Estetik, kultur och hälsa hänger samman.

Verkasomandra granskar partiprogrammen inför valet 18:
Vad som kanske förenar begrepp som demokrati, kultur, socialism, liberalism och konservatism är den sociala dimensionen.
Hur betydelsefull känslan  av ett socialt sammanhang är för den enskildes hälsa formulerades tydligast av den kände sociologen Antonovsky. Under det senaste decenniet har motverkandet av social exklusion stått högt på olika välfärdsagender i Europa. Vid förra valrörelsen lyckades Alliansen framgångsrikt sälja budskapet att kämpa mot ”utanförskapet”, som man i princip definierade som att stå utanför arbetsmarknaden. Självklart är det så att man kan vara socialt exkluderad, trots att man har ett arbete.  
Det finns kanske till och med yrkesgrupper eller branscher, som bara genom slag av sysselsättning blir stigmatiserade. Vissa typer av arbeten sliter hårdare på människan som själ och kropp. Det märks tydligt på både förtidspensionering och tidpunkt för uttag av ålderspension. I arbetslivet bespeglas många av samhällets orättvisor. Den som i partiprogrammen försöker finna alternativ till arbetsmarknaden som svar på hur man fördelar insatser och förtjänster har inte mycket att hitta. Förvisso talas det om entreprenörskap och dess betydelse och samtliga partier värnar om de små företagarna.
I Moderaternas program tar men fasta på kulturen som företagarnisch, här kan man läsa:
”Allt fler uppdragstagare försörjer sig i förvärvsform på konstnärlig verksamhet. Förutom reformer av beskattning och trygghetssystem kommer den här utvecklingen att kräva entreprenörskap även i de konstnärliga utbildningarna”.
Här blir man lite fundersam. Menar programskrivarna att de konstnärliga utbildningarna skall privatiseras och bli föremål för fritt företagande eller menar man att man ska undervisa om entreprenörskap vid dessa utbildningar? Entreprenörskap lyfts ofta fram som någonslags dunderkur för allt och alla i nästan alla partiprogrammen. Alla kulturarbetare, som oftast är egna företagare, förkroppsligar med några få undantag insikten om motsatsen. Kulturarbete är sällan pekuniärt berikande. Därför krävs offentliga stöd. Är man kulturarbetare med funktionshinder blir man ofta beroende av socialförsäkringarna.