Nobelprisbaksmälla

Dagen efter den stora Nobelfesten kanske en och annan av deltagarna vaknar med kopparslagare. Antagligen inte för att man druckit för mycket på Stadshuset, utan för att man haft en mera dryckesymnig Nachspiel.

Herta Müller talade ju på tyska. Övriga pristagare språkade på engelska. Frågan är hur den framtida språkliga hegemonin såsom den tar sig uttryck i forskningens och kulturens finrum kommer att gestaltas i framtiden. Kommer vi att få höra fler ta på tyska eller något av de andra icke-engelska tungomålen? Kommer fler av de kinesiska och indiska framtida pristagarna att framhärda i att tala på sina egna modersmål – mandarin, kantonesiska, hindi eller urdu?

Finns det möjligen en och annan som så här dagen efteråt funderar på vad engelskans ställning som något slags lingua franca får för konsekvenser för språket, kulturen och vetenskapen? Själv har jag ihärdigt gjort gällande att när man t o m eftersträvar internationell (läs engelskspråkig) publicering av humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning gör man forskningen en otjänst. Att beskriva och förstå skeenden på den kulturella eller sociala arenan kan bara presenteras mycket ytligt på ett annat språk och i en annan kulturkrets än den egna – såvida man inte vill lägga ner fler textsidor på bakgrundsförklaringar än på att presentera forskningsresultat. Hur översätter man t ex Hjälpmedelsinstitutet eller Författarfonden, så att människor utanför Sverige förstår vad dessa bägge skilda storheter står för?

Horace Engdahl – den tidigare ständiga sekreteraren i Svenska akademin – varnade ofta för vad anglofieringen av vårt språk och särskilt den tokstålliga användningen av engelska i så många vetenskapliga sammanhang står för. Säkert har Peter Englund – hans efterträdare – samma inställning som den historiker han är.

Sverige är ett litet språkområde. Ibland har vi kunnat göra gemensam sak med det övriga nordiska länderna i kulturpolitiska sammanhang, t ex genom att använda Nordiska ministerrådet som stödsystem för skandinavisk publicering. För det mesta sker detta på engelska – det kan förstås vara befogat för naturvetenskaplig-teknisk forskning där forskningsresultaten för det mesta kan presenteras i matematiska eller kemiska symboler Betydande delar av forskning om funktionshinder avser sociala, rättsliga eller humanistiska dimensioner. Det mesta av denna borde må bäst av att presenteras på det språk, som är förhärskande där man gjort studierna. I annat fall finns det stora risker att den inte kan granskas av dem som avses eller ingår i undersökningarna. Därmed riskerar de vetenskapliga ansatserna inom detta område att bli marginaliserade i relation till dem de berör.

Förflackningen av svenskan som vetenskapligt språk drabbar det också som kulturbärare. Samtidigt har kulturbevakningen i de stora tidningarna i många fall tenderat att i första hand bestå av recensioner av den internationella (läs främst amerikanska) mediaindustrins filmer, tv-produktioner, spel och musik.

Men ack vad vi gärna vill ha kvalificerade kulturresonemang på svenska. Vi får hoppas att den förändrade policyn för bidrag till kulturtidskrifter inte kommer att kväva dessa. Dagen efter Nobelfesten känner i varje fall jag en viss ruelse över att den språkliga mångfalden lyser med sin frånvaro därstädes. Herta Müllers tal var en både bildlig och bokstavlig påminnelse om detta. Tyskan talas av tiofallt fler än svenskan. När det nästan känns som om man bör be om ursäkt för att använda detta språk i Nobelsammanhang, har anglosaxiskan hegonomi gått för långt. Den har gjort bort sig och har förhoppningsvis Ågren såhär dagen efter den stora festen.

Stig Larsson