Innan den nya riksdagen och regeringen kommit igång, är det viktigt att hålla i minnet att det i många avseenden är i kommuner och landting (eller där de heter regioner), som de politiskt viktiga kulturbesluten fattas. Trenden har dessutom varit att det mer och mer blivit så, bl a genom den s k portföljsmodellen.
Emellertid är det sällan som den kommunala kulturpolitiken står i centrum för den valdebatten. Inte för ty är det i kommunerna som man fattar de viktiga besluten om kulturskolor, bibliotek, stöd till olika scener, kulturgrupper och andra lokalt förankrade kulturinsatser. I de större städerna och regionerna handlar besluten också om de betydelsefulla institutionerna på teaterns, dansens, konstens och musikens områden. I de här fallen berör de kommunala besluten hela landsdelar, ja i själva verket hela landets kulturliv. Utan livaktiga och starka stadsteatrar och symfoniorkestrar i våra större städer, skulle Sveriges kulturliv i många avseenden vara mycket fattigare.
För människor med funktionshinder är naturligtvis de kommunala
insatserna minst lika viktiga, för det mesta mer än de statliga. I allmänhet är det kommuner och landsting som har huvudmannaskapet för kulturbyggnaderna och därmed också ansvaret för tillgängligheten till och inom dessa. Allt för många rullstolsburna blir utestängda från olika kulturaktiviteter p g a bristande insikter om elementära frågor kring byggnadsmässiga utformningar av behov hos hjulberoende besökare. Det gäller ju i allmänhet barnvagnar lika mycket som rullstolar.
De - om möjligt - i ännu högre grad förbisedda tillgänglighetsfrågorna kring att försöka tillhandahålla information och läsupplevelser för synskadade eller andra med lässvårigheter. Trots att den digitala revolutionen innebär stora möjligheter i detta avseende, är det ännu så lång väg att vandra för att göra elektroniska medier tillgängliga för synskadade. Det är förbluffande hur skärmläsprogram och hemsidor har svårt för att interagera så att man lätt kan förstå dess innehåll med utan att titta på skärmen. Det är emellertid inte bara frågan om teknikutveckling, utan kanske i ännu högre grad fråga om stöd och utbildning. Supportsystemen är t ex nästan obefintliga. Detta handlar om hjälpmedelsansvar, som hänger på landstingen (eller regionerna).
Det finns så många områden och situationer, där människor med funktionshinder inte kan tillgodogöra sig kulturella upplevelser. Ibland blir man betänksam över hur låg medvetenheten är ute i skilda lokala kulturella sammanhang. Därför måste vi runt om kring i landet försöka väcka de ansvariga politikerna (och för den delen även tjänstemännen) till ökade insikter om hur kulturupplevelser ska bli berikande för alla.
Visar inlägg med etikett Kommunalpolitik. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Kommunalpolitik. Visa alla inlägg
måndag 4 oktober 2010
lördag 18 september 2010
Dags att välja
Verkasomandra granskar partiprogrammen inför valet 23: : Imorgon är det som bekant valdag. Den genomgång som jag gjort av partiernas program med bäring för kulturarbbetare med funktionshinder har naturligtvis sina begränsningar. Programmen är trots allt viktigare än alla politiska utspel, som görs under en valrörelse. Dessa har inte sällan karaktären av auktionsutrop eller lockpriser.
Jag har naturligtvis med intresse varvat med förutsägbarhetens tröstlöshet tagit del av den kulturpolitiska valdebaten. Vill man på ett sammanfattande sätt göra detta, kan man lämpligen lyssna till den partidebatt, som Kulturradion arrangerade med partiernas olika företrädare på P1:s hemsida, http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=3615&grupp=9635
Under denna debatt var det förstås ingen som tog upp några som helst resonemang kring funktionshinder och kulturarbete. Inte ens tillgänglighetsfrågorna berördes. Man kunde kanske inte förvänta sig någonting annat. Medvetenheten om kulturens betydelse för den tredjedel av Sveriges befolikning, som har funktionsnedsättningar är inte särskilt hög bland de som själva tycker att de ska leda vår kulturpolitik.
Kulturfrågorna är naturligtvis inte skilda från andra grundläggande politiska områden. Det är emellertid mycket sällan som samspelet mellan olika samhällsfält diskuteras i kulturtermer. Ibland kan marginella budgetposter bli centrala. Inte bara för det egna området, utan som symbolfrågor för samhällsbygget.
Frågan är om inte fritt inträde på de stora museerna är en sådan. I många fall kostar det i princip lika mycket pengar att administrera entréavgifter som det de inbringar. Men marknadsfundamentalisterna vill ha ett pris till varje pris. Är det några som drabbas hårdast av detta är det fattiga förtidspensionärer (som ju per definition har funktionsnedsättningar) med kulturella ambitioner. Dogmatismen både till höger och vänster sätter verkligen sina spår i kulturpolitikens tillämpning.
För det mesta handlar emellertid denna snarare om budgetutrymmen och prioriteringar i kamp med andra politikområden. Ändå innehåller kanske kulturen mer ideologisk själ än de flesta andra. Dessvärre kommer det sällan till uttryck i partiprogrammen och långt mindre i valdebatterna.
Men vi gör alla vårt val på söndag. Det behöver ju inte vara mellan olika partier. Man kan naturligtvis rösta på det ena i riksdagen, den andra i landstinget och det tredje i kommunen. Men kom ihåg att partiprogrammen är grunden för samtliga val.
Stig Larsson
Jag har naturligtvis med intresse varvat med förutsägbarhetens tröstlöshet tagit del av den kulturpolitiska valdebaten. Vill man på ett sammanfattande sätt göra detta, kan man lämpligen lyssna till den partidebatt, som Kulturradion arrangerade med partiernas olika företrädare på P1:s hemsida, http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=3615&grupp=9635
Under denna debatt var det förstås ingen som tog upp några som helst resonemang kring funktionshinder och kulturarbete. Inte ens tillgänglighetsfrågorna berördes. Man kunde kanske inte förvänta sig någonting annat. Medvetenheten om kulturens betydelse för den tredjedel av Sveriges befolikning, som har funktionsnedsättningar är inte särskilt hög bland de som själva tycker att de ska leda vår kulturpolitik.
Kulturfrågorna är naturligtvis inte skilda från andra grundläggande politiska områden. Det är emellertid mycket sällan som samspelet mellan olika samhällsfält diskuteras i kulturtermer. Ibland kan marginella budgetposter bli centrala. Inte bara för det egna området, utan som symbolfrågor för samhällsbygget.
Frågan är om inte fritt inträde på de stora museerna är en sådan. I många fall kostar det i princip lika mycket pengar att administrera entréavgifter som det de inbringar. Men marknadsfundamentalisterna vill ha ett pris till varje pris. Är det några som drabbas hårdast av detta är det fattiga förtidspensionärer (som ju per definition har funktionsnedsättningar) med kulturella ambitioner. Dogmatismen både till höger och vänster sätter verkligen sina spår i kulturpolitikens tillämpning.
För det mesta handlar emellertid denna snarare om budgetutrymmen och prioriteringar i kamp med andra politikområden. Ändå innehåller kanske kulturen mer ideologisk själ än de flesta andra. Dessvärre kommer det sällan till uttryck i partiprogrammen och långt mindre i valdebatterna.
Men vi gör alla vårt val på söndag. Det behöver ju inte vara mellan olika partier. Man kan naturligtvis rösta på det ena i riksdagen, den andra i landstinget och det tredje i kommunen. Men kom ihåg att partiprogrammen är grunden för samtliga val.
Stig Larsson
fredag 10 september 2010
Estetik, kultur och hälsa hänger samman.
Verkasomandra granskar partiprogrammen inför valet 18:
Vad som kanske förenar begrepp som demokrati, kultur, socialism, liberalism och konservatism är den sociala dimensionen.
Hur betydelsefull känslan av ett socialt sammanhang är för den enskildes hälsa formulerades tydligast av den kände sociologen Antonovsky. Under det senaste decenniet har motverkandet av social exklusion stått högt på olika välfärdsagender i Europa. Vid förra valrörelsen lyckades Alliansen framgångsrikt sälja budskapet att kämpa mot ”utanförskapet”, som man i princip definierade som att stå utanför arbetsmarknaden. Självklart är det så att man kan vara socialt exkluderad, trots att man har ett arbete.
Det finns kanske till och med yrkesgrupper eller branscher, som bara genom slag av sysselsättning blir stigmatiserade. Vissa typer av arbeten sliter hårdare på människan som själ och kropp. Det märks tydligt på både förtidspensionering och tidpunkt för uttag av ålderspension. I arbetslivet bespeglas många av samhällets orättvisor. Den som i partiprogrammen försöker finna alternativ till arbetsmarknaden som svar på hur man fördelar insatser och förtjänster har inte mycket att hitta. Förvisso talas det om entreprenörskap och dess betydelse och samtliga partier värnar om de små företagarna.
I Moderaternas program tar men fasta på kulturen som företagarnisch, här kan man läsa:
”Allt fler uppdragstagare försörjer sig i förvärvsform på konstnärlig verksamhet. Förutom reformer av beskattning och trygghetssystem kommer den här utvecklingen att kräva entreprenörskap även i de konstnärliga utbildningarna”.
Här blir man lite fundersam. Menar programskrivarna att de konstnärliga utbildningarna skall privatiseras och bli föremål för fritt företagande eller menar man att man ska undervisa om entreprenörskap vid dessa utbildningar? Entreprenörskap lyfts ofta fram som någonslags dunderkur för allt och alla i nästan alla partiprogrammen. Alla kulturarbetare, som oftast är egna företagare, förkroppsligar med några få undantag insikten om motsatsen. Kulturarbete är sällan pekuniärt berikande. Därför krävs offentliga stöd. Är man kulturarbetare med funktionshinder blir man ofta beroende av socialförsäkringarna.
Vad som kanske förenar begrepp som demokrati, kultur, socialism, liberalism och konservatism är den sociala dimensionen.
Hur betydelsefull känslan av ett socialt sammanhang är för den enskildes hälsa formulerades tydligast av den kände sociologen Antonovsky. Under det senaste decenniet har motverkandet av social exklusion stått högt på olika välfärdsagender i Europa. Vid förra valrörelsen lyckades Alliansen framgångsrikt sälja budskapet att kämpa mot ”utanförskapet”, som man i princip definierade som att stå utanför arbetsmarknaden. Självklart är det så att man kan vara socialt exkluderad, trots att man har ett arbete.
Det finns kanske till och med yrkesgrupper eller branscher, som bara genom slag av sysselsättning blir stigmatiserade. Vissa typer av arbeten sliter hårdare på människan som själ och kropp. Det märks tydligt på både förtidspensionering och tidpunkt för uttag av ålderspension. I arbetslivet bespeglas många av samhällets orättvisor. Den som i partiprogrammen försöker finna alternativ till arbetsmarknaden som svar på hur man fördelar insatser och förtjänster har inte mycket att hitta. Förvisso talas det om entreprenörskap och dess betydelse och samtliga partier värnar om de små företagarna.
I Moderaternas program tar men fasta på kulturen som företagarnisch, här kan man läsa:
”Allt fler uppdragstagare försörjer sig i förvärvsform på konstnärlig verksamhet. Förutom reformer av beskattning och trygghetssystem kommer den här utvecklingen att kräva entreprenörskap även i de konstnärliga utbildningarna”.
Här blir man lite fundersam. Menar programskrivarna att de konstnärliga utbildningarna skall privatiseras och bli föremål för fritt företagande eller menar man att man ska undervisa om entreprenörskap vid dessa utbildningar? Entreprenörskap lyfts ofta fram som någonslags dunderkur för allt och alla i nästan alla partiprogrammen. Alla kulturarbetare, som oftast är egna företagare, förkroppsligar med några få undantag insikten om motsatsen. Kulturarbete är sällan pekuniärt berikande. Därför krävs offentliga stöd. Är man kulturarbetare med funktionshinder blir man ofta beroende av socialförsäkringarna.
torsdag 2 september 2010
Det civila samhället
Verkasomandra granskar partiprogrammen inför valet 13:
Frågan om huvudmannaskap för olika välfärdstjänster har ofta förts i termer av privat eller offentlig. Som sagts har det blivit tydligast på skolans område men det berör de flesta sektorer i samhället inte minst barnomsorg, hemtjänst, sjukvård och nu senast apotekens verksamhet. I varierande grad gäller det också kulturverksamheter. Ute i kommunala styrelser och nämnder kommer frågan om entreprenader och privatiseringar antagligen att bli ett fortsatt återkommande tema också under nästa valperiod. Det är egentligen bara vänsterpartiet som entydigt motsätter sig utläggning av kommunala tjänster på privata utförare, vilket kan härledas till den motsättning mellan kapital och arbete som genomsyrar dess partiprogram. Andra partier lyfter fram alternativ till både den offentliga och den marknadsekonomiska sektorn.Centerpartiet talar t ex om sociala nätverk och frivillig samverkan och skriver:
”Den offentliga sektorn i Sverige, liksom i många andra länder, fokuserar ofta på balansen mellan det offentliga och marknaden. Lösningen förutsetts finnas antingen i den ena eller den andra sfären. Det har lett till att man bara har haft ekonomiska och administrativa aspekter på välfärden. Men då bortser man ifrån att de relationer som är allra viktigast för människor varken finns på marknaden eller administreras av kommunen”.
Andra partier tar också upp är det civila samhället, som förenklat uttryck står för organisationssverige eller – som man traditionellt sagt här – folkrörelserna. Med lite olika terminologi är det kanske de bägge traditionellt baserade folkrörelsepartierna, socialdemokraterna och centern som tydligast markerar en viljeinriktning i relation till denna sfär. Men även de andra partierna har i varierande grad med denna. Däremot finns föga kring konkreta lösningar på samspelet mellan det så kallade civila och offentliga samhället.
Frågan om huvudmannaskap för olika välfärdstjänster har ofta förts i termer av privat eller offentlig. Som sagts har det blivit tydligast på skolans område men det berör de flesta sektorer i samhället inte minst barnomsorg, hemtjänst, sjukvård och nu senast apotekens verksamhet. I varierande grad gäller det också kulturverksamheter. Ute i kommunala styrelser och nämnder kommer frågan om entreprenader och privatiseringar antagligen att bli ett fortsatt återkommande tema också under nästa valperiod. Det är egentligen bara vänsterpartiet som entydigt motsätter sig utläggning av kommunala tjänster på privata utförare, vilket kan härledas till den motsättning mellan kapital och arbete som genomsyrar dess partiprogram. Andra partier lyfter fram alternativ till både den offentliga och den marknadsekonomiska sektorn.Centerpartiet talar t ex om sociala nätverk och frivillig samverkan och skriver:
”Den offentliga sektorn i Sverige, liksom i många andra länder, fokuserar ofta på balansen mellan det offentliga och marknaden. Lösningen förutsetts finnas antingen i den ena eller den andra sfären. Det har lett till att man bara har haft ekonomiska och administrativa aspekter på välfärden. Men då bortser man ifrån att de relationer som är allra viktigast för människor varken finns på marknaden eller administreras av kommunen”.
Andra partier tar också upp är det civila samhället, som förenklat uttryck står för organisationssverige eller – som man traditionellt sagt här – folkrörelserna. Med lite olika terminologi är det kanske de bägge traditionellt baserade folkrörelsepartierna, socialdemokraterna och centern som tydligast markerar en viljeinriktning i relation till denna sfär. Men även de andra partierna har i varierande grad med denna. Däremot finns föga kring konkreta lösningar på samspelet mellan det så kallade civila och offentliga samhället.
måndag 23 augusti 2010
Kommunerna
Verkasomandra granskar partiprogrammen inför valet 9:
Nästa stege i de politiska nivåerna är den kommunala. Det kan tyckas som ett stort kliv från den lilla gruppen till den kommunala nivån, som i storstäderna omfattar flera hundratusentals människor. Försöken till närdemokrati med olika typer av stadsdelsnämnder blev aldrig någon formel på framgångsrikt medborgarengagemang. Vissa större kommuner fortsätter med den typen av kommunala indelningar, andra avvecklar dem. För det mesta stjäl större omorganisationer energi och kraft från det som välfärdsapparaten faktiskt skall arbeta med. Samtliga rikspartier är i sina partiprogram överens om att värna om det kommunala självstyret och utgår från kommunerna som den politiskt organisatoriska basen. I den meningen är de samtliga kommunister.
Kommunens relationer till medborgarna och deras olika organisationer uttrycks kanske tydligast i Centerpartiets idéprogram när man skriver:
”Kommunen är den nivå i den representativa demokratin som ligger närmast medborgarna. Där finns bäst förutsättningar att knyta samman de gemensamma besluten med medborgaransvar. Makten blir begriplig och påverkbar. Därför måste kommunen få starkare makt gentemot centralmakten, och medborgarna får därmed större möjligheter till inflytande och delaktighet”.
Miljöpartiet och centerpartiet är kanske de som tydligast deklarerar att uppgifter bör överföras från stat till kommuner. Några skarpa preciseringar föreligger knappast – bara en viljeinriktning.
Nästa stege i de politiska nivåerna är den kommunala. Det kan tyckas som ett stort kliv från den lilla gruppen till den kommunala nivån, som i storstäderna omfattar flera hundratusentals människor. Försöken till närdemokrati med olika typer av stadsdelsnämnder blev aldrig någon formel på framgångsrikt medborgarengagemang. Vissa större kommuner fortsätter med den typen av kommunala indelningar, andra avvecklar dem. För det mesta stjäl större omorganisationer energi och kraft från det som välfärdsapparaten faktiskt skall arbeta med. Samtliga rikspartier är i sina partiprogram överens om att värna om det kommunala självstyret och utgår från kommunerna som den politiskt organisatoriska basen. I den meningen är de samtliga kommunister.
Kommunens relationer till medborgarna och deras olika organisationer uttrycks kanske tydligast i Centerpartiets idéprogram när man skriver:
”Kommunen är den nivå i den representativa demokratin som ligger närmast medborgarna. Där finns bäst förutsättningar att knyta samman de gemensamma besluten med medborgaransvar. Makten blir begriplig och påverkbar. Därför måste kommunen få starkare makt gentemot centralmakten, och medborgarna får därmed större möjligheter till inflytande och delaktighet”.
Miljöpartiet och centerpartiet är kanske de som tydligast deklarerar att uppgifter bör överföras från stat till kommuner. Några skarpa preciseringar föreligger knappast – bara en viljeinriktning.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
