Intersektionalitet

Den norske forskaren Jan-Kåre Breivik bespeglar intersektionalitet utifrån ett socialt konstruktivistiskt perspektiv. Han menar att det centrala i en intersektionell analys därvid blir att förstå hur vi som individer använder oss av tillgängliga begrepp och tolkningar för att ge mening åt tillvaron. Vår identitet kan förstås som resultatet av förhandlingar i skilda sammanhang, där kategoritillhörigheter baserade på olika analytiska klasser, som funktionsnedsättning, etnisk bakgrund eller kön baseras i relation till varandra. Intersektionalitet blir därvid en fråga om hur denna förhandling i olika samman¬hang och under olika maktförhållanden går till.

Breivik tar upp en del intressanta aspekter bland annat med utgångspunkt från ett konkret fall med en synskadad invandrare. Hans bidrag väcker en hel del frågor. Till en del hänger det samman med vad socialkonstruktionismen egentligen innebär. Alltför ofta används begreppet synonymt med etikettering eller klassi¬ficering av olika egenskaper eller institutioner. I själva verket är många av de samhälleliga storheter som vi rör oss med inom våra kulturer motsägelsefulla till sin karaktär. De kan ses som resultatet av sociala konstruktioner, men har skilda innebörder för olika grupper. Anställningstrygghet betyder en sak för arbetsgivaren och en annan för arbetstagare. Personlig assistans är en sak för de så kallade brukarna och en annan sak för de som arbetar som sådana. Yttrandefrihet är en sak för dem som har makten över media och en annan sak för de som hängs ut här. Ett dialektiskt förhållningssätt vid analysen av de sociala konstruktionerna kan kanske bli fruktbart genom att använda sig av intersektionalitet.

Det sista kapitlet i boken är kanske det allra viktigaste. Här behandlar Werner Schirmer och Dimitris Michailakis intersektionalalitet i relation till systemteori. Man menar helt enkelt att intersektionalitet baserar sig på ett föråldrat sätt att se på samhället. Enligt systemteoretikerna kännetecknas detta istället av att här sker en funktionell differentiering, där olika system fungerar självständigt, bland annat genom sättet att kommunicera med och förhålla sig till omvärlden. Författarna är också mycket kritiska till begrepp som maktordningar, som ju är något av intersektionalitetens kärna. Det blir en förenklad kultur- och samhällsanalys att begränsas sig till makt- och kontrollperspektiv, anser man.

Även om det systemteoretiska perspektivet har sina begränsningar, är det uppen¬bart att intersektionaliteten som redskap är tämligen enkelt, ifall man låter det stå för insikten att människor och grupper i vårt samhälle kan kategoriseras på många skilda sätt och att de olika kategorierna är interrelaterade till varandra och att man självklart kan tillhöra mer än en grupp i taget. Inom etnologi och framförallt inom skönlitteraturen har olika bilder getts av hur människors identifikationsprocesser varit sammansatta och mångbottnade. De flesta har inte bara en tillhörighet utan många. Det gäller också människor med funktionshinder. Dessa kan dessutom vara av många skilda slag. Intersektionen mellan olika typer av funktionsned¬sättningar tas överhuvudtaget inte upp i detta arbete. Om inte annat skulle det kanske visa att intersektionalitetens väg mot ökad förståelse för komplexa samhälleliga relationer ofta innebär en återvändsgränd.


Stig Larsson