Från idiot till medborgare - kunskap och utveckling

Vid sidan om den del av boken som handlar om lagstiftningens utveckling och omsorgsformerna finns det ytterligare en med rubriken ”Kunskaper och inriktning”. Här tas flera viktiga teman upp. Ett som i allmänhet glöms bort, men som författaren med rätta lyfter fram är personalen såsom den utsatta gruppen har varit och fortfarande till en del är. Ett annat tema gäller frågan om hur många människor som är utvecklingsstörda, som funnits och finns i Sverige. Detta tangerar i sin tur orsaker och diagnoser inom området, som också ägnas ett intressant och lärorikt kapitel.

Det är svårt att göra rättvisor åt det här mångfasetterande arbetets bidrag till historieskrivningen om hur förhållandena utvecklats för utvecklingsstörda i vårt land genom en förhållandevis kort recension som denna. Emellertid står det utom varje tvivel att här föreligger ett särskilt viktigt bidrag till den handikapphistoriska forskningen. Det faktum att det är en av de historiska personerna som själv hållit i pennan (eller tryckt på tangenterna), gör att det märks en besjälad närvaro i texten. Denna är dessutom lättillgänglig och fascinerande som ju historia helst skall vara.

De många skilda politiska turerna som behandlingen av utvecklingsstörda barn och vuxna tog sig är i många avseenden förfärande. Låt vara att det gäller att sätta in olika reformsträvanden i sitt rätta tidssammanhang. Kanske kan man ha en viss förståelse för att den förhärskande politiken ofta var präglad av den rashygieniska hegemonin. Denna bröts först i och med nazismens fall. Men de närmaste årtiondena under efterkrigstiden präglades av ett idogt reformarbete, där det knappast var politikerna som var de drivande utan specialister och till exempel anhörigföreningar. Sedan är det en annan sak att politiker från och till hade förmåga att gå de progressiva krafterna tillmötes.

Omgestaltningen av vården av utvecklingsstörda stötte inte sällan på patrull hos politiker både av den ena och den andra schatteringen. Inte sällan fördes resonemangen om det som ytterst handlade om mänskligt värde i termer av kronor och ören. Budgetresonemang har oftast varit mera vägledande än humanistiska överväganden.

Dessvärre förekom det alltför ofta också i de konkreta individuella fallen. Många kommuner värnar i första hand om uppdraget att hålla vårdkostnaderna nere än att tillgodose grundläggande behov för den enskilde människan med funktionshinder. Självklart är inte den offentliga kassakistan oändlig. Men i själva verket är det oftast så att snålheten bedrar visheten. Ända in i vår tid har många kommuner satt i system att idka ett domstolstrots i den meningen att de i praktiken inte efterlever fattade domstolsbeslut, där dessa går emot de egna bedömningarna i frågor som rör insatser för medborgare med funktionshinder. Karl Grünewalds genomgång av hur motståndet mot att lyfta in gruppen utvecklingsstörda i den samhälleliga gemenskapen är därvid en lärorik redogörelse för småaktigt schackrande med människors grundläggande rättigheter.

Stig Larsson

Från idiot till medborgare - i skuggan av rashygien

Karl Grunewald tar naturligtvis upp de rashygieniska tankarna, som gjorde gällande att om inte tvångssterilisering, äktenskapsförbud och andra liknande åtgärder riktades till vissa grupper av befolkningen, skulle denna så småningom domineras av idioter. Han kommer mera i förbigående in på svenska tankegångar kring eutanasi och visar också hur ledande svenska politiker var redo att tillgripa så kallade barmhärtighetsmord för att vårda landets finanser.

Är det något som jag saknar i boken är det en mera utförlig redogörelse för eutanasiprogrammet i Hitlertyskland, där systematisk industriell avlivning av handikappade barn i allmänhet och utvecklingsstörda i synnerhet igångsattes som en första etapp i Förintelsen. Visserligen citerar Karl Grunewald en kollega, som med rätta hävdar att Hitler har gjort mänskligheten oerhört mycket mer skada än samtliga utvecklingsstörda barn tillsammans någonsin gjort. Men han kunde kanske utveckla dessa resonemang något med exempel från just det nazistiska eutanasiprogrammet. I en mening kan man ju faktiskt säga att dess offer har bidragit till att skapa en drägligare värld. Reaktionen på Hitlertysklands fasansfulla förbrytelser – inte minst mot utvecklingsstörda barn – innebar de första stegen mot en internationell humanistisk präglad rättsordning som kom till uttryck i den allmänna deklarationen om de mänskliga rättigheterna.

Egentligen är det den historia, som följer efter andra världskrigets slut, såsom den ter sig i Sverige för barn med intellektuella funktionsnedsättningar, som är bokens främsta styrka. Det är under denna tid som författaren nästan bokstavligt talat själv stod på barrikaderna för att gå i bräschen för bättre villkor för den här gruppen barn. Sålunda beskriver han i detalj lagstiftningsarbetet och dess tillämpningar. Under senare hälften av förra seklet kan man notera att nya lagar på området kom både 1954, 1967, 1985 och 1993 med LSS och assistanslagen. Lagstiftningen ägnas en särskild del av boken. Denna blir en spännande läsning eftersom författaren förmår att ge struktur och helhetsgestaltning med förankring i vad som ibland kallas de förståndshandikappades och deras familjers vardag. Detta blir kanske ännu mera tydligt i bokens sista del, som handlar om de skilda omsorgsformerna. De kan vara skolhem, särskola, arbetshem, familjevård, asyler, vårdhem, sinnessjukhus, specialsjukhus eller öppna omsorger. Det är de senare som är de dominerande idag. Men vägen dit var lång och fylld med vedermödor och det är dessa som förtjänstfullt bespeglas i denna del.

Från idiot till medborgare - om anstalter

De första anstalterna hade redan börjat byggas i Schweiz på 1830-talet får vi veta i Karl Grunewalds bok. Så småningom blev den ledande schweizaren Guggenbühl anklagad för svindleri, eftersom det antogs att han hade överdrivit den positiva effekten av behandlingen för kretinism som var en form av så kallad idioti som man trodde berodde på för mycket kalk, (medan orsaken istället var brist på jod). I Norden startades den första anstalten för ”Idiotiske, svagsinnige och epileptiske barn” i Köpenhamn 1855. Grunewald konstaterar att Danmark blev föredöme för sinnesslövården i hela Norden ända fram till 1970-talet. I Sverige kom Gustaf Kjellberg, psykiatriker, att spela en ledande roll. År 1869 var han med om att bilda Föreningen för sinnesslöa barns vård och samma år publicerade han en artikel som fick stor spridning. Ungefär samtidigt öppnades den första lilla anstalten för idiotiska barn av Emanuella Carlbeck i Göteborg.

Det här är bara några ytterst knapphändiga nedslag i den tidigare historien om vården av barn med intellektuella funktionshinder, som man kan läsa om i boken. De nämns här bara som exempel på de många historiska bilder, som Grunewald presenterar för barn med funktionshinder i allmänhet och för de sinnesslöa i synnerhet.

Trots detaljrikedomen förlorar författaren inte sig i persongalleriets eller institutionernas brokighet. Tvärtom knyter han an till fundamentala samhälleliga processer såsom de reflekteras i både den ekonomiska, politiska och vetenskapliga historien.

Från idiot till medborgare - en stor historia

Redan i sitt förord påpekar han att han egentligen hade avsett att åstadkomma en liten bok i ämnet. Men han insåg att det var omöjligt, därför är föreliggande volym ett mastodont‑arbete på nästan 500 sidor. Omfånget är väl motiverat. Det skulle vara illa om han hade valt ett betydligt tunnare format. Historieskrivning kräver detaljrikedom. Heter man dessutom Karl Grunewald är man inte bara ett subjekt utan också ett objekt i denna process. Vi har därför anledning att vara honom och förlaget tacksamma för att vi fått en tegelsten och inte en liten flisa.

Synen på utvecklingsstörning är i många avseenden en spegling av samhälleliga strukturer om hur de formas i grundläggande värderingar. Att gräva – som ju är arkeologernas gebit men som man metaforiskt också kanske kan använda här – i historiska källmaterial är naturligtvis inte särskilt enkelt. Karl Grunewald gör det inte heller speciellt lätt för sig. Han är ambitiös och vill greppa över skilda tidsepoker, som sträcker sig i varje fall längre bakåt än kristendomen. Det gör att han naturligtvis i stor omfattning är hänvisad till andra forskares vedermödor, inte minst de som är historiker av facket.

Under antiken var inte människor med låg begåvning särskilt identifierade som grupp. Termen ”idiot” användes närmast för ”den som var utan förbindelse med någon annan” och kom senare att förskjutas till ”en lekman utan yrkesmässiga kunskaper” – en betydelse som idiot fortfarande ibland har idag. Även om historieskrivningen går tillbaka till de gamla grekerna, ligger tyngdpunkten i den här boken på det svenska 1900-talet. Det är förstås inte konstigt, eftersom det är här som de stora förändringarna i synen på människor med utvecklingsstörning ägt rum. Det är också här som författaren rör sig som fisken i vattnet.
Det är emellertid i svallvågorna av den franska revolutionen som synen på att bildning förändras så att den också kan inbegripa utvecklingsstörda människor. Vi får veta att läkaren Jean Itard 1799 tog om hand den ”vilde gossen Victor från Aveyron”. Han hade hittats i en skog och bibringades kunskap på ett sådant sätt att Vetenskapsakademien uppmärksammade det.

Den som kanske är mest känd som specialpedagogikens pionjär på det här området är en annan fransman, läkaren Eduard Séguin. Han publicerade 1846 den första handboken i att undervisa efterblivna barn. Boken översattes några år senare till engelska. Dess fysio‑logiska grundsyn, som innebar att det gällde att stimulera barnets olika fysiska och psykiska funktioner, kom att bilda skola. Till följd av revolutionen 1848 flydde Séguin till USA, där han också kom att bryta nya vägar för omsorgen om de som tidigare betraktats som obildbara.

Från idiot till medborgare

Från idiot till medborgare – de utvecklingsstördas historia, Gothia 2009


I denna bloggen har vi inte tidigare tagit upp Karl Gunewalds bok , Från idiot till medborgare - de utvecklingsstördas historia, Gothia 2009. Det finns anledning att göra detta . Hans arbete har en rad bärande kulturella dimenssioner.

Det är ett halvt sekel sedan Karl Grunewald blev färdig läkare och att han därvid bestämde sig för att ägna sitt yrkesliv åt barn och ungdomar. Det skulle dröja ytterligare några år innan han kom att ägna sig åt gruppen utvecklingsstörda. Det skedde ungefär samtidigt som 1954 års lag om undervisning och vård av psykiskt efterblivna trädde i kraft.

Nationellt och internationellt framstår Karl Grunewald som en pionjär för ett förändrat och mera humanistiskt sätt att se på personer med intellektuella funktions‑hinder. Som medici‑nal‑råd och chef för Socialstyrelsens enhet inom området kunde han också i hög grad påverka förhållandena i praktiken. Sverige kom att spela en ledande roll i reformeringen av omsorgen av utvecklingsstörda. Därför har Karl Grunewalds insatser med rätta uppmärk‑sammats. Han har också kontinuerligt deltagit i utvecklingen av vetenskapen, vilket har lett till att han personligen utnämnts till professor av regeringen.

Det är knappast överord att tala om att vi här har att göra med en gigant på området psykisk utvecklingsstörning. När han därför nu presenterar en bok, där han ger sig i kast med historieskrivning på området kan man – om man är intresserad av villkoren för personer med funktionshinder i allmänhet och för de utvecklingsstörda i synnerhet – inte undgå att försöka ta del av den.
Vi återkommer därför till den inom kort.
Stig Larsson