Familjebilden

Verkasomandra granskar partiprogrammen inför valet 8:
När man talar om nivåer i samhälleliga organiseringar kan man kanske föreställa sig en stege från den enskilde individen till det världssamhälle som FN är i någon slags illa utvecklad form. Den närmast individen basala strukturen är familjen. På dess områden är det i första hand kristdemokraterna som betonar betydelsen av familjeinstitutionen. Man uttrycker det så här: 
”Människor utvecklas, mognar och mår bäst i små grupper. I den lilla grupp som en familj utgör får familjemedlemmarna möjlighet att möta kärlek, omtanke och förståelse, men också ställas inför krav och ta ansvar. På det sättet anknyter familjen som gemenskap till människans djupaste behov – behovet att bli sedd och inte vara utbytbar. En viktig förutsättning för att en familj ska fungera är att alla respekterar vissa grundläggande värden om jämställdhet och respekt för varje människas integritet. En annan är att familjen inte fungerar som en sluten enhet utan snarare som en bas för ett vidare samhällsengagemang”.
De övriga partierna är lite mindre tydliga kring sin syn på familjen. Vänsterpartiets formulering lyder: 
”Familjen har sin materiella bas i reproduktionen, den sociala verksamhet där människor föder och fostrar nya generationer. Män som grupp utövar makt genom kontroll av kvinnors sexualitet och arbete i familj och samhälle. I arbetsfördelningen mellan könen framträder strukturen tydligt. Män och kvinnor gör olika saker och befinner sig på olika platser, vilket antas motivera att de betalas olika och har olika mycket makt”. 
Sedan de moderna preventivmedlen och den fria aborten etablerats är det kvinnorna som otvetydigt har rätten att bestämma över vilka barn som skall födas. Denna självklara utgångspunkt skapar naturligtvis en obalans i makten mellan könen som sällan blir föremål för analys ur ett jämställdhetsperspektiv. Relationerna mellan könen liksom definitionerna av könstillhörighet har i viss mening tagit intryck av HBT-indentiteter och Queer-teori. Detta återspeglas i de flesta partiprogrammen. Mer eller mindre tydligt markeras att den så kallade heteronormen inte får vara rådande, utan att homo- eller transsexuella ska kunna ingå familjebildning. ”Det innebär t ex att äktenskapslagstiftning, arvsrätt och familjerätt skall behandla alla lika”, som Vänsterpartiet uttrycker det. Möjligen med kristdemokraterna som avvikare är alla mer eller mindre eniga i denna inriktning. Vad man definitivt kan säga är att samtliga riksdagspartier har en sexualfokuserad familjebild. Trots insikten om primärgruppen otvetydiga betydelse för den enskildes väl och ve under hela livsloppet – framför allt i början och slutet – finns det inga öppningar till alternativ för dem som saknar traditionella familjeband. Än så länge saknas tillstymmelse till generella regelverk för dem som vill leva tillsammans i mer än tvåsamhet och utan sexuella relationer.