Verkasomandra granskar partiprogrammen inför valet 15:
I Kd:s partiprogram ser det ut som man disponerat det för vårt tema. Avsnitt 3.4 handlar om människor med funktionshinder och det som följer därpå (3.5) om kulturpolitiken. Bägge är insorterade i programmets tredje kapitel med titeln ”Människan – unik eller ett djur bland alla andra?” Det antyder att man tar sig an en del av de grundläggande existentiella frågorna.
Kd är tillsammans med Mp det parti som utförligast behandlar handikappfrågan i sitt program. Man inleder med att konstatera: ”myten om den perfekta människan som ideal och norm riskerar att bli ett hot mot grundläggande värden som delaktighet och solidaritet. Politiken måste förankras i en människosyn som både tillmäter människan okränkbart värde och erkänner att alla människor är olika med olika begåvning, intresse och förutsättningar”.
Det är inte svårt att hålla med. I de övriga partiprogrammen görs liknande konstateranden, även om de inte alltid är relaterade till funktionshinder.
KD konstaterar också hur viktigt det är att öka tillgängligheten i samhället. Det måste till exempel vara, skriver man: ”självklart att man tar hänsyn till funktionshindrades behov av god tillgänglighet vid utformningen av offentliga inrättningar, anläggningar och informationssystem. Likaså måste utbudet av kultur- och fritidsaktiviteter också vara tillgängligt för personer med funktionshinder”.
I folkpartiets program heter det: ”ett aktivt kulturliv förutsätter både professionella yrkesutövare och amatörer, både djup och bredd. Ett rikt konstliv måste vara tillgängligt för alla medborgare, oavsett bostadsort, utbildning, ekonomi och etnisk tillhörighet”. De speciella perspektiv på tillgänglighet, som människor med funktionsnedsättningar har, går man helt förbi.
Miljöpartiet tar i sitt program upp kraven för människor med funktionshinder i stycket innan det som handlar om barnens rättigheter. Det skall kanske inte ses som ett uttryck för infantilisering. Däremot finns det definitivt ansatser till medikalisering av handikappolitiken. Man skriver: ”grunden måste vara att bygga på det som är friskt och att man ser att även personer med funktionshinder vill och kan leva ett aktivt och deltagande liv”.
Som vi tidigare sett är det inte bara Mp som har egendomliga hemmasnickrade formuleringar i partiprogrammet. Ett genomgående drag är att man hänger på en del samhällsvetenskapliga begrepp om vilka det råder stor oklarhet kring och som måste definieras i relation till metodik och kontext för att kunna förstås. Det gäller inte minst begrepp som det civila samhället eller social ekonomi, för att inte tala om entreprenörskap eller honnörsord som rättigheter. Med ett ”deltagande liv” tänker sig nog inte programskrivarna att man ska känna deltagande inför livet hos den ene eller den andra människan med funktionsnedsättningar.
Man betonar att samhället skall vara tillgängligt för alla människor med så kallade dolda funktionshinder. ”Det innebär att dyslektiker, synskadade och människor med ett intellektuellt funktionshinder skall kunna ta del av offentlig information. Elöverkänsliga ska ha rättigheter som andra funktionshindrade och kunna delta i samhällslivet”. Andemeningen är säkert god, men formuleringarna taffliga. Tillgänglighet handlar inte bara om att få ta del av ”offentlig information” och man får hoppas att elöverkänsliga skall ha samma rättigheter som alla andra människor, inte bara i relation till andra med funktionsnedsättningar, som ju i så många andra avseenden har inskränkta möjligheter till delaktighet – inte minst inom kulturlivets område
Visar inlägg med etikett utvecklingsstörning. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett utvecklingsstörning. Visa alla inlägg
tisdag 7 september 2010
måndag 5 april 2010
I påsktider
I år inträffade långfredagen på samma datum som den internationella autismdagen och H C Andersens födelsedag. Jag vet inte om det finns något samband mellan FN-systemets val av datum att lyfta fram autismens globala problematik och dagen då den store danske diktaren föddes. Men sammanträffandet ser nästan ut som en tanke. Många stora konstnärer har nog haft autistiska drag.
Annars är fokus för påsken Jesu lidande, död och uppståndelse. Botaniserar man i de bibliska texterna och deras många uttolkare inom konst, musik och litteratur, är det lätt att få associationer till både sadism och masochism. Men det är kanske beroende på att vår tids värderingsraster med sexuell läggning som en viktig fåra präglar mig. Att sjunga ut Se vi gå upp till Jerusalem i heliga fastetider att skåda hur Jesu Krist Guds son i syndarens ställe lider, är kanske också ett uttryck för voyeurism.
Det finns en dimension i Jesu lidande som jag definitivt inte kan fördra . Att bara bära sitt kors och utstå pinandet för att den högre makten – ja han kallas ju Gud Fader – har så bestämt. Det är en underkastelse, som alltför många människor med olika funktionshinder, sjukdomar eller bara som offer i sin sociala ställning tyst funnit sig i. Utan att vara en mästare i exegetik förefaller det mig som ganska främmande i relation till andra budskap Jesus förde fram kring fördömda eller förtappade. Det var ju i hans anda som de första mera moderna insatserna påbörjades för att ge hjälp och stöd åt bland annat människor med funktionshinder.
Frågan om religionernas renässans har från och till dykt upp i media denna påsk. Försöken att modernisera Buddha, Jesu, Mohammed eller vem det nu är som pretenderar på att vara religionsgrundare görs från och till. Vi lär väl inte kunna undgå att återkomma till trosföreställningarna även efter påsk, som väl egentligen kom till för att fira judarnas uttåg från Egypten. Som sagt religiösa föreställningar är i varje fall seglivade.
Stig Larsson
Annars är fokus för påsken Jesu lidande, död och uppståndelse. Botaniserar man i de bibliska texterna och deras många uttolkare inom konst, musik och litteratur, är det lätt att få associationer till både sadism och masochism. Men det är kanske beroende på att vår tids värderingsraster med sexuell läggning som en viktig fåra präglar mig. Att sjunga ut Se vi gå upp till Jerusalem i heliga fastetider att skåda hur Jesu Krist Guds son i syndarens ställe lider, är kanske också ett uttryck för voyeurism.
Det finns en dimension i Jesu lidande som jag definitivt inte kan fördra . Att bara bära sitt kors och utstå pinandet för att den högre makten – ja han kallas ju Gud Fader – har så bestämt. Det är en underkastelse, som alltför många människor med olika funktionshinder, sjukdomar eller bara som offer i sin sociala ställning tyst funnit sig i. Utan att vara en mästare i exegetik förefaller det mig som ganska främmande i relation till andra budskap Jesus förde fram kring fördömda eller förtappade. Det var ju i hans anda som de första mera moderna insatserna påbörjades för att ge hjälp och stöd åt bland annat människor med funktionshinder.
Frågan om religionernas renässans har från och till dykt upp i media denna påsk. Försöken att modernisera Buddha, Jesu, Mohammed eller vem det nu är som pretenderar på att vara religionsgrundare görs från och till. Vi lär väl inte kunna undgå att återkomma till trosföreställningarna även efter påsk, som väl egentligen kom till för att fira judarnas uttåg från Egypten. Som sagt religiösa föreställningar är i varje fall seglivade.
Stig Larsson
måndag 29 mars 2010
Att sjunga falskt i Påsketider!
Ibland blir det fel. Det blev det för en tid sedan då jag skulle lägga ut länken till ett utmärkt hjälpmedel för synskadade körsångare. Länken skall vara www.cyberbass.com istället för www.cyperbass.com - jag sjöng falskt
Det är förstås inte bara något för blinda eller andra, som inte lätt kan få tag i eller läsa noter som den här sidan kan vara ett hjälpmedel. Tvärtom. Det är nog i första hand körsångare utan funktionsnedsättningar (om det nu finns några sådana?) som använder sig av cyperbass.
En av Sveriges mest garvade körledare, Sven-Inge Frisk, håller nu i påsktider naturligtvis på med Matteuspassionen. Men vare sig som körledare eller sångare, för hundrade gången ska han spela cembalo vid det uppförande som Malmö kammarkör gör under ledning av annan gigant inom svensk körsång den danske professorn (som är svensk) Dan Olof Stenlund.
Sven-Inge Frisk har många år bakom sig som lärare på Musikhögskolan Malmö (vid Lunds universitet). Det är naturligt att fråga honom om cyberbass. Han har inget emot att körmedlemmar använder sig av denna hemsida för sina övningar. Tvärtom, berättar han för mig, att det är ett utmärkt hjälpmedel när man ska träna in sin stämma för sig själv – seende som synskadad. Det är ett hjälpmedel som är mainstreamat (förlåt svengelskan), dvs. som alla kan använda sig av. De brukar ofta vara de allra bästa.
Stig Larsson
Det är förstås inte bara något för blinda eller andra, som inte lätt kan få tag i eller läsa noter som den här sidan kan vara ett hjälpmedel. Tvärtom. Det är nog i första hand körsångare utan funktionsnedsättningar (om det nu finns några sådana?) som använder sig av cyperbass.
En av Sveriges mest garvade körledare, Sven-Inge Frisk, håller nu i påsktider naturligtvis på med Matteuspassionen. Men vare sig som körledare eller sångare, för hundrade gången ska han spela cembalo vid det uppförande som Malmö kammarkör gör under ledning av annan gigant inom svensk körsång den danske professorn (som är svensk) Dan Olof Stenlund.
Sven-Inge Frisk har många år bakom sig som lärare på Musikhögskolan Malmö (vid Lunds universitet). Det är naturligt att fråga honom om cyberbass. Han har inget emot att körmedlemmar använder sig av denna hemsida för sina övningar. Tvärtom, berättar han för mig, att det är ett utmärkt hjälpmedel när man ska träna in sin stämma för sig själv – seende som synskadad. Det är ett hjälpmedel som är mainstreamat (förlåt svengelskan), dvs. som alla kan använda sig av. De brukar ofta vara de allra bästa.
Stig Larsson
söndag 28 mars 2010
Från idiot till medborgare - kunskap och utveckling
Vid sidan om den del av boken som handlar om lagstiftningens utveckling och omsorgsformerna finns det ytterligare en med rubriken ”Kunskaper och inriktning”. Här tas flera viktiga teman upp. Ett som i allmänhet glöms bort, men som författaren med rätta lyfter fram är personalen såsom den utsatta gruppen har varit och fortfarande till en del är. Ett annat tema gäller frågan om hur många människor som är utvecklingsstörda, som funnits och finns i Sverige. Detta tangerar i sin tur orsaker och diagnoser inom området, som också ägnas ett intressant och lärorikt kapitel.
Det är svårt att göra rättvisor åt det här mångfasetterande arbetets bidrag till historieskrivningen om hur förhållandena utvecklats för utvecklingsstörda i vårt land genom en förhållandevis kort recension som denna. Emellertid står det utom varje tvivel att här föreligger ett särskilt viktigt bidrag till den handikapphistoriska forskningen. Det faktum att det är en av de historiska personerna som själv hållit i pennan (eller tryckt på tangenterna), gör att det märks en besjälad närvaro i texten. Denna är dessutom lättillgänglig och fascinerande som ju historia helst skall vara.
De många skilda politiska turerna som behandlingen av utvecklingsstörda barn och vuxna tog sig är i många avseenden förfärande. Låt vara att det gäller att sätta in olika reformsträvanden i sitt rätta tidssammanhang. Kanske kan man ha en viss förståelse för att den förhärskande politiken ofta var präglad av den rashygieniska hegemonin. Denna bröts först i och med nazismens fall. Men de närmaste årtiondena under efterkrigstiden präglades av ett idogt reformarbete, där det knappast var politikerna som var de drivande utan specialister och till exempel anhörigföreningar. Sedan är det en annan sak att politiker från och till hade förmåga att gå de progressiva krafterna tillmötes.
Omgestaltningen av vården av utvecklingsstörda stötte inte sällan på patrull hos politiker både av den ena och den andra schatteringen. Inte sällan fördes resonemangen om det som ytterst handlade om mänskligt värde i termer av kronor och ören. Budgetresonemang har oftast varit mera vägledande än humanistiska överväganden.
Dessvärre förekom det alltför ofta också i de konkreta individuella fallen. Många kommuner värnar i första hand om uppdraget att hålla vårdkostnaderna nere än att tillgodose grundläggande behov för den enskilde människan med funktionshinder. Självklart är inte den offentliga kassakistan oändlig. Men i själva verket är det oftast så att snålheten bedrar visheten. Ända in i vår tid har många kommuner satt i system att idka ett domstolstrots i den meningen att de i praktiken inte efterlever fattade domstolsbeslut, där dessa går emot de egna bedömningarna i frågor som rör insatser för medborgare med funktionshinder. Karl Grünewalds genomgång av hur motståndet mot att lyfta in gruppen utvecklingsstörda i den samhälleliga gemenskapen är därvid en lärorik redogörelse för småaktigt schackrande med människors grundläggande rättigheter.
Stig Larsson
Det är svårt att göra rättvisor åt det här mångfasetterande arbetets bidrag till historieskrivningen om hur förhållandena utvecklats för utvecklingsstörda i vårt land genom en förhållandevis kort recension som denna. Emellertid står det utom varje tvivel att här föreligger ett särskilt viktigt bidrag till den handikapphistoriska forskningen. Det faktum att det är en av de historiska personerna som själv hållit i pennan (eller tryckt på tangenterna), gör att det märks en besjälad närvaro i texten. Denna är dessutom lättillgänglig och fascinerande som ju historia helst skall vara.
De många skilda politiska turerna som behandlingen av utvecklingsstörda barn och vuxna tog sig är i många avseenden förfärande. Låt vara att det gäller att sätta in olika reformsträvanden i sitt rätta tidssammanhang. Kanske kan man ha en viss förståelse för att den förhärskande politiken ofta var präglad av den rashygieniska hegemonin. Denna bröts först i och med nazismens fall. Men de närmaste årtiondena under efterkrigstiden präglades av ett idogt reformarbete, där det knappast var politikerna som var de drivande utan specialister och till exempel anhörigföreningar. Sedan är det en annan sak att politiker från och till hade förmåga att gå de progressiva krafterna tillmötes.
Omgestaltningen av vården av utvecklingsstörda stötte inte sällan på patrull hos politiker både av den ena och den andra schatteringen. Inte sällan fördes resonemangen om det som ytterst handlade om mänskligt värde i termer av kronor och ören. Budgetresonemang har oftast varit mera vägledande än humanistiska överväganden.
Dessvärre förekom det alltför ofta också i de konkreta individuella fallen. Många kommuner värnar i första hand om uppdraget att hålla vårdkostnaderna nere än att tillgodose grundläggande behov för den enskilde människan med funktionshinder. Självklart är inte den offentliga kassakistan oändlig. Men i själva verket är det oftast så att snålheten bedrar visheten. Ända in i vår tid har många kommuner satt i system att idka ett domstolstrots i den meningen att de i praktiken inte efterlever fattade domstolsbeslut, där dessa går emot de egna bedömningarna i frågor som rör insatser för medborgare med funktionshinder. Karl Grünewalds genomgång av hur motståndet mot att lyfta in gruppen utvecklingsstörda i den samhälleliga gemenskapen är därvid en lärorik redogörelse för småaktigt schackrande med människors grundläggande rättigheter.
Stig Larsson
fredag 26 mars 2010
Från idiot till medborgare - i skuggan av rashygien
Karl Grunewald tar naturligtvis upp de rashygieniska tankarna, som gjorde gällande att om inte tvångssterilisering, äktenskapsförbud och andra liknande åtgärder riktades till vissa grupper av befolkningen, skulle denna så småningom domineras av idioter. Han kommer mera i förbigående in på svenska tankegångar kring eutanasi och visar också hur ledande svenska politiker var redo att tillgripa så kallade barmhärtighetsmord för att vårda landets finanser.
Är det något som jag saknar i boken är det en mera utförlig redogörelse för eutanasiprogrammet i Hitlertyskland, där systematisk industriell avlivning av handikappade barn i allmänhet och utvecklingsstörda i synnerhet igångsattes som en första etapp i Förintelsen. Visserligen citerar Karl Grunewald en kollega, som med rätta hävdar att Hitler har gjort mänskligheten oerhört mycket mer skada än samtliga utvecklingsstörda barn tillsammans någonsin gjort. Men han kunde kanske utveckla dessa resonemang något med exempel från just det nazistiska eutanasiprogrammet. I en mening kan man ju faktiskt säga att dess offer har bidragit till att skapa en drägligare värld. Reaktionen på Hitlertysklands fasansfulla förbrytelser – inte minst mot utvecklingsstörda barn – innebar de första stegen mot en internationell humanistisk präglad rättsordning som kom till uttryck i den allmänna deklarationen om de mänskliga rättigheterna.
Egentligen är det den historia, som följer efter andra världskrigets slut, såsom den ter sig i Sverige för barn med intellektuella funktionsnedsättningar, som är bokens främsta styrka. Det är under denna tid som författaren nästan bokstavligt talat själv stod på barrikaderna för att gå i bräschen för bättre villkor för den här gruppen barn. Sålunda beskriver han i detalj lagstiftningsarbetet och dess tillämpningar. Under senare hälften av förra seklet kan man notera att nya lagar på området kom både 1954, 1967, 1985 och 1993 med LSS och assistanslagen. Lagstiftningen ägnas en särskild del av boken. Denna blir en spännande läsning eftersom författaren förmår att ge struktur och helhetsgestaltning med förankring i vad som ibland kallas de förståndshandikappades och deras familjers vardag. Detta blir kanske ännu mera tydligt i bokens sista del, som handlar om de skilda omsorgsformerna. De kan vara skolhem, särskola, arbetshem, familjevård, asyler, vårdhem, sinnessjukhus, specialsjukhus eller öppna omsorger. Det är de senare som är de dominerande idag. Men vägen dit var lång och fylld med vedermödor och det är dessa som förtjänstfullt bespeglas i denna del.
Är det något som jag saknar i boken är det en mera utförlig redogörelse för eutanasiprogrammet i Hitlertyskland, där systematisk industriell avlivning av handikappade barn i allmänhet och utvecklingsstörda i synnerhet igångsattes som en första etapp i Förintelsen. Visserligen citerar Karl Grunewald en kollega, som med rätta hävdar att Hitler har gjort mänskligheten oerhört mycket mer skada än samtliga utvecklingsstörda barn tillsammans någonsin gjort. Men han kunde kanske utveckla dessa resonemang något med exempel från just det nazistiska eutanasiprogrammet. I en mening kan man ju faktiskt säga att dess offer har bidragit till att skapa en drägligare värld. Reaktionen på Hitlertysklands fasansfulla förbrytelser – inte minst mot utvecklingsstörda barn – innebar de första stegen mot en internationell humanistisk präglad rättsordning som kom till uttryck i den allmänna deklarationen om de mänskliga rättigheterna.
Egentligen är det den historia, som följer efter andra världskrigets slut, såsom den ter sig i Sverige för barn med intellektuella funktionsnedsättningar, som är bokens främsta styrka. Det är under denna tid som författaren nästan bokstavligt talat själv stod på barrikaderna för att gå i bräschen för bättre villkor för den här gruppen barn. Sålunda beskriver han i detalj lagstiftningsarbetet och dess tillämpningar. Under senare hälften av förra seklet kan man notera att nya lagar på området kom både 1954, 1967, 1985 och 1993 med LSS och assistanslagen. Lagstiftningen ägnas en särskild del av boken. Denna blir en spännande läsning eftersom författaren förmår att ge struktur och helhetsgestaltning med förankring i vad som ibland kallas de förståndshandikappades och deras familjers vardag. Detta blir kanske ännu mera tydligt i bokens sista del, som handlar om de skilda omsorgsformerna. De kan vara skolhem, särskola, arbetshem, familjevård, asyler, vårdhem, sinnessjukhus, specialsjukhus eller öppna omsorger. Det är de senare som är de dominerande idag. Men vägen dit var lång och fylld med vedermödor och det är dessa som förtjänstfullt bespeglas i denna del.
onsdag 24 mars 2010
Från idiot till medborgare - en stor historia
Redan i sitt förord påpekar han att han egentligen hade avsett att åstadkomma en liten bok i ämnet. Men han insåg att det var omöjligt, därför är föreliggande volym ett mastodont‑arbete på nästan 500 sidor. Omfånget är väl motiverat. Det skulle vara illa om han hade valt ett betydligt tunnare format. Historieskrivning kräver detaljrikedom. Heter man dessutom Karl Grunewald är man inte bara ett subjekt utan också ett objekt i denna process. Vi har därför anledning att vara honom och förlaget tacksamma för att vi fått en tegelsten och inte en liten flisa.
Synen på utvecklingsstörning är i många avseenden en spegling av samhälleliga strukturer om hur de formas i grundläggande värderingar. Att gräva – som ju är arkeologernas gebit men som man metaforiskt också kanske kan använda här – i historiska källmaterial är naturligtvis inte särskilt enkelt. Karl Grunewald gör det inte heller speciellt lätt för sig. Han är ambitiös och vill greppa över skilda tidsepoker, som sträcker sig i varje fall längre bakåt än kristendomen. Det gör att han naturligtvis i stor omfattning är hänvisad till andra forskares vedermödor, inte minst de som är historiker av facket.
Under antiken var inte människor med låg begåvning särskilt identifierade som grupp. Termen ”idiot” användes närmast för ”den som var utan förbindelse med någon annan” och kom senare att förskjutas till ”en lekman utan yrkesmässiga kunskaper” – en betydelse som idiot fortfarande ibland har idag. Även om historieskrivningen går tillbaka till de gamla grekerna, ligger tyngdpunkten i den här boken på det svenska 1900-talet. Det är förstås inte konstigt, eftersom det är här som de stora förändringarna i synen på människor med utvecklingsstörning ägt rum. Det är också här som författaren rör sig som fisken i vattnet.
Det är emellertid i svallvågorna av den franska revolutionen som synen på att bildning förändras så att den också kan inbegripa utvecklingsstörda människor. Vi får veta att läkaren Jean Itard 1799 tog om hand den ”vilde gossen Victor från Aveyron”. Han hade hittats i en skog och bibringades kunskap på ett sådant sätt att Vetenskapsakademien uppmärksammade det.
Den som kanske är mest känd som specialpedagogikens pionjär på det här området är en annan fransman, läkaren Eduard Séguin. Han publicerade 1846 den första handboken i att undervisa efterblivna barn. Boken översattes några år senare till engelska. Dess fysio‑logiska grundsyn, som innebar att det gällde att stimulera barnets olika fysiska och psykiska funktioner, kom att bilda skola. Till följd av revolutionen 1848 flydde Séguin till USA, där han också kom att bryta nya vägar för omsorgen om de som tidigare betraktats som obildbara.
Synen på utvecklingsstörning är i många avseenden en spegling av samhälleliga strukturer om hur de formas i grundläggande värderingar. Att gräva – som ju är arkeologernas gebit men som man metaforiskt också kanske kan använda här – i historiska källmaterial är naturligtvis inte särskilt enkelt. Karl Grunewald gör det inte heller speciellt lätt för sig. Han är ambitiös och vill greppa över skilda tidsepoker, som sträcker sig i varje fall längre bakåt än kristendomen. Det gör att han naturligtvis i stor omfattning är hänvisad till andra forskares vedermödor, inte minst de som är historiker av facket.
Under antiken var inte människor med låg begåvning särskilt identifierade som grupp. Termen ”idiot” användes närmast för ”den som var utan förbindelse med någon annan” och kom senare att förskjutas till ”en lekman utan yrkesmässiga kunskaper” – en betydelse som idiot fortfarande ibland har idag. Även om historieskrivningen går tillbaka till de gamla grekerna, ligger tyngdpunkten i den här boken på det svenska 1900-talet. Det är förstås inte konstigt, eftersom det är här som de stora förändringarna i synen på människor med utvecklingsstörning ägt rum. Det är också här som författaren rör sig som fisken i vattnet.
Det är emellertid i svallvågorna av den franska revolutionen som synen på att bildning förändras så att den också kan inbegripa utvecklingsstörda människor. Vi får veta att läkaren Jean Itard 1799 tog om hand den ”vilde gossen Victor från Aveyron”. Han hade hittats i en skog och bibringades kunskap på ett sådant sätt att Vetenskapsakademien uppmärksammade det.
Den som kanske är mest känd som specialpedagogikens pionjär på det här området är en annan fransman, läkaren Eduard Séguin. Han publicerade 1846 den första handboken i att undervisa efterblivna barn. Boken översattes några år senare till engelska. Dess fysio‑logiska grundsyn, som innebar att det gällde att stimulera barnets olika fysiska och psykiska funktioner, kom att bilda skola. Till följd av revolutionen 1848 flydde Séguin till USA, där han också kom att bryta nya vägar för omsorgen om de som tidigare betraktats som obildbara.
måndag 22 mars 2010
Från idiot till medborgare
Från idiot till medborgare – de utvecklingsstördas historia, Gothia 2009
I denna bloggen har vi inte tidigare tagit upp Karl Gunewalds bok , Från idiot till medborgare - de utvecklingsstördas historia, Gothia 2009. Det finns anledning att göra detta . Hans arbete har en rad bärande kulturella dimenssioner.
Det är ett halvt sekel sedan Karl Grunewald blev färdig läkare och att han därvid bestämde sig för att ägna sitt yrkesliv åt barn och ungdomar. Det skulle dröja ytterligare några år innan han kom att ägna sig åt gruppen utvecklingsstörda. Det skedde ungefär samtidigt som 1954 års lag om undervisning och vård av psykiskt efterblivna trädde i kraft.
Nationellt och internationellt framstår Karl Grunewald som en pionjär för ett förändrat och mera humanistiskt sätt att se på personer med intellektuella funktions‑hinder. Som medici‑nal‑råd och chef för Socialstyrelsens enhet inom området kunde han också i hög grad påverka förhållandena i praktiken. Sverige kom att spela en ledande roll i reformeringen av omsorgen av utvecklingsstörda. Därför har Karl Grunewalds insatser med rätta uppmärk‑sammats. Han har också kontinuerligt deltagit i utvecklingen av vetenskapen, vilket har lett till att han personligen utnämnts till professor av regeringen.
Det är knappast överord att tala om att vi här har att göra med en gigant på området psykisk utvecklingsstörning. När han därför nu presenterar en bok, där han ger sig i kast med historieskrivning på området kan man – om man är intresserad av villkoren för personer med funktionshinder i allmänhet och för de utvecklingsstörda i synnerhet – inte undgå att försöka ta del av den.
Vi återkommer därför till den inom kort.
Stig Larsson
I denna bloggen har vi inte tidigare tagit upp Karl Gunewalds bok , Från idiot till medborgare - de utvecklingsstördas historia, Gothia 2009. Det finns anledning att göra detta . Hans arbete har en rad bärande kulturella dimenssioner.
Det är ett halvt sekel sedan Karl Grunewald blev färdig läkare och att han därvid bestämde sig för att ägna sitt yrkesliv åt barn och ungdomar. Det skulle dröja ytterligare några år innan han kom att ägna sig åt gruppen utvecklingsstörda. Det skedde ungefär samtidigt som 1954 års lag om undervisning och vård av psykiskt efterblivna trädde i kraft.
Nationellt och internationellt framstår Karl Grunewald som en pionjär för ett förändrat och mera humanistiskt sätt att se på personer med intellektuella funktions‑hinder. Som medici‑nal‑råd och chef för Socialstyrelsens enhet inom området kunde han också i hög grad påverka förhållandena i praktiken. Sverige kom att spela en ledande roll i reformeringen av omsorgen av utvecklingsstörda. Därför har Karl Grunewalds insatser med rätta uppmärk‑sammats. Han har också kontinuerligt deltagit i utvecklingen av vetenskapen, vilket har lett till att han personligen utnämnts till professor av regeringen.
Det är knappast överord att tala om att vi här har att göra med en gigant på området psykisk utvecklingsstörning. När han därför nu presenterar en bok, där han ger sig i kast med historieskrivning på området kan man – om man är intresserad av villkoren för personer med funktionshinder i allmänhet och för de utvecklingsstörda i synnerhet – inte undgå att försöka ta del av den.
Vi återkommer därför till den inom kort.
Stig Larsson
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
