Verkasomandra granskar partiprogrammen inför valet 11: Den tydligaste motsättningen mellan de olika politiska blocken inför årets val är kanske synen på marknaden. I grunden beror denna på de olika ideologiska riktningarna som bildar basen för partiprogrammen. Folkpartiet inleder sitt med att skriva om liberalism och den enskilde människans personliga valmöjligheter. Det heter vidare:
”Materiell frihet innebär rätten att välja yrke, bosättning och livsstil. Marknadsekonomin bygger på enskilt ägande, närings- och avtalsfrihet. Konsumenternas val styr produktionen. Marknadsekonomin är det ekonomiska system som mest gagnar den materiella friheten och det enda ekonomiska system som går att förena med demokrati”.
Är man kritisk vid denna läsning frågar man sig naturligtvis varför inte materiell frihet i första hand relateras till basala behov kring mat, bostad och hälsa. Hävdandet att marknadsekonomin är det enda system som fungerar tillsammans med demokrati kan vara rätt men också falskt. Redan John Stuart Mill kritiserade tankarna på den fria marknaden som generell framgångsformel för välfärd.
I Sverige talade vi länge om blandekonomi. Det senaste årets finansiella kris har bland annat inneburit att man i USA, som framstått som kapitalismens förlovade hemland, har socialiserat stora företag, bland annat GM, som för 10 år sedan var världens största. Frågan är också hur man ser på den ökande makten hos världens olika pensionsfonder. Traditionellt brukar amerikanska lärareförbundets och Kaliforniens offentliganställdas pensionsfonder vara världens största finansiella aktörer. I Sverige är det som bekant AP-fonderna och andra fonder, där småspararna dominerar. Kritiken mot fondsocialismen hörs knappast (kanske därför att fonderna inte utövar ägaransvar). Frågan är också om inte man skall kalla Kina, som blivit världens största ekonomi, för en kommunistisk marknadsekonomi.
Vänsterpartiets program handlar mycket om det socialistiska målet och vägarna dit. Man skriver: ”den socialistiska samhällsomvandlingen är ett resultat av kapitalismens motsättningar och folkets kamp. Det är i kontrasten mellan samhällets strukturer och människans möjligheter vi ser nödvändigheten av en grundläggande samhällsförändring”.
Många har försökt konstruera framtida idealsamhällen. Planer för ett samhälle kännetecknat av förnuft och frihet har dragits upp, men har när de konfronterats med historiska omständigheter som inte tillåtit deras förverkligande istället blivit till fängelseritningar. Konstaterar man självkritiskt. Det har man förstås all anledning att göra. Dessvärre kraschlandar ofta lustfyllda utopier och förvandlas i möte med marken till förfärande dystopier. Spänning mellan dröm och verklighet i politiken, präglar vår kultur i många avseende.
tisdag 31 augusti 2010
söndag 29 augusti 2010
Landsting och regioner
Verkasomandra granskar partiprogrammen inför valet:10
I nivån mellan kommunerna och staten finns landstingen eller som det i Skåne och Västra Götaland heter – regionerna. Ideologiskt har det bland annat inom moderaterna hävdats att man borde lägga ner landstingsnivån. Det märks inte i deras partiprogram. Men till skillnad från andra partier har man inte lika entydigt ställt sig bakom en regional nivå med storlandsting med huvudansvar för sjukvård och kommunikationer. Man skriver:
”I Sverige pågår flera försöksverksamheter med regioner. Dessa regioner är i princip storlandsting där ett regionalt samarbete med direktvalda regionparlament ersatt de tidigare landstingen som övertagit ett antal tidigare statliga uppgifter från länsstyrelsen. Vi är beredda att permanenta dessa regionsamarbeten. Det är viktigt att alla regionsamarbeten äger en acceptans bland regionens medborgare och kan anses arbeta utifrån en tydlig regional logik”.
Oavsett hur det går i valet mellan de olika blocken kommer det därför med stor sannolikhet att finnas kvar någon form av landsting – eller regionstruktur. I de politiska programmen finns det inte särdeles stora skillnader i fråga om på vilka nivåer man vill förlägga ansvaret för olika välfärdsinsatser. Däremot markeras de ideologiska vidderna betydligt kraftfullare när det kommer till ansvaret för själva utförandet.
I nivån mellan kommunerna och staten finns landstingen eller som det i Skåne och Västra Götaland heter – regionerna. Ideologiskt har det bland annat inom moderaterna hävdats att man borde lägga ner landstingsnivån. Det märks inte i deras partiprogram. Men till skillnad från andra partier har man inte lika entydigt ställt sig bakom en regional nivå med storlandsting med huvudansvar för sjukvård och kommunikationer. Man skriver:
”I Sverige pågår flera försöksverksamheter med regioner. Dessa regioner är i princip storlandsting där ett regionalt samarbete med direktvalda regionparlament ersatt de tidigare landstingen som övertagit ett antal tidigare statliga uppgifter från länsstyrelsen. Vi är beredda att permanenta dessa regionsamarbeten. Det är viktigt att alla regionsamarbeten äger en acceptans bland regionens medborgare och kan anses arbeta utifrån en tydlig regional logik”.
Oavsett hur det går i valet mellan de olika blocken kommer det därför med stor sannolikhet att finnas kvar någon form av landsting – eller regionstruktur. I de politiska programmen finns det inte särdeles stora skillnader i fråga om på vilka nivåer man vill förlägga ansvaret för olika välfärdsinsatser. Däremot markeras de ideologiska vidderna betydligt kraftfullare när det kommer till ansvaret för själva utförandet.
måndag 23 augusti 2010
Kommunerna
Verkasomandra granskar partiprogrammen inför valet 9:
Nästa stege i de politiska nivåerna är den kommunala. Det kan tyckas som ett stort kliv från den lilla gruppen till den kommunala nivån, som i storstäderna omfattar flera hundratusentals människor. Försöken till närdemokrati med olika typer av stadsdelsnämnder blev aldrig någon formel på framgångsrikt medborgarengagemang. Vissa större kommuner fortsätter med den typen av kommunala indelningar, andra avvecklar dem. För det mesta stjäl större omorganisationer energi och kraft från det som välfärdsapparaten faktiskt skall arbeta med. Samtliga rikspartier är i sina partiprogram överens om att värna om det kommunala självstyret och utgår från kommunerna som den politiskt organisatoriska basen. I den meningen är de samtliga kommunister.
Kommunens relationer till medborgarna och deras olika organisationer uttrycks kanske tydligast i Centerpartiets idéprogram när man skriver:
”Kommunen är den nivå i den representativa demokratin som ligger närmast medborgarna. Där finns bäst förutsättningar att knyta samman de gemensamma besluten med medborgaransvar. Makten blir begriplig och påverkbar. Därför måste kommunen få starkare makt gentemot centralmakten, och medborgarna får därmed större möjligheter till inflytande och delaktighet”.
Miljöpartiet och centerpartiet är kanske de som tydligast deklarerar att uppgifter bör överföras från stat till kommuner. Några skarpa preciseringar föreligger knappast – bara en viljeinriktning.
Nästa stege i de politiska nivåerna är den kommunala. Det kan tyckas som ett stort kliv från den lilla gruppen till den kommunala nivån, som i storstäderna omfattar flera hundratusentals människor. Försöken till närdemokrati med olika typer av stadsdelsnämnder blev aldrig någon formel på framgångsrikt medborgarengagemang. Vissa större kommuner fortsätter med den typen av kommunala indelningar, andra avvecklar dem. För det mesta stjäl större omorganisationer energi och kraft från det som välfärdsapparaten faktiskt skall arbeta med. Samtliga rikspartier är i sina partiprogram överens om att värna om det kommunala självstyret och utgår från kommunerna som den politiskt organisatoriska basen. I den meningen är de samtliga kommunister.
Kommunens relationer till medborgarna och deras olika organisationer uttrycks kanske tydligast i Centerpartiets idéprogram när man skriver:
”Kommunen är den nivå i den representativa demokratin som ligger närmast medborgarna. Där finns bäst förutsättningar att knyta samman de gemensamma besluten med medborgaransvar. Makten blir begriplig och påverkbar. Därför måste kommunen få starkare makt gentemot centralmakten, och medborgarna får därmed större möjligheter till inflytande och delaktighet”.
Miljöpartiet och centerpartiet är kanske de som tydligast deklarerar att uppgifter bör överföras från stat till kommuner. Några skarpa preciseringar föreligger knappast – bara en viljeinriktning.
torsdag 19 augusti 2010
Familjebilden
Verkasomandra granskar partiprogrammen inför valet 8:
När man talar om nivåer i samhälleliga organiseringar kan man kanske föreställa sig en stege från den enskilde individen till det världssamhälle som FN är i någon slags illa utvecklad form. Den närmast individen basala strukturen är familjen. På dess områden är det i första hand kristdemokraterna som betonar betydelsen av familjeinstitutionen. Man uttrycker det så här:
”Människor utvecklas, mognar och mår bäst i små grupper. I den lilla grupp som en familj utgör får familjemedlemmarna möjlighet att möta kärlek, omtanke och förståelse, men också ställas inför krav och ta ansvar. På det sättet anknyter familjen som gemenskap till människans djupaste behov – behovet att bli sedd och inte vara utbytbar. En viktig förutsättning för att en familj ska fungera är att alla respekterar vissa grundläggande värden om jämställdhet och respekt för varje människas integritet. En annan är att familjen inte fungerar som en sluten enhet utan snarare som en bas för ett vidare samhällsengagemang”.
De övriga partierna är lite mindre tydliga kring sin syn på familjen. Vänsterpartiets formulering lyder:
”Familjen har sin materiella bas i reproduktionen, den sociala verksamhet där människor föder och fostrar nya generationer. Män som grupp utövar makt genom kontroll av kvinnors sexualitet och arbete i familj och samhälle. I arbetsfördelningen mellan könen framträder strukturen tydligt. Män och kvinnor gör olika saker och befinner sig på olika platser, vilket antas motivera att de betalas olika och har olika mycket makt”.
Sedan de moderna preventivmedlen och den fria aborten etablerats är det kvinnorna som otvetydigt har rätten att bestämma över vilka barn som skall födas. Denna självklara utgångspunkt skapar naturligtvis en obalans i makten mellan könen som sällan blir föremål för analys ur ett jämställdhetsperspektiv. Relationerna mellan könen liksom definitionerna av könstillhörighet har i viss mening tagit intryck av HBT-indentiteter och Queer-teori. Detta återspeglas i de flesta partiprogrammen. Mer eller mindre tydligt markeras att den så kallade heteronormen inte får vara rådande, utan att homo- eller transsexuella ska kunna ingå familjebildning. ”Det innebär t ex att äktenskapslagstiftning, arvsrätt och familjerätt skall behandla alla lika”, som Vänsterpartiet uttrycker det. Möjligen med kristdemokraterna som avvikare är alla mer eller mindre eniga i denna inriktning. Vad man definitivt kan säga är att samtliga riksdagspartier har en sexualfokuserad familjebild. Trots insikten om primärgruppen otvetydiga betydelse för den enskildes väl och ve under hela livsloppet – framför allt i början och slutet – finns det inga öppningar till alternativ för dem som saknar traditionella familjeband. Än så länge saknas tillstymmelse till generella regelverk för dem som vill leva tillsammans i mer än tvåsamhet och utan sexuella relationer.
När man talar om nivåer i samhälleliga organiseringar kan man kanske föreställa sig en stege från den enskilde individen till det världssamhälle som FN är i någon slags illa utvecklad form. Den närmast individen basala strukturen är familjen. På dess områden är det i första hand kristdemokraterna som betonar betydelsen av familjeinstitutionen. Man uttrycker det så här:
”Människor utvecklas, mognar och mår bäst i små grupper. I den lilla grupp som en familj utgör får familjemedlemmarna möjlighet att möta kärlek, omtanke och förståelse, men också ställas inför krav och ta ansvar. På det sättet anknyter familjen som gemenskap till människans djupaste behov – behovet att bli sedd och inte vara utbytbar. En viktig förutsättning för att en familj ska fungera är att alla respekterar vissa grundläggande värden om jämställdhet och respekt för varje människas integritet. En annan är att familjen inte fungerar som en sluten enhet utan snarare som en bas för ett vidare samhällsengagemang”.
De övriga partierna är lite mindre tydliga kring sin syn på familjen. Vänsterpartiets formulering lyder:
”Familjen har sin materiella bas i reproduktionen, den sociala verksamhet där människor föder och fostrar nya generationer. Män som grupp utövar makt genom kontroll av kvinnors sexualitet och arbete i familj och samhälle. I arbetsfördelningen mellan könen framträder strukturen tydligt. Män och kvinnor gör olika saker och befinner sig på olika platser, vilket antas motivera att de betalas olika och har olika mycket makt”.
Sedan de moderna preventivmedlen och den fria aborten etablerats är det kvinnorna som otvetydigt har rätten att bestämma över vilka barn som skall födas. Denna självklara utgångspunkt skapar naturligtvis en obalans i makten mellan könen som sällan blir föremål för analys ur ett jämställdhetsperspektiv. Relationerna mellan könen liksom definitionerna av könstillhörighet har i viss mening tagit intryck av HBT-indentiteter och Queer-teori. Detta återspeglas i de flesta partiprogrammen. Mer eller mindre tydligt markeras att den så kallade heteronormen inte får vara rådande, utan att homo- eller transsexuella ska kunna ingå familjebildning. ”Det innebär t ex att äktenskapslagstiftning, arvsrätt och familjerätt skall behandla alla lika”, som Vänsterpartiet uttrycker det. Möjligen med kristdemokraterna som avvikare är alla mer eller mindre eniga i denna inriktning. Vad man definitivt kan säga är att samtliga riksdagspartier har en sexualfokuserad familjebild. Trots insikten om primärgruppen otvetydiga betydelse för den enskildes väl och ve under hela livsloppet – framför allt i början och slutet – finns det inga öppningar till alternativ för dem som saknar traditionella familjeband. Än så länge saknas tillstymmelse till generella regelverk för dem som vill leva tillsammans i mer än tvåsamhet och utan sexuella relationer.
tisdag 17 augusti 2010
Organisationsnivåer
Verkasomandra granskar partiprogrammen inför valet:
Frågan om hur olika politiska insatser skall bedrivas och organiseras är en viktig ideologisk skiljelinje mellan de olika partierna. När den obligatoriska folkskolan genomfördes 1842 var den i teori och praktik en del av statskyrkans angelägenheter. Det bandet bröts inte förrän 110 år senare. Den direkta kommunaliseringen av skolan genomfördes av Göran Persson som skolminister. Kritiken mot endimensionalitet och enkelspårighet inom många kommuner ledde fram till starten av friskolor. Många bland de första drevs av föräldrar och personalkooperativ. Idag drivs de ofta av större företag. Grunden för finansieringen är kommunalskatten. Röster har hörts, bland annat från folkpartiledaren och utbildningsministern, att åter göra skolan till en statlig domän.
Hur kulturpolitiken ska handskas med olika insatser har ofta varit relaterad till olika nivåer. En av den stora och hårt kritiserade kulturutredningens tankegångar som realiserats under denna mandatperiod, har varit den sk portföljmodellen. Den innebär att större makt ges landstingen och regionerna, när olika kulturstöd ska beviljas. Några större idiologiska motsättningar finns kanske inte mellan de politiska partierna i denna fråga. De går istället mellan riks-och lokalpolitiker i alla partier.
Frågan om hur olika politiska insatser skall bedrivas och organiseras är en viktig ideologisk skiljelinje mellan de olika partierna. När den obligatoriska folkskolan genomfördes 1842 var den i teori och praktik en del av statskyrkans angelägenheter. Det bandet bröts inte förrän 110 år senare. Den direkta kommunaliseringen av skolan genomfördes av Göran Persson som skolminister. Kritiken mot endimensionalitet och enkelspårighet inom många kommuner ledde fram till starten av friskolor. Många bland de första drevs av föräldrar och personalkooperativ. Idag drivs de ofta av större företag. Grunden för finansieringen är kommunalskatten. Röster har hörts, bland annat från folkpartiledaren och utbildningsministern, att åter göra skolan till en statlig domän.
Hur kulturpolitiken ska handskas med olika insatser har ofta varit relaterad till olika nivåer. En av den stora och hårt kritiserade kulturutredningens tankegångar som realiserats under denna mandatperiod, har varit den sk portföljmodellen. Den innebär att större makt ges landstingen och regionerna, när olika kulturstöd ska beviljas. Några större idiologiska motsättningar finns kanske inte mellan de politiska partierna i denna fråga. De går istället mellan riks-och lokalpolitiker i alla partier.
torsdag 12 augusti 2010
Svenska partier i en globaliserad värld
Verkasomandra granskar partiprogrammen inför valet 6:
Sverige har ungefär en och en halv promille av jordens befolkning. I en demokratisk värld skulle detta också vara vårt valunderlag i det tänkta globala parlamentet. Detta skulle naturligtvis helt domineras av kineser, indier och andra asiatiska nationaliteter. Inom EU representerar Sverige ungefär 2 % av befolkningen. Som andra småstater har man dock förhållandevis mer makt (som om folket från Härjedalen eller Dalsland skulle ha större kraft i sina röster i Sverige). Trots att globaliseringen och dess konsekvenser blir allt mer uppenbara för svensken, är det dennes väl och ve som är politikens kärna. Välfärdspolitikens målgrupp är de som bor i Sverige. I den meningen är alla riksdagspartier Sverigedemokrater.
Det är sekler sedan de klassiska politiska idéerna spred sig till vårt land. Under nästan hela förra seklet spelade Sverige mest den välvillige åskådarens roll på den världspolitiska arenan. Våra möjligheter att stå utanför kontinentala eller globala strukturer blir bara mindre. I takt med denna insikt har också den partipolitiska uppslutningen kring integrationsarbetet i vår del av världen ökat.
Kultur-och välfärdsfrågorna blir allt mindre nationella. Hushållningen med jordens resurser och klimatologiska förutsättningar blev årets första fråga vid världsklimatkonferansen i Köpenhamn. Misslyckandena vid denna att åstadkomma ett någorlunda fungerande avtal, glömdes bort i takt med att det som en gång var kvicksilver kröp allt längre ned under nollstrecket. Årets hårda vinter har fått mången att glömma den globala uppvärmningen med de eskalerande energipriserna vidgar de flestas vyer kring välfärd till att också inkludera perspektiv kring natur, miljö och råvaruhushållning. Det reflekteras tydligt i de olika partiprogrammen där ord som ”hållbar utveckling” eller att man tar hänsyn till ”framtida generationer”. I kosmiska perspektiv är samtliga partier korttänkta. Det finns inte tillstymmelse till funderingar kring hur vi ska handskas med solens utslocknande.
Även om det ytterst är insikten om att planeten Tellus är vårt hem och Vintergatan vårt kvarter med vad det innebär av vidare vyer än vad som brukar stå på föredragningslistorna i de lokala partiorganisationerna, är det trots allt både det nära och det fjärran som bestämmer vår välfärd. Regelverk, organisering, institutionalisering, teknik och metoder i det direkta utförandet är en blandning mellan tradition och intryck utifrån den stora världen. Den nya generationen som skall arbeta som välfärdens tjänare inom administration, ekonomifunktioner, rättsväsen, hälso- och sjukvård, den sociala sektorn, forskning och utbildning eller miljöområdet förbereds genom våra skolor och universitet. Det är kanske just på undervisningsområdet, som en av de viktigaste välfärdsfrågorna främst aktualiserats – organiseringen och ägarskapet.
Sverige har ungefär en och en halv promille av jordens befolkning. I en demokratisk värld skulle detta också vara vårt valunderlag i det tänkta globala parlamentet. Detta skulle naturligtvis helt domineras av kineser, indier och andra asiatiska nationaliteter. Inom EU representerar Sverige ungefär 2 % av befolkningen. Som andra småstater har man dock förhållandevis mer makt (som om folket från Härjedalen eller Dalsland skulle ha större kraft i sina röster i Sverige). Trots att globaliseringen och dess konsekvenser blir allt mer uppenbara för svensken, är det dennes väl och ve som är politikens kärna. Välfärdspolitikens målgrupp är de som bor i Sverige. I den meningen är alla riksdagspartier Sverigedemokrater.
Det är sekler sedan de klassiska politiska idéerna spred sig till vårt land. Under nästan hela förra seklet spelade Sverige mest den välvillige åskådarens roll på den världspolitiska arenan. Våra möjligheter att stå utanför kontinentala eller globala strukturer blir bara mindre. I takt med denna insikt har också den partipolitiska uppslutningen kring integrationsarbetet i vår del av världen ökat.
Kultur-och välfärdsfrågorna blir allt mindre nationella. Hushållningen med jordens resurser och klimatologiska förutsättningar blev årets första fråga vid världsklimatkonferansen i Köpenhamn. Misslyckandena vid denna att åstadkomma ett någorlunda fungerande avtal, glömdes bort i takt med att det som en gång var kvicksilver kröp allt längre ned under nollstrecket. Årets hårda vinter har fått mången att glömma den globala uppvärmningen med de eskalerande energipriserna vidgar de flestas vyer kring välfärd till att också inkludera perspektiv kring natur, miljö och råvaruhushållning. Det reflekteras tydligt i de olika partiprogrammen där ord som ”hållbar utveckling” eller att man tar hänsyn till ”framtida generationer”. I kosmiska perspektiv är samtliga partier korttänkta. Det finns inte tillstymmelse till funderingar kring hur vi ska handskas med solens utslocknande.
Även om det ytterst är insikten om att planeten Tellus är vårt hem och Vintergatan vårt kvarter med vad det innebär av vidare vyer än vad som brukar stå på föredragningslistorna i de lokala partiorganisationerna, är det trots allt både det nära och det fjärran som bestämmer vår välfärd. Regelverk, organisering, institutionalisering, teknik och metoder i det direkta utförandet är en blandning mellan tradition och intryck utifrån den stora världen. Den nya generationen som skall arbeta som välfärdens tjänare inom administration, ekonomifunktioner, rättsväsen, hälso- och sjukvård, den sociala sektorn, forskning och utbildning eller miljöområdet förbereds genom våra skolor och universitet. Det är kanske just på undervisningsområdet, som en av de viktigaste välfärdsfrågorna främst aktualiserats – organiseringen och ägarskapet.
onsdag 4 augusti 2010
Partiprogram i tid eller otid.
Verkasomandra granskar partiprogrammen inför valet 5:
Välfärd är den samlade benämningen på människornas levnadsförhållanden. Därför känns ibland begreppet välfärdsstat som något anakronistiskt och självklart. Det finns knappast någon politiker som medvetet hävdar att man vill försämra levnadsförhållandena, fram för allt inte i en demokrati, där medborgarna har rösträtt. Att genom politiska insatser bereda oss alla välfärd – en god resa genom livet - är en vacker tanke som förhoppningsvis förenar våra riksdagspartier.
Traditionellt har de haft olika sociala intressegrupper som utgångspunkt för sina väljarbaser. En del reflekterar i viss mån fortfarande i sociala klasser . Det är dock bara socialdemokraterna som har kvar en beteckning i namnet och som ju är SAP, där A står för arbetarparti. Men moderaterna har som rubrik för sitt partiprogram Vår tids arbetarparti. Flera partier kallar sig feministiska – kanske för att locka till sig väljarna med feminint kön, som det tycks finns flest av.
Tanken med partiprogram är att samla anhängare kring det som uppfattas som gemensamma idéer om hur man vill styra och förändra samhället. Det är de dokument som anger kompassriktningen och hur man ska navigera mot de samhällsmål som omsätter medlemmarnas grundläggande värderingar. Precis som sjökort ska partiprogram vara någorlunda beständiga och pålitliga. Under tidens gång förändras en del av det politiska landskapets landmärken. De mediala strömmarna och vindarna kräver att partierna reviderar sina grundläggande aktstycken.
Förändringar av partiprogrammen kan både tas som intäkt för något gott och ont. I en mening är ändringarna uttryck för opportunism och kanske en färd utan egentligt mål. De kan naturligtvis också förklaras med vilja till förändring i en svårförståelig värld. Allmänt gäller att partiprogrammen för flera av partierna har tio års historia. Men revideringar pågår ständigt, bl a med intryck från omvärlden.
Välfärd är den samlade benämningen på människornas levnadsförhållanden. Därför känns ibland begreppet välfärdsstat som något anakronistiskt och självklart. Det finns knappast någon politiker som medvetet hävdar att man vill försämra levnadsförhållandena, fram för allt inte i en demokrati, där medborgarna har rösträtt. Att genom politiska insatser bereda oss alla välfärd – en god resa genom livet - är en vacker tanke som förhoppningsvis förenar våra riksdagspartier.
Traditionellt har de haft olika sociala intressegrupper som utgångspunkt för sina väljarbaser. En del reflekterar i viss mån fortfarande i sociala klasser . Det är dock bara socialdemokraterna som har kvar en beteckning i namnet och som ju är SAP, där A står för arbetarparti. Men moderaterna har som rubrik för sitt partiprogram Vår tids arbetarparti. Flera partier kallar sig feministiska – kanske för att locka till sig väljarna med feminint kön, som det tycks finns flest av.
Tanken med partiprogram är att samla anhängare kring det som uppfattas som gemensamma idéer om hur man vill styra och förändra samhället. Det är de dokument som anger kompassriktningen och hur man ska navigera mot de samhällsmål som omsätter medlemmarnas grundläggande värderingar. Precis som sjökort ska partiprogram vara någorlunda beständiga och pålitliga. Under tidens gång förändras en del av det politiska landskapets landmärken. De mediala strömmarna och vindarna kräver att partierna reviderar sina grundläggande aktstycken.
Förändringar av partiprogrammen kan både tas som intäkt för något gott och ont. I en mening är ändringarna uttryck för opportunism och kanske en färd utan egentligt mål. De kan naturligtvis också förklaras med vilja till förändring i en svårförståelig värld. Allmänt gäller att partiprogrammen för flera av partierna har tio års historia. Men revideringar pågår ständigt, bl a med intryck från omvärlden.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
