Verkasomandra granskar partiprogrammen inför valet 5:
Välfärd är den samlade benämningen på människornas levnadsförhållanden. Därför känns ibland begreppet välfärdsstat som något anakronistiskt och självklart. Det finns knappast någon politiker som medvetet hävdar att man vill försämra levnadsförhållandena, fram för allt inte i en demokrati, där medborgarna har rösträtt. Att genom politiska insatser bereda oss alla välfärd – en god resa genom livet - är en vacker tanke som förhoppningsvis förenar våra riksdagspartier.
Traditionellt har de haft olika sociala intressegrupper som utgångspunkt för sina väljarbaser. En del reflekterar i viss mån fortfarande i sociala klasser . Det är dock bara socialdemokraterna som har kvar en beteckning i namnet och som ju är SAP, där A står för arbetarparti. Men moderaterna har som rubrik för sitt partiprogram Vår tids arbetarparti. Flera partier kallar sig feministiska – kanske för att locka till sig väljarna med feminint kön, som det tycks finns flest av.
Tanken med partiprogram är att samla anhängare kring det som uppfattas som gemensamma idéer om hur man vill styra och förändra samhället. Det är de dokument som anger kompassriktningen och hur man ska navigera mot de samhällsmål som omsätter medlemmarnas grundläggande värderingar. Precis som sjökort ska partiprogram vara någorlunda beständiga och pålitliga. Under tidens gång förändras en del av det politiska landskapets landmärken. De mediala strömmarna och vindarna kräver att partierna reviderar sina grundläggande aktstycken.
Förändringar av partiprogrammen kan både tas som intäkt för något gott och ont. I en mening är ändringarna uttryck för opportunism och kanske en färd utan egentligt mål. De kan naturligtvis också förklaras med vilja till förändring i en svårförståelig värld. Allmänt gäller att partiprogrammen för flera av partierna har tio års historia. Men revideringar pågår ständigt, bl a med intryck från omvärlden.
Visar inlägg med etikett konst. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett konst. Visa alla inlägg
onsdag 4 augusti 2010
söndag 13 juni 2010
Ålder och funktionshinder
Johans Tveit Sandvin behandlar intersektionaliteten mellan funktionshinder och ålder i ett kapitel av antologin. Han refererar till ett arbete av Arber och Ginn (1998) som hävdar att man kan se på ålder i tre ganska skilda betydelser. Den ena är kronologisk ålder, som helt enkelt anger tiden i år och dagar, fysiologisk ålder, som refererar till kroppens åldrandeprocess och social ålder som innebär den sociala konstruktionen (som naturligtvis inte är enhetlig utan det beror på vilken socialt sammanhang man befinner sig eller relaterar sig till).
Både den kronologiska och den fysiologiska åldern påverkar funktionsförmågan. Vissa menar dessutom att kategoriseringen av ålder också gör det. Det intressanta är naturligtvis att ålder är en ständig föränderlig variabel. Under barndomen är vi alla i allra högsta grad beroende av andra för vår överlevnad. Vi är omogna och saknar kunskaper och därför har samhället också inrättat den gigantiska skol- och undervisningsapparaten. Både innanför och utanför skolan har samhället dess¬utom byggt upp och institutionaliserat olika system och processer för utsortering av de som behöver särskilt stöd på grund av funktionshinder (eller vad det nu kan vara). Sandvin behandlar detta område tämligen styvmoderligt, kanske beroende på att han inte själv pedagog till professionen.
Han blir betydligt mer reflexiv när han kommer in på ungdomen som tidsaspekt. Det individuella och det kulturella perspektivet på denna period har först och främst ägnat sig åt identitetsskapande och utvecklingen av olika ungdomskulturer (inte minst såsom det kommer till uttryck i t ex musik, film, mode, etc.). Många föreställer sig kanske att individens frihet är stor, men som Sandvik med stöd av Beck (1971) påpekar, har den gradvisa frigörelsen från traditionella institutioners normativa makt ersatts av en mer systemmässig reifikation i förhållande både till stat och marknad.
Differentiering och exkludering i samhället är inte bara resultat av positionerna inom utbildning och arbetsmarknaden. Kulturella föreställningar och symboliska aspekter spelar en relativt större roll idag än tidigare. Det finns, som Sandvin påpekar, ingen anledning att inte tro att det inte också gäller i relation till funktionsförmåga.
Inte minst i ljuset av dessa insikter har bland människor med funktionshinder ett växande engagemang inom handikappkulturen tagit sig uttryck i vad som kan ses som en reaktion på den exkludering som många unga upplever på de traditionella ungdomsarenorna. Här gör Sandvin bland annat med hjälp av Steve Brown en ansats att analysera hur ungdomar med funktionshinder skapar egna kulturella uttrycksformer.
Med den något egendomliga termen ”vuxendom” gör norrmannen Sandvin ett försök att förnya svenskan. Han menar väl egentligen den tid som är mellan ungdom och ålderdom, kanske rentutav tiden i de arbetsföra åldrarna – som det vanligen heter. Oavsett ålder, delar många människor med funktionshinder öde med barn, unga och äldre i deras beroende av andra människor i vardagslivet (ibland som anställda inom vård och omsorg, ibland av vänner och släktingar i närheten). Som Sandvin påpekar leder detta ofta till en underordning, som de flesta av oss med allvarliga funktionshinder har haft anledning att fundera över.
Lite styvmoderligt behandlat blir ålderdomen i relation till funktionshinder i detta kapitel, möjligen därför att det uppehåller sig lite väl mycket med social konstruktivism. Författaren påpekar att funktionshinder och ålderdom har mycket gemensamt i det sociala bygget av de bägge storheterna. Det är ju inte egendomligt, eftersom ålderdomen precis som funktionshinder består i fysiologiska funktionsnedsättningar. Alla människor får i princip funktionsned¬sättningar med stigande ålder. I själva funktionsnedsättningens perspektiv ligger dock ofta en åldersrelaterad bestämning av förmågan, precis som när man mäter intelligenskvoten hos en sjuåring.
Sandvin gör flera intressanta reflektioner kring livslopp och funktionsnedsättningar. Han tar också upp och diskuterar vilket betydelse samhällets sätt att organisera handikappomsorgen får för hur människor hanterar sina funktionsnedsättningar under olika tidsfaser genom livet. Det reser många frågor inte minst kring dem som man kan ha om delaktighet på samhälleliga och kulturella arenor.
Både den kronologiska och den fysiologiska åldern påverkar funktionsförmågan. Vissa menar dessutom att kategoriseringen av ålder också gör det. Det intressanta är naturligtvis att ålder är en ständig föränderlig variabel. Under barndomen är vi alla i allra högsta grad beroende av andra för vår överlevnad. Vi är omogna och saknar kunskaper och därför har samhället också inrättat den gigantiska skol- och undervisningsapparaten. Både innanför och utanför skolan har samhället dess¬utom byggt upp och institutionaliserat olika system och processer för utsortering av de som behöver särskilt stöd på grund av funktionshinder (eller vad det nu kan vara). Sandvin behandlar detta område tämligen styvmoderligt, kanske beroende på att han inte själv pedagog till professionen.
Han blir betydligt mer reflexiv när han kommer in på ungdomen som tidsaspekt. Det individuella och det kulturella perspektivet på denna period har först och främst ägnat sig åt identitetsskapande och utvecklingen av olika ungdomskulturer (inte minst såsom det kommer till uttryck i t ex musik, film, mode, etc.). Många föreställer sig kanske att individens frihet är stor, men som Sandvik med stöd av Beck (1971) påpekar, har den gradvisa frigörelsen från traditionella institutioners normativa makt ersatts av en mer systemmässig reifikation i förhållande både till stat och marknad.
Differentiering och exkludering i samhället är inte bara resultat av positionerna inom utbildning och arbetsmarknaden. Kulturella föreställningar och symboliska aspekter spelar en relativt större roll idag än tidigare. Det finns, som Sandvin påpekar, ingen anledning att inte tro att det inte också gäller i relation till funktionsförmåga.
Inte minst i ljuset av dessa insikter har bland människor med funktionshinder ett växande engagemang inom handikappkulturen tagit sig uttryck i vad som kan ses som en reaktion på den exkludering som många unga upplever på de traditionella ungdomsarenorna. Här gör Sandvin bland annat med hjälp av Steve Brown en ansats att analysera hur ungdomar med funktionshinder skapar egna kulturella uttrycksformer.
Med den något egendomliga termen ”vuxendom” gör norrmannen Sandvin ett försök att förnya svenskan. Han menar väl egentligen den tid som är mellan ungdom och ålderdom, kanske rentutav tiden i de arbetsföra åldrarna – som det vanligen heter. Oavsett ålder, delar många människor med funktionshinder öde med barn, unga och äldre i deras beroende av andra människor i vardagslivet (ibland som anställda inom vård och omsorg, ibland av vänner och släktingar i närheten). Som Sandvin påpekar leder detta ofta till en underordning, som de flesta av oss med allvarliga funktionshinder har haft anledning att fundera över.
Lite styvmoderligt behandlat blir ålderdomen i relation till funktionshinder i detta kapitel, möjligen därför att det uppehåller sig lite väl mycket med social konstruktivism. Författaren påpekar att funktionshinder och ålderdom har mycket gemensamt i det sociala bygget av de bägge storheterna. Det är ju inte egendomligt, eftersom ålderdomen precis som funktionshinder består i fysiologiska funktionsnedsättningar. Alla människor får i princip funktionsned¬sättningar med stigande ålder. I själva funktionsnedsättningens perspektiv ligger dock ofta en åldersrelaterad bestämning av förmågan, precis som när man mäter intelligenskvoten hos en sjuåring.
Sandvin gör flera intressanta reflektioner kring livslopp och funktionsnedsättningar. Han tar också upp och diskuterar vilket betydelse samhällets sätt att organisera handikappomsorgen får för hur människor hanterar sina funktionsnedsättningar under olika tidsfaser genom livet. Det reser många frågor inte minst kring dem som man kan ha om delaktighet på samhälleliga och kulturella arenor.
torsdag 10 juni 2010
Genus och funktionshinder
Det här är en fortsättning på genomgången av Grönvik, L & Söder, M (red.): Inte bara funktionshinder. I ett kapitel tituleras Kön och funktionshinder tar Karin Barron upp och diskuterar några utvalda teman rörande maktordningarna, kön och funktions-hinder. Inledningsvis för hon en diskussion om begreppet intersek¬tionalitet. Hon förhåller sig sunt kritiskt till en del av teoriansatserna inom området. Hon kan konstatera att vissa begrepp varar en kortare tid, medan andra blir mera långlivade. Hon refererar därvid till Göran Ahrne och kan konstatera att många av de begrepp som introducerats inom samhällsvetenskaperna efterhand blir veder¬tagna i det vardagliga ordförrådet. Det kan t ex gälla könsroller, livskvalitet eller status. Andra blir inte lika långlivade och frågan är om intersektionalitet blir det.
Barron för i sin framställning resonemang kring hur genus och funktionsned¬sättningar förhåller sig till varandra och därmed påverkar människors liv. Dessvärre utgår hon därvid från maktordningsterminologin. Den blir ofta skev och det är närmast självklart att om man inte för in processer som handlar om hur makten organiseras – i marknadsekonomi gör i stor utsträckning efter kon¬¬sumtions¬förmåga – reduceras relationerna mellan kön och funktions¬hinder till olika individers berättelser, som mer eller mindre kvalificerade eller mediokra samhällsvetare försöker psykologisera kring. Allt för ofta har jag stött enkla mekaniska överföringar av könsanalyser från samhället som helhet till handi¬kappområdet som om de vore allmängiltiga oavsett område.
I kapitlet refereras en hel del viktig litteratur inom fältet. En av de kanske bästa arbetena är det som Susan Wendell, som är en feminist med egna funktions¬hinder skrivit. Hon för en feministisk kulturvetenskaplig diskussion om vad det innebär att ha en värkande och som hon säger ”negativ” kropp. Hon menar att kroppen ofta objektiveras, inte minst av skönhetsindustrin och att feministisk litteratur ofta osynliggör den värkande, smärtande och inte fungerande trötta kroppen Kroppsligt lidande och svaghet uppmärksammas sällan. I sina konsekvens¬mässiga resonemang är Wendell också kritisk till den uppdelning som sker – t ex i Sverige mellan å ena sidan biologiskt relaterade och sociala faktorer.
Till skillnad från de flesta som diskuterar kön och funktionshinder tar också Barron till en del upp manliga perspektiv. I det traditionella könsrollsmönstret (eller om man så vill maktordningen) ses kvinnan som den som är föremål för omsorg och vård medan mannen är den som ska styra och ställa. Eftersom de flesta män med i varje fall allvarligare funktionshinder helt enkelt inte kan leva upp till detta, utan tvingas inta rollen som omsorgstagare är troligen män med funktionshinder betydligt mera utsatta än kvinnor. De senare har dessutom väsentligt mer makt över reproduktionen. Det skulle onekligen vara intressant att försöka diskutera vanmakten hos män i relation till den genusbestämda maktordningen. Men tyvärr är ofta dessa berättelser som bortblåsta, antagligen pga. forskarnas genus.
Bland konstnärer och intellektuella med funktionshinder är det inte helt lätt att se tydliga könsmönster. Frågan är dock om inte den tendensen att kvinnor mer än män söker sig vidare till högre utbildning också gäller för kultur- och konstområdet för personer med funktionshinder. Vi känner förstås inte mycket till om detta. Enkla kvantitativa sammanställningar om hur manliga och kvinnliga representanter på olika arenor eller fack är fördelade inom kulturområdet kan ge oss en vag vägledning, men ger oss knappast någon kunskap om djupare genusperspektiv
Barron för i sin framställning resonemang kring hur genus och funktionsned¬sättningar förhåller sig till varandra och därmed påverkar människors liv. Dessvärre utgår hon därvid från maktordningsterminologin. Den blir ofta skev och det är närmast självklart att om man inte för in processer som handlar om hur makten organiseras – i marknadsekonomi gör i stor utsträckning efter kon¬¬sumtions¬förmåga – reduceras relationerna mellan kön och funktions¬hinder till olika individers berättelser, som mer eller mindre kvalificerade eller mediokra samhällsvetare försöker psykologisera kring. Allt för ofta har jag stött enkla mekaniska överföringar av könsanalyser från samhället som helhet till handi¬kappområdet som om de vore allmängiltiga oavsett område.
I kapitlet refereras en hel del viktig litteratur inom fältet. En av de kanske bästa arbetena är det som Susan Wendell, som är en feminist med egna funktions¬hinder skrivit. Hon för en feministisk kulturvetenskaplig diskussion om vad det innebär att ha en värkande och som hon säger ”negativ” kropp. Hon menar att kroppen ofta objektiveras, inte minst av skönhetsindustrin och att feministisk litteratur ofta osynliggör den värkande, smärtande och inte fungerande trötta kroppen Kroppsligt lidande och svaghet uppmärksammas sällan. I sina konsekvens¬mässiga resonemang är Wendell också kritisk till den uppdelning som sker – t ex i Sverige mellan å ena sidan biologiskt relaterade och sociala faktorer.
Till skillnad från de flesta som diskuterar kön och funktionshinder tar också Barron till en del upp manliga perspektiv. I det traditionella könsrollsmönstret (eller om man så vill maktordningen) ses kvinnan som den som är föremål för omsorg och vård medan mannen är den som ska styra och ställa. Eftersom de flesta män med i varje fall allvarligare funktionshinder helt enkelt inte kan leva upp till detta, utan tvingas inta rollen som omsorgstagare är troligen män med funktionshinder betydligt mera utsatta än kvinnor. De senare har dessutom väsentligt mer makt över reproduktionen. Det skulle onekligen vara intressant att försöka diskutera vanmakten hos män i relation till den genusbestämda maktordningen. Men tyvärr är ofta dessa berättelser som bortblåsta, antagligen pga. forskarnas genus.
Bland konstnärer och intellektuella med funktionshinder är det inte helt lätt att se tydliga könsmönster. Frågan är dock om inte den tendensen att kvinnor mer än män söker sig vidare till högre utbildning också gäller för kultur- och konstområdet för personer med funktionshinder. Vi känner förstås inte mycket till om detta. Enkla kvantitativa sammanställningar om hur manliga och kvinnliga representanter på olika arenor eller fack är fördelade inom kulturområdet kan ge oss en vag vägledning, men ger oss knappast någon kunskap om djupare genusperspektiv
onsdag 26 maj 2010
Frida Kahlo - en av de främsta konstnärerna med funktionshinder
I dagarna har en av de största utställningarna någonsin om Frida Kahlos konst öppnats i Berlin. Man har sagt att här kommer flera av hennes hittills okända eller tidigare inte visade verk att exponeras för allmänheten. Det sker mer än ett halvsekel efter hennes död.
För många – inte minst yngre - är kanske inte Frida Kahlos liv och verksamhet så särskilt kända. Frågan är om hon ändock inte är den globalt mest kända kvinnliga bildskaparen. Orsaken är inte bara hennes artistiska skapande, utan också hennes liv och leverne.
Hennes egentliga namn var Magdalena Carmen Frieda y Calderon. Hon föddes 1906 och dog 1954. Hon hade polio som barn. Redan tidigt lär hon ha varit konstintresserad. Det var emellertid först efter det att hon råkade ut för en allvarlig trafikolycka 1925 som hon själv började måla. Hon blev sängliggande under lång tid. Detta till trots målade hon. Det skulle dröja innan hon åter skulle kunna gå på egna ben. Svåra smärtor skulle hon få leva med i stort sett resten av livet.
1929 gifte hon sig med Diego Rivera – som är Mexikos mest kända konstnär. Deras äktenskap blev stormigt. Frida fick flera missfall antagligen p g a de skador hennes livmoder fått till följd av olyckan. De skilde sig, men gifte sig åter på nytt. Diego lär ha varit tämligen ofta otrogen. Frida hade också sina sängaffärer. Den mest kända är hennes påstådda kärleksförhållande med Leo Trotsky.
Frida Kahlo är kanske världens mest kända kvinnliga konstnär. Kanske hon också är den mest kände med funktionshinder. Hon har själv i sin konstnärliga gärning tagit sina fysiska skador som utgångspunkt för sitt skapande. I den nu aktuella utställningen visar hon bl a den korsett som hon tvingades bära. Av denna har hon gjort ett spännande konstverk.
I Sverige har hennes arbete uppmärksammats på många sätt, inte minst av konstnärer med egna funktionsnedsättningar. I mitten av 1990-talet genomfördes ett projekt, som namngavs efter henne,
där bl a Hjälpmedelsinstitutet och VSA fokuserade på datorn som kreativt konstnärligt arbetsredskap för kvinnliga bildkreatörer.
Kahlo är mest känd för sina självporträtt som på ett chockerande sätt speglade hur hon kände sig under olika perioder i livet. De är ofta i starka färger och inte förskönande. Hennes karaktäristiska utseende med de grova sammanväxta ögonbrynen, som bildar en fågels flykt över hennes intensiva blick, är fascinerande. Ett exempel på hennes skoningslösa sanningsmåleri är det berömda självporträttet som hon målade när hon klippt av sig sitt långa, korpsvarta och svallande hår eftersom Diego Rivera varit otrogen. Hon brukar ofta räknas som surrealist även om hon aldrig själv ansåg detta utan menade att hon bara målade sin egen tillvaro. Men Frida Kahlos måleri har i sin tur inspirerat många surrealister.
År 2005 fick den världsberömda, kvinnliga mexikanska fotografen Graciela Iturbide exklusivt tillträde till Frida Kahlos hem efter att det varit hermetiskt tillslutet i 50 år. I hennes fantastiska bilder kan vi se alla dessa tekniska hjälpmedel, som präglade Fridas vardag, upphängda på sina krokar i badrum och sovrum, mitt ibland övrig inredning, målarutrustning, kläder och andra textilier.
Blixtsnabbt suddas åren bort och det känns som om Frida Kahlo kan komma alldeles strax och påbörja ett samtal med den intensitet som bara hon var möjlig.
Graciela Iturbide fick Hasselbladspriset (lekfullt kallat Fotografiets Nobelpris) år 2008.
Tiden går fort, men Frida Kahlos aktualitet tycks bara växa. För alla de som har vägarna förbi Berlin i sommar, kan nog få en fantastisk utställningsupplevelse. Det är bara att hoppas att man tillhör de som kan få denna möjlighet.
Kate Hellqvist och Stig Larsson
För många – inte minst yngre - är kanske inte Frida Kahlos liv och verksamhet så särskilt kända. Frågan är om hon ändock inte är den globalt mest kända kvinnliga bildskaparen. Orsaken är inte bara hennes artistiska skapande, utan också hennes liv och leverne.
Hennes egentliga namn var Magdalena Carmen Frieda y Calderon. Hon föddes 1906 och dog 1954. Hon hade polio som barn. Redan tidigt lär hon ha varit konstintresserad. Det var emellertid först efter det att hon råkade ut för en allvarlig trafikolycka 1925 som hon själv började måla. Hon blev sängliggande under lång tid. Detta till trots målade hon. Det skulle dröja innan hon åter skulle kunna gå på egna ben. Svåra smärtor skulle hon få leva med i stort sett resten av livet.
1929 gifte hon sig med Diego Rivera – som är Mexikos mest kända konstnär. Deras äktenskap blev stormigt. Frida fick flera missfall antagligen p g a de skador hennes livmoder fått till följd av olyckan. De skilde sig, men gifte sig åter på nytt. Diego lär ha varit tämligen ofta otrogen. Frida hade också sina sängaffärer. Den mest kända är hennes påstådda kärleksförhållande med Leo Trotsky.
Frida Kahlo är kanske världens mest kända kvinnliga konstnär. Kanske hon också är den mest kände med funktionshinder. Hon har själv i sin konstnärliga gärning tagit sina fysiska skador som utgångspunkt för sitt skapande. I den nu aktuella utställningen visar hon bl a den korsett som hon tvingades bära. Av denna har hon gjort ett spännande konstverk.
I Sverige har hennes arbete uppmärksammats på många sätt, inte minst av konstnärer med egna funktionsnedsättningar. I mitten av 1990-talet genomfördes ett projekt, som namngavs efter henne,
där bl a Hjälpmedelsinstitutet och VSA fokuserade på datorn som kreativt konstnärligt arbetsredskap för kvinnliga bildkreatörer.
Kahlo är mest känd för sina självporträtt som på ett chockerande sätt speglade hur hon kände sig under olika perioder i livet. De är ofta i starka färger och inte förskönande. Hennes karaktäristiska utseende med de grova sammanväxta ögonbrynen, som bildar en fågels flykt över hennes intensiva blick, är fascinerande. Ett exempel på hennes skoningslösa sanningsmåleri är det berömda självporträttet som hon målade när hon klippt av sig sitt långa, korpsvarta och svallande hår eftersom Diego Rivera varit otrogen. Hon brukar ofta räknas som surrealist även om hon aldrig själv ansåg detta utan menade att hon bara målade sin egen tillvaro. Men Frida Kahlos måleri har i sin tur inspirerat många surrealister.
År 2005 fick den världsberömda, kvinnliga mexikanska fotografen Graciela Iturbide exklusivt tillträde till Frida Kahlos hem efter att det varit hermetiskt tillslutet i 50 år. I hennes fantastiska bilder kan vi se alla dessa tekniska hjälpmedel, som präglade Fridas vardag, upphängda på sina krokar i badrum och sovrum, mitt ibland övrig inredning, målarutrustning, kläder och andra textilier.
Blixtsnabbt suddas åren bort och det känns som om Frida Kahlo kan komma alldeles strax och påbörja ett samtal med den intensitet som bara hon var möjlig.
Graciela Iturbide fick Hasselbladspriset (lekfullt kallat Fotografiets Nobelpris) år 2008.
Tiden går fort, men Frida Kahlos aktualitet tycks bara växa. För alla de som har vägarna förbi Berlin i sommar, kan nog få en fantastisk utställningsupplevelse. Det är bara att hoppas att man tillhör de som kan få denna möjlighet.
Kate Hellqvist och Stig Larsson
torsdag 20 maj 2010
Konst och läkekonst
Karolinska Institutet fyller 200 år. Detta firas bland annat med en spännande utställning från KI:s Medicinskhistoriska bibliotek - ett av världens främsta. Hagströmmerbiblioteket , som det heter, visar fram sig på Valdemarsudde. Efter att tagit del av de första resentionerna i massmedia, är det självklart att man blir sugen på att besöka Prins Eugens estetiska Mecka. Eller vad tycker Ni, jag låter texten från Valdemars udde informera.
Läke Konst
8 maj - 29 augusti 2010
Medicinska bok- och bildskatter från medeltid till Lennart Nilsson
Från Vesalius muskelmannekänger till Lennart Nilssons fotografier av mikrokosmos. Från 1500-talets fantasifulla monsterböcker till originalfotografier av sårade under Amerikanska Inbördeskriget.
I samarbete med Karolinska Institutet ställer Waldemarsudde ut medicinsk illustrationskonst, som sällan eller aldrig tidigare visats för allmänheten. I samarbete med Karolinska Institutet (KI) visar Waldemarsudde bok- och bildskatter från en av världens främsta samlingar av äldre medicinska böcker - Hagströmerbiblioteket vid KI. Biblioteket rymmer cirka 35 000 volymer och hundratusentals bilder. Med anledning av KI:s 200-årsjubileum har de finaste och mest intressanta planschverken valts ut till utställningen Läke Konst.
- Det här är inte bara ett kulturarv, det är ett medicinhistoriskt världsarv som vi nu visar för allmänheten, säger Ove Hagelin, föreståndare för Hagströmerbiblioteket och hedersdoktor vid KI. Det är bildkonst som i läkekonstens tjänst har förändrat människans villkor.
Utställningen visar illustrerade böcker och planschverk från 1400-talet till idag. Där finns handkolorerade träsnitt i 1500-talets örtaböcker, anatomiska atlaser med magnifika kopparstick från 1600-talet, mikroskopböcker från 1700-talet med de första avbildningarna av det blotta ögat inte kan se, och de mest berömda bildverken i barnförlossningskonstens historia. Illustrationerna speglar också dåtidens intresse för det avvikande. Här visas de mest kända monsterböckerna från 1500- och 1600-talet och handkolorerade litografier från 1800-talet över såväl hudsjukdomar och tatueringar som ögats anatomi.
En särskild del ägnas åt det medicinska fotografiets historia med originalfotografier från de sårade under Amerikanska Inbördeskriget, Darwins studier av människans och djurens sätt att uttrycka känslor, och de allra första Röntgenfotografierna från 1896. Men också Lennart Nilssons berömda fotografier av kroppens inre.
- Flera av dessa magnifika planschverk hör till de finaste som någonsin gjorts, även om motiven inte alltid är så angenäma att betrakta. Det är inte bara vetenskap, betonar Ove Hagelin, det är också konst på hög nivå.
Hagströmerbiblioteket, uppkallat efter Karolinska Institutets första rektor Anders Johan Hagströmer, bildades 1997 för att ta hand om de värdefulla samlingarna vid Karolinska Institutet och Svenska Läkaresällskapets bibliotek. Biblioteket har en av världens finaste medicinhistoriska boksamlingar.
Läs mer om Hagströmerbiblioteket
__________________________________________________________________________________________
Programkvällar:
Söndag 23 maj kl. 15.00 Växter i läkekonsten
Trädgårdsmästare Marina Rydberg föreläser om örtagårds- och läkeväxter.
Torsdag 27 maj kl. 18.00 Bilden i läkekonsten
Hedersdoktor Ove Hagelin föreläser om illustrationer i läkekonstens tjänst från 1500-talet fram till 1840-talet
Läke Konst
8 maj - 29 augusti 2010
Medicinska bok- och bildskatter från medeltid till Lennart Nilsson
Från Vesalius muskelmannekänger till Lennart Nilssons fotografier av mikrokosmos. Från 1500-talets fantasifulla monsterböcker till originalfotografier av sårade under Amerikanska Inbördeskriget.
I samarbete med Karolinska Institutet ställer Waldemarsudde ut medicinsk illustrationskonst, som sällan eller aldrig tidigare visats för allmänheten. I samarbete med Karolinska Institutet (KI) visar Waldemarsudde bok- och bildskatter från en av världens främsta samlingar av äldre medicinska böcker - Hagströmerbiblioteket vid KI. Biblioteket rymmer cirka 35 000 volymer och hundratusentals bilder. Med anledning av KI:s 200-årsjubileum har de finaste och mest intressanta planschverken valts ut till utställningen Läke Konst.
- Det här är inte bara ett kulturarv, det är ett medicinhistoriskt världsarv som vi nu visar för allmänheten, säger Ove Hagelin, föreståndare för Hagströmerbiblioteket och hedersdoktor vid KI. Det är bildkonst som i läkekonstens tjänst har förändrat människans villkor.
Utställningen visar illustrerade böcker och planschverk från 1400-talet till idag. Där finns handkolorerade träsnitt i 1500-talets örtaböcker, anatomiska atlaser med magnifika kopparstick från 1600-talet, mikroskopböcker från 1700-talet med de första avbildningarna av det blotta ögat inte kan se, och de mest berömda bildverken i barnförlossningskonstens historia. Illustrationerna speglar också dåtidens intresse för det avvikande. Här visas de mest kända monsterböckerna från 1500- och 1600-talet och handkolorerade litografier från 1800-talet över såväl hudsjukdomar och tatueringar som ögats anatomi.
En särskild del ägnas åt det medicinska fotografiets historia med originalfotografier från de sårade under Amerikanska Inbördeskriget, Darwins studier av människans och djurens sätt att uttrycka känslor, och de allra första Röntgenfotografierna från 1896. Men också Lennart Nilssons berömda fotografier av kroppens inre.
- Flera av dessa magnifika planschverk hör till de finaste som någonsin gjorts, även om motiven inte alltid är så angenäma att betrakta. Det är inte bara vetenskap, betonar Ove Hagelin, det är också konst på hög nivå.
Hagströmerbiblioteket, uppkallat efter Karolinska Institutets första rektor Anders Johan Hagströmer, bildades 1997 för att ta hand om de värdefulla samlingarna vid Karolinska Institutet och Svenska Läkaresällskapets bibliotek. Biblioteket har en av världens finaste medicinhistoriska boksamlingar.
Läs mer om Hagströmerbiblioteket
__________________________________________________________________________________________
Programkvällar:
Söndag 23 maj kl. 15.00 Växter i läkekonsten
Trädgårdsmästare Marina Rydberg föreläser om örtagårds- och läkeväxter.
Torsdag 27 maj kl. 18.00 Bilden i läkekonsten
Hedersdoktor Ove Hagelin föreläser om illustrationer i läkekonstens tjänst från 1500-talet fram till 1840-talet
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
