Kultur och funktionshinder

Verkasomandra granskar partiprogrammen inför valet 15:
I Kd:s partiprogram ser det ut som man disponerat det för vårt tema. Avsnitt 3.4 handlar om människor med funktionshinder och det som följer därpå (3.5) om kulturpolitiken. Bägge är insorterade i programmets tredje kapitel med titeln ”Människan – unik eller ett djur bland alla andra?” Det antyder att man tar sig an en del av de grundläggande existentiella frågorna. 
Kd är tillsammans med Mp det parti som utförligast behandlar handikappfrågan i sitt program. Man inleder med att konstatera: ”myten om den perfekta människan som ideal och norm riskerar att bli ett hot mot grundläggande värden som delaktighet och solidaritet. Politiken måste förankras i en människosyn som både tillmäter människan okränkbart värde och erkänner att alla människor är olika med olika begåvning, intresse och förutsättningar”. 
Det är inte svårt att hålla med. I de övriga partiprogrammen görs liknande konstateranden, även om de inte alltid är relaterade till funktionshinder. 
KD konstaterar också hur viktigt det är att öka tillgängligheten i samhället. Det måste till exempel vara, skriver man: ”självklart att man tar hänsyn till funktionshindrades behov av god tillgänglighet vid utformningen av offentliga inrättningar, anläggningar och informationssystem. Likaså måste utbudet av kultur- och fritidsaktiviteter också vara tillgängligt för personer med funktionshinder”.
I folkpartiets program heter det: ”ett aktivt kulturliv förutsätter både professionella yrkesutövare och amatörer, både djup och bredd. Ett rikt konstliv måste vara tillgängligt för alla medborgare, oavsett bostadsort, utbildning, ekonomi och etnisk tillhörighet”. De speciella perspektiv på tillgänglighet, som människor med funktionsnedsättningar har, går man helt förbi.
Miljöpartiet tar i sitt program upp kraven för människor med funktionshinder i stycket innan det som handlar om barnens rättigheter. Det skall kanske inte ses som ett uttryck för infantilisering. Däremot finns det definitivt ansatser till medikalisering av handikappolitiken. Man skriver: ”grunden måste vara att bygga på det som är friskt och att man ser att även personer med funktionshinder vill och kan leva ett aktivt och deltagande liv”.   
Som vi tidigare sett är det inte bara Mp som har egendomliga hemmasnickrade formuleringar i partiprogrammet. Ett genomgående drag är att man hänger på en del samhällsvetenskapliga begrepp om vilka det råder stor oklarhet kring och som måste definieras i relation till metodik och kontext för att kunna förstås. Det gäller inte minst begrepp som det civila samhället eller social ekonomi, för att inte tala om entreprenörskap eller honnörsord som rättigheter. Med ett ”deltagande liv” tänker sig nog inte programskrivarna att man ska känna deltagande inför livet hos den ene eller den andra människan med funktionsnedsättningar.
Man betonar att samhället skall vara tillgängligt för alla människor med så kallade dolda funktionshinder. ”Det innebär att dyslektiker, synskadade och människor med ett intellektuellt funktionshinder skall kunna ta del av offentlig information. Elöverkänsliga ska ha rättigheter som andra funktionshindrade och kunna delta i samhällslivet”. Andemeningen är säkert god, men formuleringarna taffliga. Tillgänglighet handlar inte bara om att få ta del av ”offentlig information” och man får hoppas att elöverkänsliga skall ha samma rättigheter som alla andra människor, inte bara i relation till andra med funktionsnedsättningar, som ju i så många andra avseenden har inskränkta möjligheter till delaktighet – inte minst inom kulturlivets område