I påsktider

I år inträffade långfredagen på samma datum som den internationella autismdagen och H C Andersens födelsedag. Jag vet inte om det finns något samband mellan FN-systemets val av datum att lyfta fram autismens globala problematik och dagen då den store danske diktaren föddes. Men sammanträffandet ser nästan ut som en tanke. Många stora konstnärer har nog haft autistiska drag.

Annars är fokus för påsken Jesu lidande, död och uppståndelse. Botaniserar man i de bibliska texterna och deras många uttolkare inom konst, musik och litteratur, är det lätt att få associationer till både sadism och masochism. Men det är kanske beroende på att vår tids värderingsraster med sexuell läggning som en viktig fåra präglar mig. Att sjunga ut Se vi gå upp till Jerusalem i heliga fastetider att skåda hur Jesu Krist Guds son i syndarens ställe lider, är kanske också ett uttryck för voyeurism.

Det finns en dimension i Jesu lidande som jag definitivt inte kan fördra . Att bara bära sitt kors och utstå pinandet för att den högre makten – ja han kallas ju Gud Fader – har så bestämt. Det är en underkastelse, som alltför många människor med olika funktionshinder, sjukdomar eller bara som offer i sin sociala ställning tyst funnit sig i. Utan att vara en mästare i exegetik förefaller det mig som ganska främmande i relation till andra budskap Jesus förde fram kring fördömda eller förtappade. Det var ju i hans anda som de första mera moderna insatserna påbörjades för att ge hjälp och stöd åt bland annat människor med funktionshinder.

Frågan om religionernas renässans har från och till dykt upp i media denna påsk. Försöken att modernisera Buddha, Jesu, Mohammed eller vem det nu är som pretenderar på att vara religionsgrundare görs från och till. Vi lär väl inte kunna undgå att återkomma till trosföreställningarna även efter påsk, som väl egentligen kom till för att fira judarnas uttåg från Egypten. Som sagt religiösa föreställningar är i varje fall seglivade.
Stig Larsson