Första decennieskiftet i det nya milleniet.

Under de senaste dagarna har kultursidorna och för den delen också seriös bevakning i andra medier – i den mån den finns utöver SR P1 – nästan tävlat med varandra i att utse olika ”främsta” för 00-talet. När det var dags för senaste decennieskiftet var det som bekant ett nytt millennium. Det fanns åtskilligt mycket mer att välja mellan i ett tusenårsperspektiv.

Vid alla sådana här försök till kulturella – eller om man så vill historiska – bokslut är det en sak som i varje fall slår mig. Minnenas minimalism och gapet mellan individen och det allmänna. Vid tusenårsskiftet fanns det ingen i media som reflekterade kring vad individer tillsammans åstadkommer. Bilden ska vara av en person, inte av dennes föräldrar och långt mindre av hans (det har ju nästan alltid varit just en han) sociala sammanhang.

Vid förförra milleniumskiftet skulle kanske Jesus (hans mor lyfts ju fram) eller Muhammed ha utnämnts till de främsta. De tävlade ju om segern också för tio år sedan. Låt vara att en och annan förde fram t ex Gutenberg eller Leonardo da Vinci. Det är snarare tillbedjarna än ikonerna som skapar storheterna även om det finns mera organiserade mellanhänder. Idag köps de och kallas marknadsförare eller lobbyster. Förr frälstes de och kallades lärjungar eller agitatorer.

Vilka är då de mer eller mindre självutnämnda bedömarna av årtiondets främsta inom det ena eller andra området? Än så länge är de i allmänhet mediamänniskor, som är anställda som journalister. Det är tämligen sällan det reflekteras över hur deras preferenser konstitueras. Visst är jag medveten om att det förs diskussion om mångfald i media. Man blir beklämd hur denna förenklas till att bara gälla hur många med invandrarbakgrund som befolkar redaktionerna. Förvisso är det viktigt att utlandsfödda också är med i media. Men för mångfalden gäller så många andra dimensioner – ålder, kön, klass och inte minst funktionshinder.

När man nu utropar den största händelsen på 00-talet blir det ofta /9/11/. Självklart var detta fruktansvärda överlagda massmord något som präglade politiken i USA och i andra delar av världen i varierande styrka i relation till det amerikanska mediainflytandet. Att al-Qaida vet något om mediemässig dramaturgi gjorde inte saken sämre för dem. Tsunamin i Sydostasien kunde inte tävla med Usama bin Laden, även om flodvågen döde nästan hundra gånger fler. Men kanske i Sverige, där trots allt så många enskilda hade relationer till så många omkomna.

I själva verket är det knappast de stora tragedierna (digerdöden var nog den största i förra årtusendet) som borde toppa listorna. Det borde istället de mångas – också gemensamma – kamp för livet och glädjen. Kanske en familj utanför Mumbai, som kan glädjas åt att ha skaffat sig en TV eller en någonstans i Kina som kan sätta fram mera mat på bordet eller föräldrarna till flickan som får de kryckor hon så väl behöver i Bangladesh eller Tanzania.
Det är de olika enskilda människornas liv som skapar samhällen, dess kultur och värden. Många som engagerar sig i kampen för bättre villkor för människor med
funktionsnedsättningar skulle nog lyfta fram en annan händelse i New York än /9/11/. När man i FN kom överens om texten till Konventionen om mänskliga rättigheter för personer med funktionshinder 2006, upplevde handikappaktivister världen över att här sattes något på pränt som kan vara en gemensam värdegrund mot föraktet för svaghet och för insikten om att mänsklig utveckling går genom förmågan att organisera omsorg om alla. Tänk vad tyst det varit om detta i vanliga medier. Vida vyer om grundläggande värden skriker där ut sin frånvaro.
Stig Larsson