Kommunalkulturen kanske det viktigaste

Innan den nya riksdagen och regeringen kommit igång, är det viktigt att hålla i minnet att det i många avseenden är i kommuner och landting (eller där de heter regioner), som de politiskt viktiga kulturbesluten fattas. Trenden har dessutom varit att det mer och mer blivit så, bl a genom den s k portföljsmodellen.

Emellertid är det sällan som den kommunala kulturpolitiken står i centrum för den valdebatten. Inte för ty är det i kommunerna som man fattar de viktiga besluten om kulturskolor, bibliotek, stöd till olika scener, kulturgrupper och andra lokalt förankrade kulturinsatser. I de större städerna och regionerna handlar besluten också om de betydelsefulla institutionerna på teaterns, dansens, konstens och musikens områden. I de här fallen berör de kommunala besluten hela landsdelar, ja i själva verket hela landets kulturliv. Utan livaktiga och starka stadsteatrar och symfoniorkestrar i våra större städer, skulle Sveriges kulturliv i många avseenden vara mycket fattigare.

För människor med funktionshinder är naturligtvis de kommunala
insatserna minst lika viktiga, för det mesta mer än de statliga. I allmänhet är det kommuner och landsting som har huvudmannaskapet för kulturbyggnaderna och därmed också ansvaret för tillgängligheten till och inom dessa. Allt för många rullstolsburna blir utestängda från olika kulturaktiviteter p g a bristande insikter om elementära frågor kring byggnadsmässiga utformningar av behov hos hjulberoende besökare. Det gäller ju i allmänhet barnvagnar lika mycket som rullstolar.

De - om möjligt - i ännu högre grad förbisedda tillgänglighetsfrågorna kring att försöka tillhandahålla information och läsupplevelser för synskadade eller andra med lässvårigheter. Trots att den digitala revolutionen innebär stora möjligheter i detta avseende, är det ännu så lång väg att vandra för att göra elektroniska medier tillgängliga för synskadade. Det är förbluffande hur skärmläsprogram och hemsidor har svårt för att interagera så att man lätt kan förstå dess innehåll med utan att titta på skärmen. Det är emellertid inte bara frågan om teknikutveckling, utan kanske i ännu högre grad fråga om stöd och utbildning. Supportsystemen är t ex nästan obefintliga. Detta handlar om hjälpmedelsansvar, som hänger på landstingen (eller regionerna).

Det finns så många områden och situationer, där människor med funktionshinder inte kan tillgodogöra sig kulturella upplevelser. Ibland blir man betänksam över hur låg medvetenheten är ute i skilda lokala kulturella sammanhang. Därför måste vi runt om kring i landet försöka väcka de ansvariga politikerna (och för den delen även tjänstemännen) till ökade insikter om hur kulturupplevelser ska bli berikande för alla.

Ruelse eller rörelse?

Så är det här valet överstökat. En del kommentatorer kallar det historiskt. Flera känner att det är ett bland många andra, där förskjutningar i procentenheter hit och dit kanske inte spelar någon större roll. För kulturarbetare med funktionshinder betyder valutgången säkert en del. Hur kommer närmast att reflekteras i olika förhandlingsresultat mellan partierna i regeringsunderlaget, där kanske – som t ex i Region Skåne – Miljöpartiet blir en del av den borgerliga alliansen.

I min genomgång av partiprogrammen under valrörelsen inskränkte jag mig till de då existerande riksdagspartierna. Nu har det ju blivit ett
till. Sverigedemokraternas kulturpolitik tycks vara entydig. Deras budskap är tydligt - att skära hårt i kulturbudgeten. Man vill inte gärna lämna utrymme för det mångkulturella perspektivet. Frågan är om funktionshinderdimensionen i vår kultur ingår i SD:s definition eller ej kring mångkulturalism. Om detta har vi säkert anledning att återkomma till.

Nu har sluträkningen av rösterna alltså skett. Möjligheterna till överklagande gör att man ännu inte kan tala om ett slutgiltigt valresultat. Emellertid står det klart att den borgerliga alliansen gjort ett framgångsrikt val medan socialdemokraterna gjort en mycket smärtfull förlust. Kulturen förefaller för ytliga bedömare inte ha spelat någon större roll för valresultatet, men i själva verket har den naturligtvis gjort det. Den rör ju själva förutsättningarna för hur vi danas som människor - också åsiktsmässigt.

Den postelektoriska debatten – valets eftersnack – har hittills varit föga fördjupad och relaterad till sådana resonemang. Istället har den präglats av tankar kring personer och strategier. Själva insikten om att partier är till för att skapa en rörelse i samhället mot vissa förändringar kommer lätt i skymundan. Istället har fokus satts på att skapa program som tilltalar väljarna. Trots många rapporter om hur människor med funktionshinder och kroniska sjukdomar misshandlats av de drastiska förändringarna i socialförsäkringen, har ingen försökt att koppla samman dessa med kulturanalyser. Det kanske kommer – kanske på denna blogg.
Stig Larsson

Rättigheter och skyldigheter

Verkasomandra granskar partiprogrammen inför valet 21:
 Under de senaste decenniet har politiken ofta tagit fasta på rättigheter. Alltför ofta sker det slentrianmässigt och utan substans. Allt sedan FN-deklarationen om de allmänna mänskliga rättigheterna stadfästes, har gång på gång olika rättigheter (inte minst den allra mest grundläggande om rätten till liv) släpats i smutsen. De många konventionerna, som på det internationella planet tagits för särskilt utsatta grupper, kräver olika former av respekt och rättigheter för dem. Sverige ratificerade för lite drygt ett år sedan den senaste av dessa. Den internationella konventionen om rättigheter för personer med funktionshinder. Hos många berörda väcker den här typen av konventioner förhoppningar om att man lättare skall få tillgodosett sina behov. Dessvärre finns det ingen självklar automatik mellan uttalade och realiserade rättigheter.
Ibland har det hävdats att vi under inflytande från USA får en välfärdspolitik som blir mer inriktad på att tillgodose elementära rättigheter och mindre fokuserad på att leverera substans. Om detta stämmer eller ej, finns det säkert skäl att belysa genom olika framtida studier. Däremot är det uppenbart att i en marknadsekonomi är det tillgången till pengar, som reglerar olika medborgargruppers möjligheter att köpa de varor och tjänster man vill ha. Bostaden är kanske det tydligaste exemplet. Men det gäller också områden som kultur och upplevelser. 
För att motverka marknadsekonomins inneboende tendens att skapa ekonomiskt betingad segregation, kan man använda sig av skilda typer av instrument. Förutom olika typer av skatter och transfereringssystem (som barnbidrag eller pensioner), kan man också utveckla skilda typer av kvoteringar, begränsningar och behovsprövningar (som bostadsbidrag).
Det kan finnas en inneboende motsättning mellan ekonomisk nivellering och tillväxt i en global ekonomi. Att överföra pengar från en befolkningsgrupp till andra, är populärt hos dem som får men inte hos dem som det tas från. Därför undviker de flesta partierna att komma med recept på hur Sverige ska bli ett mera ekonomiskt jämlikt samhälle. 
Det är främst människors arbetsförhållanden, som bestämmer de ekonomiska villkoren. Enkelt uttryckt är det de som arbetar inom yrken med en hög efterfrågan på arbetskraft, som får de högsta lönerna. De finns grupper som trots betydande utbildningssatsningar aldrig kommer in i arbetslivet. Till dem hör i första hand människor med svåra funktionshinder men också många kulturarbetare. Några utvecklade program för hur man skall komma till rätta med det så kallade utanförskap har man svårt att finna i partiernas program. Trots insikten om vilken roll känslan av sammanhang spelar för människors liv, tar sig partierna knappast an systembyggen för att motverka utanförskapet i andra dimensioner än i relation till arbetsmarknaden. 

Kulturens roll

Verkasomandra granskar partiprogrammen inför valet 17:
Socialdemokraterna konstaterar att kultur rymmer många dimensioner, som inte får ställas mot varandra.
”Kultur ställer krav på eget tänkande och eget engagemang, men ger också möjligheter till avkoppling och förströelser. Kultur ger människor möjlighet att gå utanför den egna vardagen, men den får aldrig upphöjas till något ovanför det vanliga livet. Kulturens värden får inte definieras av begränsade elitgrupper och bli en mur mot alla dem som inte behärskar dess etablerade uttryck. Då ställs alltför många utanför, och därmed förlorar också kulturen sin kraft och dynamik”. 

Man hävdar vidare att göra alla delaktiga i det som är kulturens kärna – ”möjligheten att frigöra den egna tankens kraft” – är en central uppgift för demokratin. Detta skall ses mot bakgrund ”när en växande kommersiell styrning av media och informationsförmedling hotar att leda till likriktning och tankens begränsning”. 
De här programmatiska formuleringarna är det kanske inte så svårt att instämma i. Men det finns definitivt politiska motsättningar kring var graden av kommersialism blir hotande och när den kan vara berikande. Synen på public service-media är därvid central.
I Kristdemokraternas partiprogeram skriver man: 
”Public service ska tillhandahålla en allsidig och relevant nyhetsförmedling liksom ett brett och högkvalitativt kulturutbud som inte bara tillgodoser majoritetens preferenser utan också som till exempel etniska minoriteters och funktionshindrades behov och önskemål”.
Här har vi det enda exemplet där man i partiprogrammet egentligen kräver att det ska bli fler inslag för, med och om personer med funktionsnedsättningar i radio och TV. 
Vänsterpartiet formulerar inte något program för mediapolitiken, men konstaterar:
”Världsomfattande mediamonopol begränsar det fria ordet och människors rätt till kunskap”. 
Det är inte svårt att hålla med Vp i detta avseende. Problemet gäller balansen mellan reglering av mediaindustrins makt och fri kultur. Partiets generella lösning är förverkligande av socialismen, dess innehåll lyder:
”Socialismen kan inte vara något annat än demokratins och frihetens förverkligande. Socialismen kan inte planeras och dikteras av partier och politiska ledare. Endast den socialism som bärs upp av folkflertalets aktiva stöd och som förmår anpassa sig till ständigt nya förhållanden har förutsättningar att överleva”. 
I denna tappning ter sig socialism nästan synonymt med demokrati man missar möjligheterna att förklara skillnaderna mellan begreppen, men också hur de kan förenas.

Kultur och frihet

Verkasomandra granskar partiprogrammen inför valet 16:
Ett grundläggande motsatsförhållande hos alla partier till kulturen, är relationen mellan människors möjligheter att fritt få uttrycka sig och mediaindustrins makt över massorna. Miljöpartiet tar i sitt program upp denna motsättning, dock utan att tillhandahålla någon lösning. Man skriver:
  ”En aktiv dialog och ett aktivt kunskapsutbyte kräver ett flödande kulturliv. En stor del av den nuvarande kulturen bär sina egna kostnader i form av avgifter, försäljning, biljettintäkter och liknande. Vi anser att den del av kulturen som har svårt att bära sina kostnader ska få möjligheter till frihet. Den främjas dock bäst om den kan verka helt oberoende av kommersiella intressen och har ett fritt förhållande till den offentliga sektorn. Vi vill att samhället ska finna vägar till att uppnå detta”. 
Man kan naturligtvis undra över hur partiet har tänkt sig förverkliga denna ambition. Mp slår vakt om ett rikt kulturliv som man menar:
”behöver klassiska institutioner, fria grupper och alla de människor som finner lust i att vara kulturellt aktiva. För att motverka att kommersiella intressen tar över den fria kulturen måste tydliga regler gälla vid all sponsring. Vid om-, ny- och tillbyggnad av offentligt ägda lokaler bör minst en procent av kostnaderna avsättas till estetisk utformning”.
I miljöpartiets program finns ingenting om tillgänglighetsfrågorna för människor med funktionshinder. Man aktualiserar dock den gamla tanken på att avsätta en procent av kostnaderna för estetisk utformning.
Det är egentligen ganska märkligt att inga politiska partier försökt kvantifiera behovet av tillgänglighet för människor med funktionsnedsättningar. Det vore väl i högsta grad rimligt att också börja kräva att minst en procent av bygg- eller ombyggnads- kostnader går åt till att förbättra denna. Man kan knappast tala om estetik om våra kulturinstitutioner är stängda för stora befolkningsgrupper. Med lite mera utvecklade estetiska begrepp skulle kanske många av hindren för människor med funktionsnedsättningar kunna vara avlägsnade.
I Centerpartiets principprogram finns det vare sig mycket kring funktionshinder eller kring kultur. Under avsnittet "Rättvisa" konstateras att ”funktionshindrade nekas många gånger den praktiska möjligheten till delaktighet”. I ingressen till avsnittet "Lärande, bildning och kultur" görs en betoning av att detta ska ses i ljuset av det öppna samhället. 
”Det är ett gemensamt ansvar att värna om både bredd och djup i kulturutbudet utifrån människors olika villkor, kvinnor och män, unga och gamla, traditionsbärare som nyskapare har detta ansvar. Det ansvaret gäller också minoriteters kulturyttringar”.
Frågan är om man ser människor med funktionsnedsättningar som en minoritet eller inte. 

Marknaden som förvirrat begrep?

Verkasomandra granskar partiprogrammen inför valet 11: Den tydligaste motsättningen mellan de olika politiska blocken inför årets val är kanske synen på marknaden. I grunden beror denna på de olika ideologiska riktningarna som bildar basen för partiprogrammen. Folkpartiet inleder sitt med att skriva om liberalism och den enskilde människans personliga valmöjligheter. Det heter vidare: 
”Materiell frihet innebär rätten att välja yrke, bosättning och livsstil. Marknadsekonomin bygger på enskilt ägande, närings- och avtalsfrihet. Konsumenternas val styr produktionen. Marknadsekonomin är det ekonomiska system som mest gagnar den materiella friheten och det enda ekonomiska system som går att förena med demokrati”. 
Är man kritisk vid denna läsning frågar man sig naturligtvis varför inte materiell frihet i första hand relateras till basala behov kring mat, bostad och hälsa. Hävdandet att marknadsekonomin är det enda system som fungerar tillsammans med demokrati kan vara rätt men också falskt. Redan John Stuart Mill kritiserade tankarna på den fria marknaden som generell framgångsformel för välfärd.

I Sverige talade vi länge om blandekonomi. Det senaste årets finansiella kris har bland annat inneburit att man i USA, som framstått som kapitalismens förlovade hemland, har socialiserat stora företag, bland annat GM, som för 10 år sedan var världens största. Frågan är också hur man ser på den ökande makten hos världens olika pensionsfonder. Traditionellt brukar amerikanska lärareförbundets och Kaliforniens offentliganställdas pensionsfonder vara världens största finansiella aktörer. I Sverige är det som bekant AP-fonderna och andra fonder, där småspararna dominerar. Kritiken mot fondsocialismen hörs knappast (kanske därför att fonderna inte utövar ägaransvar). Frågan är också om inte man skall kalla Kina, som blivit världens största ekonomi, för en kommunistisk marknadsekonomi.
 Vänsterpartiets program handlar mycket om det socialistiska målet och vägarna dit. Man skriver: ”den socialistiska samhällsomvandlingen är ett resultat av kapitalismens motsättningar och folkets kamp. Det är i kontrasten mellan samhällets strukturer och människans möjligheter vi ser nödvändigheten av en grundläggande samhällsförändring”.  
Många har försökt konstruera framtida idealsamhällen. Planer för ett samhälle kännetecknat av förnuft och frihet har dragits upp, men har när de konfronterats med historiska omständigheter som inte tillåtit deras förverkligande istället blivit till fängelseritningar. Konstaterar man självkritiskt. Det har man förstås all anledning att göra. Dessvärre kraschlandar ofta lustfyllda utopier och förvandlas i möte med marken till förfärande dystopier. Spänning mellan dröm och verklighet i politiken, präglar vår kultur i många avseende.

Svenska partier i en globaliserad värld

Verkasomandra granskar partiprogrammen inför valet 6:
Sverige har ungefär en och en halv promille av jordens befolkning. I en demokratisk värld skulle detta också vara vårt valunderlag i det tänkta globala parlamentet. Detta skulle naturligtvis helt domineras av kineser, indier och andra asiatiska nationaliteter. Inom EU representerar Sverige ungefär 2 % av befolkningen. Som andra småstater har man dock förhållandevis mer makt (som om folket från Härjedalen eller Dalsland skulle ha större kraft i sina röster i Sverige). Trots att globaliseringen och dess konsekvenser blir allt mer uppenbara för svensken, är det dennes väl och ve som är politikens kärna. Välfärdspolitikens målgrupp är de som bor i Sverige. I den meningen är alla riksdagspartier Sverigedemokrater.  
Det är sekler sedan de klassiska politiska idéerna spred sig till vårt land. Under nästan hela förra seklet spelade Sverige mest den välvillige åskådarens roll på den världspolitiska arenan. Våra möjligheter att stå utanför kontinentala eller globala strukturer blir bara mindre. I takt med denna insikt har också den partipolitiska uppslutningen kring integrationsarbetet i vår del av världen ökat.
Kultur-och välfärdsfrågorna blir allt mindre nationella. Hushållningen med jordens resurser och klimatologiska förutsättningar blev årets första fråga vid världsklimatkonferansen i Köpenhamn. Misslyckandena vid denna att åstadkomma ett någorlunda fungerande avtal, glömdes bort i takt med att det som en gång var kvicksilver kröp allt längre ned under nollstrecket. Årets hårda vinter har fått mången att glömma den globala uppvärmningen med de eskalerande energipriserna vidgar de flestas vyer kring välfärd till att också inkludera perspektiv kring natur, miljö och råvaruhushållning. Det reflekteras tydligt i de olika partiprogrammen där ord som ”hållbar utveckling” eller att man tar hänsyn till ”framtida generationer”. I kosmiska perspektiv är samtliga partier korttänkta. Det finns inte tillstymmelse till funderingar kring hur vi ska handskas med solens utslocknande. 
Även om det ytterst är insikten om att planeten Tellus är vårt hem och Vintergatan vårt kvarter med vad det innebär av vidare vyer än vad som brukar stå på föredragningslistorna i de lokala partiorganisationerna, är det trots allt både det nära och det fjärran som bestämmer vår välfärd. Regelverk, organisering, institutionalisering, teknik och metoder i det direkta utförandet är en blandning mellan tradition och intryck utifrån den stora världen. Den nya generationen som skall arbeta som välfärdens tjänare inom administration, ekonomifunktioner, rättsväsen, hälso- och sjukvård, den sociala sektorn, forskning och utbildning eller miljöområdet förbereds genom våra skolor och universitet. Det är kanske just på undervisningsområdet, som en av de viktigaste välfärdsfrågorna främst aktualiserats – organiseringen och ägarskapet.