Funktionshinder och kulturvinklingar

Teatermannen och författaren Bo Andersson debuterade redan 1975 med boken Svart drama. Här beskrev och analyserade han kulturkampen och teaterhistoria hos afroamerikanerna. Bara ett år senare blev han helt döv till följd av sviterna av en hjärnhinneinflamation. De första arton månaderna som döv berättade han om i form av dagboksanteckningar i sitt nästa verk En erfarenhet rikare (1978). Det har blivit något av en klassiker för att förstå hur man som vuxen klarar av att börja om livet i den tysta världen. Sedan dess har en rad andra arbeten flutit fram från hans penna (eller tangentbord).

Det är därför man med spänning öppnar hans senaste bok Handikapp i populär kultur, Vinbondens förlag (2010). Boken distribueras som medlemsbok för Handikapphistorisk förening och kan bland annat därför få en relativt stor spridning. Låt mig därför bara i all korthet anmäla den här.

Det märks att Bo Andersson har en stor beläsenhet. Han avfärdar lätt, med stöd av denna, den ibland lite inom vissa mindre litterärt bildade ofta omtuggade tesen, att människor med funktionshinder sällan gestaltas inom skönlitteraturen. Många av de klassiska stora verken allt från den grekiska dramatiken till de ledande skalderna i vår tid har ofta använd blinda eller andra lytta i sina persongallerier, visar Andersson. Bland de blinda finns t ex kung Oidipus och siaren Teiresias i den antika dramatiken eller den uppkäftige puckelryggen Thersites hos Homeros, som för övrigt ibland beskrivs som blind. Saknar syn gör också kung Lear hos Shakespeare, som också har en puckelrygg i Rickard III. Den mest kände av dessa är kanske ändå Ringaren från Notre dame, som Victor Hugo skapade.

Listan är lång på olika verk och deras personer med funktionshinder i den här tämligen korta skriften. Fokus för denna, är trots allt något helt annat, nämligen hur handikapp framställs i populär kultur, som ibland är synonymt med populärkultur. Här intar författaren framför allt ett historiskt perspektiv, då han analyserar några av de vanligaste spridda visorna om handikappade och sjuka. I första hand är det Lasarettvisan och Violer till mor som kanske analyseras. Men det vore orättvist att inte också nämna hans detaljrika genomgång av t ex Halta Lottas krog och Cornelis Vreeswijks Saskia. Som den holländare han var har Cornelis, påpekar författaren, döpt visans funktionshindrade hjältinna efter sin landsman Rembrandts hustru.

De har blivit en bok med många ingångar till eftertanke kring schabloniseringar och sentimentalitet, men också kring närhet och rättframhet i beskrivningen av människor med skilda skavanker och sjukdomar. Vi har alltså att göra med en författare som utan krus och krusiduller risar och rosar olika populära bidrag i kulturen i stort. Det är emellertid i första hand besjungna bidrag som gås igenom. Men boken avslutas med ett självporträtt av Toulouse-Lautrec, som sagt att med en normal kroppsbyggnad hade han antagligen inte blivit konstnär. Läs boken!
Stig Larsson