Verkasomandra granskar partiprogrammen inför valet 6:
Sverige har ungefär en och en halv promille av jordens befolkning. I en demokratisk värld skulle detta också vara vårt valunderlag i det tänkta globala parlamentet. Detta skulle naturligtvis helt domineras av kineser, indier och andra asiatiska nationaliteter. Inom EU representerar Sverige ungefär 2 % av befolkningen. Som andra småstater har man dock förhållandevis mer makt (som om folket från Härjedalen eller Dalsland skulle ha större kraft i sina röster i Sverige). Trots att globaliseringen och dess konsekvenser blir allt mer uppenbara för svensken, är det dennes väl och ve som är politikens kärna. Välfärdspolitikens målgrupp är de som bor i Sverige. I den meningen är alla riksdagspartier Sverigedemokrater.
Det är sekler sedan de klassiska politiska idéerna spred sig till vårt land. Under nästan hela förra seklet spelade Sverige mest den välvillige åskådarens roll på den världspolitiska arenan. Våra möjligheter att stå utanför kontinentala eller globala strukturer blir bara mindre. I takt med denna insikt har också den partipolitiska uppslutningen kring integrationsarbetet i vår del av världen ökat.
Kultur-och välfärdsfrågorna blir allt mindre nationella. Hushållningen med jordens resurser och klimatologiska förutsättningar blev årets första fråga vid världsklimatkonferansen i Köpenhamn. Misslyckandena vid denna att åstadkomma ett någorlunda fungerande avtal, glömdes bort i takt med att det som en gång var kvicksilver kröp allt längre ned under nollstrecket. Årets hårda vinter har fått mången att glömma den globala uppvärmningen med de eskalerande energipriserna vidgar de flestas vyer kring välfärd till att också inkludera perspektiv kring natur, miljö och råvaruhushållning. Det reflekteras tydligt i de olika partiprogrammen där ord som ”hållbar utveckling” eller att man tar hänsyn till ”framtida generationer”. I kosmiska perspektiv är samtliga partier korttänkta. Det finns inte tillstymmelse till funderingar kring hur vi ska handskas med solens utslocknande.
Även om det ytterst är insikten om att planeten Tellus är vårt hem och Vintergatan vårt kvarter med vad det innebär av vidare vyer än vad som brukar stå på föredragningslistorna i de lokala partiorganisationerna, är det trots allt både det nära och det fjärran som bestämmer vår välfärd. Regelverk, organisering, institutionalisering, teknik och metoder i det direkta utförandet är en blandning mellan tradition och intryck utifrån den stora världen. Den nya generationen som skall arbeta som välfärdens tjänare inom administration, ekonomifunktioner, rättsväsen, hälso- och sjukvård, den sociala sektorn, forskning och utbildning eller miljöområdet förbereds genom våra skolor och universitet. Det är kanske just på undervisningsområdet, som en av de viktigaste välfärdsfrågorna främst aktualiserats – organiseringen och ägarskapet.
torsdag 12 augusti 2010
onsdag 4 augusti 2010
Partiprogram i tid eller otid.
Verkasomandra granskar partiprogrammen inför valet 5:
Välfärd är den samlade benämningen på människornas levnadsförhållanden. Därför känns ibland begreppet välfärdsstat som något anakronistiskt och självklart. Det finns knappast någon politiker som medvetet hävdar att man vill försämra levnadsförhållandena, fram för allt inte i en demokrati, där medborgarna har rösträtt. Att genom politiska insatser bereda oss alla välfärd – en god resa genom livet - är en vacker tanke som förhoppningsvis förenar våra riksdagspartier.
Traditionellt har de haft olika sociala intressegrupper som utgångspunkt för sina väljarbaser. En del reflekterar i viss mån fortfarande i sociala klasser . Det är dock bara socialdemokraterna som har kvar en beteckning i namnet och som ju är SAP, där A står för arbetarparti. Men moderaterna har som rubrik för sitt partiprogram Vår tids arbetarparti. Flera partier kallar sig feministiska – kanske för att locka till sig väljarna med feminint kön, som det tycks finns flest av.
Tanken med partiprogram är att samla anhängare kring det som uppfattas som gemensamma idéer om hur man vill styra och förändra samhället. Det är de dokument som anger kompassriktningen och hur man ska navigera mot de samhällsmål som omsätter medlemmarnas grundläggande värderingar. Precis som sjökort ska partiprogram vara någorlunda beständiga och pålitliga. Under tidens gång förändras en del av det politiska landskapets landmärken. De mediala strömmarna och vindarna kräver att partierna reviderar sina grundläggande aktstycken.
Förändringar av partiprogrammen kan både tas som intäkt för något gott och ont. I en mening är ändringarna uttryck för opportunism och kanske en färd utan egentligt mål. De kan naturligtvis också förklaras med vilja till förändring i en svårförståelig värld. Allmänt gäller att partiprogrammen för flera av partierna har tio års historia. Men revideringar pågår ständigt, bl a med intryck från omvärlden.
Välfärd är den samlade benämningen på människornas levnadsförhållanden. Därför känns ibland begreppet välfärdsstat som något anakronistiskt och självklart. Det finns knappast någon politiker som medvetet hävdar att man vill försämra levnadsförhållandena, fram för allt inte i en demokrati, där medborgarna har rösträtt. Att genom politiska insatser bereda oss alla välfärd – en god resa genom livet - är en vacker tanke som förhoppningsvis förenar våra riksdagspartier.
Traditionellt har de haft olika sociala intressegrupper som utgångspunkt för sina väljarbaser. En del reflekterar i viss mån fortfarande i sociala klasser . Det är dock bara socialdemokraterna som har kvar en beteckning i namnet och som ju är SAP, där A står för arbetarparti. Men moderaterna har som rubrik för sitt partiprogram Vår tids arbetarparti. Flera partier kallar sig feministiska – kanske för att locka till sig väljarna med feminint kön, som det tycks finns flest av.
Tanken med partiprogram är att samla anhängare kring det som uppfattas som gemensamma idéer om hur man vill styra och förändra samhället. Det är de dokument som anger kompassriktningen och hur man ska navigera mot de samhällsmål som omsätter medlemmarnas grundläggande värderingar. Precis som sjökort ska partiprogram vara någorlunda beständiga och pålitliga. Under tidens gång förändras en del av det politiska landskapets landmärken. De mediala strömmarna och vindarna kräver att partierna reviderar sina grundläggande aktstycken.
Förändringar av partiprogrammen kan både tas som intäkt för något gott och ont. I en mening är ändringarna uttryck för opportunism och kanske en färd utan egentligt mål. De kan naturligtvis också förklaras med vilja till förändring i en svårförståelig värld. Allmänt gäller att partiprogrammen för flera av partierna har tio års historia. Men revideringar pågår ständigt, bl a med intryck från omvärlden.
lördag 31 juli 2010
Idiologierna lever än
Verkasomandra granskar partiprogrammen inför valet 5:
Välfärdsideérnas olika typer av medvetna insatser för att bekämpa fattigdom och förbättra människors hälsa, utbildning, arbete och kulturvillkor i övrigt kan i vår del av världen betecknas i olika politiskt-ideologiska nyanser. De ännu idag dominerande ideologierna brukar betecknas med konservatism, liberalism och socialism. Tänkare som Edmund Burke (1729-97), Adam Smith (1706-90), John Stuart Mill (1806-73) eller Karl Marx (1818-83) lade grunderna för de politiska ideologierna. I deras namn har idéer, oftast vantolkade, förvandlats till ideologiska grundstenar. Med seklerna i backspegeln framstår de kanske i viktiga stycken snarare som sprungna från samma stam än som väsensskilda. I varje fall förenas de kring tankarna på att politik skall användas för välfärdsbygge.
Den egentlige välfärdsteoretikern bland de politiska klassikerna är kanske i första hand Jeremy Bentham (1748-1832). Mest känd för eftervärlden är han för den politiska målsättningen ”största möjliga lycka för största möjliga flertal” som formulerades under en tid då ännu kungens och adelns väl och ve var statsmaktens främsta mål. Den mera moderna välfärdsteorin tar ofta sin utgångspunkt i Vilfredo Pareto (1848-1923). Det kriteriet han namngett innebär att en förändring i välfärdspolitiken ger ökad social välfärd om ingen person får lägre och i varje fall en person får högre nytta. I princip innebär detta att varje insats som uppfyller detta kriteriet bör genomföras. Emellertid står man inför olika alternativ vid förverkligande. Därvid spelar den ekonomiska effektiviteten den centrala rollen. Fördelningsfrågorna är därvid viktiga men enligt Pareto (för vilket han kritiserats) inte i vilken utsträckning de är ekonomiskt utjämnande.
Välfärdsideérnas olika typer av medvetna insatser för att bekämpa fattigdom och förbättra människors hälsa, utbildning, arbete och kulturvillkor i övrigt kan i vår del av världen betecknas i olika politiskt-ideologiska nyanser. De ännu idag dominerande ideologierna brukar betecknas med konservatism, liberalism och socialism. Tänkare som Edmund Burke (1729-97), Adam Smith (1706-90), John Stuart Mill (1806-73) eller Karl Marx (1818-83) lade grunderna för de politiska ideologierna. I deras namn har idéer, oftast vantolkade, förvandlats till ideologiska grundstenar. Med seklerna i backspegeln framstår de kanske i viktiga stycken snarare som sprungna från samma stam än som väsensskilda. I varje fall förenas de kring tankarna på att politik skall användas för välfärdsbygge.
Den egentlige välfärdsteoretikern bland de politiska klassikerna är kanske i första hand Jeremy Bentham (1748-1832). Mest känd för eftervärlden är han för den politiska målsättningen ”största möjliga lycka för största möjliga flertal” som formulerades under en tid då ännu kungens och adelns väl och ve var statsmaktens främsta mål. Den mera moderna välfärdsteorin tar ofta sin utgångspunkt i Vilfredo Pareto (1848-1923). Det kriteriet han namngett innebär att en förändring i välfärdspolitiken ger ökad social välfärd om ingen person får lägre och i varje fall en person får högre nytta. I princip innebär detta att varje insats som uppfyller detta kriteriet bör genomföras. Emellertid står man inför olika alternativ vid förverkligande. Därvid spelar den ekonomiska effektiviteten den centrala rollen. Fördelningsfrågorna är därvid viktiga men enligt Pareto (för vilket han kritiserats) inte i vilken utsträckning de är ekonomiskt utjämnande.
onsdag 21 juli 2010
Välfärd under svärdet
Verkasomandra granskar partiprogrammen:
Den antagligen allra viktigaste händelsen på jorden under de senaste hundra miljoner åren, som haft betydelse för oss som människor, var den meteoritkrasch som ödelade i stort sett allt liv på planeten. Dinosauriernas tid var förbi. Det skulle dröja länge innan mera avancerade livsformer utvecklades på vår planet. Människan har i stort sett bara levt här den senaste procentenheten av den tid som förflutit sedan dess.
Det enda parti som anlägger ontologiska perspektiv i partiprogrammet är Kd. I avsnittet om kulturpolitiken tar kristdemokraterna fasta på temat om Homo sapiens särart. Man skriver:
”Människans kulturella verksamhet genom historien visar att hon inte kan reduceras till enbart en biologisk varelse med uteslutande materiella behov. I den människosyn som kristdemokraterna bygger på betonas istället vikten av att anlägga ett helhetsperspektiv på människan, där hennes andliga och själsliga dimensioner tas på djupaste allvar”.
Vår tankevärld har från att den tog form präglats av skilda försök att förstå förloppet mellan orsak och händelse. Det är bara under den senaste promillen av människans tidslinje som vi förmått att någorlunda vetenskapligt bespegla kosmos. Dessförinnan tvingades vi söka orsakssambanden i gudarnas värld. När monoteismen (tron på en Gud) etablerades, sökte man i första hand orsakerna till välgång i relationen mellan (honom eller kanske rättare den) och människorna.
Men den ende guden var inte allenarådande. I andras världar fanns en annan sådan Gud. Kampen eller Gudens profeter och proselyter har allt för ofta skett med svärdets hjälp. Idag är medlen mera djävulska i händerna på dem som vill behaga guden genom att döda de otrogna. Än idag är det trosvissa våldet ett av våra värsta välfärdshot.
Det religiösa våldet har kanske bara överträffats av det politiska. För det mesta är det förenat. Förra seklet präglades i vår del av världen mer än något annat av första och andra världskriget, som knappast kan beskyllas för att vara religionskrig, även om Hitler och Stalin dyrkades som gudar. 1900-talets krig fördes i första hand i termer av det egna folkets bästa. Det var den egna rasen eller nationen som skulle få det bättre genom militär kulturexpanision.
Redan under franska revolutionen kom svärdet – eller kanske rättare giljotinen – till flitigt bruk i det som på svenska benämns Välfärdsutskottet. Comité de salut public inom Nationalkonventet. Här förvandlade Robespierres och hans anhängare parollerna frihet, jämlikhet och broderskap till skräckvälde.
Den antagligen allra viktigaste händelsen på jorden under de senaste hundra miljoner åren, som haft betydelse för oss som människor, var den meteoritkrasch som ödelade i stort sett allt liv på planeten. Dinosauriernas tid var förbi. Det skulle dröja länge innan mera avancerade livsformer utvecklades på vår planet. Människan har i stort sett bara levt här den senaste procentenheten av den tid som förflutit sedan dess.
Det enda parti som anlägger ontologiska perspektiv i partiprogrammet är Kd. I avsnittet om kulturpolitiken tar kristdemokraterna fasta på temat om Homo sapiens särart. Man skriver:
”Människans kulturella verksamhet genom historien visar att hon inte kan reduceras till enbart en biologisk varelse med uteslutande materiella behov. I den människosyn som kristdemokraterna bygger på betonas istället vikten av att anlägga ett helhetsperspektiv på människan, där hennes andliga och själsliga dimensioner tas på djupaste allvar”.
Vår tankevärld har från att den tog form präglats av skilda försök att förstå förloppet mellan orsak och händelse. Det är bara under den senaste promillen av människans tidslinje som vi förmått att någorlunda vetenskapligt bespegla kosmos. Dessförinnan tvingades vi söka orsakssambanden i gudarnas värld. När monoteismen (tron på en Gud) etablerades, sökte man i första hand orsakerna till välgång i relationen mellan (honom eller kanske rättare den) och människorna.
Men den ende guden var inte allenarådande. I andras världar fanns en annan sådan Gud. Kampen eller Gudens profeter och proselyter har allt för ofta skett med svärdets hjälp. Idag är medlen mera djävulska i händerna på dem som vill behaga guden genom att döda de otrogna. Än idag är det trosvissa våldet ett av våra värsta välfärdshot.
Det religiösa våldet har kanske bara överträffats av det politiska. För det mesta är det förenat. Förra seklet präglades i vår del av världen mer än något annat av första och andra världskriget, som knappast kan beskyllas för att vara religionskrig, även om Hitler och Stalin dyrkades som gudar. 1900-talets krig fördes i första hand i termer av det egna folkets bästa. Det var den egna rasen eller nationen som skulle få det bättre genom militär kulturexpanision.
Redan under franska revolutionen kom svärdet – eller kanske rättare giljotinen – till flitigt bruk i det som på svenska benämns Välfärdsutskottet. Comité de salut public inom Nationalkonventet. Här förvandlade Robespierres och hans anhängare parollerna frihet, jämlikhet och broderskap till skräckvälde.
fredag 16 juli 2010
Tro eller vetande?
Verkasomandra granskar partiprogrammen:
I många avseenden är det politiken som bestämmer välfärdens förutsättningar. Den direkta utformningen sker på den finans-, kultur-, utbildnings- och socialpolitiska arenan. Men det är väljarna som på valdagen gör valet mellan de budskap som partierna försökt föra fram och som media i mer eller mindre förvanskade former förmedlat till oss. Sällan görs några försök att tränga djupare in i den ideologiska botten som partifolket i de olika fållorna bespeglar sina värderingar i, innan de försöker omsätta dem i vad som ofta kallas praktiskt handlande, men som i praktiken innebär förändringar av skatter, bidragsformer och regelverk. Det är välfärdens frontfolk i form av handläggare som ska möta eller mota medborgarna.
Därför har jag gått igenom de olika riksdagspartiernas program för att undersöka några av deras principiella hållningar i de stora kultur- och socialpolitiska frågorna inför valet. Jag har under ett antal år varit ordförande för Svensk Socialpolitisk Förening, men också i Förbundet för forskning och socialt arbete, FORSA. Eftersom jag också haft många internationella engagemang har jag ofta fått anledning att bespegla den svenska välfärdsverkligheten ur andra nationella perspektiv. Mitt engagemang inom högre utbildning, forskning och kulturliv har gjort att jag vill försöka kombinera mina skilda erfarenheter (jag är förstås också en vanlig medborgare som under årens lopp kontinuerligt fått känna på politikens verkningar i praktiken – som förälder till tre barn och än så länge till fem barnbarn.
Om man som jag avverkat ett yrkesliv med olika former av kollektivt engagemang, är det lätt att bli utled på den dagspolitiska debatten. Den trosvisshet som politikerna försöker utstråla, känns falsk. Ingen vet riktigt hur samhällets resurser kan fördelas så att skattebetalarna får ut mest av sina surt förvärvade pengar. Dessvärre – eller tack och lov – finns det inte heller någon enkel koppling mellan forskning, kunskap, politik, finansiering och välfärd vare sig för svenska folket eller för den enskilde individen. Vi rör oss på gränsen mellan tro och vetande – i både fysisk och metafysisk bemärkelse.
I många avseenden är det politiken som bestämmer välfärdens förutsättningar. Den direkta utformningen sker på den finans-, kultur-, utbildnings- och socialpolitiska arenan. Men det är väljarna som på valdagen gör valet mellan de budskap som partierna försökt föra fram och som media i mer eller mindre förvanskade former förmedlat till oss. Sällan görs några försök att tränga djupare in i den ideologiska botten som partifolket i de olika fållorna bespeglar sina värderingar i, innan de försöker omsätta dem i vad som ofta kallas praktiskt handlande, men som i praktiken innebär förändringar av skatter, bidragsformer och regelverk. Det är välfärdens frontfolk i form av handläggare som ska möta eller mota medborgarna.
Därför har jag gått igenom de olika riksdagspartiernas program för att undersöka några av deras principiella hållningar i de stora kultur- och socialpolitiska frågorna inför valet. Jag har under ett antal år varit ordförande för Svensk Socialpolitisk Förening, men också i Förbundet för forskning och socialt arbete, FORSA. Eftersom jag också haft många internationella engagemang har jag ofta fått anledning att bespegla den svenska välfärdsverkligheten ur andra nationella perspektiv. Mitt engagemang inom högre utbildning, forskning och kulturliv har gjort att jag vill försöka kombinera mina skilda erfarenheter (jag är förstås också en vanlig medborgare som under årens lopp kontinuerligt fått känna på politikens verkningar i praktiken – som förälder till tre barn och än så länge till fem barnbarn.
Om man som jag avverkat ett yrkesliv med olika former av kollektivt engagemang, är det lätt att bli utled på den dagspolitiska debatten. Den trosvisshet som politikerna försöker utstråla, känns falsk. Ingen vet riktigt hur samhällets resurser kan fördelas så att skattebetalarna får ut mest av sina surt förvärvade pengar. Dessvärre – eller tack och lov – finns det inte heller någon enkel koppling mellan forskning, kunskap, politik, finansiering och välfärd vare sig för svenska folket eller för den enskilde individen. Vi rör oss på gränsen mellan tro och vetande – i både fysisk och metafysisk bemärkelse.
onsdag 14 juli 2010
Kultur, välfärd eller valfläsk
Inför höstens val har jag planerat att göra en genomgång av de politiska partiernas program för att undersöka vilka budskap av betydelse man vill ge oss väljare, som både har funktionshinder och är kulturarbetare. Att vara funktionshindrad innebär att tillhöra en av de fattigaste grupperna i samhället. Det gör man också om man är kulturarbetare.
Även om det förvisso finns människor med funktionshinder som är välbeställda och kulturarbetare som tjänar åtskilliga pengar på sitt skapande, är den stora majoriteten av kulturarbetare och människor med funktionshinder ekonomiskt föga välbeställda. Därför hänger välfärds- och kulturpolitik så nära samman för oss som grupp, men naturligtvis också för alla medborgare.
Ska man bedriva en framgångsrik välffärdspolitik kan man inte bortse från kulturen som det samhälleliga kitt för att motverka utanförskap, som det självklart är. Inte heller kan man bortse från att de som är verksamma som kulturarbertare behöver ha elementär social trygghet för att kunna göra något annat än att bokstavligt talat verka för brödfödan. Det är bara i de simpla goda historiernas värld som svält blir basen för stora verk (ursäkta mig Knud Hamsun). När man därför talar om välfärdspolitik är det rimligt att inte bara inbilla sig att denna handlar om sociala och ekonomiska frågor. Den rör också i högsta grad kulturlivet i bred bemärkelse.
Även om det förvisso finns människor med funktionshinder som är välbeställda och kulturarbetare som tjänar åtskilliga pengar på sitt skapande, är den stora majoriteten av kulturarbetare och människor med funktionshinder ekonomiskt föga välbeställda. Därför hänger välfärds- och kulturpolitik så nära samman för oss som grupp, men naturligtvis också för alla medborgare.
Ska man bedriva en framgångsrik välffärdspolitik kan man inte bortse från kulturen som det samhälleliga kitt för att motverka utanförskap, som det självklart är. Inte heller kan man bortse från att de som är verksamma som kulturarbertare behöver ha elementär social trygghet för att kunna göra något annat än att bokstavligt talat verka för brödfödan. Det är bara i de simpla goda historiernas värld som svält blir basen för stora verk (ursäkta mig Knud Hamsun). När man därför talar om välfärdspolitik är det rimligt att inte bara inbilla sig att denna handlar om sociala och ekonomiska frågor. Den rör också i högsta grad kulturlivet i bred bemärkelse.
fredag 2 juli 2010
Intersektionalitet
Den norske forskaren Jan-Kåre Breivik bespeglar intersektionalitet utifrån ett socialt konstruktivistiskt perspektiv. Han menar att det centrala i en intersektionell analys därvid blir att förstå hur vi som individer använder oss av tillgängliga begrepp och tolkningar för att ge mening åt tillvaron. Vår identitet kan förstås som resultatet av förhandlingar i skilda sammanhang, där kategoritillhörigheter baserade på olika analytiska klasser, som funktionsnedsättning, etnisk bakgrund eller kön baseras i relation till varandra. Intersektionalitet blir därvid en fråga om hur denna förhandling i olika samman¬hang och under olika maktförhållanden går till.
Breivik tar upp en del intressanta aspekter bland annat med utgångspunkt från ett konkret fall med en synskadad invandrare. Hans bidrag väcker en hel del frågor. Till en del hänger det samman med vad socialkonstruktionismen egentligen innebär. Alltför ofta används begreppet synonymt med etikettering eller klassi¬ficering av olika egenskaper eller institutioner. I själva verket är många av de samhälleliga storheter som vi rör oss med inom våra kulturer motsägelsefulla till sin karaktär. De kan ses som resultatet av sociala konstruktioner, men har skilda innebörder för olika grupper. Anställningstrygghet betyder en sak för arbetsgivaren och en annan för arbetstagare. Personlig assistans är en sak för de så kallade brukarna och en annan sak för de som arbetar som sådana. Yttrandefrihet är en sak för dem som har makten över media och en annan sak för de som hängs ut här. Ett dialektiskt förhållningssätt vid analysen av de sociala konstruktionerna kan kanske bli fruktbart genom att använda sig av intersektionalitet.
Det sista kapitlet i boken är kanske det allra viktigaste. Här behandlar Werner Schirmer och Dimitris Michailakis intersektionalalitet i relation till systemteori. Man menar helt enkelt att intersektionalitet baserar sig på ett föråldrat sätt att se på samhället. Enligt systemteoretikerna kännetecknas detta istället av att här sker en funktionell differentiering, där olika system fungerar självständigt, bland annat genom sättet att kommunicera med och förhålla sig till omvärlden. Författarna är också mycket kritiska till begrepp som maktordningar, som ju är något av intersektionalitetens kärna. Det blir en förenklad kultur- och samhällsanalys att begränsas sig till makt- och kontrollperspektiv, anser man.
Även om det systemteoretiska perspektivet har sina begränsningar, är det uppen¬bart att intersektionaliteten som redskap är tämligen enkelt, ifall man låter det stå för insikten att människor och grupper i vårt samhälle kan kategoriseras på många skilda sätt och att de olika kategorierna är interrelaterade till varandra och att man självklart kan tillhöra mer än en grupp i taget. Inom etnologi och framförallt inom skönlitteraturen har olika bilder getts av hur människors identifikationsprocesser varit sammansatta och mångbottnade. De flesta har inte bara en tillhörighet utan många. Det gäller också människor med funktionshinder. Dessa kan dessutom vara av många skilda slag. Intersektionen mellan olika typer av funktionsned¬sättningar tas överhuvudtaget inte upp i detta arbete. Om inte annat skulle det kanske visa att intersektionalitetens väg mot ökad förståelse för komplexa samhälleliga relationer ofta innebär en återvändsgränd.
Stig Larsson
Breivik tar upp en del intressanta aspekter bland annat med utgångspunkt från ett konkret fall med en synskadad invandrare. Hans bidrag väcker en hel del frågor. Till en del hänger det samman med vad socialkonstruktionismen egentligen innebär. Alltför ofta används begreppet synonymt med etikettering eller klassi¬ficering av olika egenskaper eller institutioner. I själva verket är många av de samhälleliga storheter som vi rör oss med inom våra kulturer motsägelsefulla till sin karaktär. De kan ses som resultatet av sociala konstruktioner, men har skilda innebörder för olika grupper. Anställningstrygghet betyder en sak för arbetsgivaren och en annan för arbetstagare. Personlig assistans är en sak för de så kallade brukarna och en annan sak för de som arbetar som sådana. Yttrandefrihet är en sak för dem som har makten över media och en annan sak för de som hängs ut här. Ett dialektiskt förhållningssätt vid analysen av de sociala konstruktionerna kan kanske bli fruktbart genom att använda sig av intersektionalitet.
Det sista kapitlet i boken är kanske det allra viktigaste. Här behandlar Werner Schirmer och Dimitris Michailakis intersektionalalitet i relation till systemteori. Man menar helt enkelt att intersektionalitet baserar sig på ett föråldrat sätt att se på samhället. Enligt systemteoretikerna kännetecknas detta istället av att här sker en funktionell differentiering, där olika system fungerar självständigt, bland annat genom sättet att kommunicera med och förhålla sig till omvärlden. Författarna är också mycket kritiska till begrepp som maktordningar, som ju är något av intersektionalitetens kärna. Det blir en förenklad kultur- och samhällsanalys att begränsas sig till makt- och kontrollperspektiv, anser man.
Även om det systemteoretiska perspektivet har sina begränsningar, är det uppen¬bart att intersektionaliteten som redskap är tämligen enkelt, ifall man låter det stå för insikten att människor och grupper i vårt samhälle kan kategoriseras på många skilda sätt och att de olika kategorierna är interrelaterade till varandra och att man självklart kan tillhöra mer än en grupp i taget. Inom etnologi och framförallt inom skönlitteraturen har olika bilder getts av hur människors identifikationsprocesser varit sammansatta och mångbottnade. De flesta har inte bara en tillhörighet utan många. Det gäller också människor med funktionshinder. Dessa kan dessutom vara av många skilda slag. Intersektionen mellan olika typer av funktionsned¬sättningar tas överhuvudtaget inte upp i detta arbete. Om inte annat skulle det kanske visa att intersektionalitetens väg mot ökad förståelse för komplexa samhälleliga relationer ofta innebär en återvändsgränd.
Stig Larsson
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
