Mångfald eller enfald?

Verkasomandra granskar partiprogrammen inför valet 22:Den mest fundamentala välståndsfaktorn är människors hälsa. Även om vår medellivslängd är förhållandevis hög, finns många tecken som tyder på att välfärden för många hotas. Det gäller för alla de som tvingas anlita hälso- och sjukvården för de tillstånd som välfärdssjukdomarna har åstadkommit. Förskrivningen av psykofarmaka och värktabletter är omfattande. Den passiva endimensionella mediekonsumtionen ackompanjerad av reklambudskapen om glädjen i en ännu mer onyttig konsumtion, diskuteras inte direkt i partiernas program, men mer eller mindre tydligt mellan raderna.  Alla kulturyttringar är naturligtvis inte positiva.

Vänsterpartiet gör en analys av kulturen som skapare och bärare av maktformer. Man skriver:
”Uppfostran, utbildning, lagstiftning och massmedia producerar ständigt ideologi. Det är en kamp om människors medvetande och värderingar. Ideologiproduktionen är ingen kapitalistisk konspiration, utan sker i ett försvar av olika intressen, såväl medvetet som omedvetet. Ett samhälles dominerande idéer består av de rådande maktförhållandena, men inte på ett mekaniskt sätt. Människor förändrar sina idéer, åsikter och värderingar genom att dra slutsatser av sina erfarenheter eller diskutera sociala förhållanden. Kulturen är en bärande del i alla samhällens ideologiproduktion, men den är också en arena för kritiskt ifrågasättande och demokratisk kamp”. 
För socialdemokraterna är det kanske därför klart att ”kulturen måste ha mötesplatser för samtal och reflektion utan ekonomiska avkastningskrav och utan den styrning, som sådana krav alltid medför”.
Alla riksdagspartier har någon form av formulering i sina program som hävdar att kulturlivet måste spegla den kulturella mångfalden i dagens Sverige. Samtidigt framhåller de aockså det angelägna i att värna det historiska kulturarvet. Socialdemokraterna skriver:
...”i detta skall också ingå att hävda och stödja nationella minoriteters möjligheter att behålla och utveckla det egna språket och kulturen”. Man borde ha strukit ordet ”nationella”, dels därför att nationalismen ofta är politiskt grumlig och tvetydig, dels för att öppna upp för att till exempel andra minoriteter som människor med funktionsnedsättningar kan inkluderas i sådana här kulturpolitiska ambitioner. 
Mångfalden förekommer som begrepp i de flesta partiprogram, ibland i relation till olika strukturer i samhället, ibland i relation till könen, oftast i förhållande till invandrare, nästan aldrig i relation till människor med funktionsnedsättningar. Inom kulturområdet talar de flesta om mångfald ur ett annat perspektiv, som till exempel folkpartiet gör, när man skriver: ”mångfalden i etermedierna har ökat. Utvecklingen av informationstekniken kommer att ge ytterligare möjligheter”.
Tyvärr blir ofta den ökade mångfalden i de här sammanhangen ett merfaldigande av enfalden i de reklamfinansierade etermediernas stereotypa malande utbud.
I moderaternas program heter det att:
”kulturell mångfald stimulerar inte bara människans intellektuella och emotionella utveckling, utan bidrar också till att utveckla det civila samhället och det offentliga samtalet.”
Man menar nog inte reklamen, de massproducerade amerikanska serierna och alla dokusåporna.