Familjebilden

Verkasomandra granskar partiprogrammen inför valet 8:
När man talar om nivåer i samhälleliga organiseringar kan man kanske föreställa sig en stege från den enskilde individen till det världssamhälle som FN är i någon slags illa utvecklad form. Den närmast individen basala strukturen är familjen. På dess områden är det i första hand kristdemokraterna som betonar betydelsen av familjeinstitutionen. Man uttrycker det så här: 
”Människor utvecklas, mognar och mår bäst i små grupper. I den lilla grupp som en familj utgör får familjemedlemmarna möjlighet att möta kärlek, omtanke och förståelse, men också ställas inför krav och ta ansvar. På det sättet anknyter familjen som gemenskap till människans djupaste behov – behovet att bli sedd och inte vara utbytbar. En viktig förutsättning för att en familj ska fungera är att alla respekterar vissa grundläggande värden om jämställdhet och respekt för varje människas integritet. En annan är att familjen inte fungerar som en sluten enhet utan snarare som en bas för ett vidare samhällsengagemang”.
De övriga partierna är lite mindre tydliga kring sin syn på familjen. Vänsterpartiets formulering lyder: 
”Familjen har sin materiella bas i reproduktionen, den sociala verksamhet där människor föder och fostrar nya generationer. Män som grupp utövar makt genom kontroll av kvinnors sexualitet och arbete i familj och samhälle. I arbetsfördelningen mellan könen framträder strukturen tydligt. Män och kvinnor gör olika saker och befinner sig på olika platser, vilket antas motivera att de betalas olika och har olika mycket makt”. 
Sedan de moderna preventivmedlen och den fria aborten etablerats är det kvinnorna som otvetydigt har rätten att bestämma över vilka barn som skall födas. Denna självklara utgångspunkt skapar naturligtvis en obalans i makten mellan könen som sällan blir föremål för analys ur ett jämställdhetsperspektiv. Relationerna mellan könen liksom definitionerna av könstillhörighet har i viss mening tagit intryck av HBT-indentiteter och Queer-teori. Detta återspeglas i de flesta partiprogrammen. Mer eller mindre tydligt markeras att den så kallade heteronormen inte får vara rådande, utan att homo- eller transsexuella ska kunna ingå familjebildning. ”Det innebär t ex att äktenskapslagstiftning, arvsrätt och familjerätt skall behandla alla lika”, som Vänsterpartiet uttrycker det. Möjligen med kristdemokraterna som avvikare är alla mer eller mindre eniga i denna inriktning. Vad man definitivt kan säga är att samtliga riksdagspartier har en sexualfokuserad familjebild. Trots insikten om primärgruppen otvetydiga betydelse för den enskildes väl och ve under hela livsloppet – framför allt i början och slutet – finns det inga öppningar till alternativ för dem som saknar traditionella familjeband. Än så länge saknas tillstymmelse till generella regelverk för dem som vill leva tillsammans i mer än tvåsamhet och utan sexuella relationer. 

Sexuell läggning och funktionshinder

Detta är ytterligare en fortsättning på intersektionalitetsresonemangen med utgångspunkt från Grönvik, L och Söder, M (redaktörer) Inte bara funktionshinder? En av bokens redaktörer, Lars Grönvik, skriver om HBT och queerpersoner. Något oegentligt benämner han kapitlet Sexualitet och funktionshinder. Men det han uppehåller sig vid är kanske inte sexualitet, utan snarare bara sexuell läggning. Det är ett område som på många sätt förbigåtts med ekande tystnad i relation till människor med funktionsnedsättningar. Många har främst betraktat dem som asexuella.

Naturligtvis finns det lika många människor med funktionshinder bland HBTQ-personer som bland folk i allmänhet och bland människor med funktionsnedsättningar lika många som har en annan sexuell läggning än den heterosexuella. Grönvik tar upp och diskuterar hur de två grupperna förhåller sig till varandra och kan konstatera att det t ex inom bög- och flatvärlden finns en viss negativism mot att släppa in människor med funktionshinder i sina nätverk och lokaliteter. Det kan bero på att de grupper som försöker stärka sin ställning i relation till de dominerande grupperna i samhället, ofta väljer att fokusera på sin egen målgrupp och att man därför ogärna försöker förhålla sig till andra för att inte förvirra kampbilden. Man kan naturligtvis fråga sig om det inte finns andra mera strukturella drag som t ex att kroppsfetischism är vanligare bland HTBQ-folk med vad det kan innebära av negativism hos människor med funktionshinder. Högst upp på den (manliga) homosexuella attraktionsskalan står den muskulöse, genitalt välutrustade ynglingen, skriver Grönvik. De krav som ställs på bögens kropp har ibland jämförts med hur samhället i stort ställer krav på den heterosexuella kvinnan. Det är klart att en människa som i olika avseenden har problem med kroppens funktion (och ofta också utseende i relation till andra) lätt blir margi¬naliserad och nedvärderad i relation till sådana måttstockar.

Grönvik tar upp flera intressanta aspekter, bland annat kopplingen mellan heterosexualitet och vad han kallar fullständig funktionsförmåga. Där emot diskuterar han inte HBTQ-definitionen ur ett funktionshindersperspektiv. Självklart är det ett funktionshinder att inte kunna få barn med den man älskar (oavsett om denne har samma kön som en själv eller om han eller hon har skador i reproduktionsapparaten). Frågorna kring varför inte HBTQ-personer, och människor med funktionshinder i största allmänhet är samorganiserade, kan man

Frågan om underordning och överordning bland olika typer av bindestreckstillhörigheter är mycket intressant. Inom flera områden med anknytning till kultur, media och politik har HBTQ-personer varit mycket framgångsrika i att hävda sina intressen. I en del fall är de kanske till och med överrepresenterade inom framgångssagorna. Det är en stor skillnad mot de som har olika typer av (andra) funktionshinder. Antagligen kommer frågorna kring HBTQ och funktionshinder att i framtiden kunna avsätta intressanta bidrag på skilda kulturarenor. Frågan är hur länge vi får vänta?

Genus och funktionshinder

Det här är en fortsättning på genomgången av Grönvik, L & Söder, M (red.): Inte bara funktionshinder. I ett kapitel tituleras Kön och funktionshinder tar Karin Barron upp och diskuterar några utvalda teman rörande maktordningarna, kön och funktions-hinder. Inledningsvis för hon en diskussion om begreppet intersek¬tionalitet. Hon förhåller sig sunt kritiskt till en del av teoriansatserna inom området. Hon kan konstatera att vissa begrepp varar en kortare tid, medan andra blir mera långlivade. Hon refererar därvid till Göran Ahrne och kan konstatera att många av de begrepp som introducerats inom samhällsvetenskaperna efterhand blir veder¬tagna i det vardagliga ordförrådet. Det kan t ex gälla könsroller, livskvalitet eller status. Andra blir inte lika långlivade och frågan är om intersektionalitet blir det.

Barron för i sin framställning resonemang kring hur genus och funktionsned¬sättningar förhåller sig till varandra och därmed påverkar människors liv. Dessvärre utgår hon därvid från maktordningsterminologin. Den blir ofta skev och det är närmast självklart att om man inte för in processer som handlar om hur makten organiseras – i marknadsekonomi gör i stor utsträckning efter kon¬¬sumtions¬förmåga – reduceras relationerna mellan kön och funktions¬hinder till olika individers berättelser, som mer eller mindre kvalificerade eller mediokra samhällsvetare försöker psykologisera kring. Allt för ofta har jag stött enkla mekaniska överföringar av könsanalyser från samhället som helhet till handi¬kappområdet som om de vore allmängiltiga oavsett område.

I kapitlet refereras en hel del viktig litteratur inom fältet. En av de kanske bästa arbetena är det som Susan Wendell, som är en feminist med egna funktions¬hinder skrivit. Hon för en feministisk kulturvetenskaplig diskussion om vad det innebär att ha en värkande och som hon säger ”negativ” kropp. Hon menar att kroppen ofta objektiveras, inte minst av skönhetsindustrin och att feministisk litteratur ofta osynliggör den värkande, smärtande och inte fungerande trötta kroppen Kroppsligt lidande och svaghet uppmärksammas sällan. I sina konsekvens¬mässiga resonemang är Wendell också kritisk till den uppdelning som sker – t ex i Sverige mellan å ena sidan biologiskt relaterade och sociala faktorer.

Till skillnad från de flesta som diskuterar kön och funktionshinder tar också Barron till en del upp manliga perspektiv. I det traditionella könsrollsmönstret (eller om man så vill maktordningen) ses kvinnan som den som är föremål för omsorg och vård medan mannen är den som ska styra och ställa. Eftersom de flesta män med i varje fall allvarligare funktionshinder helt enkelt inte kan leva upp till detta, utan tvingas inta rollen som omsorgstagare är troligen män med funktionshinder betydligt mera utsatta än kvinnor. De senare har dessutom väsentligt mer makt över reproduktionen. Det skulle onekligen vara intressant att försöka diskutera vanmakten hos män i relation till den genusbestämda maktordningen. Men tyvärr är ofta dessa berättelser som bortblåsta, antagligen pga. forskarnas genus.

Bland konstnärer och intellektuella med funktionshinder är det inte helt lätt att se tydliga könsmönster. Frågan är dock om inte den tendensen att kvinnor mer än män söker sig vidare till högre utbildning också gäller för kultur- och konstområdet för personer med funktionshinder. Vi känner förstås inte mycket till om detta. Enkla kvantitativa sammanställningar om hur manliga och kvinnliga representanter på olika arenor eller fack är fördelade inom kulturområdet kan ge oss en vag vägledning, men ger oss knappast någon kunskap om djupare genusperspektiv