Funktionshinder och muslimer.

Under de senaste åren har jag besökt flera olika muslimska länder, i första hand för att delta i
olika globala sammankomster kring forskning och utveckling inom handikappområdet. Det innebär att jag ofta kommit i kontakt med de mest aktiva människorna med eller utan funktionshinder, som arbetat för att förbättra förhållandena för människor med funktionsnedsättningar. Deras samstämmiga bild är att det inte är helt lätt – och det är det förstås inte heller i vårt land. Men det finns en del skillnader.

Ett av de många samtal som jag haft i den här delen av världen och som jag nog minns allra bäst var när en kvinna berättade om hur hennes bror försökte suicidera sedan han drabbats av funktionsnedsättningar till följd av en bilolycka. Familjen var välbärgad och barnen välutbildade, välförsäkrade med välutvecklade sociala nätverk. Systerns analys om orsaken till broderns påtagliga depression var tämligen klar. Han kunde inte uthärda skammen att ha drabbats av funktionsnedsättning, eftersom det i sig var ett uttryck för Guds straff.

Föreställningen om den straffande Guden går igen i många religioner och har från och till också fått en framträdande plats hos oss. Emellertid har jag inte hört den uttryckas så tydligt som hos vissa muslimer de senaste åren. Den mycket bekymrade systern framhöll att denna uppfattning till och med kan leda till att man ser människor med funktionshinder som nästan oberörbara. Att hjälpa och rehabilitera dem är i princip samma sak som att gör våld mot Guds vilja, att försöka hindra att hans straff får full avsedd effekt.

Dessvärre är sådana tankegångar inte alldeles ovanliga. Jag har stött på dem här och där i den muslimska världen, senast när jag för någon månad sedan besökte Oman. Men det vore att göra sig skyldig till grova generaliseringar om man hävdade att detta synsätt är allmänt rådande. Tyvärr kan jag för lite om islam för att kunna iaktta något mönster i relation till shiiter, sunniter eller andra riktningar. Snarare tror jag att föreställningen om att funktionsnedsättningar och för delen sjukdomar snarare är kopplat till socioekonomisk utvecklingsnivå med vad det innebär av kunskapens vidgade vyer och insikter om att det inte är Guden (om man över huvud taget tror på någon sådan) som djävlas med bilolyckor, polio, hiv, lepra eller kanske en landmina.

Därför har det tack och lov gjorts e n del satsningar på att utveckla vård, service och (re-)habilitering för människor med funktionsnedsättningar i många av de muslimska länderna. Men de är definitivt ännu i sin linda, även i de länder som har ekonomiskt långt bättre resurser än vad t ex Sverige har. Men ändå är det så få människors med funktionshinder man träffar i gatuvimlet. Det handlar både om otillgängligheten i stadslivet och om skamstämpeln, som ännu alltför många känner svedan och brännandet av. Det finns också de som kämpar för en frigörelse av dem som är fångade i funktionshindrens fängelse. Jag har träffat många handikappaktivister, som slagits för rättigheter och bättre grundläggande medborgerliga rättigheter. Inte sällan har de fört en allmän politisk kamp mot diktaturerna där de levt. För vissa har demokratin inom politikens och kulturens områden varit det helt centrala. Framöver ska jag ta upp några exempel.
Stig Larsson