Familjebilden

Verkasomandra granskar partiprogrammen inför valet 8:
När man talar om nivåer i samhälleliga organiseringar kan man kanske föreställa sig en stege från den enskilde individen till det världssamhälle som FN är i någon slags illa utvecklad form. Den närmast individen basala strukturen är familjen. På dess områden är det i första hand kristdemokraterna som betonar betydelsen av familjeinstitutionen. Man uttrycker det så här: 
”Människor utvecklas, mognar och mår bäst i små grupper. I den lilla grupp som en familj utgör får familjemedlemmarna möjlighet att möta kärlek, omtanke och förståelse, men också ställas inför krav och ta ansvar. På det sättet anknyter familjen som gemenskap till människans djupaste behov – behovet att bli sedd och inte vara utbytbar. En viktig förutsättning för att en familj ska fungera är att alla respekterar vissa grundläggande värden om jämställdhet och respekt för varje människas integritet. En annan är att familjen inte fungerar som en sluten enhet utan snarare som en bas för ett vidare samhällsengagemang”.
De övriga partierna är lite mindre tydliga kring sin syn på familjen. Vänsterpartiets formulering lyder: 
”Familjen har sin materiella bas i reproduktionen, den sociala verksamhet där människor föder och fostrar nya generationer. Män som grupp utövar makt genom kontroll av kvinnors sexualitet och arbete i familj och samhälle. I arbetsfördelningen mellan könen framträder strukturen tydligt. Män och kvinnor gör olika saker och befinner sig på olika platser, vilket antas motivera att de betalas olika och har olika mycket makt”. 
Sedan de moderna preventivmedlen och den fria aborten etablerats är det kvinnorna som otvetydigt har rätten att bestämma över vilka barn som skall födas. Denna självklara utgångspunkt skapar naturligtvis en obalans i makten mellan könen som sällan blir föremål för analys ur ett jämställdhetsperspektiv. Relationerna mellan könen liksom definitionerna av könstillhörighet har i viss mening tagit intryck av HBT-indentiteter och Queer-teori. Detta återspeglas i de flesta partiprogrammen. Mer eller mindre tydligt markeras att den så kallade heteronormen inte får vara rådande, utan att homo- eller transsexuella ska kunna ingå familjebildning. ”Det innebär t ex att äktenskapslagstiftning, arvsrätt och familjerätt skall behandla alla lika”, som Vänsterpartiet uttrycker det. Möjligen med kristdemokraterna som avvikare är alla mer eller mindre eniga i denna inriktning. Vad man definitivt kan säga är att samtliga riksdagspartier har en sexualfokuserad familjebild. Trots insikten om primärgruppen otvetydiga betydelse för den enskildes väl och ve under hela livsloppet – framför allt i början och slutet – finns det inga öppningar till alternativ för dem som saknar traditionella familjeband. Än så länge saknas tillstymmelse till generella regelverk för dem som vill leva tillsammans i mer än tvåsamhet och utan sexuella relationer. 

Ålder och funktionshinder

Johans Tveit Sandvin behandlar intersektionaliteten mellan funktionshinder och ålder i ett kapitel av antologin. Han refererar till ett arbete av Arber och Ginn (1998) som hävdar att man kan se på ålder i tre ganska skilda betydelser. Den ena är kronologisk ålder, som helt enkelt anger tiden i år och dagar, fysiologisk ålder, som refererar till kroppens åldrandeprocess och social ålder som innebär den sociala konstruktionen (som naturligtvis inte är enhetlig utan det beror på vilken socialt sammanhang man befinner sig eller relaterar sig till).

Både den kronologiska och den fysiologiska åldern påverkar funktionsförmågan. Vissa menar dessutom att kategoriseringen av ålder också gör det. Det intressanta är naturligtvis att ålder är en ständig föränderlig variabel. Under barndomen är vi alla i allra högsta grad beroende av andra för vår överlevnad. Vi är omogna och saknar kunskaper och därför har samhället också inrättat den gigantiska skol- och undervisningsapparaten. Både innanför och utanför skolan har samhället dess¬utom byggt upp och institutionaliserat olika system och processer för utsortering av de som behöver särskilt stöd på grund av funktionshinder (eller vad det nu kan vara). Sandvin behandlar detta område tämligen styvmoderligt, kanske beroende på att han inte själv pedagog till professionen.

Han blir betydligt mer reflexiv när han kommer in på ungdomen som tidsaspekt. Det individuella och det kulturella perspektivet på denna period har först och främst ägnat sig åt identitetsskapande och utvecklingen av olika ungdomskulturer (inte minst såsom det kommer till uttryck i t ex musik, film, mode, etc.). Många föreställer sig kanske att individens frihet är stor, men som Sandvik med stöd av Beck (1971) påpekar, har den gradvisa frigörelsen från traditionella institutioners normativa makt ersatts av en mer systemmässig reifikation i förhållande både till stat och marknad.

Differentiering och exkludering i samhället är inte bara resultat av positionerna inom utbildning och arbetsmarknaden. Kulturella föreställningar och symboliska aspekter spelar en relativt större roll idag än tidigare. Det finns, som Sandvin påpekar, ingen anledning att inte tro att det inte också gäller i relation till funktionsförmåga.

Inte minst i ljuset av dessa insikter har bland människor med funktionshinder ett växande engagemang inom handikappkulturen tagit sig uttryck i vad som kan ses som en reaktion på den exkludering som många unga upplever på de traditionella ungdomsarenorna. Här gör Sandvin bland annat med hjälp av Steve Brown en ansats att analysera hur ungdomar med funktionshinder skapar egna kulturella uttrycksformer.

Med den något egendomliga termen ”vuxendom” gör norrmannen Sandvin ett försök att förnya svenskan. Han menar väl egentligen den tid som är mellan ungdom och ålderdom, kanske rentutav tiden i de arbetsföra åldrarna – som det vanligen heter. Oavsett ålder, delar många människor med funktionshinder öde med barn, unga och äldre i deras beroende av andra människor i vardagslivet (ibland som anställda inom vård och omsorg, ibland av vänner och släktingar i närheten). Som Sandvin påpekar leder detta ofta till en underordning, som de flesta av oss med allvarliga funktionshinder har haft anledning att fundera över.

Lite styvmoderligt behandlat blir ålderdomen i relation till funktionshinder i detta kapitel, möjligen därför att det uppehåller sig lite väl mycket med social konstruktivism. Författaren påpekar att funktionshinder och ålderdom har mycket gemensamt i det sociala bygget av de bägge storheterna. Det är ju inte egendomligt, eftersom ålderdomen precis som funktionshinder består i fysiologiska funktionsnedsättningar. Alla människor får i princip funktionsned¬sättningar med stigande ålder. I själva funktionsnedsättningens perspektiv ligger dock ofta en åldersrelaterad bestämning av förmågan, precis som när man mäter intelligenskvoten hos en sjuåring.

Sandvin gör flera intressanta reflektioner kring livslopp och funktionsnedsättningar. Han tar också upp och diskuterar vilket betydelse samhällets sätt att organisera handikappomsorgen får för hur människor hanterar sina funktionsnedsättningar under olika tidsfaser genom livet. Det reser många frågor inte minst kring dem som man kan ha om delaktighet på samhälleliga och kulturella arenor.