Verkasomandra granskar partiprogrammen inför valet 6:
Sverige har ungefär en och en halv promille av jordens befolkning. I en demokratisk värld skulle detta också vara vårt valunderlag i det tänkta globala parlamentet. Detta skulle naturligtvis helt domineras av kineser, indier och andra asiatiska nationaliteter. Inom EU representerar Sverige ungefär 2 % av befolkningen. Som andra småstater har man dock förhållandevis mer makt (som om folket från Härjedalen eller Dalsland skulle ha större kraft i sina röster i Sverige). Trots att globaliseringen och dess konsekvenser blir allt mer uppenbara för svensken, är det dennes väl och ve som är politikens kärna. Välfärdspolitikens målgrupp är de som bor i Sverige. I den meningen är alla riksdagspartier Sverigedemokrater.
Det är sekler sedan de klassiska politiska idéerna spred sig till vårt land. Under nästan hela förra seklet spelade Sverige mest den välvillige åskådarens roll på den världspolitiska arenan. Våra möjligheter att stå utanför kontinentala eller globala strukturer blir bara mindre. I takt med denna insikt har också den partipolitiska uppslutningen kring integrationsarbetet i vår del av världen ökat.
Kultur-och välfärdsfrågorna blir allt mindre nationella. Hushållningen med jordens resurser och klimatologiska förutsättningar blev årets första fråga vid världsklimatkonferansen i Köpenhamn. Misslyckandena vid denna att åstadkomma ett någorlunda fungerande avtal, glömdes bort i takt med att det som en gång var kvicksilver kröp allt längre ned under nollstrecket. Årets hårda vinter har fått mången att glömma den globala uppvärmningen med de eskalerande energipriserna vidgar de flestas vyer kring välfärd till att också inkludera perspektiv kring natur, miljö och råvaruhushållning. Det reflekteras tydligt i de olika partiprogrammen där ord som ”hållbar utveckling” eller att man tar hänsyn till ”framtida generationer”. I kosmiska perspektiv är samtliga partier korttänkta. Det finns inte tillstymmelse till funderingar kring hur vi ska handskas med solens utslocknande.
Även om det ytterst är insikten om att planeten Tellus är vårt hem och Vintergatan vårt kvarter med vad det innebär av vidare vyer än vad som brukar stå på föredragningslistorna i de lokala partiorganisationerna, är det trots allt både det nära och det fjärran som bestämmer vår välfärd. Regelverk, organisering, institutionalisering, teknik och metoder i det direkta utförandet är en blandning mellan tradition och intryck utifrån den stora världen. Den nya generationen som skall arbeta som välfärdens tjänare inom administration, ekonomifunktioner, rättsväsen, hälso- och sjukvård, den sociala sektorn, forskning och utbildning eller miljöområdet förbereds genom våra skolor och universitet. Det är kanske just på undervisningsområdet, som en av de viktigaste välfärdsfrågorna främst aktualiserats – organiseringen och ägarskapet.
Visar inlägg med etikett tillgänglighet. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett tillgänglighet. Visa alla inlägg
torsdag 12 augusti 2010
söndag 18 april 2010
Stigs vinkaelder har stängts
Allt sedan ungdomen har jag haft en viss förkärlek för Stigs vinkaelder på Helgolandsgade i Köpenhamn. Redan vid mitt första besök upplevde jag någon slags diffus tillhörighet hit. Antagligen var det den ursprunglige ägarens förnamn, som gav mig lite av en känsla av att jag hade en egen krog, alldeles i närheten av Vesterbrogade och Hovedbangaarden.
Det har gått rätt många decennier sedan jag första gången ställde mina steg ner för halvtrappan till de välinsuttna stoppade stolarna och sofforna i den av cigaretter, cigarrer och piprök inpyrda lokaliteterna. Här serverades lun leverpastej, fiskefilé med remoulade, fleskesteg eller forloren skildpaddsuppe. Det danska kökenets etablerade rätter kunde intas med vin, men de flesta valde dock mellan Tuborg och Carlsberg.
Stigs vinkaelder betecknades med undertiteln ”den jydske ambassade”. Detta var en gång i tiden den resturation i Kongens by dit jylläningarna ofta valde att förlägga en del möten vid sina resor till olika kulturella, politiska och inte minst affärsmässiga åtaganden. Känslan av att som skåning på samma sätt som folket från Jylland ha ett ställe att komma till ledde mig ofta hit vid mina köpenhamnsbesök. Jag har varit här med många vänner men också med barn. När man talade om krogkultur i København stavades det för mig i första hand Stigs vinkaelder.
För ett tag sedan meddelade en gammal norsk vän att han skulle på ett nordiskt möte i København och undrade om vi inte kunde ses i anslutning härtill. Det kunde vi. Naturligtvis föreslår jag honom att vi kan träffas på Stigs vinkalder, eftersom han kommer med tåg till Hovedbangaarden.
Vi bestämmer att jag kommer dit klockan två. Trots bistert vinterväder med inställda tåg och till råga på allt ett stort ombyggnadsarbete på Malmö centralstation för den planerade citytunneln lyckas jag nå Hovedbangaarden i rimlig tid. Jag tar vägen via Istedgade – den en gång i tiden så ökända porr- och prostitutionsgatan - dit en av utgångarna leder. Jag springer på Njål_Petter – min norske vän – som kommer från Helgolandsgade. Där kan han inte finna Stigs vindkaelder. Eftersom jag för säkerhets skull kollat på nätet att krogen fortfarande fanns kvar, bad jag honom att följa med mig dit igen.
Nej, där fanns inte längre någon krog, däremot en gallergrind vid dess gamla entré. Sagan Stigs vinkaelder var all.
Vid mitt senaste besök – var det två eller tre år sedan? – hade krogen tydligen övertagits av ett vietnamesiskt ägarpar. Fortfarande serverades det bara danska rätter. Ingenting i möbleringen eller utrustningen tycktes ha förändrats. Fortfarande fanns till och med mynttelefonen kvar vid sidan om toaletten. Ändå verkade den Jydske ambassade andas ut någonting som fick mig att ana förändringar. Jag inbillade mig dock inte att det skulle vara mitt sista besök här.
Krogdöden drabbar många etablissemang i en överetablerad bransch. Jag har en annan norsk vän, Ole-Henrik har berättat för mig att han hade träffat den senaste danske ägaren i Norge. Denne hade kanske förhoppningar om att affärerna skulle gå mera smort i Nordens främsta oljeland. Han hade i varje fall slagit ner bopålarna där.
När jag så står där med Njål-Petter och kan konstatera att epoken Stig vinkaelder tycks vara över, är det inte utan en viss sorg - över vad är kanske lite oklart. Möjligen över att ett ställe som per definition i sin undertext ville vara en plats för jylläningarna och därmed andra utombyare. Kanske för att det inte längre finns en krog som bär mitt namn i Nordens huvudstad (Stockholmarna får försöka så gott de kan tävla om epitetet). Kanske bara för att jag har en hel del trevliga minnen härifrån.
Då jag stod där i kylan på Helgolandsgade, kom jag att tänka på att jag förra våren var på väg till Helgoland – utan att jag kom dit. Det handlade om olämpliga färjeavgångar från Bremen.
När jag blir varse trappan ner från gatan som fått namnet efter denna mytomspunna ö ner till lokalen med kanske de femtio sittplatserna. Det slår mig plötsligt att så är det ytterligare en krog som gått omkull och som varit helt otillgänglig för människor som är rullstolsburna.
Med största sannolikhet är detta inte skälet till att man fick bomma igen. Det är nämligen mera regel än undantag att en krog i Danmark (och i Sverige) är tillgänglig för rullstolar.
Sakteliga gör sig dock den ökade tillgängligheten för människor med funktionshinder också gällande. Dessvärre tillhör krogarna de mest senfärdiga. Restauranger med traditioner och sekler i sin historik finns ofta placerade i källare, där ju matvaror och drycker hade bästa förutsättningar att förvaras. När de förtärs mår gästerna bäst, i fall det sker på gatuplan.
Anpassning av gamla ärevördiga lokaliteter till rullstolar eller barnvagnar är förstås förenade med en del kostnader. Byggnadsminnesmässigt är det för det mesta inga oöverkomliga problem. Återställbarhetsprincipen är det som gäller. Dessvärre är tillgängligheten till alla de privatdrivna etablissemangen med mer eller mindre tydliga kulturella förtecken, som finns hos oss i Skandinavien i form av krogar, gallerier, cabareer, caféer, biografer, scener, museer, musikpubar eller allt vad det heter, inte skyldiga att göra några anpassningar för att driva verksamheten vidare. Stigs vinkaelder gick omkull inte på grund av krav på handikappanpassning. Snarare tvärtom.
Med tiden blev gästerna äldre och äldre. Vesterbro bespeglade sig i krogens utveckling. Stadsdelen, en av de mest centrala, var för hundra år navet för alla resande till huvudstaden, inte minst de mest framgångsrika jylänningarna. På 60- och 70-talet, när bilarna tog över inrikesresandet, förföll stadsdelen. Här fick de utstötta sina tillfälliga bostäder. Knarklangare och kopplare tog greppet om Vesterbro. De nådde nog aldrig riktigt fram till Stigs vinkaelder. Resturationen överlevde Vesterbros förfall och tillkvicknade också rätt väl på 80- och 90-talen – eller firserna og halvfemserna som man säger i Danmark.
Efter millenniumskiftet och lågräntepolitiken blev Vesterbro definitivt platsen där människor med många pengar hade råd att bo. En växande del av dem lämnade hus och have i stadens utkanter med bra betalning. En del – kanske särskilt de som är bördiga från Jylland – blev besökare på Stigs vinkaelder. I takt med rollatortätheten i området blev det dock färre besökare här. Att tänka på att kunna investera i någon form av bättre tillgänglighet skulle nog inte ägarna kunna göra. Inkomsterna räckte helt enkelt inte till.
De många privata kultur- och nöjesställena utestänger i de flesta fall rullstolsburna och i accelererande takt allt fler människor på grund av ålderns minskade rörlighet. Det är egendomligt att man inte hittar olika stödformer – t ex lån för tillgänglighetsförbättringar som i sig kan vara incitament för både ägare och långivare (läs staten). Det var kanske denna möjlighet som restauratörerna på Stigs vinkaelder saknade.
Nostalgitrippar i all ära, men förändring kan åstadkommas både med kontinuitet och konkret konstruktion. Inom krogbranschen är det en strid på kniven (inte bara vid lökhackandet). Dessvärre kommer de även till pass som vapen vid kriminell beskyddarverksamhet och utpressning. Den seriösa krogkontrollen, som kommunerna ska ägna sig åt, tar för det mesta sikte enbart på alkoholhanteringen och skatteskulder. Det är dags att man börjar kolla efterlevnad av handikappanpassning också. Det borde ha varit självklart sedan länge, men för att det i praktiken ska fungera måste olika förändringsinstrument skapas. Kanske kan Stigs vinkaelder återuppstå, om inte på Vesterbro så kanske i Gamla stan eller på en tvärgata till Karl Johan. Norden borde kunna visa vägen till ett krogliv för alla. Det vore en kulturgärning som heter duga.
Det här är nog första gången jag skriver om krogar sedan jag hade en text i anslutning till Enqvists och Ehnmarks fantastiska pjäs Chez Nous i Dramatens programtidning för trettio år sedan. Tyvärr har de svarta affärerna i branschen knappast blivit mindre sedan dess. Antagligen inte heller besvären att komma in för dem som har rullstolar eller barnvagnar.
Stig Larsson
Det har gått rätt många decennier sedan jag första gången ställde mina steg ner för halvtrappan till de välinsuttna stoppade stolarna och sofforna i den av cigaretter, cigarrer och piprök inpyrda lokaliteterna. Här serverades lun leverpastej, fiskefilé med remoulade, fleskesteg eller forloren skildpaddsuppe. Det danska kökenets etablerade rätter kunde intas med vin, men de flesta valde dock mellan Tuborg och Carlsberg.
Stigs vinkaelder betecknades med undertiteln ”den jydske ambassade”. Detta var en gång i tiden den resturation i Kongens by dit jylläningarna ofta valde att förlägga en del möten vid sina resor till olika kulturella, politiska och inte minst affärsmässiga åtaganden. Känslan av att som skåning på samma sätt som folket från Jylland ha ett ställe att komma till ledde mig ofta hit vid mina köpenhamnsbesök. Jag har varit här med många vänner men också med barn. När man talade om krogkultur i København stavades det för mig i första hand Stigs vinkaelder.
För ett tag sedan meddelade en gammal norsk vän att han skulle på ett nordiskt möte i København och undrade om vi inte kunde ses i anslutning härtill. Det kunde vi. Naturligtvis föreslår jag honom att vi kan träffas på Stigs vinkalder, eftersom han kommer med tåg till Hovedbangaarden.
Vi bestämmer att jag kommer dit klockan två. Trots bistert vinterväder med inställda tåg och till råga på allt ett stort ombyggnadsarbete på Malmö centralstation för den planerade citytunneln lyckas jag nå Hovedbangaarden i rimlig tid. Jag tar vägen via Istedgade – den en gång i tiden så ökända porr- och prostitutionsgatan - dit en av utgångarna leder. Jag springer på Njål_Petter – min norske vän – som kommer från Helgolandsgade. Där kan han inte finna Stigs vindkaelder. Eftersom jag för säkerhets skull kollat på nätet att krogen fortfarande fanns kvar, bad jag honom att följa med mig dit igen.
Nej, där fanns inte längre någon krog, däremot en gallergrind vid dess gamla entré. Sagan Stigs vinkaelder var all.
Vid mitt senaste besök – var det två eller tre år sedan? – hade krogen tydligen övertagits av ett vietnamesiskt ägarpar. Fortfarande serverades det bara danska rätter. Ingenting i möbleringen eller utrustningen tycktes ha förändrats. Fortfarande fanns till och med mynttelefonen kvar vid sidan om toaletten. Ändå verkade den Jydske ambassade andas ut någonting som fick mig att ana förändringar. Jag inbillade mig dock inte att det skulle vara mitt sista besök här.
Krogdöden drabbar många etablissemang i en överetablerad bransch. Jag har en annan norsk vän, Ole-Henrik har berättat för mig att han hade träffat den senaste danske ägaren i Norge. Denne hade kanske förhoppningar om att affärerna skulle gå mera smort i Nordens främsta oljeland. Han hade i varje fall slagit ner bopålarna där.
När jag så står där med Njål-Petter och kan konstatera att epoken Stig vinkaelder tycks vara över, är det inte utan en viss sorg - över vad är kanske lite oklart. Möjligen över att ett ställe som per definition i sin undertext ville vara en plats för jylläningarna och därmed andra utombyare. Kanske för att det inte längre finns en krog som bär mitt namn i Nordens huvudstad (Stockholmarna får försöka så gott de kan tävla om epitetet). Kanske bara för att jag har en hel del trevliga minnen härifrån.
Då jag stod där i kylan på Helgolandsgade, kom jag att tänka på att jag förra våren var på väg till Helgoland – utan att jag kom dit. Det handlade om olämpliga färjeavgångar från Bremen.
När jag blir varse trappan ner från gatan som fått namnet efter denna mytomspunna ö ner till lokalen med kanske de femtio sittplatserna. Det slår mig plötsligt att så är det ytterligare en krog som gått omkull och som varit helt otillgänglig för människor som är rullstolsburna.
Med största sannolikhet är detta inte skälet till att man fick bomma igen. Det är nämligen mera regel än undantag att en krog i Danmark (och i Sverige) är tillgänglig för rullstolar.
Sakteliga gör sig dock den ökade tillgängligheten för människor med funktionshinder också gällande. Dessvärre tillhör krogarna de mest senfärdiga. Restauranger med traditioner och sekler i sin historik finns ofta placerade i källare, där ju matvaror och drycker hade bästa förutsättningar att förvaras. När de förtärs mår gästerna bäst, i fall det sker på gatuplan.
Anpassning av gamla ärevördiga lokaliteter till rullstolar eller barnvagnar är förstås förenade med en del kostnader. Byggnadsminnesmässigt är det för det mesta inga oöverkomliga problem. Återställbarhetsprincipen är det som gäller. Dessvärre är tillgängligheten till alla de privatdrivna etablissemangen med mer eller mindre tydliga kulturella förtecken, som finns hos oss i Skandinavien i form av krogar, gallerier, cabareer, caféer, biografer, scener, museer, musikpubar eller allt vad det heter, inte skyldiga att göra några anpassningar för att driva verksamheten vidare. Stigs vinkaelder gick omkull inte på grund av krav på handikappanpassning. Snarare tvärtom.
Med tiden blev gästerna äldre och äldre. Vesterbro bespeglade sig i krogens utveckling. Stadsdelen, en av de mest centrala, var för hundra år navet för alla resande till huvudstaden, inte minst de mest framgångsrika jylänningarna. På 60- och 70-talet, när bilarna tog över inrikesresandet, förföll stadsdelen. Här fick de utstötta sina tillfälliga bostäder. Knarklangare och kopplare tog greppet om Vesterbro. De nådde nog aldrig riktigt fram till Stigs vinkaelder. Resturationen överlevde Vesterbros förfall och tillkvicknade också rätt väl på 80- och 90-talen – eller firserna og halvfemserna som man säger i Danmark.
Efter millenniumskiftet och lågräntepolitiken blev Vesterbro definitivt platsen där människor med många pengar hade råd att bo. En växande del av dem lämnade hus och have i stadens utkanter med bra betalning. En del – kanske särskilt de som är bördiga från Jylland – blev besökare på Stigs vinkaelder. I takt med rollatortätheten i området blev det dock färre besökare här. Att tänka på att kunna investera i någon form av bättre tillgänglighet skulle nog inte ägarna kunna göra. Inkomsterna räckte helt enkelt inte till.
De många privata kultur- och nöjesställena utestänger i de flesta fall rullstolsburna och i accelererande takt allt fler människor på grund av ålderns minskade rörlighet. Det är egendomligt att man inte hittar olika stödformer – t ex lån för tillgänglighetsförbättringar som i sig kan vara incitament för både ägare och långivare (läs staten). Det var kanske denna möjlighet som restauratörerna på Stigs vinkaelder saknade.
Nostalgitrippar i all ära, men förändring kan åstadkommas både med kontinuitet och konkret konstruktion. Inom krogbranschen är det en strid på kniven (inte bara vid lökhackandet). Dessvärre kommer de även till pass som vapen vid kriminell beskyddarverksamhet och utpressning. Den seriösa krogkontrollen, som kommunerna ska ägna sig åt, tar för det mesta sikte enbart på alkoholhanteringen och skatteskulder. Det är dags att man börjar kolla efterlevnad av handikappanpassning också. Det borde ha varit självklart sedan länge, men för att det i praktiken ska fungera måste olika förändringsinstrument skapas. Kanske kan Stigs vinkaelder återuppstå, om inte på Vesterbro så kanske i Gamla stan eller på en tvärgata till Karl Johan. Norden borde kunna visa vägen till ett krogliv för alla. Det vore en kulturgärning som heter duga.
Det här är nog första gången jag skriver om krogar sedan jag hade en text i anslutning till Enqvists och Ehnmarks fantastiska pjäs Chez Nous i Dramatens programtidning för trettio år sedan. Tyvärr har de svarta affärerna i branschen knappast blivit mindre sedan dess. Antagligen inte heller besvären att komma in för dem som har rullstolar eller barnvagnar.
Stig Larsson
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
