Funktionshinder och muslimer.

Under de senaste åren har jag besökt flera olika muslimska länder, i första hand för att delta i
olika globala sammankomster kring forskning och utveckling inom handikappområdet. Det innebär att jag ofta kommit i kontakt med de mest aktiva människorna med eller utan funktionshinder, som arbetat för att förbättra förhållandena för människor med funktionsnedsättningar. Deras samstämmiga bild är att det inte är helt lätt – och det är det förstås inte heller i vårt land. Men det finns en del skillnader.

Ett av de många samtal som jag haft i den här delen av världen och som jag nog minns allra bäst var när en kvinna berättade om hur hennes bror försökte suicidera sedan han drabbats av funktionsnedsättningar till följd av en bilolycka. Familjen var välbärgad och barnen välutbildade, välförsäkrade med välutvecklade sociala nätverk. Systerns analys om orsaken till broderns påtagliga depression var tämligen klar. Han kunde inte uthärda skammen att ha drabbats av funktionsnedsättning, eftersom det i sig var ett uttryck för Guds straff.

Föreställningen om den straffande Guden går igen i många religioner och har från och till också fått en framträdande plats hos oss. Emellertid har jag inte hört den uttryckas så tydligt som hos vissa muslimer de senaste åren. Den mycket bekymrade systern framhöll att denna uppfattning till och med kan leda till att man ser människor med funktionshinder som nästan oberörbara. Att hjälpa och rehabilitera dem är i princip samma sak som att gör våld mot Guds vilja, att försöka hindra att hans straff får full avsedd effekt.

Dessvärre är sådana tankegångar inte alldeles ovanliga. Jag har stött på dem här och där i den muslimska världen, senast när jag för någon månad sedan besökte Oman. Men det vore att göra sig skyldig till grova generaliseringar om man hävdade att detta synsätt är allmänt rådande. Tyvärr kan jag för lite om islam för att kunna iaktta något mönster i relation till shiiter, sunniter eller andra riktningar. Snarare tror jag att föreställningen om att funktionsnedsättningar och för delen sjukdomar snarare är kopplat till socioekonomisk utvecklingsnivå med vad det innebär av kunskapens vidgade vyer och insikter om att det inte är Guden (om man över huvud taget tror på någon sådan) som djävlas med bilolyckor, polio, hiv, lepra eller kanske en landmina.

Därför har det tack och lov gjorts e n del satsningar på att utveckla vård, service och (re-)habilitering för människor med funktionsnedsättningar i många av de muslimska länderna. Men de är definitivt ännu i sin linda, även i de länder som har ekonomiskt långt bättre resurser än vad t ex Sverige har. Men ändå är det så få människors med funktionshinder man träffar i gatuvimlet. Det handlar både om otillgängligheten i stadslivet och om skamstämpeln, som ännu alltför många känner svedan och brännandet av. Det finns också de som kämpar för en frigörelse av dem som är fångade i funktionshindrens fängelse. Jag har träffat många handikappaktivister, som slagits för rättigheter och bättre grundläggande medborgerliga rättigheter. Inte sällan har de fört en allmän politisk kamp mot diktaturerna där de levt. För vissa har demokratin inom politikens och kulturens områden varit det helt centrala. Framöver ska jag ta upp några exempel.
Stig Larsson

Bloggen och VSA

Från och till har jag fått reaktioner på innehållet i den här bloggen från VSA-medlemmar. De är en hel del som följer bloggen utan att vara registrerade följare. I de mejl med kommentarer som jag regelbundet får, är det idel uppslag till fördjupningar och breddningar av de perspektiv som jag försökt lyfta fram.

Särskilt stort värde sätter jag på de kommentarer som Kate Hellqvist delar med sig till mig. Som en framträdande bildkonstnär med ett långvarigt engagemang inom kulturlivet i allmänhet har hon inspirerat mig till åtskilliga försök att hämta in mera kunskap kring en del av de teman som lyfts fram i den här bloggen.

Någon enstaka röst har också nått mig om att VSA-Sverige, som organisation borde synas tydligare i texterna. Till dem kan jag bara säga att finns andra sätt att lyfta fram VSA som organisation. Ett är att besöka vår förenings hemsida www.vsa-sweden.org vars adress för säkerhets skull också finns angivet i denna bloggs presentation. Förhoppningsvis ska vi så småningom få möjligheter att bättre kommunicera med varandra som medlemmar också i relation till hemsidan. Den här bloggen ska definitivt inte vara något medlemsforum. Vi har fått stöd för att utveckla något som ska ha bäring ovanför föreningsnivåer, något som gör att man som funktionshindrad kulturarbetare blir bemött och bedömd för det man åstadkommer.

I det här sammanhanget alltså - i verksasomandrabloggen – gäller det att få till stånd olika infallsvinklar inom hela det breda fält som berör kulturarbete och funktionshinder. Omfånget är nästintill oändligt. Vi som har funktionsnedsättningar (och vem har inte det?) är som alla andra en del av mänsklighetens olika kulturer och dess skilda uttryck. Det är i denna vittomfamnande värld som vi ska se våra strävanden att kunna verka som andra på skilda kulturarenor. Med tiden ska förhoppningsvis en varierande flora av bidrag ge oss möjligheter att skörda för framtiden. Det kan handla om allt från grundläggande teorier till förfining av tekniker. Ett och annat ogräsfrö lär vi också kunna se följderna av. Det är som bekant inte helt lätt med odling.
Stig Larsson

Stigs vinkaelder har stängts

Allt sedan ungdomen har jag haft en viss förkärlek för Stigs vinkaelder på Helgolandsgade i Köpenhamn. Redan vid mitt första besök upplevde jag någon slags diffus tillhörighet hit. Antagligen var det den ursprunglige ägarens förnamn, som gav mig lite av en känsla av att jag hade en egen krog, alldeles i närheten av Vesterbrogade och Hovedbangaarden.

Det har gått rätt många decennier sedan jag första gången ställde mina steg ner för halvtrappan till de välinsuttna stoppade stolarna och sofforna i den av cigaretter, cigarrer och piprök inpyrda lokaliteterna. Här serverades lun leverpastej, fiskefilé med remoulade, fleskesteg eller forloren skildpaddsuppe. Det danska kökenets etablerade rätter kunde intas med vin, men de flesta valde dock mellan Tuborg och Carlsberg.

Stigs vinkaelder betecknades med undertiteln ”den jydske ambassade”. Detta var en gång i tiden den resturation i Kongens by dit jylläningarna ofta valde att förlägga en del möten vid sina resor till olika kulturella, politiska och inte minst affärsmässiga åtaganden. Känslan av att som skåning på samma sätt som folket från Jylland ha ett ställe att komma till ledde mig ofta hit vid mina köpenhamnsbesök. Jag har varit här med många vänner men också med barn. När man talade om krogkultur i København stavades det för mig i första hand Stigs vinkaelder.

För ett tag sedan meddelade en gammal norsk vän att han skulle på ett nordiskt möte i København och undrade om vi inte kunde ses i anslutning härtill. Det kunde vi. Naturligtvis föreslår jag honom att vi kan träffas på Stigs vinkalder, eftersom han kommer med tåg till Hovedbangaarden.

Vi bestämmer att jag kommer dit klockan två. Trots bistert vinterväder med inställda tåg och till råga på allt ett stort ombyggnadsarbete på Malmö centralstation för den planerade citytunneln lyckas jag nå Hovedbangaarden i rimlig tid. Jag tar vägen via Istedgade – den en gång i tiden så ökända porr- och prostitutionsgatan - dit en av utgångarna leder. Jag springer på Njål_Petter – min norske vän – som kommer från Helgolandsgade. Där kan han inte finna Stigs vindkaelder. Eftersom jag för säkerhets skull kollat på nätet att krogen fortfarande fanns kvar, bad jag honom att följa med mig dit igen.

Nej, där fanns inte längre någon krog, däremot en gallergrind vid dess gamla entré. Sagan Stigs vinkaelder var all.

Vid mitt senaste besök – var det två eller tre år sedan? – hade krogen tydligen övertagits av ett vietnamesiskt ägarpar. Fortfarande serverades det bara danska rätter. Ingenting i möbleringen eller utrustningen tycktes ha förändrats. Fortfarande fanns till och med mynttelefonen kvar vid sidan om toaletten. Ändå verkade den Jydske ambassade andas ut någonting som fick mig att ana förändringar. Jag inbillade mig dock inte att det skulle vara mitt sista besök här.

Krogdöden drabbar många etablissemang i en överetablerad bransch. Jag har en annan norsk vän, Ole-Henrik har berättat för mig att han hade träffat den senaste danske ägaren i Norge. Denne hade kanske förhoppningar om att affärerna skulle gå mera smort i Nordens främsta oljeland. Han hade i varje fall slagit ner bopålarna där.

När jag så står där med Njål-Petter och kan konstatera att epoken Stig vinkaelder tycks vara över, är det inte utan en viss sorg - över vad är kanske lite oklart. Möjligen över att ett ställe som per definition i sin undertext ville vara en plats för jylläningarna och därmed andra utombyare. Kanske för att det inte längre finns en krog som bär mitt namn i Nordens huvudstad (Stockholmarna får försöka så gott de kan tävla om epitetet). Kanske bara för att jag har en hel del trevliga minnen härifrån.

Då jag stod där i kylan på Helgolandsgade, kom jag att tänka på att jag förra våren var på väg till Helgoland – utan att jag kom dit. Det handlade om olämpliga färjeavgångar från Bremen.

När jag blir varse trappan ner från gatan som fått namnet efter denna mytomspunna ö ner till lokalen med kanske de femtio sittplatserna. Det slår mig plötsligt att så är det ytterligare en krog som gått omkull och som varit helt otillgänglig för människor som är rullstolsburna.

Med största sannolikhet är detta inte skälet till att man fick bomma igen. Det är nämligen mera regel än undantag att en krog i Danmark (och i Sverige) är tillgänglig för rullstolar.

Sakteliga gör sig dock den ökade tillgängligheten för människor med funktionshinder också gällande. Dessvärre tillhör krogarna de mest senfärdiga. Restauranger med traditioner och sekler i sin historik finns ofta placerade i källare, där ju matvaror och drycker hade bästa förutsättningar att förvaras. När de förtärs mår gästerna bäst, i fall det sker på gatuplan.

Anpassning av gamla ärevördiga lokaliteter till rullstolar eller barnvagnar är förstås förenade med en del kostnader. Byggnadsminnesmässigt är det för det mesta inga oöverkomliga problem. Återställbarhetsprincipen är det som gäller. Dessvärre är tillgängligheten till alla de privatdrivna etablissemangen med mer eller mindre tydliga kulturella förtecken, som finns hos oss i Skandinavien i form av krogar, gallerier, cabareer, caféer, biografer, scener, museer, musikpubar eller allt vad det heter, inte skyldiga att göra några anpassningar för att driva verksamheten vidare. Stigs vinkaelder gick omkull inte på grund av krav på handikappanpassning. Snarare tvärtom.

Med tiden blev gästerna äldre och äldre. Vesterbro bespeglade sig i krogens utveckling. Stadsdelen, en av de mest centrala, var för hundra år navet för alla resande till huvudstaden, inte minst de mest framgångsrika jylänningarna. På 60- och 70-talet, när bilarna tog över inrikesresandet, förföll stadsdelen. Här fick de utstötta sina tillfälliga bostäder. Knarklangare och kopplare tog greppet om Vesterbro. De nådde nog aldrig riktigt fram till Stigs vinkaelder. Resturationen överlevde Vesterbros förfall och tillkvicknade också rätt väl på 80- och 90-talen – eller firserna og halvfemserna som man säger i Danmark.

Efter millenniumskiftet och lågräntepolitiken blev Vesterbro definitivt platsen där människor med många pengar hade råd att bo. En växande del av dem lämnade hus och have i stadens utkanter med bra betalning. En del – kanske särskilt de som är bördiga från Jylland – blev besökare på Stigs vinkaelder. I takt med rollatortätheten i området blev det dock färre besökare här. Att tänka på att kunna investera i någon form av bättre tillgänglighet skulle nog inte ägarna kunna göra. Inkomsterna räckte helt enkelt inte till.

De många privata kultur- och nöjesställena utestänger i de flesta fall rullstolsburna och i accelererande takt allt fler människor på grund av ålderns minskade rörlighet. Det är egendomligt att man inte hittar olika stödformer – t ex lån för tillgänglighetsförbättringar som i sig kan vara incitament för både ägare och långivare (läs staten). Det var kanske denna möjlighet som restauratörerna på Stigs vinkaelder saknade.

Nostalgitrippar i all ära, men förändring kan åstadkommas både med kontinuitet och konkret konstruktion. Inom krogbranschen är det en strid på kniven (inte bara vid lökhackandet). Dessvärre kommer de även till pass som vapen vid kriminell beskyddarverksamhet och utpressning. Den seriösa krogkontrollen, som kommunerna ska ägna sig åt, tar för det mesta sikte enbart på alkoholhanteringen och skatteskulder. Det är dags att man börjar kolla efterlevnad av handikappanpassning också. Det borde ha varit självklart sedan länge, men för att det i praktiken ska fungera måste olika förändringsinstrument skapas. Kanske kan Stigs vinkaelder återuppstå, om inte på Vesterbro så kanske i Gamla stan eller på en tvärgata till Karl Johan. Norden borde kunna visa vägen till ett krogliv för alla. Det vore en kulturgärning som heter duga.

Det här är nog första gången jag skriver om krogar sedan jag hade en text i anslutning till Enqvists och Ehnmarks fantastiska pjäs Chez Nous i Dramatens programtidning för trettio år sedan. Tyvärr har de svarta affärerna i branschen knappast blivit mindre sedan dess. Antagligen inte heller besvären att komma in för dem som har rullstolar eller barnvagnar.
Stig Larsson

Design för funktion

Idag lyssnade jag som så många gånger annars på Kulturnytt i P1. Ett inslag som fick mig att särskilt tänka till, var det som Leo Gullbring gjorde från den stora möbelmässan i Milano. Han intervjuade några yngre designers som hade åsikten att man inte inom design ska behöva bete sig som inom mode, dvs. skapa en mängd produkter vilka knappast har funktionalitet som något honnörsord.

Milanomässan är Europas största designevenemang och självklart blev jag nyfiken på detta. Även om här finns flera tiotusentals prylar tycks det inte vara så att utställarna saknar medvetandet om att en hel del av skapelserna behöver mogna till sig. Att kreera funktionalitet kräver oftast kunskapsutbyte med användare. Kreatörer inom t ex möbelindustrin kan inte arbeta i ett vakuum. Vi möbelanvändare är inte som modekonsumenterna. De flesta av oss springer inte i flock så snart någon av medievärlden (oftast på betald annonsplats)utnämnda modeauktoriter pekar på vad som är modernt.

När flera ledande möbeldesigners sätter funktionaliteten främst kan man hoppas på att finna former som också passar dem som inte alltid passar in. Som i så många andra verksamheter är den länk i kedjan, som kanske är svagast, den viktigaste att förstå och utgå från. Man kan ju bara ha en naiv förhoppning om att arkitekterna – oavsett om det gäller stora hus eller små möbler – börjar intressera sig mera för dem som har funktionsnedsättningar så att man kan skapa funktionsförhöjande uppsättningar av sina produkter.
Stig Larsson

Funktionshinder och kulturvinklingar

Teatermannen och författaren Bo Andersson debuterade redan 1975 med boken Svart drama. Här beskrev och analyserade han kulturkampen och teaterhistoria hos afroamerikanerna. Bara ett år senare blev han helt döv till följd av sviterna av en hjärnhinneinflamation. De första arton månaderna som döv berättade han om i form av dagboksanteckningar i sitt nästa verk En erfarenhet rikare (1978). Det har blivit något av en klassiker för att förstå hur man som vuxen klarar av att börja om livet i den tysta världen. Sedan dess har en rad andra arbeten flutit fram från hans penna (eller tangentbord).

Det är därför man med spänning öppnar hans senaste bok Handikapp i populär kultur, Vinbondens förlag (2010). Boken distribueras som medlemsbok för Handikapphistorisk förening och kan bland annat därför få en relativt stor spridning. Låt mig därför bara i all korthet anmäla den här.

Det märks att Bo Andersson har en stor beläsenhet. Han avfärdar lätt, med stöd av denna, den ibland lite inom vissa mindre litterärt bildade ofta omtuggade tesen, att människor med funktionshinder sällan gestaltas inom skönlitteraturen. Många av de klassiska stora verken allt från den grekiska dramatiken till de ledande skalderna i vår tid har ofta använd blinda eller andra lytta i sina persongallerier, visar Andersson. Bland de blinda finns t ex kung Oidipus och siaren Teiresias i den antika dramatiken eller den uppkäftige puckelryggen Thersites hos Homeros, som för övrigt ibland beskrivs som blind. Saknar syn gör också kung Lear hos Shakespeare, som också har en puckelrygg i Rickard III. Den mest kände av dessa är kanske ändå Ringaren från Notre dame, som Victor Hugo skapade.

Listan är lång på olika verk och deras personer med funktionshinder i den här tämligen korta skriften. Fokus för denna, är trots allt något helt annat, nämligen hur handikapp framställs i populär kultur, som ibland är synonymt med populärkultur. Här intar författaren framför allt ett historiskt perspektiv, då han analyserar några av de vanligaste spridda visorna om handikappade och sjuka. I första hand är det Lasarettvisan och Violer till mor som kanske analyseras. Men det vore orättvist att inte också nämna hans detaljrika genomgång av t ex Halta Lottas krog och Cornelis Vreeswijks Saskia. Som den holländare han var har Cornelis, påpekar författaren, döpt visans funktionshindrade hjältinna efter sin landsman Rembrandts hustru.

De har blivit en bok med många ingångar till eftertanke kring schabloniseringar och sentimentalitet, men också kring närhet och rättframhet i beskrivningen av människor med skilda skavanker och sjukdomar. Vi har alltså att göra med en författare som utan krus och krusiduller risar och rosar olika populära bidrag i kulturen i stort. Det är emellertid i första hand besjungna bidrag som gås igenom. Men boken avslutas med ett självporträtt av Toulouse-Lautrec, som sagt att med en normal kroppsbyggnad hade han antagligen inte blivit konstnär. Läs boken!
Stig Larsson

Tysta nattgäster

Tyst teater är en spännande grupp som finns inom Riksteatern och som bokstavligt talat spelar för döva öron. Genom teckenspråket och naturligtvis med andra synliga uttryck har man satt upp åtskilliga pjäser genom åren. Alltför sällan blir deras arbete föremål för recensioner i riksmedia.

Därför blev jag särskilt glad, när Kulturnytt i radions P1 idag hade ett inslag om det samarbete som Tyst teater genomfört med den norska gruppen Teater Manu. Föreställningen har sin upprinnelse i projektet Vi döva berättar som stöds av Nordiska Ministerrådet. Man har samlat in berättelser ur livet från döva i Sverige och Norge. Dessa har infogats i en nyskriven ramhistoria av Anders Duus. Han har tidigare skrivit manus till andra pjäser som t ex Apberget och Allt ska bort. Lyssna gärna på Kulturnytt genom att gå in på www.sverigesradio.se

Tyvärr har jag själv ännu inte sett föreställningen. Man behöver inte ha särskilda kunskaper i teckenspråk, eftersom den taltolkas. Det sker på ett suveränt sätt enligt Kulturradions recensent. Taltolken är en skådespelerska vid namn Kjersti Fjellstad, som tydligen förmår gestalta många skilda figurer.

Om ni liksom jag är nyfiken på Nattgäster och gärna vill se pjäsen finns det möjligheter att göra det. Man kan notera att pjäsen efter gårdagens föreställning på Pusterviksteatern i Göteborg, kommer att spelas i Arvika idag och den 10 april i Köpenhamn. Det blir senare många andra föreställningar på olika platser i Sverige. Gå in på riksteaterns hemsida och klicka er fram, så hittar ni en lista på de planerade framträdandena.
Stig Larsson

Artisteri och parkinsons sjukdom

Igår - den 5 april - sände TV2 en dokumentärfilm om Suzzie Tapper. För er som inte är välbevandrade i populärmusikvärlden är Suzzie en sångerska och låtskrivare, som deltog i schlagerfestivalen 2008, trots att hon lider av parkinsons sjukdom. Det finnas många anledningar - för er som missade filmen - att se den när den går i repris i SVT24 den 6 eller i SVT den 10 april.

Att ha parkinsons sjukdom innebär många svårigheter.Det finns ca 20 000 personer i Sverige som har sjukdomen, 30 procent av dem är under 50 år. Den drabbar bägge könen lika. Orsaken till är fortfarande tämligen okänt. Gemensamt är dock att samtliga patienter har en brist på dopamin i det centrala nervsystemet.

Suzzie Tapper slog igenom som popstjärna i Sverige i början av 80-talet som frontperson i Suzzies orkester. Hon upplevde de första symptomen på sjukdomen i samband med sin första graviditet för ungefär tolv år sedan. Men hon fick diagnosen först flera år senare. Det tog rejält emot att gå ut och berätta om att hon drabbats, trots att det är svårt att dölja sjukdomen för sin omgivning.

Idag har kanske Suzzie blivit något av ansiktet för yngre som drabbats av parkinson. Men hon kan nog också för många bli något av en frontfigur för de som lider av sjukdomen men som inte ger upp ens om man jobbar som estradartist. Hoppas vi får se mer av Suzzie!
Stig Larsson

I påsktider

I år inträffade långfredagen på samma datum som den internationella autismdagen och H C Andersens födelsedag. Jag vet inte om det finns något samband mellan FN-systemets val av datum att lyfta fram autismens globala problematik och dagen då den store danske diktaren föddes. Men sammanträffandet ser nästan ut som en tanke. Många stora konstnärer har nog haft autistiska drag.

Annars är fokus för påsken Jesu lidande, död och uppståndelse. Botaniserar man i de bibliska texterna och deras många uttolkare inom konst, musik och litteratur, är det lätt att få associationer till både sadism och masochism. Men det är kanske beroende på att vår tids värderingsraster med sexuell läggning som en viktig fåra präglar mig. Att sjunga ut Se vi gå upp till Jerusalem i heliga fastetider att skåda hur Jesu Krist Guds son i syndarens ställe lider, är kanske också ett uttryck för voyeurism.

Det finns en dimension i Jesu lidande som jag definitivt inte kan fördra . Att bara bära sitt kors och utstå pinandet för att den högre makten – ja han kallas ju Gud Fader – har så bestämt. Det är en underkastelse, som alltför många människor med olika funktionshinder, sjukdomar eller bara som offer i sin sociala ställning tyst funnit sig i. Utan att vara en mästare i exegetik förefaller det mig som ganska främmande i relation till andra budskap Jesus förde fram kring fördömda eller förtappade. Det var ju i hans anda som de första mera moderna insatserna påbörjades för att ge hjälp och stöd åt bland annat människor med funktionshinder.

Frågan om religionernas renässans har från och till dykt upp i media denna påsk. Försöken att modernisera Buddha, Jesu, Mohammed eller vem det nu är som pretenderar på att vara religionsgrundare görs från och till. Vi lär väl inte kunna undgå att återkomma till trosföreställningarna även efter påsk, som väl egentligen kom till för att fira judarnas uttåg från Egypten. Som sagt religiösa föreställningar är i varje fall seglivade.
Stig Larsson