Som de trogna läsarna av denna blogg noterat, har inga inlägg publicerats under november. Det beror helt enkelt på att projektet Verka Som Andra tagit paus p.g.a. ekonomiska problem. Dessa hänger i väsentliga avseenden samman med att de som ansvarat för projektets ekonomiska rapportering av olyckliga omständigheter inte förmått göra detta på ett tillfredsställande sätt. Det måste betonas att här föreligger inga misstankar om oegentligheter. I en mening ådagalägger situationen för projektet och dess huvudman, VSA-Sverige, den sårbarhet, som organisationer, vilka i allt väsentligt är hänvisade till ideella krafter, har inneboende i sig. När en av dess mest aktiva och ledande företrädare drabbas av Olyckan – i viken skepnad den än uppenbaras i, har man sällan garderat sig härför.
Förhoppningsvis ska inom en inte allt för lång tid de administrativa problemen vara lösta. Det innebär att vi på nytt kan bedriva en mera återkommande bloggverksamhet. Vi ska då också kunna förverkliga de ursprungliga planerna för bloggen också med olika intressanta inlägg - dels från de som är aktiva i projektets olika verkstäder för att mejsla fram verktyg som kan öka förutsättningarna för människor med funktionshinder att bli aktiva kulturarbetare, dels från flera av landets ledande författare och kultur- skribenter för medverkan. Flera har redan aviserat att de kommer att skriva blogginlägg.
För alla er som följt den här sidan och inte minst ni som uttryckt er uppskattning att det i bloggosfären finns ett kvalificerat övergripande kulturforum för och med människor med funktionsnedsättningar, kan vara lugna. Verkasomandra-bloggen kommer tillbaka.
Stig Larsson
Visar inlägg med etikett VSA. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett VSA. Visa alla inlägg
fredag 3 december 2010
söndag 6 juni 2010
Funktionshindersintersektionalitet
I boken är det emellertid funktionshinder som fokuseras ur ett intersektionellt perspektiv. De olika författarna tar upp flera värdefulla resonemang, som jag skall återge framöver. Boken har redigerats i två olika delar. I den första behandlas intersektionalitet mellan funktionsnedsättningar och andra dimensioner. Dessa har redaktörerna valt utifrån att de kan antas spela en stor roll när det gäller att påverka livssituationen, livskarriären och identiteten. Det är även de sektorer som ofta omnämns i diskussionerna om intersektionalitet. Här tar man alltså upp områden som kön, klass, sexuell läggning och ålder. Däremot – och det visar naturligtvis sårbarheten i hela begreppet – diskuterar man inte intersektionaliteten mellan olika typer av funktionsnedsättningar.
För människor med olika kroppsliga besvär och sjukdomar (som vi med någon form av mekanisk metafor kring en hackande motor eller maskin envisas med att kalla för funktionsnedsättningar), trots att det ibland rör sig om funktionsförlust påverkas ju i hög grad ifråga om identitet, livsmöjligheter och maktordning ifall man har flera olika typer av somatiska, psykiska långvariga besvär. Bortsett från den totala bristen på denna – var en del av de medverkande kallar för – intersektion, finns det många uppslag av intressanta hänvisningar som görs i de olika kapitlen kring de skilda grupperna.
Den teoretiskt mest intressanta delen är otvetydigt den andra. Här förhåller sig författarna kanske mera kritiska till intersektionalitet som begrepp. Här avser man att visa hur intersektionaliteten kan förstås ur olika perspektiv och hur man kan hantera denna förståelse för att utöka kunskap om människor med funktions¬¬hinder. Man tar upp centrala idétraditioner som den kritiska realismen, social¬konstruktionism, statistik och intersektionalitet och sist men inte minst hur inter¬sektionalitet relaterar sig till systemteoretiska diskurser som ofta idag används för att kunna göra kultur- och samhällsanalyser.
För människor med olika kroppsliga besvär och sjukdomar (som vi med någon form av mekanisk metafor kring en hackande motor eller maskin envisas med att kalla för funktionsnedsättningar), trots att det ibland rör sig om funktionsförlust påverkas ju i hög grad ifråga om identitet, livsmöjligheter och maktordning ifall man har flera olika typer av somatiska, psykiska långvariga besvär. Bortsett från den totala bristen på denna – var en del av de medverkande kallar för – intersektion, finns det många uppslag av intressanta hänvisningar som görs i de olika kapitlen kring de skilda grupperna.
Den teoretiskt mest intressanta delen är otvetydigt den andra. Här förhåller sig författarna kanske mera kritiska till intersektionalitet som begrepp. Här avser man att visa hur intersektionaliteten kan förstås ur olika perspektiv och hur man kan hantera denna förståelse för att utöka kunskap om människor med funktions¬¬hinder. Man tar upp centrala idétraditioner som den kritiska realismen, social¬konstruktionism, statistik och intersektionalitet och sist men inte minst hur inter¬sektionalitet relaterar sig till systemteoretiska diskurser som ofta idag används för att kunna göra kultur- och samhällsanalyser.
måndag 31 maj 2010
Funktionshinder och intersektionalitet.
För de som tar del i en bredare samhälls- och kulturdebatt idag är intersektionalitet inte ett främmande begrepp. Det används flitigt inte minst av dem som är feministiskt inspirerande. När det därför sedan en tid tillbaka föreligger en bok, där man försöker tillämpa begreppet på funktionshinder, är det naturligtvis av stort intresse att belysa en del av dessa resonemang i det här sammanhanget. Den bär titeln Bara funktionshindrade? och har redigerats av Lars Grönvik och Mårten Söder (Gleerups, 2008). Förutom de båda redaktörerna har följande personer bidragit med texter – (i allmänhet varsitt kapitel):
Karin Barron, Susanne Berg, Jan-Kåre Breivik, Berth Danermark, Julio Fuentes, Dimitris Michailalkis, Johans Tveit Sandvin och Werner Schirmer.
De flesta av dem är sociopsykologer/kulturarbetare, merparten med förankring vid Uppsala universitet.
För många som åstadkommer ett samlingsverk som detta, gäller det kanske i första hand att argumentera för att det nya id-bidraget ska få fotfäste. Så enkelt gör inte redaktörerna för sig. De bjuder istället upp till att också kritiskt granska intersektionalitet som begrepp och som ett uttryck för att förstå och analysera det samhälle som vi lever i.
Självklart har det sin ursprungspunkt i hur begreppet vuxit fram. Det började inom kvinnovetenskapen, där man kunde se tydliga samband mellan kvinnors skilda tillhörigheter och deras positioner i olika maktordningar. Om man vill vara lite elak, kan man naturligtvis fråga sig varför det dröjde så lång tid innan man blev varse detta. Svaret ligger kanske i att man som en del av en feministisk kultur koncentrerade sig på att studera kvinnans ställning i relation till mannen i könsmaktsordningen. För att förstå den betydelse som intersektionalitet fått de senaste åren, måste man knyta an till det kulturvetenskapliga begreppet post¬modernitet eller som det ibland benämns senmoderniteten.
Denna vår egen era präglas i hög grad av upplösning av de strukturer som det moderna samhället konstituerade. Det gäller allt från de institutionaliserade mönstren för könsrelationer eller mellan olika grupper i produktionen för att inte tala om förändringarna mellan olika stater i globaliseringens kölvatten.
Karin Barron, Susanne Berg, Jan-Kåre Breivik, Berth Danermark, Julio Fuentes, Dimitris Michailalkis, Johans Tveit Sandvin och Werner Schirmer.
De flesta av dem är sociopsykologer/kulturarbetare, merparten med förankring vid Uppsala universitet.
För många som åstadkommer ett samlingsverk som detta, gäller det kanske i första hand att argumentera för att det nya id-bidraget ska få fotfäste. Så enkelt gör inte redaktörerna för sig. De bjuder istället upp till att också kritiskt granska intersektionalitet som begrepp och som ett uttryck för att förstå och analysera det samhälle som vi lever i.
Självklart har det sin ursprungspunkt i hur begreppet vuxit fram. Det började inom kvinnovetenskapen, där man kunde se tydliga samband mellan kvinnors skilda tillhörigheter och deras positioner i olika maktordningar. Om man vill vara lite elak, kan man naturligtvis fråga sig varför det dröjde så lång tid innan man blev varse detta. Svaret ligger kanske i att man som en del av en feministisk kultur koncentrerade sig på att studera kvinnans ställning i relation till mannen i könsmaktsordningen. För att förstå den betydelse som intersektionalitet fått de senaste åren, måste man knyta an till det kulturvetenskapliga begreppet post¬modernitet eller som det ibland benämns senmoderniteten.
Denna vår egen era präglas i hög grad av upplösning av de strukturer som det moderna samhället konstituerade. Det gäller allt från de institutionaliserade mönstren för könsrelationer eller mellan olika grupper i produktionen för att inte tala om förändringarna mellan olika stater i globaliseringens kölvatten.
onsdag 26 maj 2010
Frida Kahlo - en av de främsta konstnärerna med funktionshinder
I dagarna har en av de största utställningarna någonsin om Frida Kahlos konst öppnats i Berlin. Man har sagt att här kommer flera av hennes hittills okända eller tidigare inte visade verk att exponeras för allmänheten. Det sker mer än ett halvsekel efter hennes död.
För många – inte minst yngre - är kanske inte Frida Kahlos liv och verksamhet så särskilt kända. Frågan är om hon ändock inte är den globalt mest kända kvinnliga bildskaparen. Orsaken är inte bara hennes artistiska skapande, utan också hennes liv och leverne.
Hennes egentliga namn var Magdalena Carmen Frieda y Calderon. Hon föddes 1906 och dog 1954. Hon hade polio som barn. Redan tidigt lär hon ha varit konstintresserad. Det var emellertid först efter det att hon råkade ut för en allvarlig trafikolycka 1925 som hon själv började måla. Hon blev sängliggande under lång tid. Detta till trots målade hon. Det skulle dröja innan hon åter skulle kunna gå på egna ben. Svåra smärtor skulle hon få leva med i stort sett resten av livet.
1929 gifte hon sig med Diego Rivera – som är Mexikos mest kända konstnär. Deras äktenskap blev stormigt. Frida fick flera missfall antagligen p g a de skador hennes livmoder fått till följd av olyckan. De skilde sig, men gifte sig åter på nytt. Diego lär ha varit tämligen ofta otrogen. Frida hade också sina sängaffärer. Den mest kända är hennes påstådda kärleksförhållande med Leo Trotsky.
Frida Kahlo är kanske världens mest kända kvinnliga konstnär. Kanske hon också är den mest kände med funktionshinder. Hon har själv i sin konstnärliga gärning tagit sina fysiska skador som utgångspunkt för sitt skapande. I den nu aktuella utställningen visar hon bl a den korsett som hon tvingades bära. Av denna har hon gjort ett spännande konstverk.
I Sverige har hennes arbete uppmärksammats på många sätt, inte minst av konstnärer med egna funktionsnedsättningar. I mitten av 1990-talet genomfördes ett projekt, som namngavs efter henne,
där bl a Hjälpmedelsinstitutet och VSA fokuserade på datorn som kreativt konstnärligt arbetsredskap för kvinnliga bildkreatörer.
Kahlo är mest känd för sina självporträtt som på ett chockerande sätt speglade hur hon kände sig under olika perioder i livet. De är ofta i starka färger och inte förskönande. Hennes karaktäristiska utseende med de grova sammanväxta ögonbrynen, som bildar en fågels flykt över hennes intensiva blick, är fascinerande. Ett exempel på hennes skoningslösa sanningsmåleri är det berömda självporträttet som hon målade när hon klippt av sig sitt långa, korpsvarta och svallande hår eftersom Diego Rivera varit otrogen. Hon brukar ofta räknas som surrealist även om hon aldrig själv ansåg detta utan menade att hon bara målade sin egen tillvaro. Men Frida Kahlos måleri har i sin tur inspirerat många surrealister.
År 2005 fick den världsberömda, kvinnliga mexikanska fotografen Graciela Iturbide exklusivt tillträde till Frida Kahlos hem efter att det varit hermetiskt tillslutet i 50 år. I hennes fantastiska bilder kan vi se alla dessa tekniska hjälpmedel, som präglade Fridas vardag, upphängda på sina krokar i badrum och sovrum, mitt ibland övrig inredning, målarutrustning, kläder och andra textilier.
Blixtsnabbt suddas åren bort och det känns som om Frida Kahlo kan komma alldeles strax och påbörja ett samtal med den intensitet som bara hon var möjlig.
Graciela Iturbide fick Hasselbladspriset (lekfullt kallat Fotografiets Nobelpris) år 2008.
Tiden går fort, men Frida Kahlos aktualitet tycks bara växa. För alla de som har vägarna förbi Berlin i sommar, kan nog få en fantastisk utställningsupplevelse. Det är bara att hoppas att man tillhör de som kan få denna möjlighet.
Kate Hellqvist och Stig Larsson
För många – inte minst yngre - är kanske inte Frida Kahlos liv och verksamhet så särskilt kända. Frågan är om hon ändock inte är den globalt mest kända kvinnliga bildskaparen. Orsaken är inte bara hennes artistiska skapande, utan också hennes liv och leverne.
Hennes egentliga namn var Magdalena Carmen Frieda y Calderon. Hon föddes 1906 och dog 1954. Hon hade polio som barn. Redan tidigt lär hon ha varit konstintresserad. Det var emellertid först efter det att hon råkade ut för en allvarlig trafikolycka 1925 som hon själv började måla. Hon blev sängliggande under lång tid. Detta till trots målade hon. Det skulle dröja innan hon åter skulle kunna gå på egna ben. Svåra smärtor skulle hon få leva med i stort sett resten av livet.
1929 gifte hon sig med Diego Rivera – som är Mexikos mest kända konstnär. Deras äktenskap blev stormigt. Frida fick flera missfall antagligen p g a de skador hennes livmoder fått till följd av olyckan. De skilde sig, men gifte sig åter på nytt. Diego lär ha varit tämligen ofta otrogen. Frida hade också sina sängaffärer. Den mest kända är hennes påstådda kärleksförhållande med Leo Trotsky.
Frida Kahlo är kanske världens mest kända kvinnliga konstnär. Kanske hon också är den mest kände med funktionshinder. Hon har själv i sin konstnärliga gärning tagit sina fysiska skador som utgångspunkt för sitt skapande. I den nu aktuella utställningen visar hon bl a den korsett som hon tvingades bära. Av denna har hon gjort ett spännande konstverk.
I Sverige har hennes arbete uppmärksammats på många sätt, inte minst av konstnärer med egna funktionsnedsättningar. I mitten av 1990-talet genomfördes ett projekt, som namngavs efter henne,
där bl a Hjälpmedelsinstitutet och VSA fokuserade på datorn som kreativt konstnärligt arbetsredskap för kvinnliga bildkreatörer.
Kahlo är mest känd för sina självporträtt som på ett chockerande sätt speglade hur hon kände sig under olika perioder i livet. De är ofta i starka färger och inte förskönande. Hennes karaktäristiska utseende med de grova sammanväxta ögonbrynen, som bildar en fågels flykt över hennes intensiva blick, är fascinerande. Ett exempel på hennes skoningslösa sanningsmåleri är det berömda självporträttet som hon målade när hon klippt av sig sitt långa, korpsvarta och svallande hår eftersom Diego Rivera varit otrogen. Hon brukar ofta räknas som surrealist även om hon aldrig själv ansåg detta utan menade att hon bara målade sin egen tillvaro. Men Frida Kahlos måleri har i sin tur inspirerat många surrealister.
År 2005 fick den världsberömda, kvinnliga mexikanska fotografen Graciela Iturbide exklusivt tillträde till Frida Kahlos hem efter att det varit hermetiskt tillslutet i 50 år. I hennes fantastiska bilder kan vi se alla dessa tekniska hjälpmedel, som präglade Fridas vardag, upphängda på sina krokar i badrum och sovrum, mitt ibland övrig inredning, målarutrustning, kläder och andra textilier.
Blixtsnabbt suddas åren bort och det känns som om Frida Kahlo kan komma alldeles strax och påbörja ett samtal med den intensitet som bara hon var möjlig.
Graciela Iturbide fick Hasselbladspriset (lekfullt kallat Fotografiets Nobelpris) år 2008.
Tiden går fort, men Frida Kahlos aktualitet tycks bara växa. För alla de som har vägarna förbi Berlin i sommar, kan nog få en fantastisk utställningsupplevelse. Det är bara att hoppas att man tillhör de som kan få denna möjlighet.
Kate Hellqvist och Stig Larsson
söndag 25 april 2010
Bloggen och VSA
Från och till har jag fått reaktioner på innehållet i den här bloggen från VSA-medlemmar. De är en hel del som följer bloggen utan att vara registrerade följare. I de mejl med kommentarer som jag regelbundet får, är det idel uppslag till fördjupningar och breddningar av de perspektiv som jag försökt lyfta fram.
Särskilt stort värde sätter jag på de kommentarer som Kate Hellqvist delar med sig till mig. Som en framträdande bildkonstnär med ett långvarigt engagemang inom kulturlivet i allmänhet har hon inspirerat mig till åtskilliga försök att hämta in mera kunskap kring en del av de teman som lyfts fram i den här bloggen.
Någon enstaka röst har också nått mig om att VSA-Sverige, som organisation borde synas tydligare i texterna. Till dem kan jag bara säga att finns andra sätt att lyfta fram VSA som organisation. Ett är att besöka vår förenings hemsida www.vsa-sweden.org vars adress för säkerhets skull också finns angivet i denna bloggs presentation. Förhoppningsvis ska vi så småningom få möjligheter att bättre kommunicera med varandra som medlemmar också i relation till hemsidan. Den här bloggen ska definitivt inte vara något medlemsforum. Vi har fått stöd för att utveckla något som ska ha bäring ovanför föreningsnivåer, något som gör att man som funktionshindrad kulturarbetare blir bemött och bedömd för det man åstadkommer.
I det här sammanhanget alltså - i verksasomandrabloggen – gäller det att få till stånd olika infallsvinklar inom hela det breda fält som berör kulturarbete och funktionshinder. Omfånget är nästintill oändligt. Vi som har funktionsnedsättningar (och vem har inte det?) är som alla andra en del av mänsklighetens olika kulturer och dess skilda uttryck. Det är i denna vittomfamnande värld som vi ska se våra strävanden att kunna verka som andra på skilda kulturarenor. Med tiden ska förhoppningsvis en varierande flora av bidrag ge oss möjligheter att skörda för framtiden. Det kan handla om allt från grundläggande teorier till förfining av tekniker. Ett och annat ogräsfrö lär vi också kunna se följderna av. Det är som bekant inte helt lätt med odling.
Stig Larsson
Särskilt stort värde sätter jag på de kommentarer som Kate Hellqvist delar med sig till mig. Som en framträdande bildkonstnär med ett långvarigt engagemang inom kulturlivet i allmänhet har hon inspirerat mig till åtskilliga försök att hämta in mera kunskap kring en del av de teman som lyfts fram i den här bloggen.
Någon enstaka röst har också nått mig om att VSA-Sverige, som organisation borde synas tydligare i texterna. Till dem kan jag bara säga att finns andra sätt att lyfta fram VSA som organisation. Ett är att besöka vår förenings hemsida www.vsa-sweden.org vars adress för säkerhets skull också finns angivet i denna bloggs presentation. Förhoppningsvis ska vi så småningom få möjligheter att bättre kommunicera med varandra som medlemmar också i relation till hemsidan. Den här bloggen ska definitivt inte vara något medlemsforum. Vi har fått stöd för att utveckla något som ska ha bäring ovanför föreningsnivåer, något som gör att man som funktionshindrad kulturarbetare blir bemött och bedömd för det man åstadkommer.
I det här sammanhanget alltså - i verksasomandrabloggen – gäller det att få till stånd olika infallsvinklar inom hela det breda fält som berör kulturarbete och funktionshinder. Omfånget är nästintill oändligt. Vi som har funktionsnedsättningar (och vem har inte det?) är som alla andra en del av mänsklighetens olika kulturer och dess skilda uttryck. Det är i denna vittomfamnande värld som vi ska se våra strävanden att kunna verka som andra på skilda kulturarenor. Med tiden ska förhoppningsvis en varierande flora av bidrag ge oss möjligheter att skörda för framtiden. Det kan handla om allt från grundläggande teorier till förfining av tekniker. Ett och annat ogräsfrö lär vi också kunna se följderna av. Det är som bekant inte helt lätt med odling.
Stig Larsson
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
