Marknadsstyrning?

Verkasomandra granskar partiprogrammen inför valet 12: I socialdemokratins partiprogram görs en omfattande, närmast nationalekonomisk, analys av marknadsekonomins inneboende tendenser till monopolkapitalism. Man kan läsa: 
”Marknaden behövs för den effektiva produktion som skapas och återskapar resurserna för välfärden. Kapitalism och marknadsekonomi skall hållas isär. Marknadsekonomin är ett distributionssystem, där varor och tjänster byter ägare med pengar och bytesvärde. Kapitalism är ett maktsystem med förräntningen av kapital som överordnad norm”. 
Man fortsätter: 
”På varumarknaden och den privata tjänstemarknaden är prismekanismen ett snabbt och smidigt signalsystem mellan producenter och konsumenter. Nya företag kan snabbt växa fram som svar på konsumenternas efterfrågan, och konkurrensen mellan olika företag skapar utrymme för många och skiftande konsumentval. Marknaden bygger på ett stort antal självständiga aktörer som ger utrymme för många idéer och därmed skapar stora ekonomiska resurser. 
Men marknaden kan inte upprätthålla sig själv. Dess inneboende tendenser till koncentration motverkar den mångfald som är dess egen förutsättning. Den prismekanism genom vilken marknaden arbetar, kan inte skapa de stabila spelregler som marknaden själv kräver för att fungera väl. Endast samhälleliga organ, oberoende av marknaden kan skapa och upprätthålla detta regelverk”. 
I en mening finns det någon form av samstämmighet kring både marknadsekonomi och kapitalsim inte kan få härja fritt utan måste regleras. Men tankegångarna om hur detta ska ske varierar påtagligt mellan partierna och mellan blocken. 
Folkpartiet tror mycket på marknadens roll inom kultursektorn. I dess program konstateras:
”En levande kultur förutsätter många fria kulturskapare. Idag är medier, organisationer, konstnärer och forskare ofta direkt beroende av bidrag från den offentliga sektorn. För att minska beroendet av den offentliga makten bör kulturlivet i större utsträckning stimuleras genom generella metoder som avdragsrätt för gåvor till kulturella ändamål och gynnsamma skattevillkor för kulturutövare”.
Man kan naturligtvis fråga sig hur man här har tänkt. Det känns kanske inte så nyskapande att låta konstnärer eller diktare att få förlita sig på mecenater. Tankarna till feodalismens hovnarrar är inte långt borta.