Blogguppehåll

Som de trogna läsarna av denna blogg noterat, har inga inlägg publicerats under november. Det beror helt enkelt på att projektet Verka Som Andra tagit paus p.g.a. ekonomiska problem. Dessa hänger i väsentliga avseenden samman med att de som ansvarat för projektets ekonomiska rapportering av olyckliga omständigheter inte förmått göra detta på ett tillfredsställande sätt. Det måste betonas att här föreligger inga misstankar om oegentligheter. I en mening ådagalägger situationen för projektet och dess huvudman, VSA-Sverige, den sårbarhet, som organisationer, vilka i allt väsentligt är hänvisade till ideella krafter, har inneboende i sig. När en av dess mest aktiva och ledande företrädare drabbas av Olyckan – i viken skepnad den än uppenbaras i, har man sällan garderat sig härför.

Förhoppningsvis ska inom en inte allt för lång tid de administrativa problemen vara lösta. Det innebär att vi på nytt kan bedriva en mera återkommande bloggverksamhet. Vi ska då också kunna förverkliga de ursprungliga planerna för bloggen också med olika intressanta inlägg - dels från de som är aktiva i projektets olika verkstäder för att mejsla fram verktyg som kan öka förutsättningarna för människor med funktionshinder att bli aktiva kulturarbetare, dels från flera av landets ledande författare och kultur- skribenter för medverkan. Flera har redan aviserat att de kommer att skriva blogginlägg.

För alla er som följt den här sidan och inte minst ni som uttryckt er uppskattning att det i bloggosfären finns ett kvalificerat övergripande kulturforum för och med människor med funktionsnedsättningar, kan vara lugna. Verkasomandra-bloggen kommer tillbaka.
Stig Larsson

Kommunalkulturen kanske det viktigaste

Innan den nya riksdagen och regeringen kommit igång, är det viktigt att hålla i minnet att det i många avseenden är i kommuner och landting (eller där de heter regioner), som de politiskt viktiga kulturbesluten fattas. Trenden har dessutom varit att det mer och mer blivit så, bl a genom den s k portföljsmodellen.

Emellertid är det sällan som den kommunala kulturpolitiken står i centrum för den valdebatten. Inte för ty är det i kommunerna som man fattar de viktiga besluten om kulturskolor, bibliotek, stöd till olika scener, kulturgrupper och andra lokalt förankrade kulturinsatser. I de större städerna och regionerna handlar besluten också om de betydelsefulla institutionerna på teaterns, dansens, konstens och musikens områden. I de här fallen berör de kommunala besluten hela landsdelar, ja i själva verket hela landets kulturliv. Utan livaktiga och starka stadsteatrar och symfoniorkestrar i våra större städer, skulle Sveriges kulturliv i många avseenden vara mycket fattigare.

För människor med funktionshinder är naturligtvis de kommunala
insatserna minst lika viktiga, för det mesta mer än de statliga. I allmänhet är det kommuner och landsting som har huvudmannaskapet för kulturbyggnaderna och därmed också ansvaret för tillgängligheten till och inom dessa. Allt för många rullstolsburna blir utestängda från olika kulturaktiviteter p g a bristande insikter om elementära frågor kring byggnadsmässiga utformningar av behov hos hjulberoende besökare. Det gäller ju i allmänhet barnvagnar lika mycket som rullstolar.

De - om möjligt - i ännu högre grad förbisedda tillgänglighetsfrågorna kring att försöka tillhandahålla information och läsupplevelser för synskadade eller andra med lässvårigheter. Trots att den digitala revolutionen innebär stora möjligheter i detta avseende, är det ännu så lång väg att vandra för att göra elektroniska medier tillgängliga för synskadade. Det är förbluffande hur skärmläsprogram och hemsidor har svårt för att interagera så att man lätt kan förstå dess innehåll med utan att titta på skärmen. Det är emellertid inte bara frågan om teknikutveckling, utan kanske i ännu högre grad fråga om stöd och utbildning. Supportsystemen är t ex nästan obefintliga. Detta handlar om hjälpmedelsansvar, som hänger på landstingen (eller regionerna).

Det finns så många områden och situationer, där människor med funktionshinder inte kan tillgodogöra sig kulturella upplevelser. Ibland blir man betänksam över hur låg medvetenheten är ute i skilda lokala kulturella sammanhang. Därför måste vi runt om kring i landet försöka väcka de ansvariga politikerna (och för den delen även tjänstemännen) till ökade insikter om hur kulturupplevelser ska bli berikande för alla.

Ruelse eller rörelse?

Så är det här valet överstökat. En del kommentatorer kallar det historiskt. Flera känner att det är ett bland många andra, där förskjutningar i procentenheter hit och dit kanske inte spelar någon större roll. För kulturarbetare med funktionshinder betyder valutgången säkert en del. Hur kommer närmast att reflekteras i olika förhandlingsresultat mellan partierna i regeringsunderlaget, där kanske – som t ex i Region Skåne – Miljöpartiet blir en del av den borgerliga alliansen.

I min genomgång av partiprogrammen under valrörelsen inskränkte jag mig till de då existerande riksdagspartierna. Nu har det ju blivit ett
till. Sverigedemokraternas kulturpolitik tycks vara entydig. Deras budskap är tydligt - att skära hårt i kulturbudgeten. Man vill inte gärna lämna utrymme för det mångkulturella perspektivet. Frågan är om funktionshinderdimensionen i vår kultur ingår i SD:s definition eller ej kring mångkulturalism. Om detta har vi säkert anledning att återkomma till.

Nu har sluträkningen av rösterna alltså skett. Möjligheterna till överklagande gör att man ännu inte kan tala om ett slutgiltigt valresultat. Emellertid står det klart att den borgerliga alliansen gjort ett framgångsrikt val medan socialdemokraterna gjort en mycket smärtfull förlust. Kulturen förefaller för ytliga bedömare inte ha spelat någon större roll för valresultatet, men i själva verket har den naturligtvis gjort det. Den rör ju själva förutsättningarna för hur vi danas som människor - också åsiktsmässigt.

Den postelektoriska debatten – valets eftersnack – har hittills varit föga fördjupad och relaterad till sådana resonemang. Istället har den präglats av tankar kring personer och strategier. Själva insikten om att partier är till för att skapa en rörelse i samhället mot vissa förändringar kommer lätt i skymundan. Istället har fokus satts på att skapa program som tilltalar väljarna. Trots många rapporter om hur människor med funktionshinder och kroniska sjukdomar misshandlats av de drastiska förändringarna i socialförsäkringen, har ingen försökt att koppla samman dessa med kulturanalyser. Det kanske kommer – kanske på denna blogg.
Stig Larsson

Dags att välja

Verkasomandra granskar partiprogrammen inför valet 23: : Imorgon är det som bekant valdag. Den genomgång som jag gjort av partiernas program med bäring för kulturarbbetare med funktionshinder har naturligtvis sina begränsningar. Programmen är trots allt viktigare än alla politiska utspel, som görs under en valrörelse. Dessa har inte sällan karaktären av auktionsutrop eller lockpriser.
Jag har naturligtvis med intresse varvat med förutsägbarhetens tröstlöshet tagit del av den kulturpolitiska valdebaten. Vill man på ett sammanfattande sätt göra detta, kan man lämpligen lyssna till den partidebatt, som Kulturradion arrangerade med partiernas olika företrädare på P1:s hemsida, http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=3615&grupp=9635


Under denna debatt var det förstås ingen som tog upp några som helst resonemang kring funktionshinder och kulturarbete. Inte ens tillgänglighetsfrågorna berördes. Man kunde kanske inte förvänta sig någonting annat. Medvetenheten om kulturens betydelse för den tredjedel av Sveriges befolikning, som har funktionsnedsättningar är inte särskilt hög bland de som själva tycker att de ska leda vår kulturpolitik.

Kulturfrågorna är naturligtvis inte skilda från andra grundläggande politiska områden. Det är emellertid mycket sällan som samspelet mellan olika samhällsfält diskuteras i kulturtermer. Ibland kan marginella budgetposter bli centrala. Inte bara för det egna området, utan som symbolfrågor för samhällsbygget.

Frågan är om inte fritt inträde på de stora museerna är en sådan. I många fall kostar det i princip lika mycket pengar att administrera entréavgifter som det de inbringar. Men marknadsfundamentalisterna vill ha ett pris till varje pris. Är det några som drabbas hårdast av detta är det fattiga förtidspensionärer (som ju per definition har funktionsnedsättningar) med kulturella ambitioner. Dogmatismen både till höger och vänster sätter verkligen sina spår i kulturpolitikens tillämpning.

För det mesta handlar emellertid denna snarare om budgetutrymmen och prioriteringar i kamp med andra politikområden. Ändå innehåller kanske kulturen mer ideologisk själ än de flesta andra. Dessvärre kommer det sällan till uttryck i partiprogrammen och långt mindre i valdebatterna.

Men vi gör alla vårt val på söndag. Det behöver ju inte vara mellan olika partier. Man kan naturligtvis rösta på det ena i riksdagen, den andra i landstinget och det tredje i kommunen. Men kom ihåg att partiprogrammen är grunden för samtliga val.

Stig Larsson    

Mångfald eller enfald?

Verkasomandra granskar partiprogrammen inför valet 22:Den mest fundamentala välståndsfaktorn är människors hälsa. Även om vår medellivslängd är förhållandevis hög, finns många tecken som tyder på att välfärden för många hotas. Det gäller för alla de som tvingas anlita hälso- och sjukvården för de tillstånd som välfärdssjukdomarna har åstadkommit. Förskrivningen av psykofarmaka och värktabletter är omfattande. Den passiva endimensionella mediekonsumtionen ackompanjerad av reklambudskapen om glädjen i en ännu mer onyttig konsumtion, diskuteras inte direkt i partiernas program, men mer eller mindre tydligt mellan raderna.  Alla kulturyttringar är naturligtvis inte positiva.

Vänsterpartiet gör en analys av kulturen som skapare och bärare av maktformer. Man skriver:
”Uppfostran, utbildning, lagstiftning och massmedia producerar ständigt ideologi. Det är en kamp om människors medvetande och värderingar. Ideologiproduktionen är ingen kapitalistisk konspiration, utan sker i ett försvar av olika intressen, såväl medvetet som omedvetet. Ett samhälles dominerande idéer består av de rådande maktförhållandena, men inte på ett mekaniskt sätt. Människor förändrar sina idéer, åsikter och värderingar genom att dra slutsatser av sina erfarenheter eller diskutera sociala förhållanden. Kulturen är en bärande del i alla samhällens ideologiproduktion, men den är också en arena för kritiskt ifrågasättande och demokratisk kamp”. 
För socialdemokraterna är det kanske därför klart att ”kulturen måste ha mötesplatser för samtal och reflektion utan ekonomiska avkastningskrav och utan den styrning, som sådana krav alltid medför”.
Alla riksdagspartier har någon form av formulering i sina program som hävdar att kulturlivet måste spegla den kulturella mångfalden i dagens Sverige. Samtidigt framhåller de aockså det angelägna i att värna det historiska kulturarvet. Socialdemokraterna skriver:
...”i detta skall också ingå att hävda och stödja nationella minoriteters möjligheter att behålla och utveckla det egna språket och kulturen”. Man borde ha strukit ordet ”nationella”, dels därför att nationalismen ofta är politiskt grumlig och tvetydig, dels för att öppna upp för att till exempel andra minoriteter som människor med funktionsnedsättningar kan inkluderas i sådana här kulturpolitiska ambitioner. 
Mångfalden förekommer som begrepp i de flesta partiprogram, ibland i relation till olika strukturer i samhället, ibland i relation till könen, oftast i förhållande till invandrare, nästan aldrig i relation till människor med funktionsnedsättningar. Inom kulturområdet talar de flesta om mångfald ur ett annat perspektiv, som till exempel folkpartiet gör, när man skriver: ”mångfalden i etermedierna har ökat. Utvecklingen av informationstekniken kommer att ge ytterligare möjligheter”.
Tyvärr blir ofta den ökade mångfalden i de här sammanhangen ett merfaldigande av enfalden i de reklamfinansierade etermediernas stereotypa malande utbud.
I moderaternas program heter det att:
”kulturell mångfald stimulerar inte bara människans intellektuella och emotionella utveckling, utan bidrar också till att utveckla det civila samhället och det offentliga samtalet.”
Man menar nog inte reklamen, de massproducerade amerikanska serierna och alla dokusåporna. 

Rättigheter och skyldigheter

Verkasomandra granskar partiprogrammen inför valet 21:
 Under de senaste decenniet har politiken ofta tagit fasta på rättigheter. Alltför ofta sker det slentrianmässigt och utan substans. Allt sedan FN-deklarationen om de allmänna mänskliga rättigheterna stadfästes, har gång på gång olika rättigheter (inte minst den allra mest grundläggande om rätten till liv) släpats i smutsen. De många konventionerna, som på det internationella planet tagits för särskilt utsatta grupper, kräver olika former av respekt och rättigheter för dem. Sverige ratificerade för lite drygt ett år sedan den senaste av dessa. Den internationella konventionen om rättigheter för personer med funktionshinder. Hos många berörda väcker den här typen av konventioner förhoppningar om att man lättare skall få tillgodosett sina behov. Dessvärre finns det ingen självklar automatik mellan uttalade och realiserade rättigheter.
Ibland har det hävdats att vi under inflytande från USA får en välfärdspolitik som blir mer inriktad på att tillgodose elementära rättigheter och mindre fokuserad på att leverera substans. Om detta stämmer eller ej, finns det säkert skäl att belysa genom olika framtida studier. Däremot är det uppenbart att i en marknadsekonomi är det tillgången till pengar, som reglerar olika medborgargruppers möjligheter att köpa de varor och tjänster man vill ha. Bostaden är kanske det tydligaste exemplet. Men det gäller också områden som kultur och upplevelser. 
För att motverka marknadsekonomins inneboende tendens att skapa ekonomiskt betingad segregation, kan man använda sig av skilda typer av instrument. Förutom olika typer av skatter och transfereringssystem (som barnbidrag eller pensioner), kan man också utveckla skilda typer av kvoteringar, begränsningar och behovsprövningar (som bostadsbidrag).
Det kan finnas en inneboende motsättning mellan ekonomisk nivellering och tillväxt i en global ekonomi. Att överföra pengar från en befolkningsgrupp till andra, är populärt hos dem som får men inte hos dem som det tas från. Därför undviker de flesta partierna att komma med recept på hur Sverige ska bli ett mera ekonomiskt jämlikt samhälle. 
Det är främst människors arbetsförhållanden, som bestämmer de ekonomiska villkoren. Enkelt uttryckt är det de som arbetar inom yrken med en hög efterfrågan på arbetskraft, som får de högsta lönerna. De finns grupper som trots betydande utbildningssatsningar aldrig kommer in i arbetslivet. Till dem hör i första hand människor med svåra funktionshinder men också många kulturarbetare. Några utvecklade program för hur man skall komma till rätta med det så kallade utanförskap har man svårt att finna i partiernas program. Trots insikten om vilken roll känslan av sammanhang spelar för människors liv, tar sig partierna knappast an systembyggen för att motverka utanförskapet i andra dimensioner än i relation till arbetsmarknaden. 

Försäkringar med förhinder?

Verkasomandra granskar partiprogrammen inför valet 20:
Socialförsäkringssystemet har sedan många år varit alltför svagt för att kunna ge många av de breda inkomstgrupperna rimlig täckning vid sjukdom eller t ex arbetslöshet. Därför har väldigt många löntagare i medelinkomstlägen och uppåt tecknat privata kompletteringsförsäkringar. Striden om att höja det så kallade taket i socialförsäkringen (högsta inkomst på vilket man räknar sjukpenning) har pågått i många år. Eftersom det skulle kunna bli en mycket kostsam reform avstod förra regeringen att genomföra en sådan höjning. Den viktigaste frågan kring socialförsäkringarna gäller i vad mån det skall vara en försäkring som lever upp till inkomstbortfallskompensationsprincipen (i partiprogrammen förvränger och förkortar man den av naturliga skäl). I moderaternas partiprogram heter det: 
”Alla människor har ett ansvar för sitt eget liv. Men ibland, av olika skäl, klarar man sig inte ensam eller orkar ta ansvar för sina närmaste. Då behövs ett skyddsnät som ger trygghet men också ger stöd för att kunna ta sig ut ur utanförskapet.
(...)
Ersättningssystemen skall vara tillräckligt generösa för att ge trygghet till dem som råkar illa ut till följd av sjukdom, skada eller arbetslöshet. Samtidigt ska de vara tillräckligt strama för att uppmuntra till arbete och motverka överutnyttjande”. 
Det blir i den praktiska politiken som den här typen av målsättningar prövas. Samtliga partier ställer sig bakom en viss restriktivitet med ersättningen. Å andra sidan kan vissa låginkomsttagare definitivt riskera att falla igenom skyddsnätet om ersättningsnivåerna är för låga. Folkpartiet eftersträvar en direkt försäkringsmodell. Man skriver: 
”En allmän trygghetsförsäkring bör införas som omfattar tre självständiga delar: Sjukförsäkring, arbetslöshetsförsäkring och pensionsförsäkring. Dessa försäkringar skall vara obligatoriska och det skall finnas ett direkt samband mellan förmåner och inbetalda avgifter. Där inga förmåner finns skall heller inga avgifter tas ut. För den övervägande delen av alla inkomsttagare bör hela inkomsten vara förmåns- och avgiftsgrundande."
Man fortsätter med att kräva att socialförsäkringarna bör vara överskådliga och stabila och att den enskilde medborgaren får tydlig information om inbetalda avgifter och intjänade förmåner. Sett i ljuset av den smått kaotiska ordning som rått och där fortfarande rättsläget är mycket osäkert för många, ter sig naturligtvis dessa önskemål som verkligen påkallade. Den direkta försäkringsprincipen har emellertid inte entydigt stöd hos alla partier i Alliansen och definitivt inte hos oppositionen. 
Socialdemokraternas välfärdspolitik är ett uttryck för de tre principerna om frihet, jämlikhet och solidaritet, framhåller SAP och förklarar:
"De utgår ur den idétradition som handlar om det gemensamma samhällsbyggandet. De skapar både individuella och samhälleliga nyttigheter. Den ger rättigheter, men ställer också krav. (…)Välfärdspolitiken handlar om ekonomisk trygghet, men också om att rättvist fördela livskvalitet och ge förutsättningar att välja i livets olika skeden. Alla skall ha rätt till arbete, och alla skall ha rätt att utvecklas i sitt arbete. Alla skall ha rätt till en trygg barndom och en trygg uppväxt, i enlighet med FN:s barnkonvention”. 

Tillväxt på olika villkor

Verkasomandra granskar partiprogrammen inför valet 19:
Problemen med att skapa ett samhälle med frihet och utan förtryck, tillhandahåller faktiskt inte något av partierna nöjaktiga svar på. Hur man når en värld där varje människa så långt möjligt kan ägna sig åt det som hon är intresserad av och ändå leva gott med ett minimum av tvångsinsatser mot sig själv och andra, talas det ingenting alls om i sammansatta termer.  
Den viktigaste välfärdsfrågan för samtliga partier blir möjligheterna att få hjulen i ekonomin att rulla. Då åstadkommer man ekonomisk tillväxt varigenom man dels hoppas få mindre utgifter för folk som står utanför arbetsmarknaden, dels få in mera skatt som kan användas för att förbättra de statliga och kommunala tjänsterna och inkomstöverföringarna, bland annat till människor med funktionshinder.   
Alliansen menar att man genom förändringarna i arbetslöshets- och sjukförsäkringen åstadkommit bättre förutsättningar för att få tillbaka folk i arbete. Den rödgröna oppositionen har som bekant tvärtom hävdat att man genom alla de turerna som funnits inom socialförsäkringen i relation till främst sjukpenning och rehabilitering åstadkommit ett system, där många kroniskt sjuka och människor med funktionshinder istället tvingats att söka socialbidrag. Att dessa ökat i omfattning de senaste åren är ovedersägligt. Däremot är kanske själva orsakssammanhangen inte helt utredda.
Oppositionen kan också peka på att regeringen misslyckats med sina sysselsättningsmål och att arbetslösheten har fortsatt att öka. I gengäld hävdar regeringen att detta är en följd av den globala finansiella krisen och att man tvärtom lyckats bättre än många andra länder att hantera denna.
Tillväxten har ett pris. Olika grupper betalar mer eller mindre. Dessvärre kostar det mer för den fattige än för den rike i relativa termer. För både kulturarbetare och personer med funktionshinder, har förändringarna av arbetslöshet- och socialförsäkringen kostat på mer än för de flesta andra.

Estetik, kultur och hälsa hänger samman.

Verkasomandra granskar partiprogrammen inför valet 18:
Vad som kanske förenar begrepp som demokrati, kultur, socialism, liberalism och konservatism är den sociala dimensionen.
Hur betydelsefull känslan  av ett socialt sammanhang är för den enskildes hälsa formulerades tydligast av den kände sociologen Antonovsky. Under det senaste decenniet har motverkandet av social exklusion stått högt på olika välfärdsagender i Europa. Vid förra valrörelsen lyckades Alliansen framgångsrikt sälja budskapet att kämpa mot ”utanförskapet”, som man i princip definierade som att stå utanför arbetsmarknaden. Självklart är det så att man kan vara socialt exkluderad, trots att man har ett arbete.  
Det finns kanske till och med yrkesgrupper eller branscher, som bara genom slag av sysselsättning blir stigmatiserade. Vissa typer av arbeten sliter hårdare på människan som själ och kropp. Det märks tydligt på både förtidspensionering och tidpunkt för uttag av ålderspension. I arbetslivet bespeglas många av samhällets orättvisor. Den som i partiprogrammen försöker finna alternativ till arbetsmarknaden som svar på hur man fördelar insatser och förtjänster har inte mycket att hitta. Förvisso talas det om entreprenörskap och dess betydelse och samtliga partier värnar om de små företagarna.
I Moderaternas program tar men fasta på kulturen som företagarnisch, här kan man läsa:
”Allt fler uppdragstagare försörjer sig i förvärvsform på konstnärlig verksamhet. Förutom reformer av beskattning och trygghetssystem kommer den här utvecklingen att kräva entreprenörskap även i de konstnärliga utbildningarna”.
Här blir man lite fundersam. Menar programskrivarna att de konstnärliga utbildningarna skall privatiseras och bli föremål för fritt företagande eller menar man att man ska undervisa om entreprenörskap vid dessa utbildningar? Entreprenörskap lyfts ofta fram som någonslags dunderkur för allt och alla i nästan alla partiprogrammen. Alla kulturarbetare, som oftast är egna företagare, förkroppsligar med några få undantag insikten om motsatsen. Kulturarbete är sällan pekuniärt berikande. Därför krävs offentliga stöd. Är man kulturarbetare med funktionshinder blir man ofta beroende av socialförsäkringarna.

Kulturens roll

Verkasomandra granskar partiprogrammen inför valet 17:
Socialdemokraterna konstaterar att kultur rymmer många dimensioner, som inte får ställas mot varandra.
”Kultur ställer krav på eget tänkande och eget engagemang, men ger också möjligheter till avkoppling och förströelser. Kultur ger människor möjlighet att gå utanför den egna vardagen, men den får aldrig upphöjas till något ovanför det vanliga livet. Kulturens värden får inte definieras av begränsade elitgrupper och bli en mur mot alla dem som inte behärskar dess etablerade uttryck. Då ställs alltför många utanför, och därmed förlorar också kulturen sin kraft och dynamik”. 

Man hävdar vidare att göra alla delaktiga i det som är kulturens kärna – ”möjligheten att frigöra den egna tankens kraft” – är en central uppgift för demokratin. Detta skall ses mot bakgrund ”när en växande kommersiell styrning av media och informationsförmedling hotar att leda till likriktning och tankens begränsning”. 
De här programmatiska formuleringarna är det kanske inte så svårt att instämma i. Men det finns definitivt politiska motsättningar kring var graden av kommersialism blir hotande och när den kan vara berikande. Synen på public service-media är därvid central.
I Kristdemokraternas partiprogeram skriver man: 
”Public service ska tillhandahålla en allsidig och relevant nyhetsförmedling liksom ett brett och högkvalitativt kulturutbud som inte bara tillgodoser majoritetens preferenser utan också som till exempel etniska minoriteters och funktionshindrades behov och önskemål”.
Här har vi det enda exemplet där man i partiprogrammet egentligen kräver att det ska bli fler inslag för, med och om personer med funktionsnedsättningar i radio och TV. 
Vänsterpartiet formulerar inte något program för mediapolitiken, men konstaterar:
”Världsomfattande mediamonopol begränsar det fria ordet och människors rätt till kunskap”. 
Det är inte svårt att hålla med Vp i detta avseende. Problemet gäller balansen mellan reglering av mediaindustrins makt och fri kultur. Partiets generella lösning är förverkligande av socialismen, dess innehåll lyder:
”Socialismen kan inte vara något annat än demokratins och frihetens förverkligande. Socialismen kan inte planeras och dikteras av partier och politiska ledare. Endast den socialism som bärs upp av folkflertalets aktiva stöd och som förmår anpassa sig till ständigt nya förhållanden har förutsättningar att överleva”. 
I denna tappning ter sig socialism nästan synonymt med demokrati man missar möjligheterna att förklara skillnaderna mellan begreppen, men också hur de kan förenas.

Kultur och frihet

Verkasomandra granskar partiprogrammen inför valet 16:
Ett grundläggande motsatsförhållande hos alla partier till kulturen, är relationen mellan människors möjligheter att fritt få uttrycka sig och mediaindustrins makt över massorna. Miljöpartiet tar i sitt program upp denna motsättning, dock utan att tillhandahålla någon lösning. Man skriver:
  ”En aktiv dialog och ett aktivt kunskapsutbyte kräver ett flödande kulturliv. En stor del av den nuvarande kulturen bär sina egna kostnader i form av avgifter, försäljning, biljettintäkter och liknande. Vi anser att den del av kulturen som har svårt att bära sina kostnader ska få möjligheter till frihet. Den främjas dock bäst om den kan verka helt oberoende av kommersiella intressen och har ett fritt förhållande till den offentliga sektorn. Vi vill att samhället ska finna vägar till att uppnå detta”. 
Man kan naturligtvis undra över hur partiet har tänkt sig förverkliga denna ambition. Mp slår vakt om ett rikt kulturliv som man menar:
”behöver klassiska institutioner, fria grupper och alla de människor som finner lust i att vara kulturellt aktiva. För att motverka att kommersiella intressen tar över den fria kulturen måste tydliga regler gälla vid all sponsring. Vid om-, ny- och tillbyggnad av offentligt ägda lokaler bör minst en procent av kostnaderna avsättas till estetisk utformning”.
I miljöpartiets program finns ingenting om tillgänglighetsfrågorna för människor med funktionshinder. Man aktualiserar dock den gamla tanken på att avsätta en procent av kostnaderna för estetisk utformning.
Det är egentligen ganska märkligt att inga politiska partier försökt kvantifiera behovet av tillgänglighet för människor med funktionsnedsättningar. Det vore väl i högsta grad rimligt att också börja kräva att minst en procent av bygg- eller ombyggnads- kostnader går åt till att förbättra denna. Man kan knappast tala om estetik om våra kulturinstitutioner är stängda för stora befolkningsgrupper. Med lite mera utvecklade estetiska begrepp skulle kanske många av hindren för människor med funktionsnedsättningar kunna vara avlägsnade.
I Centerpartiets principprogram finns det vare sig mycket kring funktionshinder eller kring kultur. Under avsnittet "Rättvisa" konstateras att ”funktionshindrade nekas många gånger den praktiska möjligheten till delaktighet”. I ingressen till avsnittet "Lärande, bildning och kultur" görs en betoning av att detta ska ses i ljuset av det öppna samhället. 
”Det är ett gemensamt ansvar att värna om både bredd och djup i kulturutbudet utifrån människors olika villkor, kvinnor och män, unga och gamla, traditionsbärare som nyskapare har detta ansvar. Det ansvaret gäller också minoriteters kulturyttringar”.
Frågan är om man ser människor med funktionsnedsättningar som en minoritet eller inte. 

Kultur och funktionshinder

Verkasomandra granskar partiprogrammen inför valet 15:
I Kd:s partiprogram ser det ut som man disponerat det för vårt tema. Avsnitt 3.4 handlar om människor med funktionshinder och det som följer därpå (3.5) om kulturpolitiken. Bägge är insorterade i programmets tredje kapitel med titeln ”Människan – unik eller ett djur bland alla andra?” Det antyder att man tar sig an en del av de grundläggande existentiella frågorna. 
Kd är tillsammans med Mp det parti som utförligast behandlar handikappfrågan i sitt program. Man inleder med att konstatera: ”myten om den perfekta människan som ideal och norm riskerar att bli ett hot mot grundläggande värden som delaktighet och solidaritet. Politiken måste förankras i en människosyn som både tillmäter människan okränkbart värde och erkänner att alla människor är olika med olika begåvning, intresse och förutsättningar”. 
Det är inte svårt att hålla med. I de övriga partiprogrammen görs liknande konstateranden, även om de inte alltid är relaterade till funktionshinder. 
KD konstaterar också hur viktigt det är att öka tillgängligheten i samhället. Det måste till exempel vara, skriver man: ”självklart att man tar hänsyn till funktionshindrades behov av god tillgänglighet vid utformningen av offentliga inrättningar, anläggningar och informationssystem. Likaså måste utbudet av kultur- och fritidsaktiviteter också vara tillgängligt för personer med funktionshinder”.
I folkpartiets program heter det: ”ett aktivt kulturliv förutsätter både professionella yrkesutövare och amatörer, både djup och bredd. Ett rikt konstliv måste vara tillgängligt för alla medborgare, oavsett bostadsort, utbildning, ekonomi och etnisk tillhörighet”. De speciella perspektiv på tillgänglighet, som människor med funktionsnedsättningar har, går man helt förbi.
Miljöpartiet tar i sitt program upp kraven för människor med funktionshinder i stycket innan det som handlar om barnens rättigheter. Det skall kanske inte ses som ett uttryck för infantilisering. Däremot finns det definitivt ansatser till medikalisering av handikappolitiken. Man skriver: ”grunden måste vara att bygga på det som är friskt och att man ser att även personer med funktionshinder vill och kan leva ett aktivt och deltagande liv”.   
Som vi tidigare sett är det inte bara Mp som har egendomliga hemmasnickrade formuleringar i partiprogrammet. Ett genomgående drag är att man hänger på en del samhällsvetenskapliga begrepp om vilka det råder stor oklarhet kring och som måste definieras i relation till metodik och kontext för att kunna förstås. Det gäller inte minst begrepp som det civila samhället eller social ekonomi, för att inte tala om entreprenörskap eller honnörsord som rättigheter. Med ett ”deltagande liv” tänker sig nog inte programskrivarna att man ska känna deltagande inför livet hos den ene eller den andra människan med funktionsnedsättningar.
Man betonar att samhället skall vara tillgängligt för alla människor med så kallade dolda funktionshinder. ”Det innebär att dyslektiker, synskadade och människor med ett intellektuellt funktionshinder skall kunna ta del av offentlig information. Elöverkänsliga ska ha rättigheter som andra funktionshindrade och kunna delta i samhällslivet”. Andemeningen är säkert god, men formuleringarna taffliga. Tillgänglighet handlar inte bara om att få ta del av ”offentlig information” och man får hoppas att elöverkänsliga skall ha samma rättigheter som alla andra människor, inte bara i relation till andra med funktionsnedsättningar, som ju i så många andra avseenden har inskränkta möjligheter till delaktighet – inte minst inom kulturlivets område

Finansiering och lönearbete

Verkasomandra granskar partiprogrammen inför valet 14:
Miljöpartiet reflekterar också  en hel del kring det civila samhället, men kanske mer i termer av social ekonomi, dvs. det som ofta definieras som vad som produceras i föreningar, fonder och kooperativ. Man har, som ett par andra av partierna, också resonemang kring ”deltagande demokrati”. I bemärkelsen aktiva medborgare som engagerar sig på olika plan i partier och medborgarorgan vill naturligtvis alla detta. Men man försöker sig inte på att tänka djupare kring relationerna mellan representativ och exekutiv demokrati (som vi i stor utsträckning hade fram till 1952 i kommunerna). Någonstans finns det inom samtliga partier föreställningar kring vad enskilda människor skall använda sina liv till och hur politiken kan bädda för att drömmarna i den riktningen skall ta tydligare former.
Ekonomi betyder i själva verket läran om att hushålla. Själva grunden för all samhällsekonomi är de enskilda hushållen. Det är bara under de senaste hundra åren som penningekonomin, främst genom lönearbete, blivit dominerande både som källa för det enskilda hushållet och för beskattningen av befolkningen.  
De visionära bilderna om det framtida frihetliga samhället lyser med sin frånvaro i samtliga partiprogram – i varje fall om man vill se någon koppling mellan retoriska paroller och åtgärder. Miljöpartiet tar upp programmatiska resonemang där man skriver: 
”Den informella ekonomin består av det arbete som inte är avlönat i traditionell bemärkelse som att ta hand om egna barn och släktingar, att medverka i ideella organisationer eller fria kulturyttringar. Grundsynen är att människan kan och kommer att utföra samhällsnyttiga insatser såväl genom lönearbete som genom arbete i den informella ekonomin.  
Det gemensamma ansvaret utgörs inte bara av att betala skatt. Välfärden måste vila på flera ben, såväl offentligt finansierad verksamhet som människors egna insatser. Möjligheterna att öka samhällets resurser genom höjda skatter finns idag, men den är över tid begränsad. Vi vill stödja en utveckling som finner alternativ till planekonomiska och privatkapitalistiska lösningar på människors behov”. 
Bortsett från den tämligen taffliga synen på hushållen öppnas här upp för framtida perspektiv, men inte mer. Däremot kan man, som flera andra partier också gör, konstatera att människorna idag lider av tidsbrist och att man därför skall arbeta för en kortare arbetstid. Därmed blir själva föreställningen om lönearbetets karaktär grundläggande. 

Det civila samhället

Verkasomandra granskar partiprogrammen inför valet 13:
Frågan om huvudmannaskap för olika välfärdstjänster har ofta förts i termer av privat eller offentlig. Som sagts har det blivit tydligast på skolans område men det berör de flesta sektorer i samhället inte minst barnomsorg, hemtjänst, sjukvård och nu senast apotekens verksamhet. I varierande grad gäller det också kulturverksamheter. Ute i kommunala styrelser och nämnder kommer frågan om entreprenader och privatiseringar antagligen att bli ett fortsatt återkommande tema också under nästa valperiod. Det är egentligen bara vänsterpartiet som entydigt motsätter sig utläggning av kommunala tjänster på privata utförare, vilket kan härledas till den motsättning mellan kapital och arbete som genomsyrar dess partiprogram. Andra partier lyfter fram alternativ till både den offentliga och den marknadsekonomiska sektorn.Centerpartiet talar t ex om sociala nätverk och frivillig samverkan och skriver: 
”Den offentliga sektorn i Sverige, liksom i många andra länder, fokuserar ofta på balansen mellan det offentliga och marknaden. Lösningen förutsetts finnas antingen i den ena eller den andra sfären. Det har lett till att man bara har haft ekonomiska och administrativa aspekter på välfärden. Men då bortser man ifrån att de relationer som är allra viktigast för människor varken finns på marknaden eller administreras av kommunen”. 
Andra partier tar också upp är det civila samhället, som förenklat uttryck står för organisationssverige eller – som man traditionellt sagt här – folkrörelserna. Med lite olika terminologi är det kanske de bägge traditionellt baserade folkrörelsepartierna, socialdemokraterna och centern som tydligast markerar en viljeinriktning i relation till denna sfär. Men även de andra partierna har i varierande grad med denna. Däremot finns föga kring konkreta lösningar på samspelet mellan det så kallade civila och offentliga samhället.

Marknadsstyrning?

Verkasomandra granskar partiprogrammen inför valet 12: I socialdemokratins partiprogram görs en omfattande, närmast nationalekonomisk, analys av marknadsekonomins inneboende tendenser till monopolkapitalism. Man kan läsa: 
”Marknaden behövs för den effektiva produktion som skapas och återskapar resurserna för välfärden. Kapitalism och marknadsekonomi skall hållas isär. Marknadsekonomin är ett distributionssystem, där varor och tjänster byter ägare med pengar och bytesvärde. Kapitalism är ett maktsystem med förräntningen av kapital som överordnad norm”. 
Man fortsätter: 
”På varumarknaden och den privata tjänstemarknaden är prismekanismen ett snabbt och smidigt signalsystem mellan producenter och konsumenter. Nya företag kan snabbt växa fram som svar på konsumenternas efterfrågan, och konkurrensen mellan olika företag skapar utrymme för många och skiftande konsumentval. Marknaden bygger på ett stort antal självständiga aktörer som ger utrymme för många idéer och därmed skapar stora ekonomiska resurser. 
Men marknaden kan inte upprätthålla sig själv. Dess inneboende tendenser till koncentration motverkar den mångfald som är dess egen förutsättning. Den prismekanism genom vilken marknaden arbetar, kan inte skapa de stabila spelregler som marknaden själv kräver för att fungera väl. Endast samhälleliga organ, oberoende av marknaden kan skapa och upprätthålla detta regelverk”. 
I en mening finns det någon form av samstämmighet kring både marknadsekonomi och kapitalsim inte kan få härja fritt utan måste regleras. Men tankegångarna om hur detta ska ske varierar påtagligt mellan partierna och mellan blocken. 
Folkpartiet tror mycket på marknadens roll inom kultursektorn. I dess program konstateras:
”En levande kultur förutsätter många fria kulturskapare. Idag är medier, organisationer, konstnärer och forskare ofta direkt beroende av bidrag från den offentliga sektorn. För att minska beroendet av den offentliga makten bör kulturlivet i större utsträckning stimuleras genom generella metoder som avdragsrätt för gåvor till kulturella ändamål och gynnsamma skattevillkor för kulturutövare”.
Man kan naturligtvis fråga sig hur man här har tänkt. Det känns kanske inte så nyskapande att låta konstnärer eller diktare att få förlita sig på mecenater. Tankarna till feodalismens hovnarrar är inte långt borta.

Marknaden som förvirrat begrep?

Verkasomandra granskar partiprogrammen inför valet 11: Den tydligaste motsättningen mellan de olika politiska blocken inför årets val är kanske synen på marknaden. I grunden beror denna på de olika ideologiska riktningarna som bildar basen för partiprogrammen. Folkpartiet inleder sitt med att skriva om liberalism och den enskilde människans personliga valmöjligheter. Det heter vidare: 
”Materiell frihet innebär rätten att välja yrke, bosättning och livsstil. Marknadsekonomin bygger på enskilt ägande, närings- och avtalsfrihet. Konsumenternas val styr produktionen. Marknadsekonomin är det ekonomiska system som mest gagnar den materiella friheten och det enda ekonomiska system som går att förena med demokrati”. 
Är man kritisk vid denna läsning frågar man sig naturligtvis varför inte materiell frihet i första hand relateras till basala behov kring mat, bostad och hälsa. Hävdandet att marknadsekonomin är det enda system som fungerar tillsammans med demokrati kan vara rätt men också falskt. Redan John Stuart Mill kritiserade tankarna på den fria marknaden som generell framgångsformel för välfärd.

I Sverige talade vi länge om blandekonomi. Det senaste årets finansiella kris har bland annat inneburit att man i USA, som framstått som kapitalismens förlovade hemland, har socialiserat stora företag, bland annat GM, som för 10 år sedan var världens största. Frågan är också hur man ser på den ökande makten hos världens olika pensionsfonder. Traditionellt brukar amerikanska lärareförbundets och Kaliforniens offentliganställdas pensionsfonder vara världens största finansiella aktörer. I Sverige är det som bekant AP-fonderna och andra fonder, där småspararna dominerar. Kritiken mot fondsocialismen hörs knappast (kanske därför att fonderna inte utövar ägaransvar). Frågan är också om inte man skall kalla Kina, som blivit världens största ekonomi, för en kommunistisk marknadsekonomi.
 Vänsterpartiets program handlar mycket om det socialistiska målet och vägarna dit. Man skriver: ”den socialistiska samhällsomvandlingen är ett resultat av kapitalismens motsättningar och folkets kamp. Det är i kontrasten mellan samhällets strukturer och människans möjligheter vi ser nödvändigheten av en grundläggande samhällsförändring”.  
Många har försökt konstruera framtida idealsamhällen. Planer för ett samhälle kännetecknat av förnuft och frihet har dragits upp, men har när de konfronterats med historiska omständigheter som inte tillåtit deras förverkligande istället blivit till fängelseritningar. Konstaterar man självkritiskt. Det har man förstås all anledning att göra. Dessvärre kraschlandar ofta lustfyllda utopier och förvandlas i möte med marken till förfärande dystopier. Spänning mellan dröm och verklighet i politiken, präglar vår kultur i många avseende.

Landsting och regioner

Verkasomandra granskar partiprogrammen inför valet:10
I nivån mellan kommunerna och staten finns landstingen eller som det i Skåne och Västra Götaland heter – regionerna. Ideologiskt har det bland annat inom moderaterna hävdats att man borde lägga ner landstingsnivån. Det märks inte i deras partiprogram. Men till skillnad från andra partier har man inte lika entydigt ställt sig bakom en regional nivå med storlandsting med huvudansvar för sjukvård och kommunikationer. Man skriver: 
”I Sverige pågår flera försöksverksamheter med regioner. Dessa regioner är i princip storlandsting där ett regionalt samarbete med direktvalda regionparlament ersatt de tidigare landstingen som övertagit ett antal tidigare statliga uppgifter från länsstyrelsen. Vi är beredda att permanenta dessa regionsamarbeten. Det är viktigt att alla regionsamarbeten äger en acceptans bland regionens medborgare och kan anses arbeta utifrån en tydlig regional logik”. 
Oavsett hur det går i valet mellan de olika blocken kommer det därför med stor sannolikhet att finnas kvar någon form av landsting – eller regionstruktur. I de politiska programmen finns det inte särdeles stora skillnader i fråga om på vilka nivåer man vill förlägga ansvaret för olika välfärdsinsatser. Däremot markeras de ideologiska vidderna betydligt kraftfullare när det kommer till ansvaret för själva utförandet. 

Kommunerna

Verkasomandra granskar partiprogrammen inför valet 9:
Nästa stege i de politiska nivåerna är den kommunala. Det kan tyckas som ett stort kliv från den lilla gruppen till den kommunala nivån, som i storstäderna omfattar flera hundratusentals människor. Försöken till närdemokrati med olika typer av stadsdelsnämnder blev aldrig någon formel på framgångsrikt medborgarengagemang. Vissa större kommuner fortsätter med den typen av kommunala indelningar, andra avvecklar dem. För det mesta stjäl större omorganisationer energi och kraft från det som välfärdsapparaten faktiskt skall arbeta med. Samtliga rikspartier är i sina partiprogram överens om att värna om det kommunala självstyret och utgår från kommunerna som den politiskt organisatoriska basen. I den meningen är de samtliga kommunister.  
Kommunens relationer till medborgarna och deras olika organisationer uttrycks kanske tydligast i Centerpartiets idéprogram när man skriver: 
”Kommunen är den nivå i den representativa demokratin som ligger närmast medborgarna. Där finns bäst förutsättningar att knyta samman de gemensamma besluten med medborgaransvar. Makten blir begriplig och påverkbar. Därför måste kommunen få starkare makt gentemot centralmakten, och medborgarna får därmed större möjligheter till inflytande och delaktighet”. 
Miljöpartiet och centerpartiet är kanske de som tydligast deklarerar att uppgifter bör överföras från stat till kommuner. Några skarpa preciseringar föreligger knappast – bara en viljeinriktning.

Familjebilden

Verkasomandra granskar partiprogrammen inför valet 8:
När man talar om nivåer i samhälleliga organiseringar kan man kanske föreställa sig en stege från den enskilde individen till det världssamhälle som FN är i någon slags illa utvecklad form. Den närmast individen basala strukturen är familjen. På dess områden är det i första hand kristdemokraterna som betonar betydelsen av familjeinstitutionen. Man uttrycker det så här: 
”Människor utvecklas, mognar och mår bäst i små grupper. I den lilla grupp som en familj utgör får familjemedlemmarna möjlighet att möta kärlek, omtanke och förståelse, men också ställas inför krav och ta ansvar. På det sättet anknyter familjen som gemenskap till människans djupaste behov – behovet att bli sedd och inte vara utbytbar. En viktig förutsättning för att en familj ska fungera är att alla respekterar vissa grundläggande värden om jämställdhet och respekt för varje människas integritet. En annan är att familjen inte fungerar som en sluten enhet utan snarare som en bas för ett vidare samhällsengagemang”.
De övriga partierna är lite mindre tydliga kring sin syn på familjen. Vänsterpartiets formulering lyder: 
”Familjen har sin materiella bas i reproduktionen, den sociala verksamhet där människor föder och fostrar nya generationer. Män som grupp utövar makt genom kontroll av kvinnors sexualitet och arbete i familj och samhälle. I arbetsfördelningen mellan könen framträder strukturen tydligt. Män och kvinnor gör olika saker och befinner sig på olika platser, vilket antas motivera att de betalas olika och har olika mycket makt”. 
Sedan de moderna preventivmedlen och den fria aborten etablerats är det kvinnorna som otvetydigt har rätten att bestämma över vilka barn som skall födas. Denna självklara utgångspunkt skapar naturligtvis en obalans i makten mellan könen som sällan blir föremål för analys ur ett jämställdhetsperspektiv. Relationerna mellan könen liksom definitionerna av könstillhörighet har i viss mening tagit intryck av HBT-indentiteter och Queer-teori. Detta återspeglas i de flesta partiprogrammen. Mer eller mindre tydligt markeras att den så kallade heteronormen inte får vara rådande, utan att homo- eller transsexuella ska kunna ingå familjebildning. ”Det innebär t ex att äktenskapslagstiftning, arvsrätt och familjerätt skall behandla alla lika”, som Vänsterpartiet uttrycker det. Möjligen med kristdemokraterna som avvikare är alla mer eller mindre eniga i denna inriktning. Vad man definitivt kan säga är att samtliga riksdagspartier har en sexualfokuserad familjebild. Trots insikten om primärgruppen otvetydiga betydelse för den enskildes väl och ve under hela livsloppet – framför allt i början och slutet – finns det inga öppningar till alternativ för dem som saknar traditionella familjeband. Än så länge saknas tillstymmelse till generella regelverk för dem som vill leva tillsammans i mer än tvåsamhet och utan sexuella relationer. 

Organisationsnivåer

Verkasomandra granskar partiprogrammen inför valet:
Frågan om hur olika politiska insatser skall bedrivas och organiseras är en viktig ideologisk skiljelinje mellan de olika partierna. När den obligatoriska folkskolan genomfördes 1842 var den i teori och praktik en del av statskyrkans angelägenheter. Det bandet bröts inte förrän 110 år senare.  Den direkta kommunaliseringen av skolan genomfördes av Göran Persson som skolminister. Kritiken mot endimensionalitet och enkelspårighet inom många kommuner ledde fram till starten av friskolor. Många bland de första drevs av föräldrar och personalkooperativ. Idag drivs de ofta av större företag. Grunden för finansieringen är kommunalskatten. Röster har hörts, bland annat från folkpartiledaren och utbildningsministern, att åter göra skolan till en statlig domän.
Hur kulturpolitiken ska handskas med olika insatser har ofta varit relaterad till olika nivåer. En av den stora och hårt kritiserade kulturutredningens tankegångar som realiserats under denna mandatperiod, har varit den sk portföljmodellen. Den innebär att större makt ges landstingen och regionerna, när olika kulturstöd ska beviljas. Några större idiologiska motsättningar finns kanske inte mellan de politiska partierna i denna fråga. De går istället mellan riks-och lokalpolitiker i alla partier.

Svenska partier i en globaliserad värld

Verkasomandra granskar partiprogrammen inför valet 6:
Sverige har ungefär en och en halv promille av jordens befolkning. I en demokratisk värld skulle detta också vara vårt valunderlag i det tänkta globala parlamentet. Detta skulle naturligtvis helt domineras av kineser, indier och andra asiatiska nationaliteter. Inom EU representerar Sverige ungefär 2 % av befolkningen. Som andra småstater har man dock förhållandevis mer makt (som om folket från Härjedalen eller Dalsland skulle ha större kraft i sina röster i Sverige). Trots att globaliseringen och dess konsekvenser blir allt mer uppenbara för svensken, är det dennes väl och ve som är politikens kärna. Välfärdspolitikens målgrupp är de som bor i Sverige. I den meningen är alla riksdagspartier Sverigedemokrater.  
Det är sekler sedan de klassiska politiska idéerna spred sig till vårt land. Under nästan hela förra seklet spelade Sverige mest den välvillige åskådarens roll på den världspolitiska arenan. Våra möjligheter att stå utanför kontinentala eller globala strukturer blir bara mindre. I takt med denna insikt har också den partipolitiska uppslutningen kring integrationsarbetet i vår del av världen ökat.
Kultur-och välfärdsfrågorna blir allt mindre nationella. Hushållningen med jordens resurser och klimatologiska förutsättningar blev årets första fråga vid världsklimatkonferansen i Köpenhamn. Misslyckandena vid denna att åstadkomma ett någorlunda fungerande avtal, glömdes bort i takt med att det som en gång var kvicksilver kröp allt längre ned under nollstrecket. Årets hårda vinter har fått mången att glömma den globala uppvärmningen med de eskalerande energipriserna vidgar de flestas vyer kring välfärd till att också inkludera perspektiv kring natur, miljö och råvaruhushållning. Det reflekteras tydligt i de olika partiprogrammen där ord som ”hållbar utveckling” eller att man tar hänsyn till ”framtida generationer”. I kosmiska perspektiv är samtliga partier korttänkta. Det finns inte tillstymmelse till funderingar kring hur vi ska handskas med solens utslocknande. 
Även om det ytterst är insikten om att planeten Tellus är vårt hem och Vintergatan vårt kvarter med vad det innebär av vidare vyer än vad som brukar stå på föredragningslistorna i de lokala partiorganisationerna, är det trots allt både det nära och det fjärran som bestämmer vår välfärd. Regelverk, organisering, institutionalisering, teknik och metoder i det direkta utförandet är en blandning mellan tradition och intryck utifrån den stora världen. Den nya generationen som skall arbeta som välfärdens tjänare inom administration, ekonomifunktioner, rättsväsen, hälso- och sjukvård, den sociala sektorn, forskning och utbildning eller miljöområdet förbereds genom våra skolor och universitet. Det är kanske just på undervisningsområdet, som en av de viktigaste välfärdsfrågorna främst aktualiserats – organiseringen och ägarskapet.

Partiprogram i tid eller otid.

Verkasomandra granskar partiprogrammen inför valet 5:
Välfärd är den samlade benämningen på människornas levnadsförhållanden. Därför känns ibland begreppet välfärdsstat som något anakronistiskt och självklart. Det finns knappast någon politiker som medvetet hävdar att man vill försämra levnadsförhållandena, fram för allt inte i en demokrati, där medborgarna har rösträtt. Att genom politiska insatser bereda oss alla välfärd – en god resa genom livet - är en vacker tanke som förhoppningsvis förenar våra riksdagspartier.  
Traditionellt har de haft olika sociala intressegrupper som utgångspunkt för sina väljarbaser. En del reflekterar i viss mån fortfarande i sociala klasser . Det är dock bara socialdemokraterna som har kvar en beteckning i namnet och som ju är SAP, där A står för arbetarparti. Men moderaterna har som rubrik för sitt partiprogram Vår tids arbetarparti. Flera partier kallar sig feministiska – kanske för att locka till sig väljarna med feminint kön, som det tycks finns flest av.  
 
Tanken med partiprogram är att samla anhängare kring det som uppfattas som gemensamma idéer om hur man vill styra och förändra samhället. Det är de dokument som anger kompassriktningen och hur man ska navigera mot de samhällsmål som omsätter medlemmarnas grundläggande värderingar. Precis som sjökort ska partiprogram vara någorlunda beständiga och pålitliga. Under tidens gång förändras en del av det politiska landskapets landmärken. De mediala strömmarna och vindarna kräver att partierna reviderar sina grundläggande aktstycken. 
Förändringar av partiprogrammen kan både tas som intäkt för något gott och ont. I en mening är ändringarna uttryck för opportunism och kanske en färd utan egentligt mål. De kan naturligtvis också förklaras med vilja till förändring i en svårförståelig värld. Allmänt gäller att partiprogrammen för flera av partierna har tio års historia. Men revideringar pågår ständigt, bl a med intryck från omvärlden.

Idiologierna lever än

Verkasomandra granskar partiprogrammen inför valet 5:
 Välfärdsideérnas olika typer av medvetna insatser för att bekämpa fattigdom och förbättra människors hälsa, utbildning, arbete och kulturvillkor i övrigt kan i vår del av världen betecknas i olika politiskt-ideologiska nyanser. De ännu idag dominerande ideologierna brukar betecknas med konservatism, liberalism och socialism. Tänkare som Edmund Burke (1729-97), Adam Smith (1706-90), John Stuart Mill (1806-73) eller Karl Marx (1818-83) lade grunderna för de politiska ideologierna. I deras namn har idéer, oftast vantolkade, förvandlats till ideologiska grundstenar. Med seklerna i backspegeln framstår de kanske i viktiga stycken snarare som sprungna från samma stam än som väsensskilda. I varje fall förenas de kring tankarna på att politik skall användas för välfärdsbygge. 
Den egentlige välfärdsteoretikern bland de politiska klassikerna är kanske i första hand Jeremy Bentham (1748-1832). Mest känd för eftervärlden är han för den politiska målsättningen ”största möjliga lycka för största möjliga flertal” som formulerades under en tid då ännu kungens och adelns väl och ve var statsmaktens främsta mål. Den mera moderna välfärdsteorin tar ofta sin utgångspunkt i Vilfredo Pareto (1848-1923). Det kriteriet han namngett innebär att en förändring i välfärdspolitiken ger ökad social välfärd om ingen person får lägre och i varje fall en person får högre nytta. I princip innebär detta att varje insats som uppfyller detta kriteriet bör genomföras. Emellertid står man inför olika alternativ vid förverkligande. Därvid spelar den ekonomiska effektiviteten den centrala rollen.  Fördelningsfrågorna är därvid viktiga men enligt Pareto (för vilket han kritiserats) inte i vilken utsträckning de är ekonomiskt utjämnande. 

Välfärd under svärdet

Verkasomandra granskar partiprogrammen:
Den antagligen allra viktigaste händelsen på jorden under de senaste hundra miljoner åren, som haft betydelse för oss som människor, var den meteoritkrasch som ödelade i stort sett allt liv på planeten. Dinosauriernas tid var förbi. Det skulle dröja länge innan mera avancerade livsformer utvecklades på vår planet. Människan har i stort sett bara levt här den senaste procentenheten av den tid som förflutit sedan dess.
Det enda parti som anlägger ontologiska perspektiv i partiprogrammet är Kd. I avsnittet om kulturpolitiken tar kristdemokraterna fasta på temat om Homo sapiens särart. Man skriver:
”Människans kulturella verksamhet genom historien visar att hon inte kan reduceras till enbart en biologisk varelse med uteslutande materiella behov. I den människosyn som kristdemokraterna bygger på betonas istället vikten av att anlägga ett helhetsperspektiv på människan, där hennes andliga och själsliga dimensioner tas på djupaste allvar”.   

Vår tankevärld har från att den tog form präglats av skilda försök att förstå förloppet mellan orsak och händelse. Det är bara under den senaste promillen av människans tidslinje som vi förmått att någorlunda vetenskapligt bespegla kosmos. Dessförinnan tvingades vi söka orsakssambanden i gudarnas värld. När monoteismen (tron på en Gud) etablerades, sökte man i första hand orsakerna till välgång i relationen mellan (honom eller kanske rättare den) och människorna.  
Men den ende guden var inte allenarådande. I andras världar fanns en annan sådan Gud. Kampen eller Gudens profeter och proselyter har allt för ofta skett med svärdets hjälp. Idag är medlen mera djävulska i händerna på dem som vill behaga guden genom att döda de otrogna. Än idag är det trosvissa våldet ett av våra värsta välfärdshot.  
Det religiösa våldet har kanske bara överträffats av det politiska. För det mesta är det förenat. Förra seklet präglades i vår del av världen mer än något annat av första och andra världskriget, som knappast kan beskyllas för att vara religionskrig, även om Hitler och Stalin dyrkades som gudar. 1900-talets krig fördes i första hand i termer av det egna folkets bästa. Det var den egna rasen eller nationen som skulle få det bättre genom militär kulturexpanision.   
Redan under franska revolutionen kom svärdet – eller kanske rättare giljotinen – till flitigt bruk i det som på svenska benämns Välfärdsutskottet. Comité de salut public inom Nationalkonventet. Här förvandlade Robespierres och hans anhängare parollerna frihet, jämlikhet och broderskap till skräckvälde. 

Tro eller vetande?

Verkasomandra granskar partiprogrammen:
I många avseenden är det politiken som bestämmer välfärdens förutsättningar. Den direkta utformningen sker på den finans-, kultur-, utbildnings- och socialpolitiska arenan. Men det är väljarna som på valdagen gör valet mellan de budskap som partierna försökt föra fram och som media i mer eller mindre förvanskade former förmedlat till oss. Sällan görs några försök att tränga djupare in i den ideologiska botten som partifolket i de olika fållorna bespeglar sina värderingar i, innan de försöker omsätta dem i vad som ofta kallas praktiskt handlande, men som i praktiken innebär förändringar av skatter, bidragsformer och regelverk. Det är välfärdens frontfolk i form av handläggare som ska möta eller mota medborgarna.  
Därför har jag gått igenom de olika riksdagspartiernas program för att undersöka några av deras principiella hållningar i de stora kultur- och socialpolitiska frågorna inför valet. Jag har under ett antal år varit ordförande för Svensk Socialpolitisk Förening, men också i Förbundet för forskning och socialt arbete, FORSA. Eftersom jag också haft många internationella engagemang har jag ofta fått anledning att bespegla den svenska välfärdsverkligheten ur andra nationella perspektiv. Mitt engagemang inom högre utbildning, forskning och kulturliv har gjort att jag vill försöka kombinera mina skilda erfarenheter (jag är förstås också en vanlig medborgare som under årens lopp kontinuerligt fått känna på politikens verkningar i praktiken – som förälder till tre barn och än så länge till fem barnbarn.
 
Om man som jag avverkat ett yrkesliv med olika former av kollektivt engagemang, är det lätt att bli utled på den dagspolitiska debatten. Den trosvisshet som politikerna försöker utstråla, känns falsk. Ingen vet riktigt hur samhällets resurser kan fördelas så att skattebetalarna får ut mest av sina surt förvärvade pengar. Dessvärre – eller tack och lov – finns det inte heller någon enkel koppling mellan forskning, kunskap, politik, finansiering och välfärd vare sig för svenska folket eller för den enskilde individen. Vi rör oss på gränsen mellan tro och vetande – i både fysisk och metafysisk bemärkelse.

Kultur, välfärd eller valfläsk

Inför höstens val har jag planerat att göra en genomgång av de politiska partiernas program för att undersöka vilka budskap av betydelse man vill ge oss väljare, som både har funktionshinder och är kulturarbetare. Att vara funktionshindrad innebär att tillhöra en av de fattigaste grupperna i samhället. Det gör man också om man är kulturarbetare.  
Även om det förvisso finns människor med funktionshinder som är välbeställda och kulturarbetare som tjänar åtskilliga pengar på sitt skapande, är den stora majoriteten av kulturarbetare och människor med funktionshinder ekonomiskt föga välbeställda. Därför hänger välfärds- och kulturpolitik så nära samman för oss som grupp, men naturligtvis också för alla medborgare.
Ska man bedriva en framgångsrik välffärdspolitik kan man inte bortse från kulturen som det samhälleliga kitt för att motverka utanförskap, som det självklart är. Inte heller kan man bortse från att de som är verksamma som kulturarbertare behöver ha elementär social trygghet för att kunna göra något annat än att bokstavligt talat verka för brödfödan. Det är bara i de simpla goda historiernas värld som svält blir basen för stora verk (ursäkta mig Knud Hamsun). När man därför talar om välfärdspolitik är det rimligt att inte bara inbilla sig att denna handlar om sociala och ekonomiska frågor. Den rör också i högsta grad kulturlivet i bred bemärkelse. 

Intersektionalitet

Den norske forskaren Jan-Kåre Breivik bespeglar intersektionalitet utifrån ett socialt konstruktivistiskt perspektiv. Han menar att det centrala i en intersektionell analys därvid blir att förstå hur vi som individer använder oss av tillgängliga begrepp och tolkningar för att ge mening åt tillvaron. Vår identitet kan förstås som resultatet av förhandlingar i skilda sammanhang, där kategoritillhörigheter baserade på olika analytiska klasser, som funktionsnedsättning, etnisk bakgrund eller kön baseras i relation till varandra. Intersektionalitet blir därvid en fråga om hur denna förhandling i olika samman¬hang och under olika maktförhållanden går till.

Breivik tar upp en del intressanta aspekter bland annat med utgångspunkt från ett konkret fall med en synskadad invandrare. Hans bidrag väcker en hel del frågor. Till en del hänger det samman med vad socialkonstruktionismen egentligen innebär. Alltför ofta används begreppet synonymt med etikettering eller klassi¬ficering av olika egenskaper eller institutioner. I själva verket är många av de samhälleliga storheter som vi rör oss med inom våra kulturer motsägelsefulla till sin karaktär. De kan ses som resultatet av sociala konstruktioner, men har skilda innebörder för olika grupper. Anställningstrygghet betyder en sak för arbetsgivaren och en annan för arbetstagare. Personlig assistans är en sak för de så kallade brukarna och en annan sak för de som arbetar som sådana. Yttrandefrihet är en sak för dem som har makten över media och en annan sak för de som hängs ut här. Ett dialektiskt förhållningssätt vid analysen av de sociala konstruktionerna kan kanske bli fruktbart genom att använda sig av intersektionalitet.

Det sista kapitlet i boken är kanske det allra viktigaste. Här behandlar Werner Schirmer och Dimitris Michailakis intersektionalalitet i relation till systemteori. Man menar helt enkelt att intersektionalitet baserar sig på ett föråldrat sätt att se på samhället. Enligt systemteoretikerna kännetecknas detta istället av att här sker en funktionell differentiering, där olika system fungerar självständigt, bland annat genom sättet att kommunicera med och förhålla sig till omvärlden. Författarna är också mycket kritiska till begrepp som maktordningar, som ju är något av intersektionalitetens kärna. Det blir en förenklad kultur- och samhällsanalys att begränsas sig till makt- och kontrollperspektiv, anser man.

Även om det systemteoretiska perspektivet har sina begränsningar, är det uppen¬bart att intersektionaliteten som redskap är tämligen enkelt, ifall man låter det stå för insikten att människor och grupper i vårt samhälle kan kategoriseras på många skilda sätt och att de olika kategorierna är interrelaterade till varandra och att man självklart kan tillhöra mer än en grupp i taget. Inom etnologi och framförallt inom skönlitteraturen har olika bilder getts av hur människors identifikationsprocesser varit sammansatta och mångbottnade. De flesta har inte bara en tillhörighet utan många. Det gäller också människor med funktionshinder. Dessa kan dessutom vara av många skilda slag. Intersektionen mellan olika typer av funktionsned¬sättningar tas överhuvudtaget inte upp i detta arbete. Om inte annat skulle det kanske visa att intersektionalitetens väg mot ökad förståelse för komplexa samhälleliga relationer ofta innebär en återvändsgränd.


Stig Larsson

Till kritiken av intersektionaliteten

Bokens andra del är egentligen den mest intressanta. Här får man underlag till att fundera över användbarheten av det intersektionella perspektivet, men också om det överhuvudtaget är fruktbart. Varje individ har olika egenskaper och erfarenheter relaterade till sina positioner på olika samhälleliga variabler. Hur dessa samvarierar är – lite förenklat – intersektionalitetens kärna. Naturligtvis är det därvid inte endast fråga om en statistisk analys utan snarare om en kvalitativ förståelse.

Lars Grönvik tar emellertid upp och resonerar kring användbarheten av statistiska analyser på ett välförtjänt sätt. Mycket av vad han säger är närmast en elementär introduktion till statistikens roll inom samhällsvetenskapen. Man kan självklart fundera över varför man behöver argumentera för att kvantitet är en viktig dimension inom handikappvetenskapen. Men ibland behöver det lyftas fram. Numeriska begrepp skymmer ibland världen i sina förenklingar. På samma sätt som schablonmässiga simpla storheter som maktordningar kan förmörka den analytiska sikten. Men ofta är det viktigt att utgå från att kvantitet också innebär en kvalitet.

Berth Danermark är en av kapitelförfattarna och skriver om den kritiska realismen i förhållande till intersektionaliteten. Kritisk realism utgår från att det finns en verklighet som existerar oberoende av dem som iakttar den. Samtidigt framhålles att de kategorier och begrepp vi använder oss av för att bringa ordning i och förstå vår omgivning i stort och smått, är konstruktioner som också får en objektiv existens. Därför blir forskningens uppgift att försöka förstå de mekanismer som producerar dessa förhållanden. Analyser av sådana processer måste ta hänsyn till skilda nivåer, t ex den biologiska, psykologiska eller den sociala. I denna mening kan kritisk realism omfatta ett helhetsperspektiv på samma sätt som den biopsyko¬sociala modellen som ligger till grund för Världshälsoorganisationens klassi¬fikationssystem av funktionshinder. I detta perspektiv blir intersektionalitet ett särfall av den mer generella ambitionen att ringa in och begripa de sammansatta mekanismer som skapar ett specifikt fenomen. Författaren till det här kapitlet visar tydligt på hur många olika perspektiv ökar förståelsen av den sociala verkligheten i allmänhet och för personer med funktionshinder i synnerhet.

Klass och funktionshinder

Susanne Berg är författaren till detta kapitel vars tema är mycket spännande. Hon är själv rörelsehindrad och har tagit en magisterexamen vid Leeds University i England. Hon har inte genomgått forskarutbildning. Det märks i hennes framställning som skulle behöva en rejäl uppstramning, eftersom en del obegripligheter och förenklingar tynger texten.

Det gäller t ex hennes föreställning om att det var Marx som uppfann klass¬be¬greppet. Tvärtom var det etablerat långt innan honom. (Det Marx tillsammans med Engels) gjorde, var att transformera den hegelianska idealistiska dialektiken till den materialistiska klassanalysens område.

Kapitlet behandlar inte så mycket den så kallade intersektionen mellan klass och funktionshinder. Istället ägnar författaren sig mest åt att återge en del – förvisso intressanta – tankegångar kring olika sätt att se på människor med funktionshinder i den engelska handikappforskningen relaterat till gruppens position inom produktionsapparaten med vad det innebär i relation till samhället i övrigt Till en del hänger detta kanske samman med att många inom den engelska handi-kappforskningen fört diskursen inom dessa ramar. Kanske inte i den omfattning som krävs behandla funktionsnedsättning den mångfald av uttryck som funktionshinder tar sig inte minst från ett klassperspektiv.

Från ett marxistiskt (och för den delen också ett allmänt sociologiskt perspektiv) innebär samhällets skiktning i klasser en reflex av bland annat hur makten är fördelad. Man kan vara funktionshindrad och tillhöra överklass eller för den delen underklassen. Man kan kanske också genom sitt funktionshinder försvinna från en hög social position till en botten just på grund av sitt funktionshinder. Tyvärr är människor med funktionsnedsättningar i långt större utsträckning låginkoms¬t¬tagare, för att inte säga fattiga, än andra. Klassanalys är inte lätt. Det blir inte enklare genom de olika gränssnitt som ryms inom intersektionalitet. Idag finns det en stor grupp av människor som är direkt anställda av enskilda människor med funktionsnedsättningar som personliga assistenter. Dessa är definitivt under¬ordnade sina arbetsgivare – den som uppbär assistansen.

Man kan definitivt hävda att den enkla dialektiken mellan arbete och kapital, som på 1800-talet var utgångspunkten för den marxistiska klassanalysen, är förbi¬sprungen av en allt mer komplex verklighet. Det betyder naturligtvis inte utan att denna motsättning i grundläggande avseende finns kvar och att den också spiller över på människor med funktionshinder. Tyvärr presenteras inga direkta data om de socioekonomiska positionerna för människor med funktionshinder. Det är inte författarens fel. Det beror helt enkelt på att det finns mycket bristfälliga underlag för att analysera dessa.

Inom marxistisk klassanalys har i första hand frågan om hur motsättningarna mellan arbete och kapital manifesterats i det konkreta politiska arbetet upp¬märksammats. I synnerhet har frågan om hur olika ”mellanskikt” lierat sig med eller mot proletariatet eller kapitalägarna diskuterats. Marx själv introducerade begreppet ”trasproletariatet” om de som förlorade sina positioner i det traditionella samhället utan att finna nya som arbetar. Frågan är om inte denna form av klass¬analys ledde till att förhållandena för människor med funktionshinder blev så vidriga som de blev i många delar av det forna socialistiska – eller vad en del kanske skulle kalla för statskapitalistiska – i Östeuropa.

Man skall naturligtvis inte ge Marx skulden för hur hans resonemang kring maktförhållandena på 1850-talet hanterades av de som försökte upphöja hans tänkande till närmast religion. Tvärtom finns det anledning att ta fasta på många andra av hans vetenskapliga bidrag till att förstå hur maktstrukturer i en mark-nadsekonomi kan drabba människor med funktionsnedsättningar. Det gäller
t ex processer som förtingligande och förfrämligande eller som det latiniserat brukar benämnas reifikation och alienation.

I vår värld, så dominerad av penning¬ekonomin som den är, tenderar vi i allt högre utsträckning att analysera relationer till våra medmänniskor i termer av kronor och ören. Frågan är vad det betyder för människor med funktionshinder, som sociala strata tillhör samhällets fattigaste. Ur ett intersektionellt perspektiv skulle kanske frågan snarare resas om vilka skill¬nader det finns mellan de som är rika och fattiga i gruppen som sådan.

Klass – eller om man så vill med ett lite modernare och mera sofistikerat uttryck – socioekonomisk position är naturligtvis av utomordentlig betydelse för att försöka förstå sociala processer relaterade till skilda maktperspektiv. Det gäller naturligtvis också för människor med funktionshinder, ja kanske mer för dem än för andra. Emellertid ges det få ingångar i det här kapitlet för att förstå klassresor i både bokstavliga och bildliga bemärkelse.

Etnicitet och funktionshinder

Detta kapitel i antologin har skrivits av Julio Fuentes. Han är sociolog och arbetar vid SIOS, Samarbetsorgan för etniska organisationer i Sverige. Han börjar sitt arbete med att gå igenom en del av de välkända begreppen, som stigmatisering, vilka använts i resonemang kring marginalisering och utestängning. Han tar också upp och resonerar en del kring interaktionen mellan produktion och funktions¬förmåga å den ena sidan och identitet och etnicitet å den andra. Resultatet av marginaliseringsprocesserna för människor med annan etnisk bakgrund är, menar Fuentes, en kulturalisering.

Med detta menar han att kulturen ses som den övergripande faktorn, vilken förklarar normer, värderingar och beteenden hos dem som har en annan etnisk bakgrund än majoriteten. Innebörden av kulturaliseringen är att kultur betraktas som något stabilt och homogent, men också något statiskt. Han försöker också analysera kulturaliseringen av funktionshinder. Enligt för¬fattarens analys betraktas fortfarande människor med funktionsnedsättningar som mottagare av vård och omsorg, trots att ett perspektivskifte formulerades i den nationella handlingsplanen från patient till medborgare för ett decennium sedan.

En särskilt intressant aspekt, som tas upp i det här kapitlet, är homogeniseringen av funktionshindrade. Det innebär att alla som har en viss funktionsnedsättning behandlas lika, oavsett etniskt ursprung. Funktionshindret betraktas också som en tämligen övergripande och endimensionell och statisk enhet. Han tar bland annat upp ett antal exempel som han hämtat från en forskningscirkel, där deltagarna var pedagoger som arbetade med flerspråkiga barn med problem inom autism¬spektrat. Fuentes refererar också till ett antal konkreta fall och iakttagelser, som jag av utrymmesskäl skall avstå från att referera.

I den mån intersektionalitet kan vara fruktbar för att bättre förstå människor med funktionshinder och deras ställning i samhälls- och kulturlivet i stort, är kanske relationen till etnicitet bland det mest intressanta. Emellertid är området mycket outvecklat. Detta framhåller också författaren, som pekar på att behovet av forskning förefaller vara stort. Det är bara till att hålla med honom. Samtidigt är det viktigt att framhålla att det då är angeläget att arbeta med andra kategorier än människor i majoritetssamhällen och de som inte tillhör det. Det är trots allt en stor skillnad på norrmän och somalier i Sverige – både med och utan funktionshinder.

Sexuell läggning och funktionshinder

Detta är ytterligare en fortsättning på intersektionalitetsresonemangen med utgångspunkt från Grönvik, L och Söder, M (redaktörer) Inte bara funktionshinder? En av bokens redaktörer, Lars Grönvik, skriver om HBT och queerpersoner. Något oegentligt benämner han kapitlet Sexualitet och funktionshinder. Men det han uppehåller sig vid är kanske inte sexualitet, utan snarare bara sexuell läggning. Det är ett område som på många sätt förbigåtts med ekande tystnad i relation till människor med funktionsnedsättningar. Många har främst betraktat dem som asexuella.

Naturligtvis finns det lika många människor med funktionshinder bland HBTQ-personer som bland folk i allmänhet och bland människor med funktionsnedsättningar lika många som har en annan sexuell läggning än den heterosexuella. Grönvik tar upp och diskuterar hur de två grupperna förhåller sig till varandra och kan konstatera att det t ex inom bög- och flatvärlden finns en viss negativism mot att släppa in människor med funktionshinder i sina nätverk och lokaliteter. Det kan bero på att de grupper som försöker stärka sin ställning i relation till de dominerande grupperna i samhället, ofta väljer att fokusera på sin egen målgrupp och att man därför ogärna försöker förhålla sig till andra för att inte förvirra kampbilden. Man kan naturligtvis fråga sig om det inte finns andra mera strukturella drag som t ex att kroppsfetischism är vanligare bland HTBQ-folk med vad det kan innebära av negativism hos människor med funktionshinder. Högst upp på den (manliga) homosexuella attraktionsskalan står den muskulöse, genitalt välutrustade ynglingen, skriver Grönvik. De krav som ställs på bögens kropp har ibland jämförts med hur samhället i stort ställer krav på den heterosexuella kvinnan. Det är klart att en människa som i olika avseenden har problem med kroppens funktion (och ofta också utseende i relation till andra) lätt blir margi¬naliserad och nedvärderad i relation till sådana måttstockar.

Grönvik tar upp flera intressanta aspekter, bland annat kopplingen mellan heterosexualitet och vad han kallar fullständig funktionsförmåga. Där emot diskuterar han inte HBTQ-definitionen ur ett funktionshindersperspektiv. Självklart är det ett funktionshinder att inte kunna få barn med den man älskar (oavsett om denne har samma kön som en själv eller om han eller hon har skador i reproduktionsapparaten). Frågorna kring varför inte HBTQ-personer, och människor med funktionshinder i största allmänhet är samorganiserade, kan man

Frågan om underordning och överordning bland olika typer av bindestreckstillhörigheter är mycket intressant. Inom flera områden med anknytning till kultur, media och politik har HBTQ-personer varit mycket framgångsrika i att hävda sina intressen. I en del fall är de kanske till och med överrepresenterade inom framgångssagorna. Det är en stor skillnad mot de som har olika typer av (andra) funktionshinder. Antagligen kommer frågorna kring HBTQ och funktionshinder att i framtiden kunna avsätta intressanta bidrag på skilda kulturarenor. Frågan är hur länge vi får vänta?

Ålder och funktionshinder

Johans Tveit Sandvin behandlar intersektionaliteten mellan funktionshinder och ålder i ett kapitel av antologin. Han refererar till ett arbete av Arber och Ginn (1998) som hävdar att man kan se på ålder i tre ganska skilda betydelser. Den ena är kronologisk ålder, som helt enkelt anger tiden i år och dagar, fysiologisk ålder, som refererar till kroppens åldrandeprocess och social ålder som innebär den sociala konstruktionen (som naturligtvis inte är enhetlig utan det beror på vilken socialt sammanhang man befinner sig eller relaterar sig till).

Både den kronologiska och den fysiologiska åldern påverkar funktionsförmågan. Vissa menar dessutom att kategoriseringen av ålder också gör det. Det intressanta är naturligtvis att ålder är en ständig föränderlig variabel. Under barndomen är vi alla i allra högsta grad beroende av andra för vår överlevnad. Vi är omogna och saknar kunskaper och därför har samhället också inrättat den gigantiska skol- och undervisningsapparaten. Både innanför och utanför skolan har samhället dess¬utom byggt upp och institutionaliserat olika system och processer för utsortering av de som behöver särskilt stöd på grund av funktionshinder (eller vad det nu kan vara). Sandvin behandlar detta område tämligen styvmoderligt, kanske beroende på att han inte själv pedagog till professionen.

Han blir betydligt mer reflexiv när han kommer in på ungdomen som tidsaspekt. Det individuella och det kulturella perspektivet på denna period har först och främst ägnat sig åt identitetsskapande och utvecklingen av olika ungdomskulturer (inte minst såsom det kommer till uttryck i t ex musik, film, mode, etc.). Många föreställer sig kanske att individens frihet är stor, men som Sandvik med stöd av Beck (1971) påpekar, har den gradvisa frigörelsen från traditionella institutioners normativa makt ersatts av en mer systemmässig reifikation i förhållande både till stat och marknad.

Differentiering och exkludering i samhället är inte bara resultat av positionerna inom utbildning och arbetsmarknaden. Kulturella föreställningar och symboliska aspekter spelar en relativt större roll idag än tidigare. Det finns, som Sandvin påpekar, ingen anledning att inte tro att det inte också gäller i relation till funktionsförmåga.

Inte minst i ljuset av dessa insikter har bland människor med funktionshinder ett växande engagemang inom handikappkulturen tagit sig uttryck i vad som kan ses som en reaktion på den exkludering som många unga upplever på de traditionella ungdomsarenorna. Här gör Sandvin bland annat med hjälp av Steve Brown en ansats att analysera hur ungdomar med funktionshinder skapar egna kulturella uttrycksformer.

Med den något egendomliga termen ”vuxendom” gör norrmannen Sandvin ett försök att förnya svenskan. Han menar väl egentligen den tid som är mellan ungdom och ålderdom, kanske rentutav tiden i de arbetsföra åldrarna – som det vanligen heter. Oavsett ålder, delar många människor med funktionshinder öde med barn, unga och äldre i deras beroende av andra människor i vardagslivet (ibland som anställda inom vård och omsorg, ibland av vänner och släktingar i närheten). Som Sandvin påpekar leder detta ofta till en underordning, som de flesta av oss med allvarliga funktionshinder har haft anledning att fundera över.

Lite styvmoderligt behandlat blir ålderdomen i relation till funktionshinder i detta kapitel, möjligen därför att det uppehåller sig lite väl mycket med social konstruktivism. Författaren påpekar att funktionshinder och ålderdom har mycket gemensamt i det sociala bygget av de bägge storheterna. Det är ju inte egendomligt, eftersom ålderdomen precis som funktionshinder består i fysiologiska funktionsnedsättningar. Alla människor får i princip funktionsned¬sättningar med stigande ålder. I själva funktionsnedsättningens perspektiv ligger dock ofta en åldersrelaterad bestämning av förmågan, precis som när man mäter intelligenskvoten hos en sjuåring.

Sandvin gör flera intressanta reflektioner kring livslopp och funktionsnedsättningar. Han tar också upp och diskuterar vilket betydelse samhällets sätt att organisera handikappomsorgen får för hur människor hanterar sina funktionsnedsättningar under olika tidsfaser genom livet. Det reser många frågor inte minst kring dem som man kan ha om delaktighet på samhälleliga och kulturella arenor.

Genus och funktionshinder

Det här är en fortsättning på genomgången av Grönvik, L & Söder, M (red.): Inte bara funktionshinder. I ett kapitel tituleras Kön och funktionshinder tar Karin Barron upp och diskuterar några utvalda teman rörande maktordningarna, kön och funktions-hinder. Inledningsvis för hon en diskussion om begreppet intersek¬tionalitet. Hon förhåller sig sunt kritiskt till en del av teoriansatserna inom området. Hon kan konstatera att vissa begrepp varar en kortare tid, medan andra blir mera långlivade. Hon refererar därvid till Göran Ahrne och kan konstatera att många av de begrepp som introducerats inom samhällsvetenskaperna efterhand blir veder¬tagna i det vardagliga ordförrådet. Det kan t ex gälla könsroller, livskvalitet eller status. Andra blir inte lika långlivade och frågan är om intersektionalitet blir det.

Barron för i sin framställning resonemang kring hur genus och funktionsned¬sättningar förhåller sig till varandra och därmed påverkar människors liv. Dessvärre utgår hon därvid från maktordningsterminologin. Den blir ofta skev och det är närmast självklart att om man inte för in processer som handlar om hur makten organiseras – i marknadsekonomi gör i stor utsträckning efter kon¬¬sumtions¬förmåga – reduceras relationerna mellan kön och funktions¬hinder till olika individers berättelser, som mer eller mindre kvalificerade eller mediokra samhällsvetare försöker psykologisera kring. Allt för ofta har jag stött enkla mekaniska överföringar av könsanalyser från samhället som helhet till handi¬kappområdet som om de vore allmängiltiga oavsett område.

I kapitlet refereras en hel del viktig litteratur inom fältet. En av de kanske bästa arbetena är det som Susan Wendell, som är en feminist med egna funktions¬hinder skrivit. Hon för en feministisk kulturvetenskaplig diskussion om vad det innebär att ha en värkande och som hon säger ”negativ” kropp. Hon menar att kroppen ofta objektiveras, inte minst av skönhetsindustrin och att feministisk litteratur ofta osynliggör den värkande, smärtande och inte fungerande trötta kroppen Kroppsligt lidande och svaghet uppmärksammas sällan. I sina konsekvens¬mässiga resonemang är Wendell också kritisk till den uppdelning som sker – t ex i Sverige mellan å ena sidan biologiskt relaterade och sociala faktorer.

Till skillnad från de flesta som diskuterar kön och funktionshinder tar också Barron till en del upp manliga perspektiv. I det traditionella könsrollsmönstret (eller om man så vill maktordningen) ses kvinnan som den som är föremål för omsorg och vård medan mannen är den som ska styra och ställa. Eftersom de flesta män med i varje fall allvarligare funktionshinder helt enkelt inte kan leva upp till detta, utan tvingas inta rollen som omsorgstagare är troligen män med funktionshinder betydligt mera utsatta än kvinnor. De senare har dessutom väsentligt mer makt över reproduktionen. Det skulle onekligen vara intressant att försöka diskutera vanmakten hos män i relation till den genusbestämda maktordningen. Men tyvärr är ofta dessa berättelser som bortblåsta, antagligen pga. forskarnas genus.

Bland konstnärer och intellektuella med funktionshinder är det inte helt lätt att se tydliga könsmönster. Frågan är dock om inte den tendensen att kvinnor mer än män söker sig vidare till högre utbildning också gäller för kultur- och konstområdet för personer med funktionshinder. Vi känner förstås inte mycket till om detta. Enkla kvantitativa sammanställningar om hur manliga och kvinnliga representanter på olika arenor eller fack är fördelade inom kulturområdet kan ge oss en vag vägledning, men ger oss knappast någon kunskap om djupare genusperspektiv

Funktionshindersintersektionalitet

I boken är det emellertid funktionshinder som fokuseras ur ett intersektionellt perspektiv. De olika författarna tar upp flera värdefulla resonemang, som jag skall återge framöver. Boken har redigerats i två olika delar. I den första behandlas intersektionalitet mellan funktionsnedsättningar och andra dimensioner. Dessa har redaktörerna valt utifrån att de kan antas spela en stor roll när det gäller att påverka livssituationen, livskarriären och identiteten. Det är även de sektorer som ofta omnämns i diskussionerna om intersektionalitet. Här tar man alltså upp områden som kön, klass, sexuell läggning och ålder. Däremot – och det visar naturligtvis sårbarheten i hela begreppet – diskuterar man inte intersektionaliteten mellan olika typer av funktionsnedsättningar.

För människor med olika kroppsliga besvär och sjukdomar (som vi med någon form av mekanisk metafor kring en hackande motor eller maskin envisas med att kalla för funktionsnedsättningar), trots att det ibland rör sig om funktionsförlust påverkas ju i hög grad ifråga om identitet, livsmöjligheter och maktordning ifall man har flera olika typer av somatiska, psykiska långvariga besvär. Bortsett från den totala bristen på denna – var en del av de medverkande kallar för – intersektion, finns det många uppslag av intressanta hänvisningar som görs i de olika kapitlen kring de skilda grupperna.

Den teoretiskt mest intressanta delen är otvetydigt den andra. Här förhåller sig författarna kanske mera kritiska till intersektionalitet som begrepp. Här avser man att visa hur intersektionaliteten kan förstås ur olika perspektiv och hur man kan hantera denna förståelse för att utöka kunskap om människor med funktions¬¬hinder. Man tar upp centrala idétraditioner som den kritiska realismen, social¬konstruktionism, statistik och intersektionalitet och sist men inte minst hur inter¬sektionalitet relaterar sig till systemteoretiska diskurser som ofta idag används för att kunna göra kultur- och samhällsanalyser.

Att etiketteras i grupper

Under 1970-talet utvecklades i USA en antirasistisk kritik av den existerande feminismen, som hävdade att den framförallt företrädde vita, västerländska kvinnor, vilket resulterade i att de teorier som utvecklades knappast gäller afroameri¬kanskorna. Man myntade uttrycket ”black feminism” för att markera att man hade annorlunda utgångspunkter än den vita medelklassens damer. Från och till har det också i Sverige höjts röster för att påvisa att det finns klassmässigt relaterade underordningsstrukturer bland kvinnor som bland män.
Intersektionaliteten försöker alltså belysa interaktionen mellan olika fack som vi brukar stoppa varandra i eller själva ha en benägenhet att i varierande grad identifiera oss med. Det gäller kön, klass, ålder, etnicitet (som i sig är en sammanslagning av språklig och kulturell tillhörighet, religiösa preferenser, nationalitet eller provinsiella tillhörigheter), HBTQ (homosexuella, bisexuella, transsexuella och queerpersoner), personer med funktionshinder och kanske många fler som urbaniseringsgrad eller utbildningsnivå. Ibland (som regel alltid i USA där man har statistiksystem för detta) läggs också hudfärg eller rasursprung med som en del av etniciteten. Intersektionalitet är i en mening beroende av de kategorier som sam¬hället i övrigt opererar med, i varje fall på en analytisk nivå.

Som begrepp är det emellertid inte så enkelt att man bara ska försöka förstå relationerna mellan olika sektorer i ett cirkeldiagram, som visar fördelningen mellan olika sociala tillhörigheter. Människor kan ju tillhöra i princip samtliga sektioner (som kommer av latin för avskärning). För vissa av dem är tillhörigheten högst tillfällig (som för ålder). För åter andra är den en gång för alla given (som för ursprunglig hudfärg). Från andra, är det fråga om en relativ definiering som i varierande grad kan vara mer eller mindre beständig som för funktionshinder eller för den delen socioekonomisk ställning. Kön finns det ännu så länge endast i två officiella varianter, men från och till reses krav på att riksdagen ska besluta om att utreda legaliseringen av ett tredje kön.

Funktionshinder och intersektionalitet.

För de som tar del i en bredare samhälls- och kulturdebatt idag är intersektionalitet inte ett främmande begrepp. Det används flitigt inte minst av dem som är feministiskt inspirerande. När det därför sedan en tid tillbaka föreligger en bok, där man försöker tillämpa begreppet på funktionshinder, är det naturligtvis av stort intresse att belysa en del av dessa resonemang i det här sammanhanget. Den bär titeln Bara funktionshindrade? och har redigerats av Lars Grönvik och Mårten Söder (Gleerups, 2008). Förutom de båda redaktörerna har följande personer bidragit med texter – (i allmänhet varsitt kapitel):

Karin Barron, Susanne Berg, Jan-Kåre Breivik, Berth Danermark, Julio Fuentes, Dimitris Michailalkis, Johans Tveit Sandvin och Werner Schirmer.

De flesta av dem är sociopsykologer/kulturarbetare, merparten med förankring vid Uppsala universitet.

För många som åstadkommer ett samlingsverk som detta, gäller det kanske i första hand att argumentera för att det nya id-bidraget ska få fotfäste. Så enkelt gör inte redaktörerna för sig. De bjuder istället upp till att också kritiskt granska intersektionalitet som begrepp och som ett uttryck för att förstå och analysera det samhälle som vi lever i.

Självklart har det sin ursprungspunkt i hur begreppet vuxit fram. Det började inom kvinnovetenskapen, där man kunde se tydliga samband mellan kvinnors skilda tillhörigheter och deras positioner i olika maktordningar. Om man vill vara lite elak, kan man naturligtvis fråga sig varför det dröjde så lång tid innan man blev varse detta. Svaret ligger kanske i att man som en del av en feministisk kultur koncentrerade sig på att studera kvinnans ställning i relation till mannen i könsmaktsordningen. För att förstå den betydelse som intersektionalitet fått de senaste åren, måste man knyta an till det kulturvetenskapliga begreppet post¬modernitet eller som det ibland benämns senmoderniteten.

Denna vår egen era präglas i hög grad av upplösning av de strukturer som det moderna samhället konstituerade. Det gäller allt från de institutionaliserade mönstren för könsrelationer eller mellan olika grupper i produktionen för att inte tala om förändringarna mellan olika stater i globaliseringens kölvatten.

Frida Kahlo - en av de främsta konstnärerna med funktionshinder

I dagarna har en av de största utställningarna någonsin om Frida Kahlos konst öppnats i Berlin. Man har sagt att här kommer flera av hennes hittills okända eller tidigare inte visade verk att exponeras för allmänheten. Det sker mer än ett halvsekel efter hennes död.

För många – inte minst yngre - är kanske inte Frida Kahlos liv och verksamhet så särskilt kända. Frågan är om hon ändock inte är den globalt mest kända kvinnliga bildskaparen. Orsaken är inte bara hennes artistiska skapande, utan också hennes liv och leverne.

Hennes egentliga namn var Magdalena Carmen Frieda y Calderon. Hon föddes 1906 och dog 1954. Hon hade polio som barn. Redan tidigt lär hon ha varit konstintresserad. Det var emellertid först efter det att hon råkade ut för en allvarlig trafikolycka 1925 som hon själv började måla. Hon blev sängliggande under lång tid. Detta till trots målade hon. Det skulle dröja innan hon åter skulle kunna gå på egna ben. Svåra smärtor skulle hon få leva med i stort sett resten av livet.

1929 gifte hon sig med Diego Rivera – som är Mexikos mest kända konstnär. Deras äktenskap blev stormigt. Frida fick flera missfall antagligen p g a de skador hennes livmoder fått till följd av olyckan. De skilde sig, men gifte sig åter på nytt. Diego lär ha varit tämligen ofta otrogen. Frida hade också sina sängaffärer. Den mest kända är hennes påstådda kärleksförhållande med Leo Trotsky.

Frida Kahlo är kanske världens mest kända kvinnliga konstnär. Kanske hon också är den mest kände med funktionshinder. Hon har själv i sin konstnärliga gärning tagit sina fysiska skador som utgångspunkt för sitt skapande. I den nu aktuella utställningen visar hon bl a den korsett som hon tvingades bära. Av denna har hon gjort ett spännande konstverk.

I Sverige har hennes arbete uppmärksammats på många sätt, inte minst av konstnärer med egna funktionsnedsättningar. I mitten av 1990-talet genomfördes ett projekt, som namngavs efter henne,
där bl a Hjälpmedelsinstitutet och VSA fokuserade på datorn som kreativt konstnärligt arbetsredskap för kvinnliga bildkreatörer.

Kahlo är mest känd för sina självporträtt som på ett chockerande sätt speglade hur hon kände sig under olika perioder i livet. De är ofta i starka färger och inte förskönande. Hennes karaktäristiska utseende med de grova sammanväxta ögonbrynen, som bildar en fågels flykt över hennes intensiva blick, är fascinerande. Ett exempel på hennes skoningslösa sanningsmåleri är det berömda självporträttet som hon målade när hon klippt av sig sitt långa, korpsvarta och svallande hår eftersom Diego Rivera varit otrogen. Hon brukar ofta räknas som surrealist även om hon aldrig själv ansåg detta utan menade att hon bara målade sin egen tillvaro. Men Frida Kahlos måleri har i sin tur inspirerat många surrealister.

År 2005 fick den världsberömda, kvinnliga mexikanska fotografen Graciela Iturbide exklusivt tillträde till Frida Kahlos hem efter att det varit hermetiskt tillslutet i 50 år. I hennes fantastiska bilder kan vi se alla dessa tekniska hjälpmedel, som präglade Fridas vardag, upphängda på sina krokar i badrum och sovrum, mitt ibland övrig inredning, målarutrustning, kläder och andra textilier.
Blixtsnabbt suddas åren bort och det känns som om Frida Kahlo kan komma alldeles strax och påbörja ett samtal med den intensitet som bara hon var möjlig.

Graciela Iturbide fick Hasselbladspriset (lekfullt kallat Fotografiets Nobelpris) år 2008.
Tiden går fort, men Frida Kahlos aktualitet tycks bara växa. För alla de som har vägarna förbi Berlin i sommar, kan nog få en fantastisk utställningsupplevelse. Det är bara att hoppas att man tillhör de som kan få denna möjlighet.
Kate Hellqvist och Stig Larsson

Konst och läkekonst

Karolinska Institutet fyller 200 år. Detta firas bland annat med en spännande utställning från KI:s Medicinskhistoriska bibliotek - ett av världens främsta. Hagströmmerbiblioteket , som det heter, visar fram sig på Valdemarsudde. Efter att tagit del av de första resentionerna i massmedia, är det självklart att man blir sugen på att besöka Prins Eugens estetiska Mecka. Eller vad tycker Ni, jag låter texten från Valdemars udde informera.



Läke Konst
8 maj - 29 augusti 2010
Medicinska bok- och bildskatter från medeltid till Lennart Nilsson

Från Vesalius muskelmannekänger till Lennart Nilssons fotografier av mikrokosmos. Från 1500-talets fantasifulla monsterböcker till originalfotografier av sårade under Amerikanska Inbördeskriget.

I samarbete med Karolinska Institutet ställer Waldemarsudde ut medicinsk illustrationskonst, som sällan eller aldrig tidigare visats för allmänheten. I samarbete med Karolinska Institutet (KI) visar Waldemarsudde bok- och bildskatter från en av världens främsta samlingar av äldre medicinska böcker - Hagströmerbiblioteket vid KI. Biblioteket rymmer cirka 35 000 volymer och hundratusentals bilder. Med anledning av KI:s 200-årsjubileum har de finaste och mest intressanta planschverken valts ut till utställningen Läke Konst.

- Det här är inte bara ett kulturarv, det är ett medicinhistoriskt världsarv som vi nu visar för allmänheten, säger Ove Hagelin, föreståndare för Hagströmerbiblioteket och hedersdoktor vid KI. Det är bildkonst som i läkekonstens tjänst har förändrat människans villkor.

Utställningen visar illustrerade böcker och planschverk från 1400-talet till idag. Där finns handkolorerade träsnitt i 1500-talets örtaböcker, anatomiska atlaser med magnifika kopparstick från 1600-talet, mikroskopböcker från 1700-talet med de första avbildningarna av det blotta ögat inte kan se, och de mest berömda bildverken i barnförlossningskonstens historia. Illustrationerna speglar också dåtidens intresse för det avvikande. Här visas de mest kända monsterböckerna från 1500- och 1600-talet och handkolorerade litografier från 1800-talet över såväl hudsjukdomar och tatueringar som ögats anatomi.

En särskild del ägnas åt det medicinska fotografiets historia med originalfotografier från de sårade under Amerikanska Inbördeskriget, Darwins studier av människans och djurens sätt att uttrycka känslor, och de allra första Röntgenfotografierna från 1896. Men också Lennart Nilssons berömda fotografier av kroppens inre.

- Flera av dessa magnifika planschverk hör till de finaste som någonsin gjorts, även om motiven inte alltid är så angenäma att betrakta. Det är inte bara vetenskap, betonar Ove Hagelin, det är också konst på hög nivå.

Hagströmerbiblioteket, uppkallat efter Karolinska Institutets första rektor Anders Johan Hagströmer, bildades 1997 för att ta hand om de värdefulla samlingarna vid Karolinska Institutet och Svenska Läkaresällskapets bibliotek. Biblioteket har en av världens finaste medicinhistoriska boksamlingar.

Läs mer om Hagströmerbiblioteket


__________________________________________________________________________________________

Programkvällar:

Söndag 23 maj kl. 15.00 Växter i läkekonsten
Trädgårdsmästare Marina Rydberg föreläser om örtagårds- och läkeväxter.

Torsdag 27 maj kl. 18.00 Bilden i läkekonsten
Hedersdoktor Ove Hagelin föreläser om illustrationer i läkekonstens tjänst från 1500-talet fram till 1840-talet