Teatermannen och författaren Bo Andersson debuterade redan 1975 med boken Svart drama. Här beskrev och analyserade han kulturkampen och teaterhistoria hos afroamerikanerna. Bara ett år senare blev han helt döv till följd av sviterna av en hjärnhinneinflamation. De första arton månaderna som döv berättade han om i form av dagboksanteckningar i sitt nästa verk En erfarenhet rikare (1978). Det har blivit något av en klassiker för att förstå hur man som vuxen klarar av att börja om livet i den tysta världen. Sedan dess har en rad andra arbeten flutit fram från hans penna (eller tangentbord).
Det är därför man med spänning öppnar hans senaste bok Handikapp i populär kultur, Vinbondens förlag (2010). Boken distribueras som medlemsbok för Handikapphistorisk förening och kan bland annat därför få en relativt stor spridning. Låt mig därför bara i all korthet anmäla den här.
Det märks att Bo Andersson har en stor beläsenhet. Han avfärdar lätt, med stöd av denna, den ibland lite inom vissa mindre litterärt bildade ofta omtuggade tesen, att människor med funktionshinder sällan gestaltas inom skönlitteraturen. Många av de klassiska stora verken allt från den grekiska dramatiken till de ledande skalderna i vår tid har ofta använd blinda eller andra lytta i sina persongallerier, visar Andersson. Bland de blinda finns t ex kung Oidipus och siaren Teiresias i den antika dramatiken eller den uppkäftige puckelryggen Thersites hos Homeros, som för övrigt ibland beskrivs som blind. Saknar syn gör också kung Lear hos Shakespeare, som också har en puckelrygg i Rickard III. Den mest kände av dessa är kanske ändå Ringaren från Notre dame, som Victor Hugo skapade.
Listan är lång på olika verk och deras personer med funktionshinder i den här tämligen korta skriften. Fokus för denna, är trots allt något helt annat, nämligen hur handikapp framställs i populär kultur, som ibland är synonymt med populärkultur. Här intar författaren framför allt ett historiskt perspektiv, då han analyserar några av de vanligaste spridda visorna om handikappade och sjuka. I första hand är det Lasarettvisan och Violer till mor som kanske analyseras. Men det vore orättvist att inte också nämna hans detaljrika genomgång av t ex Halta Lottas krog och Cornelis Vreeswijks Saskia. Som den holländare han var har Cornelis, påpekar författaren, döpt visans funktionshindrade hjältinna efter sin landsman Rembrandts hustru.
De har blivit en bok med många ingångar till eftertanke kring schabloniseringar och sentimentalitet, men också kring närhet och rättframhet i beskrivningen av människor med skilda skavanker och sjukdomar. Vi har alltså att göra med en författare som utan krus och krusiduller risar och rosar olika populära bidrag i kulturen i stort. Det är emellertid i första hand besjungna bidrag som gås igenom. Men boken avslutas med ett självporträtt av Toulouse-Lautrec, som sagt att med en normal kroppsbyggnad hade han antagligen inte blivit konstnär. Läs boken!
Stig Larsson
söndag 11 april 2010
onsdag 7 april 2010
Tysta nattgäster
Tyst teater är en spännande grupp som finns inom Riksteatern och som bokstavligt talat spelar för döva öron. Genom teckenspråket och naturligtvis med andra synliga uttryck har man satt upp åtskilliga pjäser genom åren. Alltför sällan blir deras arbete föremål för recensioner i riksmedia.
Därför blev jag särskilt glad, när Kulturnytt i radions P1 idag hade ett inslag om det samarbete som Tyst teater genomfört med den norska gruppen Teater Manu. Föreställningen har sin upprinnelse i projektet Vi döva berättar som stöds av Nordiska Ministerrådet. Man har samlat in berättelser ur livet från döva i Sverige och Norge. Dessa har infogats i en nyskriven ramhistoria av Anders Duus. Han har tidigare skrivit manus till andra pjäser som t ex Apberget och Allt ska bort. Lyssna gärna på Kulturnytt genom att gå in på www.sverigesradio.se
Tyvärr har jag själv ännu inte sett föreställningen. Man behöver inte ha särskilda kunskaper i teckenspråk, eftersom den taltolkas. Det sker på ett suveränt sätt enligt Kulturradions recensent. Taltolken är en skådespelerska vid namn Kjersti Fjellstad, som tydligen förmår gestalta många skilda figurer.
Om ni liksom jag är nyfiken på Nattgäster och gärna vill se pjäsen finns det möjligheter att göra det. Man kan notera att pjäsen efter gårdagens föreställning på Pusterviksteatern i Göteborg, kommer att spelas i Arvika idag och den 10 april i Köpenhamn. Det blir senare många andra föreställningar på olika platser i Sverige. Gå in på riksteaterns hemsida och klicka er fram, så hittar ni en lista på de planerade framträdandena.
Stig Larsson
Därför blev jag särskilt glad, när Kulturnytt i radions P1 idag hade ett inslag om det samarbete som Tyst teater genomfört med den norska gruppen Teater Manu. Föreställningen har sin upprinnelse i projektet Vi döva berättar som stöds av Nordiska Ministerrådet. Man har samlat in berättelser ur livet från döva i Sverige och Norge. Dessa har infogats i en nyskriven ramhistoria av Anders Duus. Han har tidigare skrivit manus till andra pjäser som t ex Apberget och Allt ska bort. Lyssna gärna på Kulturnytt genom att gå in på www.sverigesradio.se
Tyvärr har jag själv ännu inte sett föreställningen. Man behöver inte ha särskilda kunskaper i teckenspråk, eftersom den taltolkas. Det sker på ett suveränt sätt enligt Kulturradions recensent. Taltolken är en skådespelerska vid namn Kjersti Fjellstad, som tydligen förmår gestalta många skilda figurer.
Om ni liksom jag är nyfiken på Nattgäster och gärna vill se pjäsen finns det möjligheter att göra det. Man kan notera att pjäsen efter gårdagens föreställning på Pusterviksteatern i Göteborg, kommer att spelas i Arvika idag och den 10 april i Köpenhamn. Det blir senare många andra föreställningar på olika platser i Sverige. Gå in på riksteaterns hemsida och klicka er fram, så hittar ni en lista på de planerade framträdandena.
Stig Larsson
tisdag 6 april 2010
Artisteri och parkinsons sjukdom
Igår - den 5 april - sände TV2 en dokumentärfilm om Suzzie Tapper. För er som inte är välbevandrade i populärmusikvärlden är Suzzie en sångerska och låtskrivare, som deltog i schlagerfestivalen 2008, trots att hon lider av parkinsons sjukdom. Det finnas många anledningar - för er som missade filmen - att se den när den går i repris i SVT24 den 6 eller i SVT den 10 april.
Att ha parkinsons sjukdom innebär många svårigheter.Det finns ca 20 000 personer i Sverige som har sjukdomen, 30 procent av dem är under 50 år. Den drabbar bägge könen lika. Orsaken till är fortfarande tämligen okänt. Gemensamt är dock att samtliga patienter har en brist på dopamin i det centrala nervsystemet.
Suzzie Tapper slog igenom som popstjärna i Sverige i början av 80-talet som frontperson i Suzzies orkester. Hon upplevde de första symptomen på sjukdomen i samband med sin första graviditet för ungefär tolv år sedan. Men hon fick diagnosen först flera år senare. Det tog rejält emot att gå ut och berätta om att hon drabbats, trots att det är svårt att dölja sjukdomen för sin omgivning.
Idag har kanske Suzzie blivit något av ansiktet för yngre som drabbats av parkinson. Men hon kan nog också för många bli något av en frontfigur för de som lider av sjukdomen men som inte ger upp ens om man jobbar som estradartist. Hoppas vi får se mer av Suzzie!
Stig Larsson
Att ha parkinsons sjukdom innebär många svårigheter.Det finns ca 20 000 personer i Sverige som har sjukdomen, 30 procent av dem är under 50 år. Den drabbar bägge könen lika. Orsaken till är fortfarande tämligen okänt. Gemensamt är dock att samtliga patienter har en brist på dopamin i det centrala nervsystemet.
Suzzie Tapper slog igenom som popstjärna i Sverige i början av 80-talet som frontperson i Suzzies orkester. Hon upplevde de första symptomen på sjukdomen i samband med sin första graviditet för ungefär tolv år sedan. Men hon fick diagnosen först flera år senare. Det tog rejält emot att gå ut och berätta om att hon drabbats, trots att det är svårt att dölja sjukdomen för sin omgivning.
Idag har kanske Suzzie blivit något av ansiktet för yngre som drabbats av parkinson. Men hon kan nog också för många bli något av en frontfigur för de som lider av sjukdomen men som inte ger upp ens om man jobbar som estradartist. Hoppas vi får se mer av Suzzie!
Stig Larsson
måndag 5 april 2010
I påsktider
I år inträffade långfredagen på samma datum som den internationella autismdagen och H C Andersens födelsedag. Jag vet inte om det finns något samband mellan FN-systemets val av datum att lyfta fram autismens globala problematik och dagen då den store danske diktaren föddes. Men sammanträffandet ser nästan ut som en tanke. Många stora konstnärer har nog haft autistiska drag.
Annars är fokus för påsken Jesu lidande, död och uppståndelse. Botaniserar man i de bibliska texterna och deras många uttolkare inom konst, musik och litteratur, är det lätt att få associationer till både sadism och masochism. Men det är kanske beroende på att vår tids värderingsraster med sexuell läggning som en viktig fåra präglar mig. Att sjunga ut Se vi gå upp till Jerusalem i heliga fastetider att skåda hur Jesu Krist Guds son i syndarens ställe lider, är kanske också ett uttryck för voyeurism.
Det finns en dimension i Jesu lidande som jag definitivt inte kan fördra . Att bara bära sitt kors och utstå pinandet för att den högre makten – ja han kallas ju Gud Fader – har så bestämt. Det är en underkastelse, som alltför många människor med olika funktionshinder, sjukdomar eller bara som offer i sin sociala ställning tyst funnit sig i. Utan att vara en mästare i exegetik förefaller det mig som ganska främmande i relation till andra budskap Jesus förde fram kring fördömda eller förtappade. Det var ju i hans anda som de första mera moderna insatserna påbörjades för att ge hjälp och stöd åt bland annat människor med funktionshinder.
Frågan om religionernas renässans har från och till dykt upp i media denna påsk. Försöken att modernisera Buddha, Jesu, Mohammed eller vem det nu är som pretenderar på att vara religionsgrundare görs från och till. Vi lär väl inte kunna undgå att återkomma till trosföreställningarna även efter påsk, som väl egentligen kom till för att fira judarnas uttåg från Egypten. Som sagt religiösa föreställningar är i varje fall seglivade.
Stig Larsson
Annars är fokus för påsken Jesu lidande, död och uppståndelse. Botaniserar man i de bibliska texterna och deras många uttolkare inom konst, musik och litteratur, är det lätt att få associationer till både sadism och masochism. Men det är kanske beroende på att vår tids värderingsraster med sexuell läggning som en viktig fåra präglar mig. Att sjunga ut Se vi gå upp till Jerusalem i heliga fastetider att skåda hur Jesu Krist Guds son i syndarens ställe lider, är kanske också ett uttryck för voyeurism.
Det finns en dimension i Jesu lidande som jag definitivt inte kan fördra . Att bara bära sitt kors och utstå pinandet för att den högre makten – ja han kallas ju Gud Fader – har så bestämt. Det är en underkastelse, som alltför många människor med olika funktionshinder, sjukdomar eller bara som offer i sin sociala ställning tyst funnit sig i. Utan att vara en mästare i exegetik förefaller det mig som ganska främmande i relation till andra budskap Jesus förde fram kring fördömda eller förtappade. Det var ju i hans anda som de första mera moderna insatserna påbörjades för att ge hjälp och stöd åt bland annat människor med funktionshinder.
Frågan om religionernas renässans har från och till dykt upp i media denna påsk. Försöken att modernisera Buddha, Jesu, Mohammed eller vem det nu är som pretenderar på att vara religionsgrundare görs från och till. Vi lär väl inte kunna undgå att återkomma till trosföreställningarna även efter påsk, som väl egentligen kom till för att fira judarnas uttåg från Egypten. Som sagt religiösa föreställningar är i varje fall seglivade.
Stig Larsson
måndag 29 mars 2010
Att sjunga falskt i Påsketider!
Ibland blir det fel. Det blev det för en tid sedan då jag skulle lägga ut länken till ett utmärkt hjälpmedel för synskadade körsångare. Länken skall vara www.cyberbass.com istället för www.cyperbass.com - jag sjöng falskt
Det är förstås inte bara något för blinda eller andra, som inte lätt kan få tag i eller läsa noter som den här sidan kan vara ett hjälpmedel. Tvärtom. Det är nog i första hand körsångare utan funktionsnedsättningar (om det nu finns några sådana?) som använder sig av cyperbass.
En av Sveriges mest garvade körledare, Sven-Inge Frisk, håller nu i påsktider naturligtvis på med Matteuspassionen. Men vare sig som körledare eller sångare, för hundrade gången ska han spela cembalo vid det uppförande som Malmö kammarkör gör under ledning av annan gigant inom svensk körsång den danske professorn (som är svensk) Dan Olof Stenlund.
Sven-Inge Frisk har många år bakom sig som lärare på Musikhögskolan Malmö (vid Lunds universitet). Det är naturligt att fråga honom om cyberbass. Han har inget emot att körmedlemmar använder sig av denna hemsida för sina övningar. Tvärtom, berättar han för mig, att det är ett utmärkt hjälpmedel när man ska träna in sin stämma för sig själv – seende som synskadad. Det är ett hjälpmedel som är mainstreamat (förlåt svengelskan), dvs. som alla kan använda sig av. De brukar ofta vara de allra bästa.
Stig Larsson
Det är förstås inte bara något för blinda eller andra, som inte lätt kan få tag i eller läsa noter som den här sidan kan vara ett hjälpmedel. Tvärtom. Det är nog i första hand körsångare utan funktionsnedsättningar (om det nu finns några sådana?) som använder sig av cyperbass.
En av Sveriges mest garvade körledare, Sven-Inge Frisk, håller nu i påsktider naturligtvis på med Matteuspassionen. Men vare sig som körledare eller sångare, för hundrade gången ska han spela cembalo vid det uppförande som Malmö kammarkör gör under ledning av annan gigant inom svensk körsång den danske professorn (som är svensk) Dan Olof Stenlund.
Sven-Inge Frisk har många år bakom sig som lärare på Musikhögskolan Malmö (vid Lunds universitet). Det är naturligt att fråga honom om cyberbass. Han har inget emot att körmedlemmar använder sig av denna hemsida för sina övningar. Tvärtom, berättar han för mig, att det är ett utmärkt hjälpmedel när man ska träna in sin stämma för sig själv – seende som synskadad. Det är ett hjälpmedel som är mainstreamat (förlåt svengelskan), dvs. som alla kan använda sig av. De brukar ofta vara de allra bästa.
Stig Larsson
söndag 28 mars 2010
Från idiot till medborgare - kunskap och utveckling
Vid sidan om den del av boken som handlar om lagstiftningens utveckling och omsorgsformerna finns det ytterligare en med rubriken ”Kunskaper och inriktning”. Här tas flera viktiga teman upp. Ett som i allmänhet glöms bort, men som författaren med rätta lyfter fram är personalen såsom den utsatta gruppen har varit och fortfarande till en del är. Ett annat tema gäller frågan om hur många människor som är utvecklingsstörda, som funnits och finns i Sverige. Detta tangerar i sin tur orsaker och diagnoser inom området, som också ägnas ett intressant och lärorikt kapitel.
Det är svårt att göra rättvisor åt det här mångfasetterande arbetets bidrag till historieskrivningen om hur förhållandena utvecklats för utvecklingsstörda i vårt land genom en förhållandevis kort recension som denna. Emellertid står det utom varje tvivel att här föreligger ett särskilt viktigt bidrag till den handikapphistoriska forskningen. Det faktum att det är en av de historiska personerna som själv hållit i pennan (eller tryckt på tangenterna), gör att det märks en besjälad närvaro i texten. Denna är dessutom lättillgänglig och fascinerande som ju historia helst skall vara.
De många skilda politiska turerna som behandlingen av utvecklingsstörda barn och vuxna tog sig är i många avseenden förfärande. Låt vara att det gäller att sätta in olika reformsträvanden i sitt rätta tidssammanhang. Kanske kan man ha en viss förståelse för att den förhärskande politiken ofta var präglad av den rashygieniska hegemonin. Denna bröts först i och med nazismens fall. Men de närmaste årtiondena under efterkrigstiden präglades av ett idogt reformarbete, där det knappast var politikerna som var de drivande utan specialister och till exempel anhörigföreningar. Sedan är det en annan sak att politiker från och till hade förmåga att gå de progressiva krafterna tillmötes.
Omgestaltningen av vården av utvecklingsstörda stötte inte sällan på patrull hos politiker både av den ena och den andra schatteringen. Inte sällan fördes resonemangen om det som ytterst handlade om mänskligt värde i termer av kronor och ören. Budgetresonemang har oftast varit mera vägledande än humanistiska överväganden.
Dessvärre förekom det alltför ofta också i de konkreta individuella fallen. Många kommuner värnar i första hand om uppdraget att hålla vårdkostnaderna nere än att tillgodose grundläggande behov för den enskilde människan med funktionshinder. Självklart är inte den offentliga kassakistan oändlig. Men i själva verket är det oftast så att snålheten bedrar visheten. Ända in i vår tid har många kommuner satt i system att idka ett domstolstrots i den meningen att de i praktiken inte efterlever fattade domstolsbeslut, där dessa går emot de egna bedömningarna i frågor som rör insatser för medborgare med funktionshinder. Karl Grünewalds genomgång av hur motståndet mot att lyfta in gruppen utvecklingsstörda i den samhälleliga gemenskapen är därvid en lärorik redogörelse för småaktigt schackrande med människors grundläggande rättigheter.
Stig Larsson
Det är svårt att göra rättvisor åt det här mångfasetterande arbetets bidrag till historieskrivningen om hur förhållandena utvecklats för utvecklingsstörda i vårt land genom en förhållandevis kort recension som denna. Emellertid står det utom varje tvivel att här föreligger ett särskilt viktigt bidrag till den handikapphistoriska forskningen. Det faktum att det är en av de historiska personerna som själv hållit i pennan (eller tryckt på tangenterna), gör att det märks en besjälad närvaro i texten. Denna är dessutom lättillgänglig och fascinerande som ju historia helst skall vara.
De många skilda politiska turerna som behandlingen av utvecklingsstörda barn och vuxna tog sig är i många avseenden förfärande. Låt vara att det gäller att sätta in olika reformsträvanden i sitt rätta tidssammanhang. Kanske kan man ha en viss förståelse för att den förhärskande politiken ofta var präglad av den rashygieniska hegemonin. Denna bröts först i och med nazismens fall. Men de närmaste årtiondena under efterkrigstiden präglades av ett idogt reformarbete, där det knappast var politikerna som var de drivande utan specialister och till exempel anhörigföreningar. Sedan är det en annan sak att politiker från och till hade förmåga att gå de progressiva krafterna tillmötes.
Omgestaltningen av vården av utvecklingsstörda stötte inte sällan på patrull hos politiker både av den ena och den andra schatteringen. Inte sällan fördes resonemangen om det som ytterst handlade om mänskligt värde i termer av kronor och ören. Budgetresonemang har oftast varit mera vägledande än humanistiska överväganden.
Dessvärre förekom det alltför ofta också i de konkreta individuella fallen. Många kommuner värnar i första hand om uppdraget att hålla vårdkostnaderna nere än att tillgodose grundläggande behov för den enskilde människan med funktionshinder. Självklart är inte den offentliga kassakistan oändlig. Men i själva verket är det oftast så att snålheten bedrar visheten. Ända in i vår tid har många kommuner satt i system att idka ett domstolstrots i den meningen att de i praktiken inte efterlever fattade domstolsbeslut, där dessa går emot de egna bedömningarna i frågor som rör insatser för medborgare med funktionshinder. Karl Grünewalds genomgång av hur motståndet mot att lyfta in gruppen utvecklingsstörda i den samhälleliga gemenskapen är därvid en lärorik redogörelse för småaktigt schackrande med människors grundläggande rättigheter.
Stig Larsson
fredag 26 mars 2010
Från idiot till medborgare - i skuggan av rashygien
Karl Grunewald tar naturligtvis upp de rashygieniska tankarna, som gjorde gällande att om inte tvångssterilisering, äktenskapsförbud och andra liknande åtgärder riktades till vissa grupper av befolkningen, skulle denna så småningom domineras av idioter. Han kommer mera i förbigående in på svenska tankegångar kring eutanasi och visar också hur ledande svenska politiker var redo att tillgripa så kallade barmhärtighetsmord för att vårda landets finanser.
Är det något som jag saknar i boken är det en mera utförlig redogörelse för eutanasiprogrammet i Hitlertyskland, där systematisk industriell avlivning av handikappade barn i allmänhet och utvecklingsstörda i synnerhet igångsattes som en första etapp i Förintelsen. Visserligen citerar Karl Grunewald en kollega, som med rätta hävdar att Hitler har gjort mänskligheten oerhört mycket mer skada än samtliga utvecklingsstörda barn tillsammans någonsin gjort. Men han kunde kanske utveckla dessa resonemang något med exempel från just det nazistiska eutanasiprogrammet. I en mening kan man ju faktiskt säga att dess offer har bidragit till att skapa en drägligare värld. Reaktionen på Hitlertysklands fasansfulla förbrytelser – inte minst mot utvecklingsstörda barn – innebar de första stegen mot en internationell humanistisk präglad rättsordning som kom till uttryck i den allmänna deklarationen om de mänskliga rättigheterna.
Egentligen är det den historia, som följer efter andra världskrigets slut, såsom den ter sig i Sverige för barn med intellektuella funktionsnedsättningar, som är bokens främsta styrka. Det är under denna tid som författaren nästan bokstavligt talat själv stod på barrikaderna för att gå i bräschen för bättre villkor för den här gruppen barn. Sålunda beskriver han i detalj lagstiftningsarbetet och dess tillämpningar. Under senare hälften av förra seklet kan man notera att nya lagar på området kom både 1954, 1967, 1985 och 1993 med LSS och assistanslagen. Lagstiftningen ägnas en särskild del av boken. Denna blir en spännande läsning eftersom författaren förmår att ge struktur och helhetsgestaltning med förankring i vad som ibland kallas de förståndshandikappades och deras familjers vardag. Detta blir kanske ännu mera tydligt i bokens sista del, som handlar om de skilda omsorgsformerna. De kan vara skolhem, särskola, arbetshem, familjevård, asyler, vårdhem, sinnessjukhus, specialsjukhus eller öppna omsorger. Det är de senare som är de dominerande idag. Men vägen dit var lång och fylld med vedermödor och det är dessa som förtjänstfullt bespeglas i denna del.
Är det något som jag saknar i boken är det en mera utförlig redogörelse för eutanasiprogrammet i Hitlertyskland, där systematisk industriell avlivning av handikappade barn i allmänhet och utvecklingsstörda i synnerhet igångsattes som en första etapp i Förintelsen. Visserligen citerar Karl Grunewald en kollega, som med rätta hävdar att Hitler har gjort mänskligheten oerhört mycket mer skada än samtliga utvecklingsstörda barn tillsammans någonsin gjort. Men han kunde kanske utveckla dessa resonemang något med exempel från just det nazistiska eutanasiprogrammet. I en mening kan man ju faktiskt säga att dess offer har bidragit till att skapa en drägligare värld. Reaktionen på Hitlertysklands fasansfulla förbrytelser – inte minst mot utvecklingsstörda barn – innebar de första stegen mot en internationell humanistisk präglad rättsordning som kom till uttryck i den allmänna deklarationen om de mänskliga rättigheterna.
Egentligen är det den historia, som följer efter andra världskrigets slut, såsom den ter sig i Sverige för barn med intellektuella funktionsnedsättningar, som är bokens främsta styrka. Det är under denna tid som författaren nästan bokstavligt talat själv stod på barrikaderna för att gå i bräschen för bättre villkor för den här gruppen barn. Sålunda beskriver han i detalj lagstiftningsarbetet och dess tillämpningar. Under senare hälften av förra seklet kan man notera att nya lagar på området kom både 1954, 1967, 1985 och 1993 med LSS och assistanslagen. Lagstiftningen ägnas en särskild del av boken. Denna blir en spännande läsning eftersom författaren förmår att ge struktur och helhetsgestaltning med förankring i vad som ibland kallas de förståndshandikappades och deras familjers vardag. Detta blir kanske ännu mera tydligt i bokens sista del, som handlar om de skilda omsorgsformerna. De kan vara skolhem, särskola, arbetshem, familjevård, asyler, vårdhem, sinnessjukhus, specialsjukhus eller öppna omsorger. Det är de senare som är de dominerande idag. Men vägen dit var lång och fylld med vedermödor och det är dessa som förtjänstfullt bespeglas i denna del.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
