Första decennieskiftet i det nya milleniet.
Under de senaste dagarna har kultursidorna och för den delen också seriös bevakning i andra medier – i den mån den finns utöver SR P1 – nästan tävlat med varandra i att utse olika ”främsta” för 00-talet. När det var dags för senaste decennieskiftet var det som bekant ett nytt millennium. Det fanns åtskilligt mycket mer att välja mellan i ett tusenårsperspektiv.
Vid alla sådana här försök till kulturella – eller om man så vill historiska – bokslut är det en sak som i varje fall slår mig. Minnenas minimalism och gapet mellan individen och det allmänna. Vid tusenårsskiftet fanns det ingen i media som reflekterade kring vad individer tillsammans åstadkommer. Bilden ska vara av en person, inte av dennes föräldrar och långt mindre av hans (det har ju nästan alltid varit just en han) sociala sammanhang.
Vid förförra milleniumskiftet skulle kanske Jesus (hans mor lyfts ju fram) eller Muhammed ha utnämnts till de främsta. De tävlade ju om segern också för tio år sedan. Låt vara att en och annan förde fram t ex Gutenberg eller Leonardo da Vinci. Det är snarare tillbedjarna än ikonerna som skapar storheterna även om det finns mera organiserade mellanhänder. Idag köps de och kallas marknadsförare eller lobbyster. Förr frälstes de och kallades lärjungar eller agitatorer.
Vilka är då de mer eller mindre självutnämnda bedömarna av årtiondets främsta inom det ena eller andra området? Än så länge är de i allmänhet mediamänniskor, som är anställda som journalister. Det är tämligen sällan det reflekteras över hur deras preferenser konstitueras. Visst är jag medveten om att det förs diskussion om mångfald i media. Man blir beklämd hur denna förenklas till att bara gälla hur många med invandrarbakgrund som befolkar redaktionerna. Förvisso är det viktigt att utlandsfödda också är med i media. Men för mångfalden gäller så många andra dimensioner – ålder, kön, klass och inte minst funktionshinder.
När man nu utropar den största händelsen på 00-talet blir det ofta /9/11/. Självklart var detta fruktansvärda överlagda massmord något som präglade politiken i USA och i andra delar av världen i varierande styrka i relation till det amerikanska mediainflytandet. Att al-Qaida vet något om mediemässig dramaturgi gjorde inte saken sämre för dem. Tsunamin i Sydostasien kunde inte tävla med Usama bin Laden, även om flodvågen döde nästan hundra gånger fler. Men kanske i Sverige, där trots allt så många enskilda hade relationer till så många omkomna.
I själva verket är det knappast de stora tragedierna (digerdöden var nog den största i förra årtusendet) som borde toppa listorna. Det borde istället de mångas – också gemensamma – kamp för livet och glädjen. Kanske en familj utanför Mumbai, som kan glädjas åt att ha skaffat sig en TV eller en någonstans i Kina som kan sätta fram mera mat på bordet eller föräldrarna till flickan som får de kryckor hon så väl behöver i Bangladesh eller Tanzania.
Det är de olika enskilda människornas liv som skapar samhällen, dess kultur och värden. Många som engagerar sig i kampen för bättre villkor för människor med
funktionsnedsättningar skulle nog lyfta fram en annan händelse i New York än /9/11/. När man i FN kom överens om texten till Konventionen om mänskliga rättigheter för personer med funktionshinder 2006, upplevde handikappaktivister världen över att här sattes något på pränt som kan vara en gemensam värdegrund mot föraktet för svaghet och för insikten om att mänsklig utveckling går genom förmågan att organisera omsorg om alla. Tänk vad tyst det varit om detta i vanliga medier. Vida vyer om grundläggande värden skriker där ut sin frånvaro.
Stig Larsson
torsdag 31 december 2009
tisdag 22 december 2009
Klimatmötet och kulturen
Den senaste veckan har nyheterna dominerats av det stora klimatmötet i Köpenhamn – i varje fall i Sverige och Danmark. Mediaförmedlingen har sträckt sig bort från nyhetssidorna och de politiska kommentarerna. Också kulturavdelningarna i tv, radio och tidningar har tagit sig an klimatöverläggningarna i olika avseenden.
I Köpenhamn var det naturligt med olika kulturaktiviteter kring den stora konferensen. En del har bestått i tämligen traditionella gatuteateruppsättningar eller installationer. Andra har varit mera avantgardistiska både i sitt form-och bildspråk enligt den förmedling som nått mig.
Konstigt nog har den stora världskonferensen på andra sidan sundet varit en del av de regionala nyheterna i tv. Det gäller för såväl SVT som fyran. Konferensen har naturligtvis också sina lokala dimensioner. Man stängde till exempel av trafiken över Öresundsbron, när Barak Obama skulle landa på Kastrup. Det var många pendlare som kände sig blåsta av miljötoppmötet.
Allt har naturligtvis en lokal dimension, precis som en kulturell eller en miljömässig. Det är därför som miljööverläggningarnarna i Kongens by engagerat så många i skilda aktivitetsfack. Kemister, fysiker, metrologer, biologer, hydrologer, seismologer, paleontologer, sociologer, ekonomer, dramatiker och en och annan surrealist. För de som inte är mera bekanta med det underverkliga, ska upplysas om att dess konstnärliga manifest publicerades redan 1924. Det är möjligt att så här tre kvarts sekel senare surrealisterna får en renässans.
Det stora Köpenhamnsmötet blev vare sig någon politisk, kulturell eller verklighetsnära framgång – snarare en surrealistisk. Trots den accelererande globala uppvärmningen (vi kan glömma de senaste dagarnas tillfälliga vinterväder), beter sig beslutsfattarna som om vår värld vore osårbar. De kommande decenniernas torka och översvämningar kommer i första hand att drabba de fattigaste delarna av klotet. Här är allt för många korrupta regimer i händerna på det skrupelfria internationella råvaruinvesterareetablissemanget (där förhoppningsvis inte våra pensionsfonder hör), för att man som politisk kraft ska kunna agera för sina medborgares och jordens bästa.
Bella Center – med sitt i dubbel bemärkelse vackra namn – kom att förkroppsliga gapet mellan ideal och verklighet inom miljöpolitiken. Ju närmre realiteterna man förväntar sig handling, ju närmre ekar ihåligheten i den politiska dådkraftens retorik. Det gäller förövrigt på många områden, framför allt de som inte tycks angå den politiska kärnan själv. Människor med funktionshinder upplever det dagligdags i kropp och själ. Moder Jord lider av många funktionsnedsättningar och de måste tas på allvar för omedelbara insatser. Det upphaussade mötet i Köpenhamn blev troligen ett fiasko, men kanske ändå inte. Att bli varse vår Moder Jord med blindkäpp och kryckor är ett framsteg i sig.
Stig Larsson
Den senaste veckan har nyheterna dominerats av det stora klimatmötet i Köpenhamn – i varje fall i Sverige och Danmark. Mediaförmedlingen har sträckt sig bort från nyhetssidorna och de politiska kommentarerna. Också kulturavdelningarna i tv, radio och tidningar har tagit sig an klimatöverläggningarna i olika avseenden.
I Köpenhamn var det naturligt med olika kulturaktiviteter kring den stora konferensen. En del har bestått i tämligen traditionella gatuteateruppsättningar eller installationer. Andra har varit mera avantgardistiska både i sitt form-och bildspråk enligt den förmedling som nått mig.
Konstigt nog har den stora världskonferensen på andra sidan sundet varit en del av de regionala nyheterna i tv. Det gäller för såväl SVT som fyran. Konferensen har naturligtvis också sina lokala dimensioner. Man stängde till exempel av trafiken över Öresundsbron, när Barak Obama skulle landa på Kastrup. Det var många pendlare som kände sig blåsta av miljötoppmötet.
Allt har naturligtvis en lokal dimension, precis som en kulturell eller en miljömässig. Det är därför som miljööverläggningarnarna i Kongens by engagerat så många i skilda aktivitetsfack. Kemister, fysiker, metrologer, biologer, hydrologer, seismologer, paleontologer, sociologer, ekonomer, dramatiker och en och annan surrealist. För de som inte är mera bekanta med det underverkliga, ska upplysas om att dess konstnärliga manifest publicerades redan 1924. Det är möjligt att så här tre kvarts sekel senare surrealisterna får en renässans.
Det stora Köpenhamnsmötet blev vare sig någon politisk, kulturell eller verklighetsnära framgång – snarare en surrealistisk. Trots den accelererande globala uppvärmningen (vi kan glömma de senaste dagarnas tillfälliga vinterväder), beter sig beslutsfattarna som om vår värld vore osårbar. De kommande decenniernas torka och översvämningar kommer i första hand att drabba de fattigaste delarna av klotet. Här är allt för många korrupta regimer i händerna på det skrupelfria internationella råvaruinvesterareetablissemanget (där förhoppningsvis inte våra pensionsfonder hör), för att man som politisk kraft ska kunna agera för sina medborgares och jordens bästa.
Bella Center – med sitt i dubbel bemärkelse vackra namn – kom att förkroppsliga gapet mellan ideal och verklighet inom miljöpolitiken. Ju närmre realiteterna man förväntar sig handling, ju närmre ekar ihåligheten i den politiska dådkraftens retorik. Det gäller förövrigt på många områden, framför allt de som inte tycks angå den politiska kärnan själv. Människor med funktionshinder upplever det dagligdags i kropp och själ. Moder Jord lider av många funktionsnedsättningar och de måste tas på allvar för omedelbara insatser. Det upphaussade mötet i Köpenhamn blev troligen ett fiasko, men kanske ändå inte. Att bli varse vår Moder Jord med blindkäpp och kryckor är ett framsteg i sig.
Stig Larsson
fredag 11 december 2009
Nobelprisbaksmälla
Dagen efter den stora Nobelfesten kanske en och annan av deltagarna vaknar med kopparslagare. Antagligen inte för att man druckit för mycket på Stadshuset, utan för att man haft en mera dryckesymnig Nachspiel.
Herta Müller talade ju på tyska. Övriga pristagare språkade på engelska. Frågan är hur den framtida språkliga hegemonin såsom den tar sig uttryck i forskningens och kulturens finrum kommer att gestaltas i framtiden. Kommer vi att få höra fler ta på tyska eller något av de andra icke-engelska tungomålen? Kommer fler av de kinesiska och indiska framtida pristagarna att framhärda i att tala på sina egna modersmål – mandarin, kantonesiska, hindi eller urdu?
Finns det möjligen en och annan som så här dagen efteråt funderar på vad engelskans ställning som något slags lingua franca får för konsekvenser för språket, kulturen och vetenskapen? Själv har jag ihärdigt gjort gällande att när man t o m eftersträvar internationell (läs engelskspråkig) publicering av humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning gör man forskningen en otjänst. Att beskriva och förstå skeenden på den kulturella eller sociala arenan kan bara presenteras mycket ytligt på ett annat språk och i en annan kulturkrets än den egna – såvida man inte vill lägga ner fler textsidor på bakgrundsförklaringar än på att presentera forskningsresultat. Hur översätter man t ex Hjälpmedelsinstitutet eller Författarfonden, så att människor utanför Sverige förstår vad dessa bägge skilda storheter står för?
Horace Engdahl – den tidigare ständiga sekreteraren i Svenska akademin – varnade ofta för vad anglofieringen av vårt språk och särskilt den tokstålliga användningen av engelska i så många vetenskapliga sammanhang står för. Säkert har Peter Englund – hans efterträdare – samma inställning som den historiker han är.
Sverige är ett litet språkområde. Ibland har vi kunnat göra gemensam sak med det övriga nordiska länderna i kulturpolitiska sammanhang, t ex genom att använda Nordiska ministerrådet som stödsystem för skandinavisk publicering. För det mesta sker detta på engelska – det kan förstås vara befogat för naturvetenskaplig-teknisk forskning där forskningsresultaten för det mesta kan presenteras i matematiska eller kemiska symboler Betydande delar av forskning om funktionshinder avser sociala, rättsliga eller humanistiska dimensioner. Det mesta av denna borde må bäst av att presenteras på det språk, som är förhärskande där man gjort studierna. I annat fall finns det stora risker att den inte kan granskas av dem som avses eller ingår i undersökningarna. Därmed riskerar de vetenskapliga ansatserna inom detta område att bli marginaliserade i relation till dem de berör.
Förflackningen av svenskan som vetenskapligt språk drabbar det också som kulturbärare. Samtidigt har kulturbevakningen i de stora tidningarna i många fall tenderat att i första hand bestå av recensioner av den internationella (läs främst amerikanska) mediaindustrins filmer, tv-produktioner, spel och musik.
Men ack vad vi gärna vill ha kvalificerade kulturresonemang på svenska. Vi får hoppas att den förändrade policyn för bidrag till kulturtidskrifter inte kommer att kväva dessa. Dagen efter Nobelfesten känner i varje fall jag en viss ruelse över att den språkliga mångfalden lyser med sin frånvaro därstädes. Herta Müllers tal var en både bildlig och bokstavlig påminnelse om detta. Tyskan talas av tiofallt fler än svenskan. När det nästan känns som om man bör be om ursäkt för att använda detta språk i Nobelsammanhang, har anglosaxiskan hegonomi gått för långt. Den har gjort bort sig och har förhoppningsvis Ågren såhär dagen efter den stora festen.
Stig Larsson
Dagen efter den stora Nobelfesten kanske en och annan av deltagarna vaknar med kopparslagare. Antagligen inte för att man druckit för mycket på Stadshuset, utan för att man haft en mera dryckesymnig Nachspiel.
Herta Müller talade ju på tyska. Övriga pristagare språkade på engelska. Frågan är hur den framtida språkliga hegemonin såsom den tar sig uttryck i forskningens och kulturens finrum kommer att gestaltas i framtiden. Kommer vi att få höra fler ta på tyska eller något av de andra icke-engelska tungomålen? Kommer fler av de kinesiska och indiska framtida pristagarna att framhärda i att tala på sina egna modersmål – mandarin, kantonesiska, hindi eller urdu?
Finns det möjligen en och annan som så här dagen efteråt funderar på vad engelskans ställning som något slags lingua franca får för konsekvenser för språket, kulturen och vetenskapen? Själv har jag ihärdigt gjort gällande att när man t o m eftersträvar internationell (läs engelskspråkig) publicering av humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning gör man forskningen en otjänst. Att beskriva och förstå skeenden på den kulturella eller sociala arenan kan bara presenteras mycket ytligt på ett annat språk och i en annan kulturkrets än den egna – såvida man inte vill lägga ner fler textsidor på bakgrundsförklaringar än på att presentera forskningsresultat. Hur översätter man t ex Hjälpmedelsinstitutet eller Författarfonden, så att människor utanför Sverige förstår vad dessa bägge skilda storheter står för?
Horace Engdahl – den tidigare ständiga sekreteraren i Svenska akademin – varnade ofta för vad anglofieringen av vårt språk och särskilt den tokstålliga användningen av engelska i så många vetenskapliga sammanhang står för. Säkert har Peter Englund – hans efterträdare – samma inställning som den historiker han är.
Sverige är ett litet språkområde. Ibland har vi kunnat göra gemensam sak med det övriga nordiska länderna i kulturpolitiska sammanhang, t ex genom att använda Nordiska ministerrådet som stödsystem för skandinavisk publicering. För det mesta sker detta på engelska – det kan förstås vara befogat för naturvetenskaplig-teknisk forskning där forskningsresultaten för det mesta kan presenteras i matematiska eller kemiska symboler Betydande delar av forskning om funktionshinder avser sociala, rättsliga eller humanistiska dimensioner. Det mesta av denna borde må bäst av att presenteras på det språk, som är förhärskande där man gjort studierna. I annat fall finns det stora risker att den inte kan granskas av dem som avses eller ingår i undersökningarna. Därmed riskerar de vetenskapliga ansatserna inom detta område att bli marginaliserade i relation till dem de berör.
Förflackningen av svenskan som vetenskapligt språk drabbar det också som kulturbärare. Samtidigt har kulturbevakningen i de stora tidningarna i många fall tenderat att i första hand bestå av recensioner av den internationella (läs främst amerikanska) mediaindustrins filmer, tv-produktioner, spel och musik.
Men ack vad vi gärna vill ha kvalificerade kulturresonemang på svenska. Vi får hoppas att den förändrade policyn för bidrag till kulturtidskrifter inte kommer att kväva dessa. Dagen efter Nobelfesten känner i varje fall jag en viss ruelse över att den språkliga mångfalden lyser med sin frånvaro därstädes. Herta Müllers tal var en både bildlig och bokstavlig påminnelse om detta. Tyskan talas av tiofallt fler än svenskan. När det nästan känns som om man bör be om ursäkt för att använda detta språk i Nobelsammanhang, har anglosaxiskan hegonomi gått för långt. Den har gjort bort sig och har förhoppningsvis Ågren såhär dagen efter den stora festen.
Stig Larsson
torsdag 3 december 2009
Den 3 december
Runt omkring i världen firas idag den internationella handikappdagen. Så heter det väl fortfarande på svenska, trots terminologitjafset. För er som inte känner till det har Socialstyrelsen i ämbetsmannamässig upphöjdhet deklarerat att man ska skilja på funktionshinder och funktionsnedsättning och dessutom inte använda ordet handikapp. Det blir förstås lite svårt när man ska förhålla sig till internationella sammanhang. Så frågan är vad The Disability Day är i myndighetsutövningens fyrkantsvärld?
Den här dagen har varit etablerad sedan ett tiotal år. I New York kommer FN:s generalsekreterare att öppna ett särskilt evenemang, som världsorganisationens ekonomiska och sociala råd håller i. Det kan definitivt bli en spännande tillställning. Men kan förstås också riskera att bli en av många sammankomster som sömngångarmässigt ältar pretentiösa truismer.
Även i Sverige firas dagen med vissa arrangemang. Handikappförbunden arrangerar ett möte, som blir något av deras upptakt inför nästa års val. Man noterar att var femte väljare har ett funktionshinder och att detta borde få politikerna att agera mera kraftfullt inom de områden, som berör oss som har funktionsnedsättningar (om nu inte alla har det). Själv är jag dessvärre förhindrad att vara med på denna nationella sammankomst. Undrar stillsamt om det finns någon annan som lyfter fram frågor om kulturpolitik ur ett handikapperspektiv.
Det går som bekant 365 dagar på ett år (om det inte tillhör skotten som ju generöst sett till att vi sparat till en extra dag). Alla dagar är förstås ännu inte upptagna för speciella internationella markeringar. Men det börjar bli dags att reservera, om man vill lyfta fram något med hjälp av en världsdag.
Nyligen firades – eller kanske man avhöll – The World Diabetes Day. Det var den 14 november. Visst finns det många skäl att uppmärksamma diabetes, som kanske bortemot trehundra miljoner människor måste handskas med. Några dagar senare – den 18 november – avhölls VärldsKOLdagen för att uppmärksamma alla de som drabbats av KOL. Bara i Sverige räknar man med att omkring en halv miljon människor lider av denna mycket handikappande sjukdom.
Frågan är naturligtvis om det inte räcker med den 3 december. För de flesta av oss räknar väl diabetes, KOL och andra kroniska sjukdomar som funktionsnedsättningar. De som vill föra fram vissa gruppers särskilda behov tycker nog inte så och det har de kanske rätt i. Vi har också hunnit med att hålla den internationella dagen för fängslade författare mellan diabetes- och KOLdagarna,
En vecka efter handikappdagen är det dags för Dagen för mänskliga rättigheter. Den 10 december sker det en rad olika arrangemang runt omkring i världen – också i Sverige – som fokuserar MR (som mänskliga rättigheter förkortas på svenska – använd stora bokstäver så att det inte blir en förbistring med någon personifierad manlighet). I år är det 61 år sedan FN:s generalförsamling antog den allmänna deklarationen om mänskliga rättigheter just två veckor innan julafton. Det finns anledning att fira varje år.
Framför allt gäller det att ständigt bevaka alla de övergrepp som sker mot mänskliga rättigheter varje sekund världen över, inte sällan på religiösa grunder. Människor med funktionshinder har mer än de flesta fått kännas vid övergreppen. När det därför gäller att få den 3 december att bli till en stor dag, är det viktigt att hålla ut en vecka för att MR-dagen inte glömmer att inkludera funktionshinderperspektivet. MR får inte bara blir en MISS, när nu den internationella konventionen om rättigheter för personer med funktionshinder finns på plats.
Stig Larsson
Den här dagen har varit etablerad sedan ett tiotal år. I New York kommer FN:s generalsekreterare att öppna ett särskilt evenemang, som världsorganisationens ekonomiska och sociala råd håller i. Det kan definitivt bli en spännande tillställning. Men kan förstås också riskera att bli en av många sammankomster som sömngångarmässigt ältar pretentiösa truismer.
Även i Sverige firas dagen med vissa arrangemang. Handikappförbunden arrangerar ett möte, som blir något av deras upptakt inför nästa års val. Man noterar att var femte väljare har ett funktionshinder och att detta borde få politikerna att agera mera kraftfullt inom de områden, som berör oss som har funktionsnedsättningar (om nu inte alla har det). Själv är jag dessvärre förhindrad att vara med på denna nationella sammankomst. Undrar stillsamt om det finns någon annan som lyfter fram frågor om kulturpolitik ur ett handikapperspektiv.
Det går som bekant 365 dagar på ett år (om det inte tillhör skotten som ju generöst sett till att vi sparat till en extra dag). Alla dagar är förstås ännu inte upptagna för speciella internationella markeringar. Men det börjar bli dags att reservera, om man vill lyfta fram något med hjälp av en världsdag.
Nyligen firades – eller kanske man avhöll – The World Diabetes Day. Det var den 14 november. Visst finns det många skäl att uppmärksamma diabetes, som kanske bortemot trehundra miljoner människor måste handskas med. Några dagar senare – den 18 november – avhölls VärldsKOLdagen för att uppmärksamma alla de som drabbats av KOL. Bara i Sverige räknar man med att omkring en halv miljon människor lider av denna mycket handikappande sjukdom.
Frågan är naturligtvis om det inte räcker med den 3 december. För de flesta av oss räknar väl diabetes, KOL och andra kroniska sjukdomar som funktionsnedsättningar. De som vill föra fram vissa gruppers särskilda behov tycker nog inte så och det har de kanske rätt i. Vi har också hunnit med att hålla den internationella dagen för fängslade författare mellan diabetes- och KOLdagarna,
En vecka efter handikappdagen är det dags för Dagen för mänskliga rättigheter. Den 10 december sker det en rad olika arrangemang runt omkring i världen – också i Sverige – som fokuserar MR (som mänskliga rättigheter förkortas på svenska – använd stora bokstäver så att det inte blir en förbistring med någon personifierad manlighet). I år är det 61 år sedan FN:s generalförsamling antog den allmänna deklarationen om mänskliga rättigheter just två veckor innan julafton. Det finns anledning att fira varje år.
Framför allt gäller det att ständigt bevaka alla de övergrepp som sker mot mänskliga rättigheter varje sekund världen över, inte sällan på religiösa grunder. Människor med funktionshinder har mer än de flesta fått kännas vid övergreppen. När det därför gäller att få den 3 december att bli till en stor dag, är det viktigt att hålla ut en vecka för att MR-dagen inte glömmer att inkludera funktionshinderperspektivet. MR får inte bara blir en MISS, när nu den internationella konventionen om rättigheter för personer med funktionshinder finns på plats.
Stig Larsson
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
