andra. Här förhåller sig författarna kanske mera kritiska till intersektionalitet som begrepp. Här avser man att visa hur intersektionaliteten kan förstås ur olika perspektiv och hur man kan hantera denna förståelse för att utöka kunskap om människor med funktions¬¬hinder. Man tar upp centrala idétraditioner som den kritiska realismen, social¬konstruktionism, statistik och intersektionalitet och sist men inte minst hur inter¬sektionalitet relaterar sig till systemteoretiska diskurser som ofta idag används för att kunna göra kultur- och samhällsanalyser.
torsdag 20 maj 2010
Konst och läkekonst
Karolinska Institutet fyller 200 år. Detta firas bland annat med en spännande utställning från KI:s Medicinskhistoriska bibliotek - ett av världens främsta. Hagströmmerbiblioteket , som det heter, visar fram sig på Valdemarsudde. Efter att tagit del av de första resentionerna i massmedia, är det självklart att man blir sugen på att besöka Prins Eugens estetiska Mecka. Eller vad tycker Ni, jag låter texten från Valdemars udde informera.
Läke Konst
8 maj - 29 augusti 2010
Medicinska bok- och bildskatter från medeltid till Lennart Nilsson
Från Vesalius muskelmannekänger till Lennart Nilssons fotografier av mikrokosmos. Från 1500-talets fantasifulla monsterböcker till originalfotografier av sårade under Amerikanska Inbördeskriget.
I samarbete med Karolinska Institutet ställer Waldemarsudde ut medicinsk illustrationskonst, som sällan eller aldrig tidigare visats för allmänheten. I samarbete med Karolinska Institutet (KI) visar Waldemarsudde bok- och bildskatter från en av världens främsta samlingar av äldre medicinska böcker - Hagströmerbiblioteket vid KI. Biblioteket rymmer cirka 35 000 volymer och hundratusentals bilder. Med anledning av KI:s 200-årsjubileum har de finaste och mest intressanta planschverken valts ut till utställningen Läke Konst.
- Det här är inte bara ett kulturarv, det är ett medicinhistoriskt världsarv som vi nu visar för allmänheten, säger Ove Hagelin, föreståndare för Hagströmerbiblioteket och hedersdoktor vid KI. Det är bildkonst som i läkekonstens tjänst har förändrat människans villkor.
Utställningen visar illustrerade böcker och planschverk från 1400-talet till idag. Där finns handkolorerade träsnitt i 1500-talets örtaböcker, anatomiska atlaser med magnifika kopparstick från 1600-talet, mikroskopböcker från 1700-talet med de första avbildningarna av det blotta ögat inte kan se, och de mest berömda bildverken i barnförlossningskonstens historia. Illustrationerna speglar också dåtidens intresse för det avvikande. Här visas de mest kända monsterböckerna från 1500- och 1600-talet och handkolorerade litografier från 1800-talet över såväl hudsjukdomar och tatueringar som ögats anatomi.
En särskild del ägnas åt det medicinska fotografiets historia med originalfotografier från de sårade under Amerikanska Inbördeskriget, Darwins studier av människans och djurens sätt att uttrycka känslor, och de allra första Röntgenfotografierna från 1896. Men också Lennart Nilssons berömda fotografier av kroppens inre.
- Flera av dessa magnifika planschverk hör till de finaste som någonsin gjorts, även om motiven inte alltid är så angenäma att betrakta. Det är inte bara vetenskap, betonar Ove Hagelin, det är också konst på hög nivå.
Hagströmerbiblioteket, uppkallat efter Karolinska Institutets första rektor Anders Johan Hagströmer, bildades 1997 för att ta hand om de värdefulla samlingarna vid Karolinska Institutet och Svenska Läkaresällskapets bibliotek. Biblioteket har en av världens finaste medicinhistoriska boksamlingar.
Läs mer om Hagströmerbiblioteket
__________________________________________________________________________________________
Programkvällar:
Söndag 23 maj kl. 15.00 Växter i läkekonsten
Trädgårdsmästare Marina Rydberg föreläser om örtagårds- och läkeväxter.
Torsdag 27 maj kl. 18.00 Bilden i läkekonsten
Hedersdoktor Ove Hagelin föreläser om illustrationer i läkekonstens tjänst från 1500-talet fram till 1840-talet
Läke Konst
8 maj - 29 augusti 2010
Medicinska bok- och bildskatter från medeltid till Lennart Nilsson
Från Vesalius muskelmannekänger till Lennart Nilssons fotografier av mikrokosmos. Från 1500-talets fantasifulla monsterböcker till originalfotografier av sårade under Amerikanska Inbördeskriget.
I samarbete med Karolinska Institutet ställer Waldemarsudde ut medicinsk illustrationskonst, som sällan eller aldrig tidigare visats för allmänheten. I samarbete med Karolinska Institutet (KI) visar Waldemarsudde bok- och bildskatter från en av världens främsta samlingar av äldre medicinska böcker - Hagströmerbiblioteket vid KI. Biblioteket rymmer cirka 35 000 volymer och hundratusentals bilder. Med anledning av KI:s 200-årsjubileum har de finaste och mest intressanta planschverken valts ut till utställningen Läke Konst.
- Det här är inte bara ett kulturarv, det är ett medicinhistoriskt världsarv som vi nu visar för allmänheten, säger Ove Hagelin, föreståndare för Hagströmerbiblioteket och hedersdoktor vid KI. Det är bildkonst som i läkekonstens tjänst har förändrat människans villkor.
Utställningen visar illustrerade böcker och planschverk från 1400-talet till idag. Där finns handkolorerade träsnitt i 1500-talets örtaböcker, anatomiska atlaser med magnifika kopparstick från 1600-talet, mikroskopböcker från 1700-talet med de första avbildningarna av det blotta ögat inte kan se, och de mest berömda bildverken i barnförlossningskonstens historia. Illustrationerna speglar också dåtidens intresse för det avvikande. Här visas de mest kända monsterböckerna från 1500- och 1600-talet och handkolorerade litografier från 1800-talet över såväl hudsjukdomar och tatueringar som ögats anatomi.
En särskild del ägnas åt det medicinska fotografiets historia med originalfotografier från de sårade under Amerikanska Inbördeskriget, Darwins studier av människans och djurens sätt att uttrycka känslor, och de allra första Röntgenfotografierna från 1896. Men också Lennart Nilssons berömda fotografier av kroppens inre.
- Flera av dessa magnifika planschverk hör till de finaste som någonsin gjorts, även om motiven inte alltid är så angenäma att betrakta. Det är inte bara vetenskap, betonar Ove Hagelin, det är också konst på hög nivå.
Hagströmerbiblioteket, uppkallat efter Karolinska Institutets första rektor Anders Johan Hagströmer, bildades 1997 för att ta hand om de värdefulla samlingarna vid Karolinska Institutet och Svenska Läkaresällskapets bibliotek. Biblioteket har en av världens finaste medicinhistoriska boksamlingar.
Läs mer om Hagströmerbiblioteket
__________________________________________________________________________________________
Programkvällar:
Söndag 23 maj kl. 15.00 Växter i läkekonsten
Trädgårdsmästare Marina Rydberg föreläser om örtagårds- och läkeväxter.
Torsdag 27 maj kl. 18.00 Bilden i läkekonsten
Hedersdoktor Ove Hagelin föreläser om illustrationer i läkekonstens tjänst från 1500-talet fram till 1840-talet
lördag 15 maj 2010
Den norske Fröding
För de som liksom jag tycker att Gustaf Fröding är en av vårt lands förnämsta skalder, är det minst sagt morsamt att få stifta bekantskap med hans norska historia. Att denna fått en pånyttfödelse och blivit mera klarlagd beror i hög grad på den norske entusiasten i Frödingsällskapet O. Henrik Akeleye Braastad
Genom hans arbete har vi kunnat läsa om bland annat den tid som Fröding tillbringade på Suttestads sanatorium utanför Lillehammer. I realiteten var det ett sjukhus för människor med varierande psykiatriska sjukdomstillstånd. Den store norske radikale humanisten psykiatrikern och överläkaren Johan Scharffenberg (1869-1965)har avfärdat teorierna om att Gustaf Fröding skulle ha lidit av schizofreni. Att han från och till led av psykisk ohälsa, kanske manodepressiva tillstånd, är ovedersägligt.
Vad få känner till, är hur Fröding under sina vårdtillfällen i Norge fick tillfälle att utveckla kontakterna med ledande kulturpersonligheter och radikala politiker i Norge. Sålunda hade han en mycket nära kontakt med Fernanda Nissen, en framträdande feminist gift med läkaren och redaktören för Socialdemokraten, Oscar Nissen, senare också under en period ledare för det norska Arbeiderpartiet. Frågan är om inte Fröding rent av hade ett mera stimulerande intellektuellt liv som patient i Lillehammer än som journalist på Karlstad-tidningen. Det var i alla fall på Suttestad som han sammanställde den ur sedlighetsmoralistisk synpunkt så revolutionerande diktsamlingen Stänk och flikar.
Under alla omständigheter är Gustaf Fröding ett av de bästa svenska skaldeexemplen på hur man även om den psykiska sjukdomen – kanske depression eller alkoholism eller bådadera – i varje fall tidvis går att förena med en skapande poetisk kraft som är få förunnade. Hans förstlingsverk Guitarr och dragharmonika (1891) kom för övrigt också ut som ett resultat av vistelsen på en annan nervkuranstalt, Görlitz i Tyskland. Det finns nog all anledning att begrunda.hur man inom vissa delar av mentalvården för mer än hundra år sedan såg patienterna som intressanta medmänniskor där skapande och förnyelse bedömdes som självklart latenta drag hos dem. Schaffenbergs betydande insikter i Frödings verk och liv har bland annat genom O. Henrik Akeleye Braastads arbeten gett oss nya föreställningar om hur psykiatrin kan vara en dörröppnare, mer än genom direkt terapi, det satte också spår i Frödings poesi. Frågan är om något liknande sker inom mentalvården idag. Förvisso är det många av vårt lands främst kulturpersonligheter som haft betydande psykiska besvär (eller om man så vill funktionshinder). Det finns mycket att tillägga i ämnet.
Stig Larsson
Genom hans arbete har vi kunnat läsa om bland annat den tid som Fröding tillbringade på Suttestads sanatorium utanför Lillehammer. I realiteten var det ett sjukhus för människor med varierande psykiatriska sjukdomstillstånd. Den store norske radikale humanisten psykiatrikern och överläkaren Johan Scharffenberg (1869-1965)har avfärdat teorierna om att Gustaf Fröding skulle ha lidit av schizofreni. Att han från och till led av psykisk ohälsa, kanske manodepressiva tillstånd, är ovedersägligt.
Vad få känner till, är hur Fröding under sina vårdtillfällen i Norge fick tillfälle att utveckla kontakterna med ledande kulturpersonligheter och radikala politiker i Norge. Sålunda hade han en mycket nära kontakt med Fernanda Nissen, en framträdande feminist gift med läkaren och redaktören för Socialdemokraten, Oscar Nissen, senare också under en period ledare för det norska Arbeiderpartiet. Frågan är om inte Fröding rent av hade ett mera stimulerande intellektuellt liv som patient i Lillehammer än som journalist på Karlstad-tidningen. Det var i alla fall på Suttestad som han sammanställde den ur sedlighetsmoralistisk synpunkt så revolutionerande diktsamlingen Stänk och flikar.
Under alla omständigheter är Gustaf Fröding ett av de bästa svenska skaldeexemplen på hur man även om den psykiska sjukdomen – kanske depression eller alkoholism eller bådadera – i varje fall tidvis går att förena med en skapande poetisk kraft som är få förunnade. Hans förstlingsverk Guitarr och dragharmonika (1891) kom för övrigt också ut som ett resultat av vistelsen på en annan nervkuranstalt, Görlitz i Tyskland. Det finns nog all anledning att begrunda.hur man inom vissa delar av mentalvården för mer än hundra år sedan såg patienterna som intressanta medmänniskor där skapande och förnyelse bedömdes som självklart latenta drag hos dem. Schaffenbergs betydande insikter i Frödings verk och liv har bland annat genom O. Henrik Akeleye Braastads arbeten gett oss nya föreställningar om hur psykiatrin kan vara en dörröppnare, mer än genom direkt terapi, det satte också spår i Frödings poesi. Frågan är om något liknande sker inom mentalvården idag. Förvisso är det många av vårt lands främst kulturpersonligheter som haft betydande psykiska besvär (eller om man så vill funktionshinder). Det finns mycket att tillägga i ämnet.
Stig Larsson
söndag 18 april 2010
Stigs vinkaelder har stängts
Allt sedan ungdomen har jag haft en viss förkärlek för Stigs vinkaelder på Helgolandsgade i Köpenhamn. Redan vid mitt första besök upplevde jag någon slags diffus tillhörighet hit. Antagligen var det den ursprunglige ägarens förnamn, som gav mig lite av en känsla av att jag hade en egen krog, alldeles i närheten av Vesterbrogade och Hovedbangaarden.
Det har gått rätt många decennier sedan jag första gången ställde mina steg ner för halvtrappan till de välinsuttna stoppade stolarna och sofforna i den av cigaretter, cigarrer och piprök inpyrda lokaliteterna. Här serverades lun leverpastej, fiskefilé med remoulade, fleskesteg eller forloren skildpaddsuppe. Det danska kökenets etablerade rätter kunde intas med vin, men de flesta valde dock mellan Tuborg och Carlsberg.
Stigs vinkaelder betecknades med undertiteln ”den jydske ambassade”. Detta var en gång i tiden den resturation i Kongens by dit jylläningarna ofta valde att förlägga en del möten vid sina resor till olika kulturella, politiska och inte minst affärsmässiga åtaganden. Känslan av att som skåning på samma sätt som folket från Jylland ha ett ställe att komma till ledde mig ofta hit vid mina köpenhamnsbesök. Jag har varit här med många vänner men också med barn. När man talade om krogkultur i København stavades det för mig i första hand Stigs vinkaelder.
För ett tag sedan meddelade en gammal norsk vän att han skulle på ett nordiskt möte i København och undrade om vi inte kunde ses i anslutning härtill. Det kunde vi. Naturligtvis föreslår jag honom att vi kan träffas på Stigs vinkalder, eftersom han kommer med tåg till Hovedbangaarden.
Vi bestämmer att jag kommer dit klockan två. Trots bistert vinterväder med inställda tåg och till råga på allt ett stort ombyggnadsarbete på Malmö centralstation för den planerade citytunneln lyckas jag nå Hovedbangaarden i rimlig tid. Jag tar vägen via Istedgade – den en gång i tiden så ökända porr- och prostitutionsgatan - dit en av utgångarna leder. Jag springer på Njål_Petter – min norske vän – som kommer från Helgolandsgade. Där kan han inte finna Stigs vindkaelder. Eftersom jag för säkerhets skull kollat på nätet att krogen fortfarande fanns kvar, bad jag honom att följa med mig dit igen.
Nej, där fanns inte längre någon krog, däremot en gallergrind vid dess gamla entré. Sagan Stigs vinkaelder var all.
Vid mitt senaste besök – var det två eller tre år sedan? – hade krogen tydligen övertagits av ett vietnamesiskt ägarpar. Fortfarande serverades det bara danska rätter. Ingenting i möbleringen eller utrustningen tycktes ha förändrats. Fortfarande fanns till och med mynttelefonen kvar vid sidan om toaletten. Ändå verkade den Jydske ambassade andas ut någonting som fick mig att ana förändringar. Jag inbillade mig dock inte att det skulle vara mitt sista besök här.
Krogdöden drabbar många etablissemang i en överetablerad bransch. Jag har en annan norsk vän, Ole-Henrik har berättat för mig att han hade träffat den senaste danske ägaren i Norge. Denne hade kanske förhoppningar om att affärerna skulle gå mera smort i Nordens främsta oljeland. Han hade i varje fall slagit ner bopålarna där.
När jag så står där med Njål-Petter och kan konstatera att epoken Stig vinkaelder tycks vara över, är det inte utan en viss sorg - över vad är kanske lite oklart. Möjligen över att ett ställe som per definition i sin undertext ville vara en plats för jylläningarna och därmed andra utombyare. Kanske för att det inte längre finns en krog som bär mitt namn i Nordens huvudstad (Stockholmarna får försöka så gott de kan tävla om epitetet). Kanske bara för att jag har en hel del trevliga minnen härifrån.
Då jag stod där i kylan på Helgolandsgade, kom jag att tänka på att jag förra våren var på väg till Helgoland – utan att jag kom dit. Det handlade om olämpliga färjeavgångar från Bremen.
När jag blir varse trappan ner från gatan som fått namnet efter denna mytomspunna ö ner till lokalen med kanske de femtio sittplatserna. Det slår mig plötsligt att så är det ytterligare en krog som gått omkull och som varit helt otillgänglig för människor som är rullstolsburna.
Med största sannolikhet är detta inte skälet till att man fick bomma igen. Det är nämligen mera regel än undantag att en krog i Danmark (och i Sverige) är tillgänglig för rullstolar.
Sakteliga gör sig dock den ökade tillgängligheten för människor med funktionshinder också gällande. Dessvärre tillhör krogarna de mest senfärdiga. Restauranger med traditioner och sekler i sin historik finns ofta placerade i källare, där ju matvaror och drycker hade bästa förutsättningar att förvaras. När de förtärs mår gästerna bäst, i fall det sker på gatuplan.
Anpassning av gamla ärevördiga lokaliteter till rullstolar eller barnvagnar är förstås förenade med en del kostnader. Byggnadsminnesmässigt är det för det mesta inga oöverkomliga problem. Återställbarhetsprincipen är det som gäller. Dessvärre är tillgängligheten till alla de privatdrivna etablissemangen med mer eller mindre tydliga kulturella förtecken, som finns hos oss i Skandinavien i form av krogar, gallerier, cabareer, caféer, biografer, scener, museer, musikpubar eller allt vad det heter, inte skyldiga att göra några anpassningar för att driva verksamheten vidare. Stigs vinkaelder gick omkull inte på grund av krav på handikappanpassning. Snarare tvärtom.
Med tiden blev gästerna äldre och äldre. Vesterbro bespeglade sig i krogens utveckling. Stadsdelen, en av de mest centrala, var för hundra år navet för alla resande till huvudstaden, inte minst de mest framgångsrika jylänningarna. På 60- och 70-talet, när bilarna tog över inrikesresandet, förföll stadsdelen. Här fick de utstötta sina tillfälliga bostäder. Knarklangare och kopplare tog greppet om Vesterbro. De nådde nog aldrig riktigt fram till Stigs vinkaelder. Resturationen överlevde Vesterbros förfall och tillkvicknade också rätt väl på 80- och 90-talen – eller firserna og halvfemserna som man säger i Danmark.
Efter millenniumskiftet och lågräntepolitiken blev Vesterbro definitivt platsen där människor med många pengar hade råd att bo. En växande del av dem lämnade hus och have i stadens utkanter med bra betalning. En del – kanske särskilt de som är bördiga från Jylland – blev besökare på Stigs vinkaelder. I takt med rollatortätheten i området blev det dock färre besökare här. Att tänka på att kunna investera i någon form av bättre tillgänglighet skulle nog inte ägarna kunna göra. Inkomsterna räckte helt enkelt inte till.
De många privata kultur- och nöjesställena utestänger i de flesta fall rullstolsburna och i accelererande takt allt fler människor på grund av ålderns minskade rörlighet. Det är egendomligt att man inte hittar olika stödformer – t ex lån för tillgänglighetsförbättringar som i sig kan vara incitament för både ägare och långivare (läs staten). Det var kanske denna möjlighet som restauratörerna på Stigs vinkaelder saknade.
Nostalgitrippar i all ära, men förändring kan åstadkommas både med kontinuitet och konkret konstruktion. Inom krogbranschen är det en strid på kniven (inte bara vid lökhackandet). Dessvärre kommer de även till pass som vapen vid kriminell beskyddarverksamhet och utpressning. Den seriösa krogkontrollen, som kommunerna ska ägna sig åt, tar för det mesta sikte enbart på alkoholhanteringen och skatteskulder. Det är dags att man börjar kolla efterlevnad av handikappanpassning också. Det borde ha varit självklart sedan länge, men för att det i praktiken ska fungera måste olika förändringsinstrument skapas. Kanske kan Stigs vinkaelder återuppstå, om inte på Vesterbro så kanske i Gamla stan eller på en tvärgata till Karl Johan. Norden borde kunna visa vägen till ett krogliv för alla. Det vore en kulturgärning som heter duga.
Det här är nog första gången jag skriver om krogar sedan jag hade en text i anslutning till Enqvists och Ehnmarks fantastiska pjäs Chez Nous i Dramatens programtidning för trettio år sedan. Tyvärr har de svarta affärerna i branschen knappast blivit mindre sedan dess. Antagligen inte heller besvären att komma in för dem som har rullstolar eller barnvagnar.
Stig Larsson
Det har gått rätt många decennier sedan jag första gången ställde mina steg ner för halvtrappan till de välinsuttna stoppade stolarna och sofforna i den av cigaretter, cigarrer och piprök inpyrda lokaliteterna. Här serverades lun leverpastej, fiskefilé med remoulade, fleskesteg eller forloren skildpaddsuppe. Det danska kökenets etablerade rätter kunde intas med vin, men de flesta valde dock mellan Tuborg och Carlsberg.
Stigs vinkaelder betecknades med undertiteln ”den jydske ambassade”. Detta var en gång i tiden den resturation i Kongens by dit jylläningarna ofta valde att förlägga en del möten vid sina resor till olika kulturella, politiska och inte minst affärsmässiga åtaganden. Känslan av att som skåning på samma sätt som folket från Jylland ha ett ställe att komma till ledde mig ofta hit vid mina köpenhamnsbesök. Jag har varit här med många vänner men också med barn. När man talade om krogkultur i København stavades det för mig i första hand Stigs vinkaelder.
För ett tag sedan meddelade en gammal norsk vän att han skulle på ett nordiskt möte i København och undrade om vi inte kunde ses i anslutning härtill. Det kunde vi. Naturligtvis föreslår jag honom att vi kan träffas på Stigs vinkalder, eftersom han kommer med tåg till Hovedbangaarden.
Vi bestämmer att jag kommer dit klockan två. Trots bistert vinterväder med inställda tåg och till råga på allt ett stort ombyggnadsarbete på Malmö centralstation för den planerade citytunneln lyckas jag nå Hovedbangaarden i rimlig tid. Jag tar vägen via Istedgade – den en gång i tiden så ökända porr- och prostitutionsgatan - dit en av utgångarna leder. Jag springer på Njål_Petter – min norske vän – som kommer från Helgolandsgade. Där kan han inte finna Stigs vindkaelder. Eftersom jag för säkerhets skull kollat på nätet att krogen fortfarande fanns kvar, bad jag honom att följa med mig dit igen.
Nej, där fanns inte längre någon krog, däremot en gallergrind vid dess gamla entré. Sagan Stigs vinkaelder var all.
Vid mitt senaste besök – var det två eller tre år sedan? – hade krogen tydligen övertagits av ett vietnamesiskt ägarpar. Fortfarande serverades det bara danska rätter. Ingenting i möbleringen eller utrustningen tycktes ha förändrats. Fortfarande fanns till och med mynttelefonen kvar vid sidan om toaletten. Ändå verkade den Jydske ambassade andas ut någonting som fick mig att ana förändringar. Jag inbillade mig dock inte att det skulle vara mitt sista besök här.
Krogdöden drabbar många etablissemang i en överetablerad bransch. Jag har en annan norsk vän, Ole-Henrik har berättat för mig att han hade träffat den senaste danske ägaren i Norge. Denne hade kanske förhoppningar om att affärerna skulle gå mera smort i Nordens främsta oljeland. Han hade i varje fall slagit ner bopålarna där.
När jag så står där med Njål-Petter och kan konstatera att epoken Stig vinkaelder tycks vara över, är det inte utan en viss sorg - över vad är kanske lite oklart. Möjligen över att ett ställe som per definition i sin undertext ville vara en plats för jylläningarna och därmed andra utombyare. Kanske för att det inte längre finns en krog som bär mitt namn i Nordens huvudstad (Stockholmarna får försöka så gott de kan tävla om epitetet). Kanske bara för att jag har en hel del trevliga minnen härifrån.
Då jag stod där i kylan på Helgolandsgade, kom jag att tänka på att jag förra våren var på väg till Helgoland – utan att jag kom dit. Det handlade om olämpliga färjeavgångar från Bremen.
När jag blir varse trappan ner från gatan som fått namnet efter denna mytomspunna ö ner till lokalen med kanske de femtio sittplatserna. Det slår mig plötsligt att så är det ytterligare en krog som gått omkull och som varit helt otillgänglig för människor som är rullstolsburna.
Med största sannolikhet är detta inte skälet till att man fick bomma igen. Det är nämligen mera regel än undantag att en krog i Danmark (och i Sverige) är tillgänglig för rullstolar.
Sakteliga gör sig dock den ökade tillgängligheten för människor med funktionshinder också gällande. Dessvärre tillhör krogarna de mest senfärdiga. Restauranger med traditioner och sekler i sin historik finns ofta placerade i källare, där ju matvaror och drycker hade bästa förutsättningar att förvaras. När de förtärs mår gästerna bäst, i fall det sker på gatuplan.
Anpassning av gamla ärevördiga lokaliteter till rullstolar eller barnvagnar är förstås förenade med en del kostnader. Byggnadsminnesmässigt är det för det mesta inga oöverkomliga problem. Återställbarhetsprincipen är det som gäller. Dessvärre är tillgängligheten till alla de privatdrivna etablissemangen med mer eller mindre tydliga kulturella förtecken, som finns hos oss i Skandinavien i form av krogar, gallerier, cabareer, caféer, biografer, scener, museer, musikpubar eller allt vad det heter, inte skyldiga att göra några anpassningar för att driva verksamheten vidare. Stigs vinkaelder gick omkull inte på grund av krav på handikappanpassning. Snarare tvärtom.
Med tiden blev gästerna äldre och äldre. Vesterbro bespeglade sig i krogens utveckling. Stadsdelen, en av de mest centrala, var för hundra år navet för alla resande till huvudstaden, inte minst de mest framgångsrika jylänningarna. På 60- och 70-talet, när bilarna tog över inrikesresandet, förföll stadsdelen. Här fick de utstötta sina tillfälliga bostäder. Knarklangare och kopplare tog greppet om Vesterbro. De nådde nog aldrig riktigt fram till Stigs vinkaelder. Resturationen överlevde Vesterbros förfall och tillkvicknade också rätt väl på 80- och 90-talen – eller firserna og halvfemserna som man säger i Danmark.
Efter millenniumskiftet och lågräntepolitiken blev Vesterbro definitivt platsen där människor med många pengar hade råd att bo. En växande del av dem lämnade hus och have i stadens utkanter med bra betalning. En del – kanske särskilt de som är bördiga från Jylland – blev besökare på Stigs vinkaelder. I takt med rollatortätheten i området blev det dock färre besökare här. Att tänka på att kunna investera i någon form av bättre tillgänglighet skulle nog inte ägarna kunna göra. Inkomsterna räckte helt enkelt inte till.
De många privata kultur- och nöjesställena utestänger i de flesta fall rullstolsburna och i accelererande takt allt fler människor på grund av ålderns minskade rörlighet. Det är egendomligt att man inte hittar olika stödformer – t ex lån för tillgänglighetsförbättringar som i sig kan vara incitament för både ägare och långivare (läs staten). Det var kanske denna möjlighet som restauratörerna på Stigs vinkaelder saknade.
Nostalgitrippar i all ära, men förändring kan åstadkommas både med kontinuitet och konkret konstruktion. Inom krogbranschen är det en strid på kniven (inte bara vid lökhackandet). Dessvärre kommer de även till pass som vapen vid kriminell beskyddarverksamhet och utpressning. Den seriösa krogkontrollen, som kommunerna ska ägna sig åt, tar för det mesta sikte enbart på alkoholhanteringen och skatteskulder. Det är dags att man börjar kolla efterlevnad av handikappanpassning också. Det borde ha varit självklart sedan länge, men för att det i praktiken ska fungera måste olika förändringsinstrument skapas. Kanske kan Stigs vinkaelder återuppstå, om inte på Vesterbro så kanske i Gamla stan eller på en tvärgata till Karl Johan. Norden borde kunna visa vägen till ett krogliv för alla. Det vore en kulturgärning som heter duga.
Det här är nog första gången jag skriver om krogar sedan jag hade en text i anslutning till Enqvists och Ehnmarks fantastiska pjäs Chez Nous i Dramatens programtidning för trettio år sedan. Tyvärr har de svarta affärerna i branschen knappast blivit mindre sedan dess. Antagligen inte heller besvären att komma in för dem som har rullstolar eller barnvagnar.
Stig Larsson
fredag 26 mars 2010
Från idiot till medborgare - i skuggan av rashygien
Karl Grunewald tar naturligtvis upp de rashygieniska tankarna, som gjorde gällande att om inte tvångssterilisering, äktenskapsförbud och andra liknande åtgärder riktades till vissa grupper av befolkningen, skulle denna så småningom domineras av idioter. Han kommer mera i förbigående in på svenska tankegångar kring eutanasi och visar också hur ledande svenska politiker var redo att tillgripa så kallade barmhärtighetsmord för att vårda landets finanser.
Är det något som jag saknar i boken är det en mera utförlig redogörelse för eutanasiprogrammet i Hitlertyskland, där systematisk industriell avlivning av handikappade barn i allmänhet och utvecklingsstörda i synnerhet igångsattes som en första etapp i Förintelsen. Visserligen citerar Karl Grunewald en kollega, som med rätta hävdar att Hitler har gjort mänskligheten oerhört mycket mer skada än samtliga utvecklingsstörda barn tillsammans någonsin gjort. Men han kunde kanske utveckla dessa resonemang något med exempel från just det nazistiska eutanasiprogrammet. I en mening kan man ju faktiskt säga att dess offer har bidragit till att skapa en drägligare värld. Reaktionen på Hitlertysklands fasansfulla förbrytelser – inte minst mot utvecklingsstörda barn – innebar de första stegen mot en internationell humanistisk präglad rättsordning som kom till uttryck i den allmänna deklarationen om de mänskliga rättigheterna.
Egentligen är det den historia, som följer efter andra världskrigets slut, såsom den ter sig i Sverige för barn med intellektuella funktionsnedsättningar, som är bokens främsta styrka. Det är under denna tid som författaren nästan bokstavligt talat själv stod på barrikaderna för att gå i bräschen för bättre villkor för den här gruppen barn. Sålunda beskriver han i detalj lagstiftningsarbetet och dess tillämpningar. Under senare hälften av förra seklet kan man notera att nya lagar på området kom både 1954, 1967, 1985 och 1993 med LSS och assistanslagen. Lagstiftningen ägnas en särskild del av boken. Denna blir en spännande läsning eftersom författaren förmår att ge struktur och helhetsgestaltning med förankring i vad som ibland kallas de förståndshandikappades och deras familjers vardag. Detta blir kanske ännu mera tydligt i bokens sista del, som handlar om de skilda omsorgsformerna. De kan vara skolhem, särskola, arbetshem, familjevård, asyler, vårdhem, sinnessjukhus, specialsjukhus eller öppna omsorger. Det är de senare som är de dominerande idag. Men vägen dit var lång och fylld med vedermödor och det är dessa som förtjänstfullt bespeglas i denna del.
Är det något som jag saknar i boken är det en mera utförlig redogörelse för eutanasiprogrammet i Hitlertyskland, där systematisk industriell avlivning av handikappade barn i allmänhet och utvecklingsstörda i synnerhet igångsattes som en första etapp i Förintelsen. Visserligen citerar Karl Grunewald en kollega, som med rätta hävdar att Hitler har gjort mänskligheten oerhört mycket mer skada än samtliga utvecklingsstörda barn tillsammans någonsin gjort. Men han kunde kanske utveckla dessa resonemang något med exempel från just det nazistiska eutanasiprogrammet. I en mening kan man ju faktiskt säga att dess offer har bidragit till att skapa en drägligare värld. Reaktionen på Hitlertysklands fasansfulla förbrytelser – inte minst mot utvecklingsstörda barn – innebar de första stegen mot en internationell humanistisk präglad rättsordning som kom till uttryck i den allmänna deklarationen om de mänskliga rättigheterna.
Egentligen är det den historia, som följer efter andra världskrigets slut, såsom den ter sig i Sverige för barn med intellektuella funktionsnedsättningar, som är bokens främsta styrka. Det är under denna tid som författaren nästan bokstavligt talat själv stod på barrikaderna för att gå i bräschen för bättre villkor för den här gruppen barn. Sålunda beskriver han i detalj lagstiftningsarbetet och dess tillämpningar. Under senare hälften av förra seklet kan man notera att nya lagar på området kom både 1954, 1967, 1985 och 1993 med LSS och assistanslagen. Lagstiftningen ägnas en särskild del av boken. Denna blir en spännande läsning eftersom författaren förmår att ge struktur och helhetsgestaltning med förankring i vad som ibland kallas de förståndshandikappades och deras familjers vardag. Detta blir kanske ännu mera tydligt i bokens sista del, som handlar om de skilda omsorgsformerna. De kan vara skolhem, särskola, arbetshem, familjevård, asyler, vårdhem, sinnessjukhus, specialsjukhus eller öppna omsorger. Det är de senare som är de dominerande idag. Men vägen dit var lång och fylld med vedermödor och det är dessa som förtjänstfullt bespeglas i denna del.
torsdag 25 mars 2010
Från idiot till medborgare - om anstalter
De första anstalterna hade redan börjat byggas i Schweiz på 1830-talet får vi veta i Karl Grunewalds bok. Så småningom blev den ledande schweizaren Guggenbühl anklagad för svindleri, eftersom det antogs att han hade överdrivit den positiva effekten av behandlingen för kretinism som var en form av så kallad idioti som man trodde berodde på för mycket kalk, (medan orsaken istället var brist på jod). I Norden startades den första anstalten för ”Idiotiske, svagsinnige och epileptiske barn” i Köpenhamn 1855. Grunewald konstaterar att Danmark blev föredöme för sinnesslövården i hela Norden ända fram till 1970-talet. I Sverige kom Gustaf Kjellberg, psykiatriker, att spela en ledande roll. År 1869 var han med om att bilda Föreningen för sinnesslöa barns vård och samma år publicerade han en artikel som fick stor spridning. Ungefär samtidigt öppnades den första lilla anstalten för idiotiska barn av Emanuella Carlbeck i Göteborg.
Det här är bara några ytterst knapphändiga nedslag i den tidigare historien om vården av barn med intellektuella funktionshinder, som man kan läsa om i boken. De nämns här bara som exempel på de många historiska bilder, som Grunewald presenterar för barn med funktionshinder i allmänhet och för de sinnesslöa i synnerhet.
Trots detaljrikedomen förlorar författaren inte sig i persongalleriets eller institutionernas brokighet. Tvärtom knyter han an till fundamentala samhälleliga processer såsom de reflekteras i både den ekonomiska, politiska och vetenskapliga historien.
Det här är bara några ytterst knapphändiga nedslag i den tidigare historien om vården av barn med intellektuella funktionshinder, som man kan läsa om i boken. De nämns här bara som exempel på de många historiska bilder, som Grunewald presenterar för barn med funktionshinder i allmänhet och för de sinnesslöa i synnerhet.
Trots detaljrikedomen förlorar författaren inte sig i persongalleriets eller institutionernas brokighet. Tvärtom knyter han an till fundamentala samhälleliga processer såsom de reflekteras i både den ekonomiska, politiska och vetenskapliga historien.
onsdag 24 mars 2010
Från idiot till medborgare - en stor historia
Redan i sitt förord påpekar han att han egentligen hade avsett att åstadkomma en liten bok i ämnet. Men han insåg att det var omöjligt, därför är föreliggande volym ett mastodont‑arbete på nästan 500 sidor. Omfånget är väl motiverat. Det skulle vara illa om han hade valt ett betydligt tunnare format. Historieskrivning kräver detaljrikedom. Heter man dessutom Karl Grunewald är man inte bara ett subjekt utan också ett objekt i denna process. Vi har därför anledning att vara honom och förlaget tacksamma för att vi fått en tegelsten och inte en liten flisa.
Synen på utvecklingsstörning är i många avseenden en spegling av samhälleliga strukturer om hur de formas i grundläggande värderingar. Att gräva – som ju är arkeologernas gebit men som man metaforiskt också kanske kan använda här – i historiska källmaterial är naturligtvis inte särskilt enkelt. Karl Grunewald gör det inte heller speciellt lätt för sig. Han är ambitiös och vill greppa över skilda tidsepoker, som sträcker sig i varje fall längre bakåt än kristendomen. Det gör att han naturligtvis i stor omfattning är hänvisad till andra forskares vedermödor, inte minst de som är historiker av facket.
Under antiken var inte människor med låg begåvning särskilt identifierade som grupp. Termen ”idiot” användes närmast för ”den som var utan förbindelse med någon annan” och kom senare att förskjutas till ”en lekman utan yrkesmässiga kunskaper” – en betydelse som idiot fortfarande ibland har idag. Även om historieskrivningen går tillbaka till de gamla grekerna, ligger tyngdpunkten i den här boken på det svenska 1900-talet. Det är förstås inte konstigt, eftersom det är här som de stora förändringarna i synen på människor med utvecklingsstörning ägt rum. Det är också här som författaren rör sig som fisken i vattnet.
Det är emellertid i svallvågorna av den franska revolutionen som synen på att bildning förändras så att den också kan inbegripa utvecklingsstörda människor. Vi får veta att läkaren Jean Itard 1799 tog om hand den ”vilde gossen Victor från Aveyron”. Han hade hittats i en skog och bibringades kunskap på ett sådant sätt att Vetenskapsakademien uppmärksammade det.
Den som kanske är mest känd som specialpedagogikens pionjär på det här området är en annan fransman, läkaren Eduard Séguin. Han publicerade 1846 den första handboken i att undervisa efterblivna barn. Boken översattes några år senare till engelska. Dess fysio‑logiska grundsyn, som innebar att det gällde att stimulera barnets olika fysiska och psykiska funktioner, kom att bilda skola. Till följd av revolutionen 1848 flydde Séguin till USA, där han också kom att bryta nya vägar för omsorgen om de som tidigare betraktats som obildbara.
Synen på utvecklingsstörning är i många avseenden en spegling av samhälleliga strukturer om hur de formas i grundläggande värderingar. Att gräva – som ju är arkeologernas gebit men som man metaforiskt också kanske kan använda här – i historiska källmaterial är naturligtvis inte särskilt enkelt. Karl Grunewald gör det inte heller speciellt lätt för sig. Han är ambitiös och vill greppa över skilda tidsepoker, som sträcker sig i varje fall längre bakåt än kristendomen. Det gör att han naturligtvis i stor omfattning är hänvisad till andra forskares vedermödor, inte minst de som är historiker av facket.
Under antiken var inte människor med låg begåvning särskilt identifierade som grupp. Termen ”idiot” användes närmast för ”den som var utan förbindelse med någon annan” och kom senare att förskjutas till ”en lekman utan yrkesmässiga kunskaper” – en betydelse som idiot fortfarande ibland har idag. Även om historieskrivningen går tillbaka till de gamla grekerna, ligger tyngdpunkten i den här boken på det svenska 1900-talet. Det är förstås inte konstigt, eftersom det är här som de stora förändringarna i synen på människor med utvecklingsstörning ägt rum. Det är också här som författaren rör sig som fisken i vattnet.
Det är emellertid i svallvågorna av den franska revolutionen som synen på att bildning förändras så att den också kan inbegripa utvecklingsstörda människor. Vi får veta att läkaren Jean Itard 1799 tog om hand den ”vilde gossen Victor från Aveyron”. Han hade hittats i en skog och bibringades kunskap på ett sådant sätt att Vetenskapsakademien uppmärksammade det.
Den som kanske är mest känd som specialpedagogikens pionjär på det här området är en annan fransman, läkaren Eduard Séguin. Han publicerade 1846 den första handboken i att undervisa efterblivna barn. Boken översattes några år senare till engelska. Dess fysio‑logiska grundsyn, som innebar att det gällde att stimulera barnets olika fysiska och psykiska funktioner, kom att bilda skola. Till följd av revolutionen 1848 flydde Séguin till USA, där han också kom att bryta nya vägar för omsorgen om de som tidigare betraktats som obildbara.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
