Ruelse eller rörelse?

Så är det här valet överstökat. En del kommentatorer kallar det historiskt. Flera känner att det är ett bland många andra, där förskjutningar i procentenheter hit och dit kanske inte spelar någon större roll. För kulturarbetare med funktionshinder betyder valutgången säkert en del. Hur kommer närmast att reflekteras i olika förhandlingsresultat mellan partierna i regeringsunderlaget, där kanske – som t ex i Region Skåne – Miljöpartiet blir en del av den borgerliga alliansen.

I min genomgång av partiprogrammen under valrörelsen inskränkte jag mig till de då existerande riksdagspartierna. Nu har det ju blivit ett
till. Sverigedemokraternas kulturpolitik tycks vara entydig. Deras budskap är tydligt - att skära hårt i kulturbudgeten. Man vill inte gärna lämna utrymme för det mångkulturella perspektivet. Frågan är om funktionshinderdimensionen i vår kultur ingår i SD:s definition eller ej kring mångkulturalism. Om detta har vi säkert anledning att återkomma till.

Nu har sluträkningen av rösterna alltså skett. Möjligheterna till överklagande gör att man ännu inte kan tala om ett slutgiltigt valresultat. Emellertid står det klart att den borgerliga alliansen gjort ett framgångsrikt val medan socialdemokraterna gjort en mycket smärtfull förlust. Kulturen förefaller för ytliga bedömare inte ha spelat någon större roll för valresultatet, men i själva verket har den naturligtvis gjort det. Den rör ju själva förutsättningarna för hur vi danas som människor - också åsiktsmässigt.

Den postelektoriska debatten – valets eftersnack – har hittills varit föga fördjupad och relaterad till sådana resonemang. Istället har den präglats av tankar kring personer och strategier. Själva insikten om att partier är till för att skapa en rörelse i samhället mot vissa förändringar kommer lätt i skymundan. Istället har fokus satts på att skapa program som tilltalar väljarna. Trots många rapporter om hur människor med funktionshinder och kroniska sjukdomar misshandlats av de drastiska förändringarna i socialförsäkringen, har ingen försökt att koppla samman dessa med kulturanalyser. Det kanske kommer – kanske på denna blogg.
Stig Larsson

Dags att välja

Verkasomandra granskar partiprogrammen inför valet 23: : Imorgon är det som bekant valdag. Den genomgång som jag gjort av partiernas program med bäring för kulturarbbetare med funktionshinder har naturligtvis sina begränsningar. Programmen är trots allt viktigare än alla politiska utspel, som görs under en valrörelse. Dessa har inte sällan karaktären av auktionsutrop eller lockpriser.
Jag har naturligtvis med intresse varvat med förutsägbarhetens tröstlöshet tagit del av den kulturpolitiska valdebaten. Vill man på ett sammanfattande sätt göra detta, kan man lämpligen lyssna till den partidebatt, som Kulturradion arrangerade med partiernas olika företrädare på P1:s hemsida, http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=3615&grupp=9635


Under denna debatt var det förstås ingen som tog upp några som helst resonemang kring funktionshinder och kulturarbete. Inte ens tillgänglighetsfrågorna berördes. Man kunde kanske inte förvänta sig någonting annat. Medvetenheten om kulturens betydelse för den tredjedel av Sveriges befolikning, som har funktionsnedsättningar är inte särskilt hög bland de som själva tycker att de ska leda vår kulturpolitik.

Kulturfrågorna är naturligtvis inte skilda från andra grundläggande politiska områden. Det är emellertid mycket sällan som samspelet mellan olika samhällsfält diskuteras i kulturtermer. Ibland kan marginella budgetposter bli centrala. Inte bara för det egna området, utan som symbolfrågor för samhällsbygget.

Frågan är om inte fritt inträde på de stora museerna är en sådan. I många fall kostar det i princip lika mycket pengar att administrera entréavgifter som det de inbringar. Men marknadsfundamentalisterna vill ha ett pris till varje pris. Är det några som drabbas hårdast av detta är det fattiga förtidspensionärer (som ju per definition har funktionsnedsättningar) med kulturella ambitioner. Dogmatismen både till höger och vänster sätter verkligen sina spår i kulturpolitikens tillämpning.

För det mesta handlar emellertid denna snarare om budgetutrymmen och prioriteringar i kamp med andra politikområden. Ändå innehåller kanske kulturen mer ideologisk själ än de flesta andra. Dessvärre kommer det sällan till uttryck i partiprogrammen och långt mindre i valdebatterna.

Men vi gör alla vårt val på söndag. Det behöver ju inte vara mellan olika partier. Man kan naturligtvis rösta på det ena i riksdagen, den andra i landstinget och det tredje i kommunen. Men kom ihåg att partiprogrammen är grunden för samtliga val.

Stig Larsson    

Mångfald eller enfald?

Verkasomandra granskar partiprogrammen inför valet 22:Den mest fundamentala välståndsfaktorn är människors hälsa. Även om vår medellivslängd är förhållandevis hög, finns många tecken som tyder på att välfärden för många hotas. Det gäller för alla de som tvingas anlita hälso- och sjukvården för de tillstånd som välfärdssjukdomarna har åstadkommit. Förskrivningen av psykofarmaka och värktabletter är omfattande. Den passiva endimensionella mediekonsumtionen ackompanjerad av reklambudskapen om glädjen i en ännu mer onyttig konsumtion, diskuteras inte direkt i partiernas program, men mer eller mindre tydligt mellan raderna.  Alla kulturyttringar är naturligtvis inte positiva.

Vänsterpartiet gör en analys av kulturen som skapare och bärare av maktformer. Man skriver:
”Uppfostran, utbildning, lagstiftning och massmedia producerar ständigt ideologi. Det är en kamp om människors medvetande och värderingar. Ideologiproduktionen är ingen kapitalistisk konspiration, utan sker i ett försvar av olika intressen, såväl medvetet som omedvetet. Ett samhälles dominerande idéer består av de rådande maktförhållandena, men inte på ett mekaniskt sätt. Människor förändrar sina idéer, åsikter och värderingar genom att dra slutsatser av sina erfarenheter eller diskutera sociala förhållanden. Kulturen är en bärande del i alla samhällens ideologiproduktion, men den är också en arena för kritiskt ifrågasättande och demokratisk kamp”. 
För socialdemokraterna är det kanske därför klart att ”kulturen måste ha mötesplatser för samtal och reflektion utan ekonomiska avkastningskrav och utan den styrning, som sådana krav alltid medför”.
Alla riksdagspartier har någon form av formulering i sina program som hävdar att kulturlivet måste spegla den kulturella mångfalden i dagens Sverige. Samtidigt framhåller de aockså det angelägna i att värna det historiska kulturarvet. Socialdemokraterna skriver:
...”i detta skall också ingå att hävda och stödja nationella minoriteters möjligheter att behålla och utveckla det egna språket och kulturen”. Man borde ha strukit ordet ”nationella”, dels därför att nationalismen ofta är politiskt grumlig och tvetydig, dels för att öppna upp för att till exempel andra minoriteter som människor med funktionsnedsättningar kan inkluderas i sådana här kulturpolitiska ambitioner. 
Mångfalden förekommer som begrepp i de flesta partiprogram, ibland i relation till olika strukturer i samhället, ibland i relation till könen, oftast i förhållande till invandrare, nästan aldrig i relation till människor med funktionsnedsättningar. Inom kulturområdet talar de flesta om mångfald ur ett annat perspektiv, som till exempel folkpartiet gör, när man skriver: ”mångfalden i etermedierna har ökat. Utvecklingen av informationstekniken kommer att ge ytterligare möjligheter”.
Tyvärr blir ofta den ökade mångfalden i de här sammanhangen ett merfaldigande av enfalden i de reklamfinansierade etermediernas stereotypa malande utbud.
I moderaternas program heter det att:
”kulturell mångfald stimulerar inte bara människans intellektuella och emotionella utveckling, utan bidrar också till att utveckla det civila samhället och det offentliga samtalet.”
Man menar nog inte reklamen, de massproducerade amerikanska serierna och alla dokusåporna. 

Rättigheter och skyldigheter

Verkasomandra granskar partiprogrammen inför valet 21:
 Under de senaste decenniet har politiken ofta tagit fasta på rättigheter. Alltför ofta sker det slentrianmässigt och utan substans. Allt sedan FN-deklarationen om de allmänna mänskliga rättigheterna stadfästes, har gång på gång olika rättigheter (inte minst den allra mest grundläggande om rätten till liv) släpats i smutsen. De många konventionerna, som på det internationella planet tagits för särskilt utsatta grupper, kräver olika former av respekt och rättigheter för dem. Sverige ratificerade för lite drygt ett år sedan den senaste av dessa. Den internationella konventionen om rättigheter för personer med funktionshinder. Hos många berörda väcker den här typen av konventioner förhoppningar om att man lättare skall få tillgodosett sina behov. Dessvärre finns det ingen självklar automatik mellan uttalade och realiserade rättigheter.
Ibland har det hävdats att vi under inflytande från USA får en välfärdspolitik som blir mer inriktad på att tillgodose elementära rättigheter och mindre fokuserad på att leverera substans. Om detta stämmer eller ej, finns det säkert skäl att belysa genom olika framtida studier. Däremot är det uppenbart att i en marknadsekonomi är det tillgången till pengar, som reglerar olika medborgargruppers möjligheter att köpa de varor och tjänster man vill ha. Bostaden är kanske det tydligaste exemplet. Men det gäller också områden som kultur och upplevelser. 
För att motverka marknadsekonomins inneboende tendens att skapa ekonomiskt betingad segregation, kan man använda sig av skilda typer av instrument. Förutom olika typer av skatter och transfereringssystem (som barnbidrag eller pensioner), kan man också utveckla skilda typer av kvoteringar, begränsningar och behovsprövningar (som bostadsbidrag).
Det kan finnas en inneboende motsättning mellan ekonomisk nivellering och tillväxt i en global ekonomi. Att överföra pengar från en befolkningsgrupp till andra, är populärt hos dem som får men inte hos dem som det tas från. Därför undviker de flesta partierna att komma med recept på hur Sverige ska bli ett mera ekonomiskt jämlikt samhälle. 
Det är främst människors arbetsförhållanden, som bestämmer de ekonomiska villkoren. Enkelt uttryckt är det de som arbetar inom yrken med en hög efterfrågan på arbetskraft, som får de högsta lönerna. De finns grupper som trots betydande utbildningssatsningar aldrig kommer in i arbetslivet. Till dem hör i första hand människor med svåra funktionshinder men också många kulturarbetare. Några utvecklade program för hur man skall komma till rätta med det så kallade utanförskap har man svårt att finna i partiernas program. Trots insikten om vilken roll känslan av sammanhang spelar för människors liv, tar sig partierna knappast an systembyggen för att motverka utanförskapet i andra dimensioner än i relation till arbetsmarknaden. 

Försäkringar med förhinder?

Verkasomandra granskar partiprogrammen inför valet 20:
Socialförsäkringssystemet har sedan många år varit alltför svagt för att kunna ge många av de breda inkomstgrupperna rimlig täckning vid sjukdom eller t ex arbetslöshet. Därför har väldigt många löntagare i medelinkomstlägen och uppåt tecknat privata kompletteringsförsäkringar. Striden om att höja det så kallade taket i socialförsäkringen (högsta inkomst på vilket man räknar sjukpenning) har pågått i många år. Eftersom det skulle kunna bli en mycket kostsam reform avstod förra regeringen att genomföra en sådan höjning. Den viktigaste frågan kring socialförsäkringarna gäller i vad mån det skall vara en försäkring som lever upp till inkomstbortfallskompensationsprincipen (i partiprogrammen förvränger och förkortar man den av naturliga skäl). I moderaternas partiprogram heter det: 
”Alla människor har ett ansvar för sitt eget liv. Men ibland, av olika skäl, klarar man sig inte ensam eller orkar ta ansvar för sina närmaste. Då behövs ett skyddsnät som ger trygghet men också ger stöd för att kunna ta sig ut ur utanförskapet.
(...)
Ersättningssystemen skall vara tillräckligt generösa för att ge trygghet till dem som råkar illa ut till följd av sjukdom, skada eller arbetslöshet. Samtidigt ska de vara tillräckligt strama för att uppmuntra till arbete och motverka överutnyttjande”. 
Det blir i den praktiska politiken som den här typen av målsättningar prövas. Samtliga partier ställer sig bakom en viss restriktivitet med ersättningen. Å andra sidan kan vissa låginkomsttagare definitivt riskera att falla igenom skyddsnätet om ersättningsnivåerna är för låga. Folkpartiet eftersträvar en direkt försäkringsmodell. Man skriver: 
”En allmän trygghetsförsäkring bör införas som omfattar tre självständiga delar: Sjukförsäkring, arbetslöshetsförsäkring och pensionsförsäkring. Dessa försäkringar skall vara obligatoriska och det skall finnas ett direkt samband mellan förmåner och inbetalda avgifter. Där inga förmåner finns skall heller inga avgifter tas ut. För den övervägande delen av alla inkomsttagare bör hela inkomsten vara förmåns- och avgiftsgrundande."
Man fortsätter med att kräva att socialförsäkringarna bör vara överskådliga och stabila och att den enskilde medborgaren får tydlig information om inbetalda avgifter och intjänade förmåner. Sett i ljuset av den smått kaotiska ordning som rått och där fortfarande rättsläget är mycket osäkert för många, ter sig naturligtvis dessa önskemål som verkligen påkallade. Den direkta försäkringsprincipen har emellertid inte entydigt stöd hos alla partier i Alliansen och definitivt inte hos oppositionen. 
Socialdemokraternas välfärdspolitik är ett uttryck för de tre principerna om frihet, jämlikhet och solidaritet, framhåller SAP och förklarar:
"De utgår ur den idétradition som handlar om det gemensamma samhällsbyggandet. De skapar både individuella och samhälleliga nyttigheter. Den ger rättigheter, men ställer också krav. (…)Välfärdspolitiken handlar om ekonomisk trygghet, men också om att rättvist fördela livskvalitet och ge förutsättningar att välja i livets olika skeden. Alla skall ha rätt till arbete, och alla skall ha rätt att utvecklas i sitt arbete. Alla skall ha rätt till en trygg barndom och en trygg uppväxt, i enlighet med FN:s barnkonvention”. 

Tillväxt på olika villkor

Verkasomandra granskar partiprogrammen inför valet 19:
Problemen med att skapa ett samhälle med frihet och utan förtryck, tillhandahåller faktiskt inte något av partierna nöjaktiga svar på. Hur man når en värld där varje människa så långt möjligt kan ägna sig åt det som hon är intresserad av och ändå leva gott med ett minimum av tvångsinsatser mot sig själv och andra, talas det ingenting alls om i sammansatta termer.  
Den viktigaste välfärdsfrågan för samtliga partier blir möjligheterna att få hjulen i ekonomin att rulla. Då åstadkommer man ekonomisk tillväxt varigenom man dels hoppas få mindre utgifter för folk som står utanför arbetsmarknaden, dels få in mera skatt som kan användas för att förbättra de statliga och kommunala tjänsterna och inkomstöverföringarna, bland annat till människor med funktionshinder.   
Alliansen menar att man genom förändringarna i arbetslöshets- och sjukförsäkringen åstadkommit bättre förutsättningar för att få tillbaka folk i arbete. Den rödgröna oppositionen har som bekant tvärtom hävdat att man genom alla de turerna som funnits inom socialförsäkringen i relation till främst sjukpenning och rehabilitering åstadkommit ett system, där många kroniskt sjuka och människor med funktionshinder istället tvingats att söka socialbidrag. Att dessa ökat i omfattning de senaste åren är ovedersägligt. Däremot är kanske själva orsakssammanhangen inte helt utredda.
Oppositionen kan också peka på att regeringen misslyckats med sina sysselsättningsmål och att arbetslösheten har fortsatt att öka. I gengäld hävdar regeringen att detta är en följd av den globala finansiella krisen och att man tvärtom lyckats bättre än många andra länder att hantera denna.
Tillväxten har ett pris. Olika grupper betalar mer eller mindre. Dessvärre kostar det mer för den fattige än för den rike i relativa termer. För både kulturarbetare och personer med funktionshinder, har förändringarna av arbetslöshet- och socialförsäkringen kostat på mer än för de flesta andra.

Estetik, kultur och hälsa hänger samman.

Verkasomandra granskar partiprogrammen inför valet 18:
Vad som kanske förenar begrepp som demokrati, kultur, socialism, liberalism och konservatism är den sociala dimensionen.
Hur betydelsefull känslan  av ett socialt sammanhang är för den enskildes hälsa formulerades tydligast av den kände sociologen Antonovsky. Under det senaste decenniet har motverkandet av social exklusion stått högt på olika välfärdsagender i Europa. Vid förra valrörelsen lyckades Alliansen framgångsrikt sälja budskapet att kämpa mot ”utanförskapet”, som man i princip definierade som att stå utanför arbetsmarknaden. Självklart är det så att man kan vara socialt exkluderad, trots att man har ett arbete.  
Det finns kanske till och med yrkesgrupper eller branscher, som bara genom slag av sysselsättning blir stigmatiserade. Vissa typer av arbeten sliter hårdare på människan som själ och kropp. Det märks tydligt på både förtidspensionering och tidpunkt för uttag av ålderspension. I arbetslivet bespeglas många av samhällets orättvisor. Den som i partiprogrammen försöker finna alternativ till arbetsmarknaden som svar på hur man fördelar insatser och förtjänster har inte mycket att hitta. Förvisso talas det om entreprenörskap och dess betydelse och samtliga partier värnar om de små företagarna.
I Moderaternas program tar men fasta på kulturen som företagarnisch, här kan man läsa:
”Allt fler uppdragstagare försörjer sig i förvärvsform på konstnärlig verksamhet. Förutom reformer av beskattning och trygghetssystem kommer den här utvecklingen att kräva entreprenörskap även i de konstnärliga utbildningarna”.
Här blir man lite fundersam. Menar programskrivarna att de konstnärliga utbildningarna skall privatiseras och bli föremål för fritt företagande eller menar man att man ska undervisa om entreprenörskap vid dessa utbildningar? Entreprenörskap lyfts ofta fram som någonslags dunderkur för allt och alla i nästan alla partiprogrammen. Alla kulturarbetare, som oftast är egna företagare, förkroppsligar med några få undantag insikten om motsatsen. Kulturarbete är sällan pekuniärt berikande. Därför krävs offentliga stöd. Är man kulturarbetare med funktionshinder blir man ofta beroende av socialförsäkringarna.

Kulturens roll

Verkasomandra granskar partiprogrammen inför valet 17:
Socialdemokraterna konstaterar att kultur rymmer många dimensioner, som inte får ställas mot varandra.
”Kultur ställer krav på eget tänkande och eget engagemang, men ger också möjligheter till avkoppling och förströelser. Kultur ger människor möjlighet att gå utanför den egna vardagen, men den får aldrig upphöjas till något ovanför det vanliga livet. Kulturens värden får inte definieras av begränsade elitgrupper och bli en mur mot alla dem som inte behärskar dess etablerade uttryck. Då ställs alltför många utanför, och därmed förlorar också kulturen sin kraft och dynamik”. 

Man hävdar vidare att göra alla delaktiga i det som är kulturens kärna – ”möjligheten att frigöra den egna tankens kraft” – är en central uppgift för demokratin. Detta skall ses mot bakgrund ”när en växande kommersiell styrning av media och informationsförmedling hotar att leda till likriktning och tankens begränsning”. 
De här programmatiska formuleringarna är det kanske inte så svårt att instämma i. Men det finns definitivt politiska motsättningar kring var graden av kommersialism blir hotande och när den kan vara berikande. Synen på public service-media är därvid central.
I Kristdemokraternas partiprogeram skriver man: 
”Public service ska tillhandahålla en allsidig och relevant nyhetsförmedling liksom ett brett och högkvalitativt kulturutbud som inte bara tillgodoser majoritetens preferenser utan också som till exempel etniska minoriteters och funktionshindrades behov och önskemål”.
Här har vi det enda exemplet där man i partiprogrammet egentligen kräver att det ska bli fler inslag för, med och om personer med funktionsnedsättningar i radio och TV. 
Vänsterpartiet formulerar inte något program för mediapolitiken, men konstaterar:
”Världsomfattande mediamonopol begränsar det fria ordet och människors rätt till kunskap”. 
Det är inte svårt att hålla med Vp i detta avseende. Problemet gäller balansen mellan reglering av mediaindustrins makt och fri kultur. Partiets generella lösning är förverkligande av socialismen, dess innehåll lyder:
”Socialismen kan inte vara något annat än demokratins och frihetens förverkligande. Socialismen kan inte planeras och dikteras av partier och politiska ledare. Endast den socialism som bärs upp av folkflertalets aktiva stöd och som förmår anpassa sig till ständigt nya förhållanden har förutsättningar att överleva”. 
I denna tappning ter sig socialism nästan synonymt med demokrati man missar möjligheterna att förklara skillnaderna mellan begreppen, men också hur de kan förenas.

Kultur och frihet

Verkasomandra granskar partiprogrammen inför valet 16:
Ett grundläggande motsatsförhållande hos alla partier till kulturen, är relationen mellan människors möjligheter att fritt få uttrycka sig och mediaindustrins makt över massorna. Miljöpartiet tar i sitt program upp denna motsättning, dock utan att tillhandahålla någon lösning. Man skriver:
  ”En aktiv dialog och ett aktivt kunskapsutbyte kräver ett flödande kulturliv. En stor del av den nuvarande kulturen bär sina egna kostnader i form av avgifter, försäljning, biljettintäkter och liknande. Vi anser att den del av kulturen som har svårt att bära sina kostnader ska få möjligheter till frihet. Den främjas dock bäst om den kan verka helt oberoende av kommersiella intressen och har ett fritt förhållande till den offentliga sektorn. Vi vill att samhället ska finna vägar till att uppnå detta”. 
Man kan naturligtvis undra över hur partiet har tänkt sig förverkliga denna ambition. Mp slår vakt om ett rikt kulturliv som man menar:
”behöver klassiska institutioner, fria grupper och alla de människor som finner lust i att vara kulturellt aktiva. För att motverka att kommersiella intressen tar över den fria kulturen måste tydliga regler gälla vid all sponsring. Vid om-, ny- och tillbyggnad av offentligt ägda lokaler bör minst en procent av kostnaderna avsättas till estetisk utformning”.
I miljöpartiets program finns ingenting om tillgänglighetsfrågorna för människor med funktionshinder. Man aktualiserar dock den gamla tanken på att avsätta en procent av kostnaderna för estetisk utformning.
Det är egentligen ganska märkligt att inga politiska partier försökt kvantifiera behovet av tillgänglighet för människor med funktionsnedsättningar. Det vore väl i högsta grad rimligt att också börja kräva att minst en procent av bygg- eller ombyggnads- kostnader går åt till att förbättra denna. Man kan knappast tala om estetik om våra kulturinstitutioner är stängda för stora befolkningsgrupper. Med lite mera utvecklade estetiska begrepp skulle kanske många av hindren för människor med funktionsnedsättningar kunna vara avlägsnade.
I Centerpartiets principprogram finns det vare sig mycket kring funktionshinder eller kring kultur. Under avsnittet "Rättvisa" konstateras att ”funktionshindrade nekas många gånger den praktiska möjligheten till delaktighet”. I ingressen till avsnittet "Lärande, bildning och kultur" görs en betoning av att detta ska ses i ljuset av det öppna samhället. 
”Det är ett gemensamt ansvar att värna om både bredd och djup i kulturutbudet utifrån människors olika villkor, kvinnor och män, unga och gamla, traditionsbärare som nyskapare har detta ansvar. Det ansvaret gäller också minoriteters kulturyttringar”.
Frågan är om man ser människor med funktionsnedsättningar som en minoritet eller inte. 

Kultur och funktionshinder

Verkasomandra granskar partiprogrammen inför valet 15:
I Kd:s partiprogram ser det ut som man disponerat det för vårt tema. Avsnitt 3.4 handlar om människor med funktionshinder och det som följer därpå (3.5) om kulturpolitiken. Bägge är insorterade i programmets tredje kapitel med titeln ”Människan – unik eller ett djur bland alla andra?” Det antyder att man tar sig an en del av de grundläggande existentiella frågorna. 
Kd är tillsammans med Mp det parti som utförligast behandlar handikappfrågan i sitt program. Man inleder med att konstatera: ”myten om den perfekta människan som ideal och norm riskerar att bli ett hot mot grundläggande värden som delaktighet och solidaritet. Politiken måste förankras i en människosyn som både tillmäter människan okränkbart värde och erkänner att alla människor är olika med olika begåvning, intresse och förutsättningar”. 
Det är inte svårt att hålla med. I de övriga partiprogrammen görs liknande konstateranden, även om de inte alltid är relaterade till funktionshinder. 
KD konstaterar också hur viktigt det är att öka tillgängligheten i samhället. Det måste till exempel vara, skriver man: ”självklart att man tar hänsyn till funktionshindrades behov av god tillgänglighet vid utformningen av offentliga inrättningar, anläggningar och informationssystem. Likaså måste utbudet av kultur- och fritidsaktiviteter också vara tillgängligt för personer med funktionshinder”.
I folkpartiets program heter det: ”ett aktivt kulturliv förutsätter både professionella yrkesutövare och amatörer, både djup och bredd. Ett rikt konstliv måste vara tillgängligt för alla medborgare, oavsett bostadsort, utbildning, ekonomi och etnisk tillhörighet”. De speciella perspektiv på tillgänglighet, som människor med funktionsnedsättningar har, går man helt förbi.
Miljöpartiet tar i sitt program upp kraven för människor med funktionshinder i stycket innan det som handlar om barnens rättigheter. Det skall kanske inte ses som ett uttryck för infantilisering. Däremot finns det definitivt ansatser till medikalisering av handikappolitiken. Man skriver: ”grunden måste vara att bygga på det som är friskt och att man ser att även personer med funktionshinder vill och kan leva ett aktivt och deltagande liv”.   
Som vi tidigare sett är det inte bara Mp som har egendomliga hemmasnickrade formuleringar i partiprogrammet. Ett genomgående drag är att man hänger på en del samhällsvetenskapliga begrepp om vilka det råder stor oklarhet kring och som måste definieras i relation till metodik och kontext för att kunna förstås. Det gäller inte minst begrepp som det civila samhället eller social ekonomi, för att inte tala om entreprenörskap eller honnörsord som rättigheter. Med ett ”deltagande liv” tänker sig nog inte programskrivarna att man ska känna deltagande inför livet hos den ene eller den andra människan med funktionsnedsättningar.
Man betonar att samhället skall vara tillgängligt för alla människor med så kallade dolda funktionshinder. ”Det innebär att dyslektiker, synskadade och människor med ett intellektuellt funktionshinder skall kunna ta del av offentlig information. Elöverkänsliga ska ha rättigheter som andra funktionshindrade och kunna delta i samhällslivet”. Andemeningen är säkert god, men formuleringarna taffliga. Tillgänglighet handlar inte bara om att få ta del av ”offentlig information” och man får hoppas att elöverkänsliga skall ha samma rättigheter som alla andra människor, inte bara i relation till andra med funktionsnedsättningar, som ju i så många andra avseenden har inskränkta möjligheter till delaktighet – inte minst inom kulturlivets område

Finansiering och lönearbete

Verkasomandra granskar partiprogrammen inför valet 14:
Miljöpartiet reflekterar också  en hel del kring det civila samhället, men kanske mer i termer av social ekonomi, dvs. det som ofta definieras som vad som produceras i föreningar, fonder och kooperativ. Man har, som ett par andra av partierna, också resonemang kring ”deltagande demokrati”. I bemärkelsen aktiva medborgare som engagerar sig på olika plan i partier och medborgarorgan vill naturligtvis alla detta. Men man försöker sig inte på att tänka djupare kring relationerna mellan representativ och exekutiv demokrati (som vi i stor utsträckning hade fram till 1952 i kommunerna). Någonstans finns det inom samtliga partier föreställningar kring vad enskilda människor skall använda sina liv till och hur politiken kan bädda för att drömmarna i den riktningen skall ta tydligare former.
Ekonomi betyder i själva verket läran om att hushålla. Själva grunden för all samhällsekonomi är de enskilda hushållen. Det är bara under de senaste hundra åren som penningekonomin, främst genom lönearbete, blivit dominerande både som källa för det enskilda hushållet och för beskattningen av befolkningen.  
De visionära bilderna om det framtida frihetliga samhället lyser med sin frånvaro i samtliga partiprogram – i varje fall om man vill se någon koppling mellan retoriska paroller och åtgärder. Miljöpartiet tar upp programmatiska resonemang där man skriver: 
”Den informella ekonomin består av det arbete som inte är avlönat i traditionell bemärkelse som att ta hand om egna barn och släktingar, att medverka i ideella organisationer eller fria kulturyttringar. Grundsynen är att människan kan och kommer att utföra samhällsnyttiga insatser såväl genom lönearbete som genom arbete i den informella ekonomin.  
Det gemensamma ansvaret utgörs inte bara av att betala skatt. Välfärden måste vila på flera ben, såväl offentligt finansierad verksamhet som människors egna insatser. Möjligheterna att öka samhällets resurser genom höjda skatter finns idag, men den är över tid begränsad. Vi vill stödja en utveckling som finner alternativ till planekonomiska och privatkapitalistiska lösningar på människors behov”. 
Bortsett från den tämligen taffliga synen på hushållen öppnas här upp för framtida perspektiv, men inte mer. Däremot kan man, som flera andra partier också gör, konstatera att människorna idag lider av tidsbrist och att man därför skall arbeta för en kortare arbetstid. Därmed blir själva föreställningen om lönearbetets karaktär grundläggande. 

Det civila samhället

Verkasomandra granskar partiprogrammen inför valet 13:
Frågan om huvudmannaskap för olika välfärdstjänster har ofta förts i termer av privat eller offentlig. Som sagts har det blivit tydligast på skolans område men det berör de flesta sektorer i samhället inte minst barnomsorg, hemtjänst, sjukvård och nu senast apotekens verksamhet. I varierande grad gäller det också kulturverksamheter. Ute i kommunala styrelser och nämnder kommer frågan om entreprenader och privatiseringar antagligen att bli ett fortsatt återkommande tema också under nästa valperiod. Det är egentligen bara vänsterpartiet som entydigt motsätter sig utläggning av kommunala tjänster på privata utförare, vilket kan härledas till den motsättning mellan kapital och arbete som genomsyrar dess partiprogram. Andra partier lyfter fram alternativ till både den offentliga och den marknadsekonomiska sektorn.Centerpartiet talar t ex om sociala nätverk och frivillig samverkan och skriver: 
”Den offentliga sektorn i Sverige, liksom i många andra länder, fokuserar ofta på balansen mellan det offentliga och marknaden. Lösningen förutsetts finnas antingen i den ena eller den andra sfären. Det har lett till att man bara har haft ekonomiska och administrativa aspekter på välfärden. Men då bortser man ifrån att de relationer som är allra viktigast för människor varken finns på marknaden eller administreras av kommunen”. 
Andra partier tar också upp är det civila samhället, som förenklat uttryck står för organisationssverige eller – som man traditionellt sagt här – folkrörelserna. Med lite olika terminologi är det kanske de bägge traditionellt baserade folkrörelsepartierna, socialdemokraterna och centern som tydligast markerar en viljeinriktning i relation till denna sfär. Men även de andra partierna har i varierande grad med denna. Däremot finns föga kring konkreta lösningar på samspelet mellan det så kallade civila och offentliga samhället.

Marknadsstyrning?

Verkasomandra granskar partiprogrammen inför valet 12: I socialdemokratins partiprogram görs en omfattande, närmast nationalekonomisk, analys av marknadsekonomins inneboende tendenser till monopolkapitalism. Man kan läsa: 
”Marknaden behövs för den effektiva produktion som skapas och återskapar resurserna för välfärden. Kapitalism och marknadsekonomi skall hållas isär. Marknadsekonomin är ett distributionssystem, där varor och tjänster byter ägare med pengar och bytesvärde. Kapitalism är ett maktsystem med förräntningen av kapital som överordnad norm”. 
Man fortsätter: 
”På varumarknaden och den privata tjänstemarknaden är prismekanismen ett snabbt och smidigt signalsystem mellan producenter och konsumenter. Nya företag kan snabbt växa fram som svar på konsumenternas efterfrågan, och konkurrensen mellan olika företag skapar utrymme för många och skiftande konsumentval. Marknaden bygger på ett stort antal självständiga aktörer som ger utrymme för många idéer och därmed skapar stora ekonomiska resurser. 
Men marknaden kan inte upprätthålla sig själv. Dess inneboende tendenser till koncentration motverkar den mångfald som är dess egen förutsättning. Den prismekanism genom vilken marknaden arbetar, kan inte skapa de stabila spelregler som marknaden själv kräver för att fungera väl. Endast samhälleliga organ, oberoende av marknaden kan skapa och upprätthålla detta regelverk”. 
I en mening finns det någon form av samstämmighet kring både marknadsekonomi och kapitalsim inte kan få härja fritt utan måste regleras. Men tankegångarna om hur detta ska ske varierar påtagligt mellan partierna och mellan blocken. 
Folkpartiet tror mycket på marknadens roll inom kultursektorn. I dess program konstateras:
”En levande kultur förutsätter många fria kulturskapare. Idag är medier, organisationer, konstnärer och forskare ofta direkt beroende av bidrag från den offentliga sektorn. För att minska beroendet av den offentliga makten bör kulturlivet i större utsträckning stimuleras genom generella metoder som avdragsrätt för gåvor till kulturella ändamål och gynnsamma skattevillkor för kulturutövare”.
Man kan naturligtvis fråga sig hur man här har tänkt. Det känns kanske inte så nyskapande att låta konstnärer eller diktare att få förlita sig på mecenater. Tankarna till feodalismens hovnarrar är inte långt borta.