Verkasomandra granskar partiprogrammen inför valet 19:
Problemen med att skapa ett samhälle med frihet och utan förtryck, tillhandahåller faktiskt inte något av partierna nöjaktiga svar på. Hur man når en värld där varje människa så långt möjligt kan ägna sig åt det som hon är intresserad av och ändå leva gott med ett minimum av tvångsinsatser mot sig själv och andra, talas det ingenting alls om i sammansatta termer.
Den viktigaste välfärdsfrågan för samtliga partier blir möjligheterna att få hjulen i ekonomin att rulla. Då åstadkommer man ekonomisk tillväxt varigenom man dels hoppas få mindre utgifter för folk som står utanför arbetsmarknaden, dels få in mera skatt som kan användas för att förbättra de statliga och kommunala tjänsterna och inkomstöverföringarna, bland annat till människor med funktionshinder.
Alliansen menar att man genom förändringarna i arbetslöshets- och sjukförsäkringen åstadkommit bättre förutsättningar för att få tillbaka folk i arbete. Den rödgröna oppositionen har som bekant tvärtom hävdat att man genom alla de turerna som funnits inom socialförsäkringen i relation till främst sjukpenning och rehabilitering åstadkommit ett system, där många kroniskt sjuka och människor med funktionshinder istället tvingats att söka socialbidrag. Att dessa ökat i omfattning de senaste åren är ovedersägligt. Däremot är kanske själva orsakssammanhangen inte helt utredda.
Oppositionen kan också peka på att regeringen misslyckats med sina sysselsättningsmål och att arbetslösheten har fortsatt att öka. I gengäld hävdar regeringen att detta är en följd av den globala finansiella krisen och att man tvärtom lyckats bättre än många andra länder att hantera denna.
Tillväxten har ett pris. Olika grupper betalar mer eller mindre. Dessvärre kostar det mer för den fattige än för den rike i relativa termer. För både kulturarbetare och personer med funktionshinder, har förändringarna av arbetslöshet- och socialförsäkringen kostat på mer än för de flesta andra.
torsdag 16 september 2010
fredag 10 september 2010
Estetik, kultur och hälsa hänger samman.
Verkasomandra granskar partiprogrammen inför valet 18:
Vad som kanske förenar begrepp som demokrati, kultur, socialism, liberalism och konservatism är den sociala dimensionen.
Hur betydelsefull känslan av ett socialt sammanhang är för den enskildes hälsa formulerades tydligast av den kände sociologen Antonovsky. Under det senaste decenniet har motverkandet av social exklusion stått högt på olika välfärdsagender i Europa. Vid förra valrörelsen lyckades Alliansen framgångsrikt sälja budskapet att kämpa mot ”utanförskapet”, som man i princip definierade som att stå utanför arbetsmarknaden. Självklart är det så att man kan vara socialt exkluderad, trots att man har ett arbete.
Det finns kanske till och med yrkesgrupper eller branscher, som bara genom slag av sysselsättning blir stigmatiserade. Vissa typer av arbeten sliter hårdare på människan som själ och kropp. Det märks tydligt på både förtidspensionering och tidpunkt för uttag av ålderspension. I arbetslivet bespeglas många av samhällets orättvisor. Den som i partiprogrammen försöker finna alternativ till arbetsmarknaden som svar på hur man fördelar insatser och förtjänster har inte mycket att hitta. Förvisso talas det om entreprenörskap och dess betydelse och samtliga partier värnar om de små företagarna.
I Moderaternas program tar men fasta på kulturen som företagarnisch, här kan man läsa:
”Allt fler uppdragstagare försörjer sig i förvärvsform på konstnärlig verksamhet. Förutom reformer av beskattning och trygghetssystem kommer den här utvecklingen att kräva entreprenörskap även i de konstnärliga utbildningarna”.
Här blir man lite fundersam. Menar programskrivarna att de konstnärliga utbildningarna skall privatiseras och bli föremål för fritt företagande eller menar man att man ska undervisa om entreprenörskap vid dessa utbildningar? Entreprenörskap lyfts ofta fram som någonslags dunderkur för allt och alla i nästan alla partiprogrammen. Alla kulturarbetare, som oftast är egna företagare, förkroppsligar med några få undantag insikten om motsatsen. Kulturarbete är sällan pekuniärt berikande. Därför krävs offentliga stöd. Är man kulturarbetare med funktionshinder blir man ofta beroende av socialförsäkringarna.
Vad som kanske förenar begrepp som demokrati, kultur, socialism, liberalism och konservatism är den sociala dimensionen.
Hur betydelsefull känslan av ett socialt sammanhang är för den enskildes hälsa formulerades tydligast av den kände sociologen Antonovsky. Under det senaste decenniet har motverkandet av social exklusion stått högt på olika välfärdsagender i Europa. Vid förra valrörelsen lyckades Alliansen framgångsrikt sälja budskapet att kämpa mot ”utanförskapet”, som man i princip definierade som att stå utanför arbetsmarknaden. Självklart är det så att man kan vara socialt exkluderad, trots att man har ett arbete.
Det finns kanske till och med yrkesgrupper eller branscher, som bara genom slag av sysselsättning blir stigmatiserade. Vissa typer av arbeten sliter hårdare på människan som själ och kropp. Det märks tydligt på både förtidspensionering och tidpunkt för uttag av ålderspension. I arbetslivet bespeglas många av samhällets orättvisor. Den som i partiprogrammen försöker finna alternativ till arbetsmarknaden som svar på hur man fördelar insatser och förtjänster har inte mycket att hitta. Förvisso talas det om entreprenörskap och dess betydelse och samtliga partier värnar om de små företagarna.
I Moderaternas program tar men fasta på kulturen som företagarnisch, här kan man läsa:
”Allt fler uppdragstagare försörjer sig i förvärvsform på konstnärlig verksamhet. Förutom reformer av beskattning och trygghetssystem kommer den här utvecklingen att kräva entreprenörskap även i de konstnärliga utbildningarna”.
Här blir man lite fundersam. Menar programskrivarna att de konstnärliga utbildningarna skall privatiseras och bli föremål för fritt företagande eller menar man att man ska undervisa om entreprenörskap vid dessa utbildningar? Entreprenörskap lyfts ofta fram som någonslags dunderkur för allt och alla i nästan alla partiprogrammen. Alla kulturarbetare, som oftast är egna företagare, förkroppsligar med några få undantag insikten om motsatsen. Kulturarbete är sällan pekuniärt berikande. Därför krävs offentliga stöd. Är man kulturarbetare med funktionshinder blir man ofta beroende av socialförsäkringarna.
onsdag 8 september 2010
Kulturens roll
Verkasomandra granskar partiprogrammen inför valet 17:
Socialdemokraterna konstaterar att kultur rymmer många dimensioner, som inte får ställas mot varandra.
”Kultur ställer krav på eget tänkande och eget engagemang, men ger också möjligheter till avkoppling och förströelser. Kultur ger människor möjlighet att gå utanför den egna vardagen, men den får aldrig upphöjas till något ovanför det vanliga livet. Kulturens värden får inte definieras av begränsade elitgrupper och bli en mur mot alla dem som inte behärskar dess etablerade uttryck. Då ställs alltför många utanför, och därmed förlorar också kulturen sin kraft och dynamik”.
Man hävdar vidare att göra alla delaktiga i det som är kulturens kärna – ”möjligheten att frigöra den egna tankens kraft” – är en central uppgift för demokratin. Detta skall ses mot bakgrund ”när en växande kommersiell styrning av media och informationsförmedling hotar att leda till likriktning och tankens begränsning”.
De här programmatiska formuleringarna är det kanske inte så svårt att instämma i. Men det finns definitivt politiska motsättningar kring var graden av kommersialism blir hotande och när den kan vara berikande. Synen på public service-media är därvid central.
I Kristdemokraternas partiprogeram skriver man:
”Public service ska tillhandahålla en allsidig och relevant nyhetsförmedling liksom ett brett och högkvalitativt kulturutbud som inte bara tillgodoser majoritetens preferenser utan också som till exempel etniska minoriteters och funktionshindrades behov och önskemål”.
Här har vi det enda exemplet där man i partiprogrammet egentligen kräver att det ska bli fler inslag för, med och om personer med funktionsnedsättningar i radio och TV.
Vänsterpartiet formulerar inte något program för mediapolitiken, men konstaterar:
”Världsomfattande mediamonopol begränsar det fria ordet och människors rätt till kunskap”.
Det är inte svårt att hålla med Vp i detta avseende. Problemet gäller balansen mellan reglering av mediaindustrins makt och fri kultur. Partiets generella lösning är förverkligande av socialismen, dess innehåll lyder:
”Socialismen kan inte vara något annat än demokratins och frihetens förverkligande. Socialismen kan inte planeras och dikteras av partier och politiska ledare. Endast den socialism som bärs upp av folkflertalets aktiva stöd och som förmår anpassa sig till ständigt nya förhållanden har förutsättningar att överleva”.
I denna tappning ter sig socialism nästan synonymt med demokrati man missar möjligheterna att förklara skillnaderna mellan begreppen, men också hur de kan förenas.
Socialdemokraterna konstaterar att kultur rymmer många dimensioner, som inte får ställas mot varandra.
”Kultur ställer krav på eget tänkande och eget engagemang, men ger också möjligheter till avkoppling och förströelser. Kultur ger människor möjlighet att gå utanför den egna vardagen, men den får aldrig upphöjas till något ovanför det vanliga livet. Kulturens värden får inte definieras av begränsade elitgrupper och bli en mur mot alla dem som inte behärskar dess etablerade uttryck. Då ställs alltför många utanför, och därmed förlorar också kulturen sin kraft och dynamik”.
Man hävdar vidare att göra alla delaktiga i det som är kulturens kärna – ”möjligheten att frigöra den egna tankens kraft” – är en central uppgift för demokratin. Detta skall ses mot bakgrund ”när en växande kommersiell styrning av media och informationsförmedling hotar att leda till likriktning och tankens begränsning”.
De här programmatiska formuleringarna är det kanske inte så svårt att instämma i. Men det finns definitivt politiska motsättningar kring var graden av kommersialism blir hotande och när den kan vara berikande. Synen på public service-media är därvid central.
I Kristdemokraternas partiprogeram skriver man:
”Public service ska tillhandahålla en allsidig och relevant nyhetsförmedling liksom ett brett och högkvalitativt kulturutbud som inte bara tillgodoser majoritetens preferenser utan också som till exempel etniska minoriteters och funktionshindrades behov och önskemål”.
Här har vi det enda exemplet där man i partiprogrammet egentligen kräver att det ska bli fler inslag för, med och om personer med funktionsnedsättningar i radio och TV.
Vänsterpartiet formulerar inte något program för mediapolitiken, men konstaterar:
”Världsomfattande mediamonopol begränsar det fria ordet och människors rätt till kunskap”.
Det är inte svårt att hålla med Vp i detta avseende. Problemet gäller balansen mellan reglering av mediaindustrins makt och fri kultur. Partiets generella lösning är förverkligande av socialismen, dess innehåll lyder:
”Socialismen kan inte vara något annat än demokratins och frihetens förverkligande. Socialismen kan inte planeras och dikteras av partier och politiska ledare. Endast den socialism som bärs upp av folkflertalets aktiva stöd och som förmår anpassa sig till ständigt nya förhållanden har förutsättningar att överleva”.
I denna tappning ter sig socialism nästan synonymt med demokrati man missar möjligheterna att förklara skillnaderna mellan begreppen, men också hur de kan förenas.
Kultur och frihet
Verkasomandra granskar partiprogrammen inför valet 16:
Ett grundläggande motsatsförhållande hos alla partier till kulturen, är relationen mellan människors möjligheter att fritt få uttrycka sig och mediaindustrins makt över massorna. Miljöpartiet tar i sitt program upp denna motsättning, dock utan att tillhandahålla någon lösning. Man skriver:
”En aktiv dialog och ett aktivt kunskapsutbyte kräver ett flödande kulturliv. En stor del av den nuvarande kulturen bär sina egna kostnader i form av avgifter, försäljning, biljettintäkter och liknande. Vi anser att den del av kulturen som har svårt att bära sina kostnader ska få möjligheter till frihet. Den främjas dock bäst om den kan verka helt oberoende av kommersiella intressen och har ett fritt förhållande till den offentliga sektorn. Vi vill att samhället ska finna vägar till att uppnå detta”.
Man kan naturligtvis undra över hur partiet har tänkt sig förverkliga denna ambition. Mp slår vakt om ett rikt kulturliv som man menar:
”behöver klassiska institutioner, fria grupper och alla de människor som finner lust i att vara kulturellt aktiva. För att motverka att kommersiella intressen tar över den fria kulturen måste tydliga regler gälla vid all sponsring. Vid om-, ny- och tillbyggnad av offentligt ägda lokaler bör minst en procent av kostnaderna avsättas till estetisk utformning”.
I miljöpartiets program finns ingenting om tillgänglighetsfrågorna för människor med funktionshinder. Man aktualiserar dock den gamla tanken på att avsätta en procent av kostnaderna för estetisk utformning.
Det är egentligen ganska märkligt att inga politiska partier försökt kvantifiera behovet av tillgänglighet för människor med funktionsnedsättningar. Det vore väl i högsta grad rimligt att också börja kräva att minst en procent av bygg- eller ombyggnads- kostnader går åt till att förbättra denna. Man kan knappast tala om estetik om våra kulturinstitutioner är stängda för stora befolkningsgrupper. Med lite mera utvecklade estetiska begrepp skulle kanske många av hindren för människor med funktionsnedsättningar kunna vara avlägsnade.
I Centerpartiets principprogram finns det vare sig mycket kring funktionshinder eller kring kultur. Under avsnittet "Rättvisa" konstateras att ”funktionshindrade nekas många gånger den praktiska möjligheten till delaktighet”. I ingressen till avsnittet "Lärande, bildning och kultur" görs en betoning av att detta ska ses i ljuset av det öppna samhället.
”Det är ett gemensamt ansvar att värna om både bredd och djup i kulturutbudet utifrån människors olika villkor, kvinnor och män, unga och gamla, traditionsbärare som nyskapare har detta ansvar. Det ansvaret gäller också minoriteters kulturyttringar”.
Frågan är om man ser människor med funktionsnedsättningar som en minoritet eller inte.
Ett grundläggande motsatsförhållande hos alla partier till kulturen, är relationen mellan människors möjligheter att fritt få uttrycka sig och mediaindustrins makt över massorna. Miljöpartiet tar i sitt program upp denna motsättning, dock utan att tillhandahålla någon lösning. Man skriver:
”En aktiv dialog och ett aktivt kunskapsutbyte kräver ett flödande kulturliv. En stor del av den nuvarande kulturen bär sina egna kostnader i form av avgifter, försäljning, biljettintäkter och liknande. Vi anser att den del av kulturen som har svårt att bära sina kostnader ska få möjligheter till frihet. Den främjas dock bäst om den kan verka helt oberoende av kommersiella intressen och har ett fritt förhållande till den offentliga sektorn. Vi vill att samhället ska finna vägar till att uppnå detta”.
Man kan naturligtvis undra över hur partiet har tänkt sig förverkliga denna ambition. Mp slår vakt om ett rikt kulturliv som man menar:
”behöver klassiska institutioner, fria grupper och alla de människor som finner lust i att vara kulturellt aktiva. För att motverka att kommersiella intressen tar över den fria kulturen måste tydliga regler gälla vid all sponsring. Vid om-, ny- och tillbyggnad av offentligt ägda lokaler bör minst en procent av kostnaderna avsättas till estetisk utformning”.
I miljöpartiets program finns ingenting om tillgänglighetsfrågorna för människor med funktionshinder. Man aktualiserar dock den gamla tanken på att avsätta en procent av kostnaderna för estetisk utformning.
Det är egentligen ganska märkligt att inga politiska partier försökt kvantifiera behovet av tillgänglighet för människor med funktionsnedsättningar. Det vore väl i högsta grad rimligt att också börja kräva att minst en procent av bygg- eller ombyggnads- kostnader går åt till att förbättra denna. Man kan knappast tala om estetik om våra kulturinstitutioner är stängda för stora befolkningsgrupper. Med lite mera utvecklade estetiska begrepp skulle kanske många av hindren för människor med funktionsnedsättningar kunna vara avlägsnade.
I Centerpartiets principprogram finns det vare sig mycket kring funktionshinder eller kring kultur. Under avsnittet "Rättvisa" konstateras att ”funktionshindrade nekas många gånger den praktiska möjligheten till delaktighet”. I ingressen till avsnittet "Lärande, bildning och kultur" görs en betoning av att detta ska ses i ljuset av det öppna samhället.
”Det är ett gemensamt ansvar att värna om både bredd och djup i kulturutbudet utifrån människors olika villkor, kvinnor och män, unga och gamla, traditionsbärare som nyskapare har detta ansvar. Det ansvaret gäller också minoriteters kulturyttringar”.
Frågan är om man ser människor med funktionsnedsättningar som en minoritet eller inte.
tisdag 7 september 2010
Kultur och funktionshinder
Verkasomandra granskar partiprogrammen inför valet 15:
I Kd:s partiprogram ser det ut som man disponerat det för vårt tema. Avsnitt 3.4 handlar om människor med funktionshinder och det som följer därpå (3.5) om kulturpolitiken. Bägge är insorterade i programmets tredje kapitel med titeln ”Människan – unik eller ett djur bland alla andra?” Det antyder att man tar sig an en del av de grundläggande existentiella frågorna.
Kd är tillsammans med Mp det parti som utförligast behandlar handikappfrågan i sitt program. Man inleder med att konstatera: ”myten om den perfekta människan som ideal och norm riskerar att bli ett hot mot grundläggande värden som delaktighet och solidaritet. Politiken måste förankras i en människosyn som både tillmäter människan okränkbart värde och erkänner att alla människor är olika med olika begåvning, intresse och förutsättningar”.
Det är inte svårt att hålla med. I de övriga partiprogrammen görs liknande konstateranden, även om de inte alltid är relaterade till funktionshinder.
KD konstaterar också hur viktigt det är att öka tillgängligheten i samhället. Det måste till exempel vara, skriver man: ”självklart att man tar hänsyn till funktionshindrades behov av god tillgänglighet vid utformningen av offentliga inrättningar, anläggningar och informationssystem. Likaså måste utbudet av kultur- och fritidsaktiviteter också vara tillgängligt för personer med funktionshinder”.
I folkpartiets program heter det: ”ett aktivt kulturliv förutsätter både professionella yrkesutövare och amatörer, både djup och bredd. Ett rikt konstliv måste vara tillgängligt för alla medborgare, oavsett bostadsort, utbildning, ekonomi och etnisk tillhörighet”. De speciella perspektiv på tillgänglighet, som människor med funktionsnedsättningar har, går man helt förbi.
Miljöpartiet tar i sitt program upp kraven för människor med funktionshinder i stycket innan det som handlar om barnens rättigheter. Det skall kanske inte ses som ett uttryck för infantilisering. Däremot finns det definitivt ansatser till medikalisering av handikappolitiken. Man skriver: ”grunden måste vara att bygga på det som är friskt och att man ser att även personer med funktionshinder vill och kan leva ett aktivt och deltagande liv”.
Som vi tidigare sett är det inte bara Mp som har egendomliga hemmasnickrade formuleringar i partiprogrammet. Ett genomgående drag är att man hänger på en del samhällsvetenskapliga begrepp om vilka det råder stor oklarhet kring och som måste definieras i relation till metodik och kontext för att kunna förstås. Det gäller inte minst begrepp som det civila samhället eller social ekonomi, för att inte tala om entreprenörskap eller honnörsord som rättigheter. Med ett ”deltagande liv” tänker sig nog inte programskrivarna att man ska känna deltagande inför livet hos den ene eller den andra människan med funktionsnedsättningar.
Man betonar att samhället skall vara tillgängligt för alla människor med så kallade dolda funktionshinder. ”Det innebär att dyslektiker, synskadade och människor med ett intellektuellt funktionshinder skall kunna ta del av offentlig information. Elöverkänsliga ska ha rättigheter som andra funktionshindrade och kunna delta i samhällslivet”. Andemeningen är säkert god, men formuleringarna taffliga. Tillgänglighet handlar inte bara om att få ta del av ”offentlig information” och man får hoppas att elöverkänsliga skall ha samma rättigheter som alla andra människor, inte bara i relation till andra med funktionsnedsättningar, som ju i så många andra avseenden har inskränkta möjligheter till delaktighet – inte minst inom kulturlivets område
I Kd:s partiprogram ser det ut som man disponerat det för vårt tema. Avsnitt 3.4 handlar om människor med funktionshinder och det som följer därpå (3.5) om kulturpolitiken. Bägge är insorterade i programmets tredje kapitel med titeln ”Människan – unik eller ett djur bland alla andra?” Det antyder att man tar sig an en del av de grundläggande existentiella frågorna.
Kd är tillsammans med Mp det parti som utförligast behandlar handikappfrågan i sitt program. Man inleder med att konstatera: ”myten om den perfekta människan som ideal och norm riskerar att bli ett hot mot grundläggande värden som delaktighet och solidaritet. Politiken måste förankras i en människosyn som både tillmäter människan okränkbart värde och erkänner att alla människor är olika med olika begåvning, intresse och förutsättningar”.
Det är inte svårt att hålla med. I de övriga partiprogrammen görs liknande konstateranden, även om de inte alltid är relaterade till funktionshinder.
KD konstaterar också hur viktigt det är att öka tillgängligheten i samhället. Det måste till exempel vara, skriver man: ”självklart att man tar hänsyn till funktionshindrades behov av god tillgänglighet vid utformningen av offentliga inrättningar, anläggningar och informationssystem. Likaså måste utbudet av kultur- och fritidsaktiviteter också vara tillgängligt för personer med funktionshinder”.
I folkpartiets program heter det: ”ett aktivt kulturliv förutsätter både professionella yrkesutövare och amatörer, både djup och bredd. Ett rikt konstliv måste vara tillgängligt för alla medborgare, oavsett bostadsort, utbildning, ekonomi och etnisk tillhörighet”. De speciella perspektiv på tillgänglighet, som människor med funktionsnedsättningar har, går man helt förbi.
Miljöpartiet tar i sitt program upp kraven för människor med funktionshinder i stycket innan det som handlar om barnens rättigheter. Det skall kanske inte ses som ett uttryck för infantilisering. Däremot finns det definitivt ansatser till medikalisering av handikappolitiken. Man skriver: ”grunden måste vara att bygga på det som är friskt och att man ser att även personer med funktionshinder vill och kan leva ett aktivt och deltagande liv”.
Som vi tidigare sett är det inte bara Mp som har egendomliga hemmasnickrade formuleringar i partiprogrammet. Ett genomgående drag är att man hänger på en del samhällsvetenskapliga begrepp om vilka det råder stor oklarhet kring och som måste definieras i relation till metodik och kontext för att kunna förstås. Det gäller inte minst begrepp som det civila samhället eller social ekonomi, för att inte tala om entreprenörskap eller honnörsord som rättigheter. Med ett ”deltagande liv” tänker sig nog inte programskrivarna att man ska känna deltagande inför livet hos den ene eller den andra människan med funktionsnedsättningar.
Man betonar att samhället skall vara tillgängligt för alla människor med så kallade dolda funktionshinder. ”Det innebär att dyslektiker, synskadade och människor med ett intellektuellt funktionshinder skall kunna ta del av offentlig information. Elöverkänsliga ska ha rättigheter som andra funktionshindrade och kunna delta i samhällslivet”. Andemeningen är säkert god, men formuleringarna taffliga. Tillgänglighet handlar inte bara om att få ta del av ”offentlig information” och man får hoppas att elöverkänsliga skall ha samma rättigheter som alla andra människor, inte bara i relation till andra med funktionsnedsättningar, som ju i så många andra avseenden har inskränkta möjligheter till delaktighet – inte minst inom kulturlivets område
söndag 5 september 2010
Finansiering och lönearbete
Verkasomandra granskar partiprogrammen inför valet 14:
Miljöpartiet reflekterar också en hel del kring det civila samhället, men kanske mer i termer av social ekonomi, dvs. det som ofta definieras som vad som produceras i föreningar, fonder och kooperativ. Man har, som ett par andra av partierna, också resonemang kring ”deltagande demokrati”. I bemärkelsen aktiva medborgare som engagerar sig på olika plan i partier och medborgarorgan vill naturligtvis alla detta. Men man försöker sig inte på att tänka djupare kring relationerna mellan representativ och exekutiv demokrati (som vi i stor utsträckning hade fram till 1952 i kommunerna). Någonstans finns det inom samtliga partier föreställningar kring vad enskilda människor skall använda sina liv till och hur politiken kan bädda för att drömmarna i den riktningen skall ta tydligare former.
Ekonomi betyder i själva verket läran om att hushålla. Själva grunden för all samhällsekonomi är de enskilda hushållen. Det är bara under de senaste hundra åren som penningekonomin, främst genom lönearbete, blivit dominerande både som källa för det enskilda hushållet och för beskattningen av befolkningen.
De visionära bilderna om det framtida frihetliga samhället lyser med sin frånvaro i samtliga partiprogram – i varje fall om man vill se någon koppling mellan retoriska paroller och åtgärder. Miljöpartiet tar upp programmatiska resonemang där man skriver:
”Den informella ekonomin består av det arbete som inte är avlönat i traditionell bemärkelse som att ta hand om egna barn och släktingar, att medverka i ideella organisationer eller fria kulturyttringar. Grundsynen är att människan kan och kommer att utföra samhällsnyttiga insatser såväl genom lönearbete som genom arbete i den informella ekonomin.
Det gemensamma ansvaret utgörs inte bara av att betala skatt. Välfärden måste vila på flera ben, såväl offentligt finansierad verksamhet som människors egna insatser. Möjligheterna att öka samhällets resurser genom höjda skatter finns idag, men den är över tid begränsad. Vi vill stödja en utveckling som finner alternativ till planekonomiska och privatkapitalistiska lösningar på människors behov”.
Bortsett från den tämligen taffliga synen på hushållen öppnas här upp för framtida perspektiv, men inte mer. Däremot kan man, som flera andra partier också gör, konstatera att människorna idag lider av tidsbrist och att man därför skall arbeta för en kortare arbetstid. Därmed blir själva föreställningen om lönearbetets karaktär grundläggande.
Miljöpartiet reflekterar också en hel del kring det civila samhället, men kanske mer i termer av social ekonomi, dvs. det som ofta definieras som vad som produceras i föreningar, fonder och kooperativ. Man har, som ett par andra av partierna, också resonemang kring ”deltagande demokrati”. I bemärkelsen aktiva medborgare som engagerar sig på olika plan i partier och medborgarorgan vill naturligtvis alla detta. Men man försöker sig inte på att tänka djupare kring relationerna mellan representativ och exekutiv demokrati (som vi i stor utsträckning hade fram till 1952 i kommunerna). Någonstans finns det inom samtliga partier föreställningar kring vad enskilda människor skall använda sina liv till och hur politiken kan bädda för att drömmarna i den riktningen skall ta tydligare former.
Ekonomi betyder i själva verket läran om att hushålla. Själva grunden för all samhällsekonomi är de enskilda hushållen. Det är bara under de senaste hundra åren som penningekonomin, främst genom lönearbete, blivit dominerande både som källa för det enskilda hushållet och för beskattningen av befolkningen.
De visionära bilderna om det framtida frihetliga samhället lyser med sin frånvaro i samtliga partiprogram – i varje fall om man vill se någon koppling mellan retoriska paroller och åtgärder. Miljöpartiet tar upp programmatiska resonemang där man skriver:
”Den informella ekonomin består av det arbete som inte är avlönat i traditionell bemärkelse som att ta hand om egna barn och släktingar, att medverka i ideella organisationer eller fria kulturyttringar. Grundsynen är att människan kan och kommer att utföra samhällsnyttiga insatser såväl genom lönearbete som genom arbete i den informella ekonomin.
Det gemensamma ansvaret utgörs inte bara av att betala skatt. Välfärden måste vila på flera ben, såväl offentligt finansierad verksamhet som människors egna insatser. Möjligheterna att öka samhällets resurser genom höjda skatter finns idag, men den är över tid begränsad. Vi vill stödja en utveckling som finner alternativ till planekonomiska och privatkapitalistiska lösningar på människors behov”.
Bortsett från den tämligen taffliga synen på hushållen öppnas här upp för framtida perspektiv, men inte mer. Däremot kan man, som flera andra partier också gör, konstatera att människorna idag lider av tidsbrist och att man därför skall arbeta för en kortare arbetstid. Därmed blir själva föreställningen om lönearbetets karaktär grundläggande.
torsdag 2 september 2010
Det civila samhället
Verkasomandra granskar partiprogrammen inför valet 13:
Frågan om huvudmannaskap för olika välfärdstjänster har ofta förts i termer av privat eller offentlig. Som sagts har det blivit tydligast på skolans område men det berör de flesta sektorer i samhället inte minst barnomsorg, hemtjänst, sjukvård och nu senast apotekens verksamhet. I varierande grad gäller det också kulturverksamheter. Ute i kommunala styrelser och nämnder kommer frågan om entreprenader och privatiseringar antagligen att bli ett fortsatt återkommande tema också under nästa valperiod. Det är egentligen bara vänsterpartiet som entydigt motsätter sig utläggning av kommunala tjänster på privata utförare, vilket kan härledas till den motsättning mellan kapital och arbete som genomsyrar dess partiprogram. Andra partier lyfter fram alternativ till både den offentliga och den marknadsekonomiska sektorn.Centerpartiet talar t ex om sociala nätverk och frivillig samverkan och skriver:
”Den offentliga sektorn i Sverige, liksom i många andra länder, fokuserar ofta på balansen mellan det offentliga och marknaden. Lösningen förutsetts finnas antingen i den ena eller den andra sfären. Det har lett till att man bara har haft ekonomiska och administrativa aspekter på välfärden. Men då bortser man ifrån att de relationer som är allra viktigast för människor varken finns på marknaden eller administreras av kommunen”.
Andra partier tar också upp är det civila samhället, som förenklat uttryck står för organisationssverige eller – som man traditionellt sagt här – folkrörelserna. Med lite olika terminologi är det kanske de bägge traditionellt baserade folkrörelsepartierna, socialdemokraterna och centern som tydligast markerar en viljeinriktning i relation till denna sfär. Men även de andra partierna har i varierande grad med denna. Däremot finns föga kring konkreta lösningar på samspelet mellan det så kallade civila och offentliga samhället.
Frågan om huvudmannaskap för olika välfärdstjänster har ofta förts i termer av privat eller offentlig. Som sagts har det blivit tydligast på skolans område men det berör de flesta sektorer i samhället inte minst barnomsorg, hemtjänst, sjukvård och nu senast apotekens verksamhet. I varierande grad gäller det också kulturverksamheter. Ute i kommunala styrelser och nämnder kommer frågan om entreprenader och privatiseringar antagligen att bli ett fortsatt återkommande tema också under nästa valperiod. Det är egentligen bara vänsterpartiet som entydigt motsätter sig utläggning av kommunala tjänster på privata utförare, vilket kan härledas till den motsättning mellan kapital och arbete som genomsyrar dess partiprogram. Andra partier lyfter fram alternativ till både den offentliga och den marknadsekonomiska sektorn.Centerpartiet talar t ex om sociala nätverk och frivillig samverkan och skriver:
”Den offentliga sektorn i Sverige, liksom i många andra länder, fokuserar ofta på balansen mellan det offentliga och marknaden. Lösningen förutsetts finnas antingen i den ena eller den andra sfären. Det har lett till att man bara har haft ekonomiska och administrativa aspekter på välfärden. Men då bortser man ifrån att de relationer som är allra viktigast för människor varken finns på marknaden eller administreras av kommunen”.
Andra partier tar också upp är det civila samhället, som förenklat uttryck står för organisationssverige eller – som man traditionellt sagt här – folkrörelserna. Med lite olika terminologi är det kanske de bägge traditionellt baserade folkrörelsepartierna, socialdemokraterna och centern som tydligast markerar en viljeinriktning i relation till denna sfär. Men även de andra partierna har i varierande grad med denna. Däremot finns föga kring konkreta lösningar på samspelet mellan det så kallade civila och offentliga samhället.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
